Arkiv för etiketten 'vetenskap'

Vetenskapsbloggare vs wikipedianer

I den tyskspråkiga världen tycks wikipedianer och bloggare ha råkat i luven på varandra 1Tips via @hckGGREN på Twitter efter att tyska Wikipedia-nyhetsbladet Kurier innehållit en text som beskriver bloggande forskare som i bästa fall andra klassens vetenskapsmän och normalfallet ett rent prekariat:

Im besten Fall werden Blogs von zweitklassigen Wissenschaftlern betrieben, im Normalfall vom Prekariat.

Vetenskapsbloggarna själva reagerar med ilska och förnekelse när deras ringa betydelse påpekas, heter det vidare; vetenskapen finns dock inte i bloggarna, utan i vetenskapssamhället. I bästa fall, menar artikelförfattaren – ty tydligen är inte heller vetenskapens egna rutiner tillräckligt bra: det prövas för litet och fuskas för mycket.

Just en snygg inbjudan att bidra med innehåll till Wikipedia, konstaterar Christian Reinboth på ScienceBlogs.de. 2Där det också förs en engagerad diskussion bland inläggskommentarerna.

En svensk, eller internationell, läsare undrar naturligtvis om samma attityder finns på svenskspråkiga Wikipedia, eller för den delen den engelskspråkiga varianten.

 

Uppdatering 27 oktober 2009: Se också dagens DN-artikel som bland annat avhandlar vart Wikipedia är på väg, och risken för att en skev och snäv användarkrets skall vara till men för uppslagsverkets kvalitet:

Lennart Guldbrandsson, ordförande i Wikimedia Sverige […]:

– Det finns en risk att Wikipedia blir lite av en gated community där man skyddar sig mot omvärlden. Ett skäl till det är att nybörjarna ofta vill uppfinna hjulet igen. Då ställer vissa till och med frågan: Ska vi ha nybörjare? Jag ser det som en stor fara om man stänger ute folk.

Läs också Mathias Klang på Techrisk.se om Wikipedia, användare och tillgänglighet, där det – befogat, enligt min mening – påpekas att det inte primärt är köns(o)balansen som är den största risken utan att “wikipedia-kunniga har mer makt över innehållet än de som har djup kunskap inom området”.

Att däremot Wikipedia-användarna – som det framhålles i State of the Wiki – till stor del utgörs av ensamstående, barnlösa, unga, män torde innebära en snedfördelning av makten över innehållet och en skevhet som inte nödvändigtvis behöver bidra till perspektivrikedomen.

Fotnoter   [ + ]

1. Tips via @hckGGREN på Twitter
2. Där det också förs en engagerad diskussion bland inläggskommentarerna.

Stopp för ‘meningslös’ forskning i Storbritannien

Det är inte bara i Sverige som grundforskningen allt oftare får se sig ifrågasatt. I Storbritannien berättar The Guardian och The Times om hur staten nu vill stoppa “meningslös” forskning. 1Tips via @TheHistoryWoman på Twitter. Universiteten måste nu bevisa forskningens nytta för att få tillgång till medel, berättar The Guardian:

The government is to stop funding “pointless” university research, forcing academics to prove that their academic inquiry has some relevance to the real world, funding chiefs will announce today.

Universities will have to show that their research influences the economy, public policy or society in order to secure the biggest research grants, the government’s funding body for higher education said.

Research Excellence Framework“) lägger därmed ännu en faktor till rådande ranking- och bibliometritrender, och gör därmed de forskningsstrategiska ekvationerna än mer komplicerade:

From 2012, each university department will submit evidence to be rated, with 60% of marks awarded for the quality of their research as judged by academic panels, 25% according to the “impact” the research makes and 15% according to the quality of the department. This will rate the department’s research strategy, staff and postgraduate development and engagement with the public.

För universiteten torde resultatet bli ett mindre manöverutrymme – men desto fler manövrar för att placera sig i linje med vad som anses vara ‘nyttig’ forskning.

För grundforskningen innebär det förmodligen ett grundskott.

Fotnoter   [ + ]

1. Tips via @TheHistoryWoman på Twitter.

Dagens jubilar: Charles Darwin 200 år

darwinpunch


I almedalingarnas värld

TalareNyss hemkommen måste jag konstatera att årets upplaga av Almedalsveckan nästan helt har gått mig förbi. När jag såhär i efterhand tar del av bevakningen tycks det emellertid som om jag inte har missat några världsavgörande politiska händelser. Det mesta verkar ha varit sig sig likt: några utspel, några rapporter, några krav samt en hel del marknadsföring och ett visst mått av måttligt intressant skvaller.

