Arkiv för etiketten 'universitet'

På obehörigt avstånd?

Vad betyder egentligen ett ord? Vem avgör vad, och vem, som skall betecknas hur?

I dagarna är det ordet “obehörig” som är föremål för diskussion i högskolevärlden. “Stopp för obehöriga lärare i högskolan” heter det i en rapport från SFS, Sveriges förenade studentkårer. Från universitetslärarfacket SULF:s håll är man tydlig i sitt avståndstagande från ordvalet: “[…] det finns inga obehöriga lärare på högskolan. Kriteriet för vad som är en behörig lärare på högskolan regleras i högskoleförordningen, och den anger talande nog att det handlar om visad skicklighet, om doktorsexamen ‘eller motsvarande’ och om ‘annan yrkesskicklighet som är av betydelse’.”

Ser man till den diskussion som förts på nätet härrör en stor del av upprördheten från detta ordval, som bland annat återfinns i SFS-rapportens första krav (“1. Stopp för obehöriga lärare i högskolan. All undervisande personal i högskolan ska genomgå minst tio veckors högskolepedagogisk utbildning och ha rätt till fortlöpande högskolepedagogisk kompetensutveckling.”). Oavsett debatten i övrigt är det dessa formuleringar som nu sprids och avhandlas i äldre och nyare media, och som på många håll blir fokuspunkt för hur hela rapporten skall bedömas. Diskussionen, och diskussionsklimatet, hade emellertid förmodligen sett annorlunda ut utan benämningen “obehörig”.

Låt oss därför i det följande ägna oss åt det uttrycket, och bara det uttrycket.

För ord är viktiga. Ord spelar roll, från de mest byråkratiska av beteckningar till våra vardagligaste uttryck. Jag vill nedan utgå från just detta antagande om att de benämningar som används också spelar har betydelse för hur verkligheten uppfattas. Detta är något som av Kenneth Burke omtalas som “terministic screens“, vilket kan beskrivas som de språkliga ‘filter’ som vi lägger på den verklighet i vilken vi lever. Som människor använder vi oss av språk och symboler för att beskriva och uppfatta vår värld och vårt språk (och de termer eller benämningar vi använder oss av) är inte någonting neutralt. Att kommunicera är både att tala om världen och att tala om värden. Ordval får följder för den man talar med och den man talar om.

Termen “obehörig lärare” är som så mycket annat en språklig konstruktion. Den som är behörig eller obehörig blir det för att hen förklaras vara behörig eller obehörig, och på så sätt blir kampen om benämningarna också en kamp om makt.

Det som jag tror är grunden till att hela saken från universitetslärarhåll uppfattas som särskilt problematisk är att benämningen “obehörig lärare” är så tydligt värderande på ett sätt som, när det gäller högskolan, inte hämtar sin grund i några faktiska, entydiga regelverk.

Uttryck som “behörig” eller “obehörig” antyder vid första påseende ett fokus på formalistiska, inte kvalitativa aspekter. Etiketten “obehörig” säger egentligen inget om lärarens faktiska pedagogiska kompetens, men desto mer om hens tillhörighet (till sin arbetsplats, akademin) och om hens rätt till tillhörighet. Denna tillhörighet kan förvisso definieras utifrån ett visst regelverk, men då något sammanhållet sådant inte existerar på universitetsövergripande nivå blir det de facto fråga om inte bara en subjektiv benämning utan en subjektiv benämning till många lärares nackdel. (Förvisso kan man diskutera om formella krav leder till faktisk kompetens, men i den begreppsliga förståelsen av termen “obehörig” är det inte de dimensionerna som avhandlas här.)

Så långt rör vi oss på benämningsplanet, men låt oss gå närmare in på det värderande ställningstagande som ligger i användningen av termen. Även om det går att diskutera kopplingen mellan behörighet och kompetens så ligger förmodligen det som provocerar i den djupare betydelsen av “behörighet”. Den som saknar behörighet är någon som gör något som hen inte har rätt att göra. Det är någon någon som hör inte till, någon som bör exkluderas.

SAOB anger ger för ordet “behörig” betydelserna “som vederbör l. erfordras l. öfverensstämmer med det rätta o. brukliga l. som är lämpad efter behofvet; vederbörlig, tillbörlig; lämplig, passande; erforderlig, nödig; ofta närmande sig bet. tillräcklig” och “som har erforderlig kompetens l. erforderliga kvalifikationer l. nödig auktoritet l. befogenhet” samt de ålderdomligare “som ingår (i ngt) l. tillhör (ngt) som medlem l. del l. momont o. d.; tillhörande, hörande (till); vanl. med prep. till” och “som (med rätta) tillhör l. tillkommer (ngn l. ngt)”.

