Arkiv för etiketten 'usa'

Veckans tal: George W. Bush om terrorattackerna 11 september 2001

Idag för åtta år sedan satt jag på retorikseminarium. Ett av de tal som analyserades var det som hölls av president Thomas Whitmore i filmen Independence Day (1996). Vi seminariedeltagare förvånades – ja, närmast roades – av de storvulna orden:

Good morning. [Turns on mic] Good morning. In less than an hour, aircraft from here will join others from around the world, and you will be launching the largest aerial battle in the history of mankind. Mankind. That word should have new meaning for all of us today. We can’t be consumed by our petty differences anymore. We will be united in our common interests. Perhaps it’s fate that today is the Fourth of July, and you will once again be fighting for our freedom… Not from tyranny, oppression, or persecution… but from annihilation. We’re fighting for our right to live. To exist. And should we win the day, the Fourth of July will no longer be known as an American holiday, but as the day when the world declared in one voice: We will not go quietly into the night! We will not vanish without a fight! We’re going to live on! We’re going to survive! Today we celebrate our Independence Day!

Föga anade vi, just som vi satt och analyserade en fiktiv krigstida retorik, att världshistoriens kanske värsta terrorattacker i exakt samma stund pågick på andra sidan jorden. Föga anade vi vad vi skulle få höra när vi klev ut från seminariet och slog på våra telefoner. Föga anande vi vad vi skulle få se när vi slog på tv:n. Föga anade vi att en högst icke-fiktiv president skulle få anledning att tala till nationen och världen med anledning av högst icke-fiktiva, fasansfulla händelser:

Världen förändrades den dagen. Varje årsdag av 11 september-attackerna tjänar som påminnelse om detta, och om våra förhoppningar om att världen åter skall kunna förändras – men nu till det bättre. Det är en förhoppning inte knuten till ett visst datum, inte bunden till en viss historisk händelse, utan någonting värt att uppmärksamma varje dag, varje år.


Veckans tal: Obamas segertal (+ bonus)

Föga förvånande får denna veckas tal bli Barack Obamas segertal i Chicago den 4 november 2008. En utskrift av talet i sin helhet finns hos Wikisource, men framför allt är det nog rörliga bilder (se videoklippet ovan) som krävs för att göra den så effektiva obamaska retoriken riktig rättvisa. Här finns i princip allt, och som sig bör i denna situation snålas det inte på pathos. Och den som till äventyrs missat ljudet av historiens vingslag, påminns från första början om vikten av det som just hänt:

Hello, Chicago.

If there is anyone out there who still doubts that America is a place where all things are possible, who still wonders if the dream of our founders is alive in our time, who still questions the power of our democracy, tonight is your answer.

It’s the answer told by lines that stretched around schools and churches in numbers this nation has never seen, by people who waited three hours and four hours, many for the first time in their lives, because they believed that this time must be different, that their voices could be that difference.

It’s the answer spoken by young and old, rich and poor, Democrat and Republican, black, white, Hispanic, Asian, Native American, gay, straight, disabled and not disabled. Americans who sent a message to the world that we have never been just a collection of individuals or a collection of red states and blue states.

We are, and always will be, the United States of America.

It’s the answer that led those who’ve been told for so long by so many to be cynical and fearful and doubtful about what we can achieve to put their hands on the arc of history and bend it once more toward the hope of a better day.

[…]

Och så fortsätter Obama sitt tal, såväl storstilat som slagkraftigt. Och det är inte bara de direkta referenserna till den amerikanska historien – som till exempel när Obama redogör för den enastående samhällsutveckling som ägt rum under den 106-åriga afroamerikanska väljaren Ann Nixon Coopers liv – som gör det hela så lyckat.

Nog så mycket bidrar förmodligen Barack Obamas förvaltande av det amerikanska retoriska arvet: från unionens grundande, via personer som Lincoln, Kennedy och King, fram till dagens värld av media och internet. Just denna lyckade sammansmältning mellan traditionen av klassisk vältalighet och användningen av moderna media har – åtminstone i mina ögon – förmodligen haft en avgörande påverkan på valutgången.

Som en liten bonus finns här också det valvaketal där det republikanska partiets kandidat John McCain förklarar sig besegrad. Till skillnad från hur tonen bitvis varit under valrörelsen – och från tonen hos delar av den församlade förlorande åhörarskaran – är det ett värdigt anförande, vilket i skrift finns tillgängligt här. I sitt sista anförande i kampanjen siktar McCain in sig på att framställa sig som både en god förlorare och (framför allt) en god amerikan. Frågan är om detta kan rädda ett eftermäle som så solkats ned av det negativa kampanjandets ivriga smutskastande.