Till godbitarna för den retorikintresserade hör att Dagens Nyheter också i år satsat på en speciell populärvetenskaplig retorikavdelning med Christer Hanefalk som återkommande kommentator, både i text och i rörliga bilder. Konceptet förefaller ha satt sig och fungerat väl, och det blir en på det hela taget trevlig blandning av referat, analys, teori, humor samt en hel del kalendarbitaraktig retorikstatistik (komplett med poängsättning, figurräkning 1Angående innovationen “Persson-index”, se kommentar av Christer Hanefalk. Jag personligen har svårt att se hur ett index med just Göran Persson som namngivare och rättesnöre kan kännas aktuellt särskilt länge. Vem skulle idag på ett naturligt sätt kunna relatera till ett Erlander-, Palme- eller Fälldin-index? och allt).

I samband med fjolårets begivenheter i Almedalen upplevde jag det som aningen problematiskt att sommarens främsta politisk-retoriska spektakel i så ringa grad blir en fråga för den akademiska världen. (Kring detta har Hanefalk och jag haft ett meningsutbyte, bland annat här på bloggen. Se till exempel inlägget “Mer om retoriken i media” med tillhörande kommentarer.)

Samtidigt som bland annat DN:s retorikserier bidrar till att öka allmänhetens intresse för retoriken – också retoriken på universitetsnivå, får man anta – så kvarstår enligt min mening frågan om varför man i vetenskapssamhället inte tar vara på detta intresse och i större utsträckning gör sina röster hörda.

Förmodligen kan saken inte enbart skyllas på enbart media eller akademin. Det är inte helt obegripligt varför det hela ser som det nu gör.

Almedalen är just ett spektakel, där partier och intresseorganisationer inte sällan tävlar om att överrösta varandras budskap, det ena mer spektakulärt än det andra. Det är inte alltid som akademiskt finlir framstår som någon särskilt meningsfull sysselsättning i sammanhang där ballonger, broschyrer och bjudsprit får en icke obetydlig andel av uppmärksamheten.

Vidare är Almedalsveckan framför allt en medial, och inte en akademisk tilldragelse. Presentationerna och rapporterna anpassas till det snabba nyhetsflödet i television och tidningar, snarare än till en långsammare, akademiskt vederhäftig granskning. Och så skall det naturligtvis vara – målet är ju primärt att göra ett gott intryck på potentiella väljare, inte att ägna sig åt diskussioner och utredningar för deras egen skull. En utomstående akademisk bedömare måste ta med i beräkningen att hon eller han förmodligen rör sig såväl på ett annat plan som i en annan hastighet än almedalingen 2Almedaling, subst. (best. -en, plur. -ar): deltagare i den årliga politiska Almedalsveckan. i gemen.

Härmed inte sagt att den akademiska retoriken inte bör befatta sig med evenemang av Almedalstyp – bara att det är begripligt om kontaktsvårigheterna inte bara finns i massmedia, utan också i universitetsvärlden.

Tidigare inlägg med anledning av Almedalsveckan och retoriken:

Mer om retoriken i media (2006-07-10) samt DN och professorn som inte fanns (2006-07-03)

Fotnoter   [ + ]

1. Angående innovationen “Persson-index”, se kommentar av Christer Hanefalk. Jag personligen har svårt att se hur ett index med just Göran Persson som namngivare och rättesnöre kan kännas aktuellt särskilt länge. Vem skulle idag på ett naturligt sätt kunna relatera till ett Erlander-, Palme- eller Fälldin-index?
2. Almedaling, subst. (best. -en, plur. -ar): deltagare i den årliga politiska Almedalsveckan.

Men… var är vetenskapen?

Tog just del av Twinglys rapport om svenska bloggar – en publikation som lyckats väcka rejält med uppmärksamhet 1Och i och med detta inlägg blir det ännu mer. Där fick de till det…, men där den riktigt intressanta läsningen nog snarare finns i bloggarnas diskussioner än i själva rapporten.

Inte nog med att det finns ett antal frågetecken kring hur själva mätningen gått till; rapporten är hyggligt grund i det att den framför allt håller sig till ett fåtal mer än lovligt breda ämnesområden: mode/inredning, politik, nöje/kultur/vardagsbetraktelser samt medier/reklam/bloggosfären. Att resa några större invändningar mot detta är dock förmodligen ganska meningslöst – kanske är det helt enkelt så den svenska bloggosfären av idag ser ut.