På detta sätt benämns alltså de individer som inte är lever upp till formalistiskt men godtyckligt satta krav: de – enskilda lärare, som får termen klistrad på sig – är inte behöriga. De inte hör till. (Eftersom detta resonemang fokuserar enbart termen “obehörig lärare” tänker jag inte påpeka att hur rapporten också att vill att dessa skall “stoppas” – denna innebörd ligger redan i termen.)

Häri tror jag att mycket av upprördheten ligger: den enskilda universitetslärarens motstånd mot att, oavsett hens faktiska kompetens, bli omtalad som “inte behörig”. För en enskild lärare spelar det inte så stor roll om det är en abstraktion, en hypotetisk ideallärare, som avses i rapporten; det är den enskilda läraren som hamnar i en diskurs som sätter etiketter som “behörig” eller “obehörig”. För att en sådan diskurs inte skall väcka motstånd bör föremålen för diskursen (det vill säga lärarna) nog knappast uppfatta den som baserad på lösa eller moraliskt ohållbara grunder.

Egentligen är det kanske ganska enkelt. Hade en annan term valts, till exempel “lärare utan tio veckors högskolepedagogisk utbildning” (vilket rapporten nämner) eller “lärare utan tillräcklig pedagogisk kompetens” (vilket rapporten åsyftar) , hade diskussionen blivit en annan och den hade förmodligen i större utsträckning kommit att handla om vilken högskolepedagogisk utbildning som behövs, inte om huruvida vissa lärare hör hemma på universitetet eller ej. Därmed hade mycken förvirring, uppgivenhet och, sist men inte minst, helt onödig osämja mellan lärar- och studentrepresentanter kunnat undvikas.


Universitetsrelaterat på Twitter: #seuni

Efter lite diskussion fram och tillbaka på Twitter ser det ut som om man har landat i taggen #seuni för tweetar på ett eller annat sätt relaterade till svenska universitet och högskolor.

Alternativ som nämndes var #svuni, #swuni och #swuni. Poängen med #seuni är att det lutar sig mot den svenska landskoden .se, och därmed inte ställer några krav när det gäller språk. Twittervärlden är emellertid föränderlig och frågor som dessa lär ytterst avgöras av vad som över tid etableras som praxis.

Samma tagg borde för övrigt passa också på andra tjänster, som till exempel identi.ca.


Forskning och förtroende

FörstoringsglasSvenskar ser hellre att det satsas på forskning om sjukdomar eller miljö än på forskning om svenska språket, historia eller filosofi. Högutbildade är mer positiva till forskning än vad lågutbildade är. Fler män än kvinnor värderar teknik och naturvetenskap högt, medan fler kvinnor än män värdesätter samhälls- och humanvetenskaper. Och människor med skilda partisympatier skiljer sig åt när det gäller synen på vilken forskning som är viktig och förtroendeingivande.

Detta enligt en undersökning från Vetenskap & Allmänhet i samarbete med Göteborgs universitets SOM-undersökning.

Utöver den lätt nedslående allmänna tendensen som rapporteras av bland andra SvD/TT och visar hur svenskarnas förtroende för forskare fortsätter att sjunka, så kan man utifrån den bakomliggande rapporten begrunda attityderna till forskningen utifrån mer specifika variabler. Några observationer är som följer:

  • Flest har angivit att det är mycket eller ganska viktigt att Sverige satsar på “forskning på världsbästanivå” vad gäller cancer (96%), reumatiska sjukdomar (91%) och miljö (90%), medan filosofi och design (båda 28%) samt rymden (26%) befinner sig i motsatt ände av opinionen.

  • De tillfrågande har i störst utsträckning mycket eller ganska stort förtroende för forskning inom medicin. Därefter följer teknik, naturvetenskap, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Män har i större utsträckning än kvinnor mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom medicin, teknik och naturvetenskap. Kvinnor har i större utsträckning mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Medicinforskning har starkast stöd i åldersgruppen 65-85 år, teknik i 20-64 år, naturvetenskap i 30-64 år, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora i 20-29 år.
  • Ju högre utbildningsnivå, desto fler har mycket stort eller ganska stort förtroende för forskningen. Högutbildade anser också i högre grad att den vetenskapliga utvecklingen har förbättrat människors liv.
  • Medicinforskning har starkast stöd hos sympatisörer till sd, teknik, naturvetenskap och humaniora av fp-sympatisörer, samhällsvetenskap av fp- och mp-sympatisörer och utbildningsvetenskap av v-sympatisörer.
  • Medicinforskningen har svagast stöd hos c-sympatisörer, teknik hos mp-sympatisörer, naturvetenskap och samhällsvetenskap hos kd-sympatisörer, utbildningsvetenskap hos m-sympatisörer och humaniora hos sd-sympatisörer.

Och så fortsätter det; den hugade kan förmodligen göra fler intressanta iakttagelser i rapporten. Frågan är nu hur vetenskapssamfundet – och särskilt de discipliner som åtnjuter det svagaste förtroendet hos allmänheten – ställer sig till saken.

