Arkiv för etiketten 'vers'

I skogens mörker höres knappast ett kuckeliku

Stormaktstida propaganda från 1600-talet? Nationalromantiskt yrande från 1800-talet? Nej, nedanstående utdrag ur Svensk kungadrapa av O. J. Hedner är faktiskt hämtade från en skapelse utgiven i slutet av 1920-talet. Omodernt? Tja, hur kan väl världens och Sveriges historia presenteras bättre än på vers, uppvisande det vackraste som ärans och hjältarnas språk har att erbjuda? 1Obs: ironi.

[…]

Från Noak och från Jafets sonson, som sägs heta Sven.
Härstamma nordens ättlingar, och sagotiden se’n
Utfyller vad som fattas. Hur som helst vår gamla land
var övertäckt av vatten, skogar däribland.

[…]

På vågen glittra sol och måne likaväl som nu,
I skogens mörker höres knappast ett kuckeliku,
Men skaparandan ifrån ovan susar genom natten
Och ruvar som en duva över öde urtidsvatten.

Omsider träder mänskan upp för första gång i norden
Och sätter sina fötter, slår sig ned på skånejorden,
Vid Hälsingborg förmodligen, dit lättast är att komma,
En sommardag där färdats över, båd med barn och blomma.

[…]

Som närmast en urmänniska syns lappen likväl vara,
Därefter komma göterna, men svearna vi spara
Till sist, då det är dessa som ett härskarfolk utgöra,
Och dessa som vårt rikes enhet även genomföra.

[…]

2Ur [O. J. Hedner], Svensk Kungadrapa, [1929], citerad från Pekoral och Bombasmer i urval av C[hrister] T[opelius] (Stockholm, 1969).

Och det finns mer, närmare 3000 verser, från detta pekoral – som också råkar utgöra en ledtråd till en viss bildgåta. Den som inte kan få nog av en text vars poetiska, litterära och historiska kvaliteter inte ger sig till känna allt för lättvindigt har sålunda en hel del småbisarr diktning av det historierevisionistiska slaget att sätta tänderna i. Vilket ju kan vara trevligt.

Fotnoter   [ + ]

1. Obs: ironi.
2. Ur [O. J. Hedner], Svensk Kungadrapa, [1929], citerad från Pekoral och Bombasmer i urval av C[hrister] T[opelius] (Stockholm, 1969).