För den som bloggare som befinner sig inom områden som är smalare eller nördigare, mer esoteriska eller mer svårfångade än de av Twingly uppmärksammade publikmagneterna, lämnar rapporten emellertid en hel del övrigt att önska.

Den forsknings- och utbildningsorienterade bloggaren, för att ta ett exempel, har inte här inte mycket att hämta. Medan man i Twingly Report Sweden kan studera listor över mest bloggade färger och rum, ministrar och partier, böcker och filmer, tidningar och företag, dieter och kryddor så finns inte ett ord om vetenskap – i någon form.

Kanske någon driftig bloggare kan göra en insats här. Ty det är väl knappast så att diskussioner om forskning, vetenskap och utbildning är helt ointressanta företeelser i den svenska bloggosfären.

Fotnoter   [ + ]

1. Och i och med detta inlägg blir det ännu mer. Där fick de till det…

Forskning och förtroende

FörstoringsglasSvenskar ser hellre att det satsas på forskning om sjukdomar eller miljö än på forskning om svenska språket, historia eller filosofi. Högutbildade är mer positiva till forskning än vad lågutbildade är. Fler män än kvinnor värderar teknik och naturvetenskap högt, medan fler kvinnor än män värdesätter samhälls- och humanvetenskaper. Och människor med skilda partisympatier skiljer sig åt när det gäller synen på vilken forskning som är viktig och förtroendeingivande.

Detta enligt en undersökning från Vetenskap & Allmänhet i samarbete med Göteborgs universitets SOM-undersökning.

Utöver den lätt nedslående allmänna tendensen som rapporteras av bland andra SvD/TT och visar hur svenskarnas förtroende för forskare fortsätter att sjunka, så kan man utifrån den bakomliggande rapporten begrunda attityderna till forskningen utifrån mer specifika variabler. Några observationer är som följer:

  • Flest har angivit att det är mycket eller ganska viktigt att Sverige satsar på “forskning på världsbästanivå” vad gäller cancer (96%), reumatiska sjukdomar (91%) och miljö (90%), medan filosofi och design (båda 28%) samt rymden (26%) befinner sig i motsatt ände av opinionen.

  • De tillfrågande har i störst utsträckning mycket eller ganska stort förtroende för forskning inom medicin. Därefter följer teknik, naturvetenskap, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Män har i större utsträckning än kvinnor mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom medicin, teknik och naturvetenskap. Kvinnor har i större utsträckning mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Medicinforskning har starkast stöd i åldersgruppen 65-85 år, teknik i 20-64 år, naturvetenskap i 30-64 år, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora i 20-29 år.
  • Ju högre utbildningsnivå, desto fler har mycket stort eller ganska stort förtroende för forskningen. Högutbildade anser också i högre grad att den vetenskapliga utvecklingen har förbättrat människors liv.
  • Medicinforskning har starkast stöd hos sympatisörer till sd, teknik, naturvetenskap och humaniora av fp-sympatisörer, samhällsvetenskap av fp- och mp-sympatisörer och utbildningsvetenskap av v-sympatisörer.
  • Medicinforskningen har svagast stöd hos c-sympatisörer, teknik hos mp-sympatisörer, naturvetenskap och samhällsvetenskap hos kd-sympatisörer, utbildningsvetenskap hos m-sympatisörer och humaniora hos sd-sympatisörer.

Och så fortsätter det; den hugade kan förmodligen göra fler intressanta iakttagelser i rapporten. Frågan är nu hur vetenskapssamfundet – och särskilt de discipliner som åtnjuter det svagaste förtroendet hos allmänheten – ställer sig till saken.

Källa: Vetenskapen i Samhället – resultat från SOM-undersökningen 2006, VA-rapport 2007:2 (Stockholm, 2007)


Journalisten, forskaren och källan

FörstoringsglasChefen för Dagens Nyheters vetenskapsredaktion, Karin Bojs, bemöter idag 1“Rothstein inte källa”, Dagens Nyheter, 24 april 2007. I skrivande stund inte tillgänglig på nätet. Bo Rothsteins angrepp från gårdagen (också avhandlats på denna blogg), där journalister i allmänhet och en namngiven DN-journalist i synnerhet anklagades för att stjäla forskares idéer.