Den som ser på tv eller lyssnar på radio har förmodligen tagit del av småsnuttar från de bägge talen. Det är dock i löjligt små portioner som dessa medier vanligtvis serverar sina referat, så det behöver väl knappast tilläggas att framförandena gör sig bäst i sin helhet – ty här bjuds det på amerikansk politisk retorik när den är som bäst.


Uppdatering: Noterar att Anders Sigrell också uppskattar Obamas tal; i en artikel i SvD (publicerad tidigare idag) gör han ungefär samma observationer som undertecknad när det till exempel gäller Obamas framgångsrika användning av historien.


Ack, att äntligen få andas ut

How they're acting - and how they feelLiten stämningsbild (från 1912) nu när avgörandets timmar närmar sig i det amerikanska presidentvalet.

Snart skrivs historia – i den mån så inte redan har skett – och de bägge kandidaterna Barack Obama och John McCain har än så länge all anledning att vara nervösa. Om inte den bedrövliga hanteringen av 2000 års presidentval upprepas, så har emellertid USA snart valt sin 44:e president. Oavsett vem som vinner (det lutar som bekant åt Obama), så lär samtliga inblandade uppskatta att slippa spela avspända och oberörda.

Och kanske kan också resten av världen få pusta ut, åtminstone för stunden.


Speech Wars mäter kandidaternas ordanvändning

Speech WarsApropå ett nyligt inlägg om text och ord: den amerikanska sajten Speech Wars låter besökarna skapa diagram över hur ofta vissa ord använts av de båda presidentvalskandidaterna Barack Obama och John McCain, baserat på en korpus av kampanjtal från de senaste åren. Till finesserna hör möjligheten att visa de tal där orden i fråga förekommit.

Kanske skulle det vara intressant med en svensk variant av denna smarta och enkla tjänst: att i grafisk form se hur arbetslinje, klimatmål, äktenskap och budgettak kastats fram och tillbaka mellan de olika partiledarna. Nödvändiga data finns ju redan tillgängliga via riksdagens hemsida.


Presidentval ’08 (1): Of Maize and Men

William Jennings BryanNågot av det mest fängslande med det amerikanska presidentvalet av årsmodell ’08 är den högoktaniga blandningen av politik och retorik, av propaganda och reklam. Det närmaste halvåret lär därför en och annan fundering kring dessa företeelser dyka upp här på bloggen – och kanske blir det också någonting om årets laddade valrörelse.

I 1908 års valrörelse fanns däremot ingen påkostad tv-reklam, inga bloggare, inga kampanjcentraler på nätet… Detta innebar dock nte att man inte gjorde vad man kunde med de till buds stående medlen: vykort, affischer, annonser, kampanjknappar, pamfletter, och så vidare.

Tag till exempel vidstående lilla propagandapärla, som inte blott hyllar två av nationens välsignelser – majsen och den demokratiske presidentkandidaten William Jennings Bryan – utan också arrangerar dem samman, med den senares avbild smakfullt placerad bland den förras blast.

När får man se Clinton, McCain eller Obama i en liknande komposition?


Veckans tal: Två avgångar – Nixon och Freivalds

Laila FreivaldsEftersom Laila Freivalds idag förkunnat att hon avgår som utrikesminister, är det kanske passande att denna veckan lyfta fram ett annat avgångstal, nämligen det som levererades av Richard Nixon, USA:s president mellan åren 1969 och 1974.

Efter att Watergateskandalen rullats upp och Nixon ställts inför hotet om riksrätt, offentliggjorde denne den 8 augusti 1974 sin avgång som president. Precis som i fallet med Freivalds, framhöll Nixon att den viktigaste anledningen till avgången var omsorgen om landets styre:

I have never been a quitter.

To leave office before my term is completed is abhorrent to every instinct in my body. But as President, I must put the interests of America first.

America needs a full-time President and a full-time Congress, particularly at this time with problems we face at home and abroad. To continue to fight through the months ahead for my personal vindication would almost totally absorb the time and attention of both the President and the Congress in a period when our entire focus should be on the great issues of peace abroad and prosperity without inflation at home.

Therefore, I shall resign the Presidency effective at noon tomorrow.

Nixons argument om hur den amerikanske presidenten och den amerikanska politiska apparaten behövde kunna koncentrera sig ostört på det viktiga arbete som väntar, gick på sätt och vis igen även hos Laila Freivalds under morgonens presskonferens:

Skälet till att jag beslutat att begära mitt entledigande är att jag bedömer att det i rådande läge är omöjligt för mig att bedriva ett seriöst arbete […] Det är till skada för regeringen, det är till skada för partiet och inte minst för UD. Därför väljer jag att avgå.

