Arkiv för etiketten 'tal'

Att sälja chips och identitet

I dagens SvD skriver Margit Richert en mycket intressant anmälan (“Så avspeglas klassamhället i chipshyllan”) av Dan Jurafskys The language of food. Det är underhållande och tankeväckande läsning – och har kanske oväntade beröringspunkter med min studie om skoltal under första hälften av 1800-talet. Här finns uppenbara paralleller mellan hur man i dagens Sverige (enligt Richerts egen ‘undersökning’) marknadsför chips i olika priskategorier och hur man under 1800-talet betonar olika värden i tal hållna i olika typer av skolor (läroverk, folkskola etc) genom att i olika grad framhäva tradition, nytta, modernitet etc. Ju exklusivare skolor – och chips – desto tydligare betoning av “traditionen” som ett sätt att skapa identitet. Med detta sagt ser jag dock inga tydliga orsakssamband mellan vad kanske kyrkoherden sagt vid skolavslutningen 1838 och vad det står på jumbopåsen med chips i dag, skall nog tilläggas.


Viljan är människans högsta kraft

Tal af TegnérSista månaden på terminen, och arbetsdagarna blir längre i takt med dagsljuset. Jobbar, mellan handledning, schemaläggning och salsbokning, med skoltal av bl.a. Tegnér:

I unge, föräldrars och lärares hopp! Mitt hjerta röres då jag ser Er församlade, ifrån ynglingen, som redan börjar drömma om ära och bedrifter, ända ned till den tvåfotade primula veris, den sorglöse åttaåringen, som ej har något högre bekymmer än sin lexa. Ty när jag ser en samling af barn, då ser jag ju äfven med detsamma ett tillkommande tidehvarf som står beslöjadt framför mig; men när det en gång kastar tillbaka sin slöja, då äro vi icke mera till, våra hjertan äro stoft, och hvad vi tänkt och verkat, det är blott en skuggbild i minnet, blott ett eko ur det förflutna. I ären det slägte som skall aflösa oss, skall vittna för eller mot oss när vi gått till hvila. Hvem vet hvad krafter som slumra inom Er, hvad öden som förestå Er, hvad godt eller ondt I kommen att stifta i verlden? Emedlertid märken I att vi här öfverlägga om säkraste vägen att befordra Ert bästa; men alla våra öfverläggningar äro fåfänga om I ej sjelva understödjen oss. Ert verkliga bästa är i Er egen hand: förspillen det icke, ty det återvänder ej mera. Befordren våra afsigter med Er, hvar och en som han kan, med olika förmåga, men med allvarlig vilja; ty hvad menniskan rätt allvarligt vill, det kan hon merendels. Viljan är menniskans högsta kraft, den kraften är sig sjelf nog, hon står fadder åt lyckan. Större delen af Er går bort för att snart återkomma. Välkomna åter, en hel sommar mognare än nu i kunskap. Sommardagarne äro långa i Norden, och den gamle Vishetsguden, Solen, går sent till sängs och stiger tidigt upp för att lysa de vettgiriga unga. Låten honom ej finna er sofvande, utan skina, från morgon till qväll, på ett vaket, ett flitigt, ett sträfsamt slägte.

— Esaias Tegner, “Tal i Jönköpings Skola, Junii 1827″, Tal vid särskilta tillfällen (1831)

Solen står en bi, och tur är väl det. För egen del, och jag tror att många inom akademin kan hålla med mig, tycks det vara likadant varje år: de månader då det kanske är som allra vackrast utomhus – maj och september – har man som mest att göra inomhus. Tur att man hör till ett vaket, flitigt och strävsamt släkte.


Veckans tal: George W. Bush om terrorattackerna 11 september 2001

Idag för åtta år sedan satt jag på retorikseminarium. Ett av de tal som analyserades var det som hölls av president Thomas Whitmore i filmen Independence Day (1996). Vi seminariedeltagare förvånades – ja, närmast roades – av de storvulna orden:

Good morning. [Turns on mic] Good morning. In less than an hour, aircraft from here will join others from around the world, and you will be launching the largest aerial battle in the history of mankind. Mankind. That word should have new meaning for all of us today. We can’t be consumed by our petty differences anymore. We will be united in our common interests. Perhaps it’s fate that today is the Fourth of July, and you will once again be fighting for our freedom… Not from tyranny, oppression, or persecution… but from annihilation. We’re fighting for our right to live. To exist. And should we win the day, the Fourth of July will no longer be known as an American holiday, but as the day when the world declared in one voice: We will not go quietly into the night! We will not vanish without a fight! We’re going to live on! We’re going to survive! Today we celebrate our Independence Day!