Det är inte alls Rothstein som är källan till den aktuella artikeln, menar Bojs, som också avfärdar anklagelsen som “grundlös” och “mycket kränkande”. Hade inte Bo Rothstein varit behjälplig vid artikelns författande hade man vänt sig till någon annan – mer betydande än så var inte insatsen, och den förtjänade därför inte heller att tas upp i texten, enligt Bojs’ resonemang, som fortsätter:

Jag blir ibland utsatt för påtryckningar när forskare propsar på att få sina medarbetare uppräknade. Men mitt argument är alltid detsamma: vi skriver för läsarnas skull. Onödigt många namn tynger texten och gör den svårläst.

Här framträder en tydlig kulturskillnad mellan det journalistiska och det akademiska skrivandet. Karin Bojs’ argument att man på tidningen “skriver för läsarnas skull” kan lika gärna gälla för författaren av en akademisk avhandling; skillnaden är bara vilka läsare man vänder sig till.

En forskare avstår sålunda inte från att ange sina källor, utan ser förhoppningsvis 2Medieforskaren Ingela Wadbring menar till exempel i Svenska Dagbladet “det finns anledning att tro att forskare inom Bo Rothsteins ämne statsvetenskap utsätts oftare för bristande källhänvisningar än forskare inom andra discipliner. […] Statsvetenskap är ett mer allmängiltigt område medan medicinsk forskning kräver mer precisa specialistkunskaper och därmed även ursprungskällor”. det som en del av den akademiska hederligheten att öppet redovisa vad man hämtat varifrån, hur, när och med hjälp av vem. För läsarnas skull.

I förbifarten kan avslutningsvis nämnas att det också i bloggosfären av många anses höra till god ton att man medelst en länk till källan anger var man hittat någonting.

Fotnoter   [ + ]

1. “Rothstein inte källa”, Dagens Nyheter, 24 april 2007. I skrivande stund inte tillgänglig på nätet.
2. Medieforskaren Ingela Wadbring menar till exempel i Svenska Dagbladet “det finns anledning att tro att forskare inom Bo Rothsteins ämne statsvetenskap utsätts oftare för bristande källhänvisningar än forskare inom andra discipliner. […] Statsvetenskap är ett mer allmängiltigt område medan medicinsk forskning kräver mer precisa specialistkunskaper och därmed även ursprungskällor”.

Forskaren, journalisten, politikern och bloggen

ForskningStatsvetaren Bo Rothstein redogör på dagens upplaga av DN debatt för några mindre angenäma erfarenheter från kontakterna med journalister och massmedia. 1Vilka för Bo Rothsteins del som bekant är tämligen omfattande; få forskare har väl som Rothstein göra sig hörd på de stora morgontidningarnas debattsidor.

Massmedia söker, menar Rothstein, efter forskare som är beredda att ställa upp i pågående drev för att med uttalanden stödja den tes som för tillfället drivs. Den forskare som avböjer detta förbigås eller förtigs till förmån för “någon mindre nogräknad kollega”. 2Här borde man å andra sidan enligt min mening åtminstone rent moraliskt kunna känna sig tämligen nöjd med att avstå från oseriös mediemedverkan. Därtill tar, enligt Rothstein, journalister sig själva rätten att publicera vetenskapliga rön och resonemang utan vederbörliga källhänvisningar.

De problem som Rothstein uppmärksammar är enligt min mening knappast någonting nytt, men likafullt någonting som man inom akademin måste vara beredd att hantera. Journalisterna tycks ha sina strategier klara – frågan är bara vad man som forskare skall göra.

AnteckningsblockFrån politikens område kan hämtas ett aktuellt exempel på hur relationerna till massmedia har lett till användandet av nya informationskanaler: utrikesminister Carl Bildts blogg. Kärnan i vårens debatt kring Bildts bloggande tycks i allt väsentligt ha handlat om kontrollen över informationsflödet, och i vilken utsträckning detta bör och behöver passera traditionella media.

Kanske kommer bloggen med tiden att framstå som ett oumbärligt hjälpmedel också för den forskare som vill presentera sina resultat för en större publik. Även om bloggmediet förmodligen har en bit kvar till sitt genombrott i delar av vetenskapssamhället, så lär vi nog få se mer akademiska bloggar i framtiden. Varför skulle egentligen forskaren avstå från att använda detta redskap för att redogöra för de egna idéerna?

Uppdatering 24 april 2007 (med anledning av Karin Bojs’ replik till Rothstein): Se också inlägget Journalisten, forskaren och källan

Fotnoter   [ + ]

1. Vilka för Bo Rothsteins del som bekant är tämligen omfattande; få forskare har väl som Rothstein göra sig hörd på de stora morgontidningarnas debattsidor.
2. Här borde man å andra sidan enligt min mening åtminstone rent moraliskt kunna känna sig tämligen nöjd med att avstå från oseriös mediemedverkan.