Richard NixonTill skillnad från vad som var fallet med det uttalande som levererades av en kortfattad Laila Freivalds – flankerad av en lika kortfattad Göran Persson – så tog Nixon i sitt avgångstal tillfället i akt att lyfta fram de framgångar han ansåg sig ha åstadkommit under sitt presidentskap, bland annat det diplomatiska tövädret i relationerna med Kina och Sovjetunionen. Detta var Nixons försök att påverka sitt politiska eftermäle:

When I first took the oath of office as President five and a half years ago, I made this sacred commitment: to consecrate my office, my energies, and all the wisdom I can summon to the cause of peace among nations. I’ve done my very best in all the days since to be true to that pledge. As a result of these efforts, I am confident that the world is a safer place today, not only for the people of America but for the people of all nations, and that all of our children have a better chance than before of living in peace rather than dying in war.

This, more than anything, is what I hoped to achieve when I sought the Presidency.

This, more than anything, is what I hope will be my legacy to you, to our country, as I leave the Presidency.

To have served in this office is to have felt a very personal sense of kinship with each and every American. In leaving it, I do so with this prayer: May God’s grace be with you in all the days ahead.

Storslagna ord, liksom i resten av talet, men också en sista ansträngning för att gå till botten med flaggan i topp – om än fastklamrad vid den politiska hederns sista spillror.

Freivalds gjorde inget liknande försök. Vid morgonenens presskonferens avstod hon från vidare försök att definiera sin egen syn på gärningen som utrikesminister; istället överlät hon till reportrar, ledarskribenter och analytiker att skriva den politiska runan.

“I have never been a quitter”, sade Nixon. Frågan är om också Freivalds kan hävda detta.

Presskonferensen där Laila Freivalds tillkännager sin avgång kan ses på regeringens webbplats.
Nixons avgångstal kan ses hos Miller Center of Public Affairs.


Blogging in America

I det soliga Florida tar man gärna skydd från den värsta hettan, och det faller sig därför ganska naturligt att man också kastar ett öga på det digra tv-utbudet, även om man – som fallet nu är – befinner sig på bröllopsresa. Bland alla såpor, tv-predikanter och infomercials finns också en och annan godbit – till och med för en inbiten bloggare.

Hit hör bland annat mångfalden av nyhetsprogram och -kanaler, både lokala och nationella. Om täckningen möjligtvis brister någonstans så skulle det vara när det gäller det internationella bevakningen – i vart fall så länge det inte rör direkt amerikanska intressen, såsom Irak.

Inrikesbevakningen, däremot, är närmast uttömmande, och den som så önskar kan ägna hela dagar åt kanaler som C-SPAN.

Något som slog mig som bloggare, var den status som just bloggarna tillmäts av amerikanska stormedia. Gamla hederliga CNN har till exempel i sitt magasin Inside Politics ett segment kallat “Inside the Blogs”. Här analyserar kanalens speciella bloggreporter vad som rör sig i bloggosfären och hur olika bloggare kommenterar det som just nu pågår i den amerikanska politiken.

Det intressanta är inte blott att bloggarna uppmärksammas, ty så sker också i Sverige, där som bekant tidningarna själva försöker emulera något slags bloggar – åtminstone är det vad de själva kallar dem. Men det är en annan historia; vad som (utifrån mina egna enkla observationer att döma) tycks vara fallet i USA är något annat. Här verkar bloggosfären – eller snarare bloggosfärerna – vara en maktfaktor i sig själv, något som är i behov av löpande tolkning och kommentarer från etablerade, mer traditionella media.

När det gäller Inside the Blogs verkar man sträva efter en balansgång mellan att referera enskilda bloggares postningar – med viss fokus på mediekritik av punktnedslagstypen – och på politiska och andra strömningar av mer kollektiv art. Så kunde vi till exempel omedelbart efter att resultatet från obduktionen av Terry Schiavo offentliggjordes få höra CNN:s bloggreporter kommentera de olika lägren som formerats kring detta högst politiserade – och tragiska – människoöde.

Frågan är om bloggarna kommer att ges denna typ av uppmärksamhet också i Sverige – eller om svenska media väljer en annan väg. Visserligen har SVT24 plockat in en och annan bloggare att kommentera mer eller mindre obskyra tilldragelser, men än så länge förefaller den svenska bloggosfären befinna sig mycket långt från nyhets- eller analysplats i morgontidningarna och tv-nyheterna.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Etiketter: bloggar, bloggosfären, usa