Källa: Vetenskapen i Samhället – resultat från SOM-undersökningen 2006, VA-rapport 2007:2 (Stockholm, 2007)


Svenska bloggar med akademianknytning

WROTE har samlat svenska bloggar med akademiaknytning, mestadels doktorander.

Se också…
Sara Kjellbergs samling med del.icio.us-bokmärken


Mer om retoriken i media

TalareFör att vara ett så gammalt ämne – ett par tusen års historia är mer än vad de flesta andra kan skryta med – så framstår retoriken påfallande ofta som en spännande nymodighet, åtminstone av bevakningen i televisionen och tidningarna att döma.

Under årets Almedalsvecka hade Dagens Nyheter en serie artiklar där retorikkonsulten Christer Hanefalk analyserade partiledarnas tal: analyser som – trots att de var aningen för kvantitativt orienterade för min personliga smak – förtjänstfullt tog avstamp i den klassiska retorikens teorier. Hanefalks saklighet utgjorde på många sätt ett välkommet avbrott från det svepande tyckandet från de sedvanliga ”experterna” med platsabonnemang i televisionens studiosoffor. Om Hanefalks intresseväckande artiklar dessutom gör att fler får upp ögonen för retoriken så är det givetvis utmärkt, och för detta är såväl Hanefalk som DN värda var sin eloge.

Emellertid är nog detta tyvärr att betrakta som ett undantag; som regel behandlas retorikämnet med en förbluffande lättvindighet i media. Ambulerande ”experter” kallas in för att i korta och klatschiga repliker kommentera än det ena, än det andra politikerframförandet. Fördjupningen, teorierna, historiken, tvetydigheterna, komplexiteten får stå tillbaka när det skall levereras i tv-sofforna.

Intressant nog presenterade DN av någon anledning tidigare nämnde Hanefalk som ”retorikprofessor” (någonting som jag uppmärksammade i ett tidigare blogginlägg). För detta skall naturligtvis inte Hanefalk klandras, och inte heller skall han behöva klä skott för en – enligt min mening högst berättigad – kritik mot den allmänna expertvalsen i media.

Samtidigt är just titulaturmisstaget – hur obetydligt det än kan tyckas vara – på ett djupare plan ganska betecknande för hur media ser på retoriken och för vilka problem retorikämnet ännu har när det gäller förhållandet till media. Det finns ju professorer i retorik, men varför tycks man så sällan känna till dem?

FöreläsningssalFramför allt handlar det om ett problem för universiteten. Där finns bredden och fördjupningen, där sker utbildningen och forskningen – men frågan är om man når ut med detta. En tydlig skillnad jämfört med andra discipliner är ju att akademiskt verksamma retorikforskare i påfallande liten utsträckning hörs i offentligheten när ämnet kommer på tal. Så varför denna relativa tystnad från universiteten?

Förmodligen har man delvis sig själv att skylla; som forskare är det faktiskt ens eget ansvar att föra sina resultat ut i vidare kretsar; högskolelagens berömda tredje uppgift anger ju att man skall ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet”. Samtidigt kvarstår intrycket att media gör det lite väl lätt för sig. Av lättja eller oförstånd återvinner man sin Hägg i ett ändlöst kretslopp av ytliga analyser och putslustiga kommentarer, istället för att göra sig besväret att söka upp nya, mer nyanserade röster.

På ett principiellt plan är det problematiskt att den retorikforskning som bedrivs vid universiteten närmast regelmässigt hamnar i medieskugga. Kanske kan förklaringen sökas i hur de senaste årtiondenas återuppväckta intresse för retoriken inte bara haft betydelse för den akademiska världen, utan också har lett till en kommersiell retorikboom – eller kanske retorikbubbla? – där journalister, skådespelare, författare och underhållare i parti och minut sett till att ta alla chanser som givits, medan medierna givetvis har hängt på. Retorik säljer.

Frågan är dock om denna förklaring är tillräcklig. Det återstår nog för universiteten fortfarande en hel del att göra, om man anser sig ha inte helt vill överlåta retorikdiskussionen åt kommersiella konsulter och frifräsande föredragshållare. Om retorikämnet de senaste åren har fått kämpa för att etablera sig på universiteten, så bjuder de kommande åren på en kamp om positionen i offentligheten. Det är ett mödosamt – men spännande – arbete som väntar.


Högskoleverkets utvärdering av ämnena litteraturvetenskap och retorik

Högskoleverkets rapportHögskoleverket publicerade idag sin rapport (2006:13 R) Utvärderning av ämnena litteraturvetenskap och retorik vid svenska universitet och högskolor.

Det är ömsom ljus och ömsom mörker som möter i rapporten. Samtidigt som HSV ser ett starkt engagemang hos lärare och studenter så varnar man för att kraven ofta är för låga och att nybörjarstudenterna har för dåliga förkunskaper.

Hela rapporten finns att läsa här.