Forskningens framsteg och framtid

ForskningVarför talar humanister inte om forskningens framsteg på samma sätt som naturvetare gör? Är det endast inom naturvetenskapen man gör framsteg?

Den populärvetenskapliga tidskriften Discover Magazine firar sitt 25-årsjubileum med ett visst mått av buller och bång. Bland annat löper – under rubriken “Think Tank” – en serie där akademiker och forskare inom olika (naturvetenskapliga) ämnen får uttala sig om de gångna 25 årens största upptäckter inom respektive ämne. Oavsett om det rör sig om medicin, astronomi eller paleontologi, så redovisas mängder av intressanta vetenskapliga framsteg, och det är uppenbart att mycket har hänt under de senaste årtiondena, om nu någon trodde något annat. Och saker fortsätter att hända; naturvetenskapen gör nya landvinningar och har bevisligen ett gott självförtroende – och förmodligen också skäl för detta.

Lika intressant – om än inte lika vetenskapligt stringent – är tidningens grepp att gå ett steg vidare, in på extrapoleringens och de rena spekulationernas område. Sålunda låter man forskarna också spåna vidare och försöka sia om vad som kommer att bli de kommande 25 årens viktigaste rön. Även här skiner det goda självförtroendet igenom: man förutspår – på goda grunder, får man anta – än den ena, än den andra mer eller mindre häpnadsveckande utvecklingen.

Så långt naturvetenskaperna, alltså. Skulle man då alls kunna tänka sig en liknande artikelserie när det gäller samhällsvetenskaperna – och, kanske ännu mer provocerande, de humanistiska vetenskaperna?

Det är väl knappast enbart bristande självförtroende som gör att man inom de humanistiska vetenskaperna inte lika gärna pekar ut de viktigaste framstegen inom egna respektive ämnen. Ord som “landvinningar” och “framsteg” ljuder emellertid, med sin närmast positivistiska klang, inte alldeles klockrent i 2000-talshumanistens öron.

Inte heller handlar det om den närmast totala subjektivitet som ofrånkomligen präglar en enkät av det slag som Discover presenterar; denna subjektivitet är ju i allra högsta grad närvarande också i de intervjuade naturvetarnas svar – och det är knappast någon som sticker under stol med att det är högst personliga åsikter som man framför.

Kanske är det då tanken på teoriernas och resultatens tillsvidarekaraktär som ligger i botten – en sund skepsis som bottnar i en medvetenhet om de egna utsagornas inomparadigmatiska karaktär. Vad som är ett framsteg idag kanske är ett sidospår eller en återvändsgränd imorgon.

Kanske handlar det om att det i regel aldrig finns endast en teori för varje företeelse eller en förklaring för varje fenomen. Mångfalden av perspektiv är vad som berikar humanvetenskaperna, och precis som detta stimulerande förhållande är någonting skänker inspiration så är föreskriver det rimligen också en viss ödmjukhet när det gäller just de egna perspektiven och resultaten.

Det finns alltid ett annat sätt att se på saken, och därför är det för humanisten så viktigt att argumentera för sina ståndpunkter: för teorier, metoder och resultat. Märk väl att detta förhållande också gäller för den naturvetenskapliga forskningen, men att det i regel inte problematiseras på samma sätt – att forskning och kunskapsproduktion alltid har ett övertygande, retoriskt element är inte nödvändigtvis någonting som ingår i den naturvetenskapliga självbilden och -förståelsen.

Åter dock till humanioran; är innebörden av ovanstående diskussion att det alls inte är möjligt att uttala sig om olika bedrifter inom de humanistiska vetenskaperna? Hur skall man betrakta en ny, djärv teori om eller den nyvunna (eller kanske snarare återvunna) förmågan att begripa ett språk man tidigare trott varit utdött? Vilken betydelse har upptäckande, insamling, katalogisering, arkivering och bevarande av historiskt material? Vilket värde kan man tillmäta tolkandet av detsamma? Vad innebär det att dokument och litteratur i digital form görs tillgängliga till ett internationella forskarsamfund på ett sätt som tidigare inte varit praktiskt möjligt?

Detta är frågor som är lika angelägna att besvara som de är svåra – lyfter man diskussionen till ett annat plan handlar det hela kanske ytterst om vem som vill, vem som kan och vem som vågar. Se där någonting för humanisten att bita i.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]