Föga anade vi, just som vi satt och analyserade en fiktiv krigstida retorik, att världshistoriens kanske värsta terrorattacker i exakt samma stund pågick på andra sidan jorden. Föga anade vi vad vi skulle få höra när vi klev ut från seminariet och slog på våra telefoner. Föga anande vi vad vi skulle få se när vi slog på tv:n. Föga anade vi att en högst icke-fiktiv president skulle få anledning att tala till nationen och världen med anledning av högst icke-fiktiva, fasansfulla händelser:

Världen förändrades den dagen. Varje årsdag av 11 september-attackerna tjänar som påminnelse om detta, och om våra förhoppningar om att världen åter skall kunna förändras – men nu till det bättre. Det är en förhoppning inte knuten till ett visst datum, inte bunden till en viss historisk händelse, utan någonting värt att uppmärksamma varje dag, varje år.


Areopagitica

Give me the liberty to know, to utter, and to argue freely according to conscience, above all liberties.

Det smärtar att behöva konstatera att dessa John Miltons krav på yttrande- och informationsfrihet alltjämt måste resas på sina håll. Också nu, idag, i just denna stund, förnekas människor rätten att fritt läsa och lyssna, att fritt tänka och tala. Regimer på skilda håll i världen tar hela den tillgängliga förtrycksarsenalen i bruk, från det råa våldets batonger och gevärskulor till de allra senaste av högteknologiska övervakningssystem. När det fria ordet tar nya vägar, försöker dess fiender tysta det på nya, allt mer raffinerade sätt. De totalitära systemen kämpar för att hålla jämna steg med den informationsteknologiska utvecklingen.

AreopagiticaNär John Milton 1644 publicerade sin traktat Areopagitica: A Speech of Mr. John Milton for the Liberty of Unlicensed Printing to the Parliament of England var världen en annan – men även om de politiska och religösa kontexterna i 1600-talets England skiljer sig från våra verkligheter så kan vi i Miltons motstånd mot censuren finna paralleller till frågor som tyvärr är alltför relevanta också för det tjugoförsta århundradets människor.

Milton framför en kritik som slår hårt mot tankar på att ett högre syfte skall kunna rättfärdiga inskränkningar av yttrandefriheten, och kritiken tar sikte på samhällets själva väsen. Det samhälle som ser som sin uppgift att granska och censurera böcker, medier och kulturyttringar blir ett tyst samhälle, ty endast medelst en närmast bisarr nit kan människornas ord, deras danser och sånger, kontrolleras. Om ens det:

If we think to regulate printing, thereby to rectify manners, we must regulate all recreation and pastimes, all that is delightful to man. No music must be heard, no song be set or sung, but what is grave and Doric. There must be licensing dancers, that no gesture, motion, or deportment be taught our youth but what by their allowance shall be thought honest; for such Plato was provided of. It will ask more than the work of twenty licensers to examine all the lutes, the violins, and the guitars in every house; they must not be suffered to prattle as they do, but must be licensed what they may say. And who shall silence all the airs and madrigals that whisper softness in chambers? The windows also, and the balconies must be thought on; there are shrewd books, with dangerous frontispieces, set to sale; who shall prohibit them, shall twenty licensers? The villages also must have their visitors to inquire what lectures the bagpipe and the rebeck reads, even to the ballatry and the gamut of every municipal fiddler, for these are the countryman’s Arcadias, and his Monte Mayors.

Och att bära hand på ordets och tankens frihet leder leder till ett lika obehagligt som omöjligt samhälle:

Next, what more national corruption, for which England hears ill abroad, than household gluttony: who shall be the rectors of our daily rioting? And what shall be done to inhibit the multitudes that frequent those houses where drunkenness is sold and harboured? Our garments also should be referred to the licensing of some more sober workmasters to see them cut into a less wanton garb. Who shall regulate all the mixed conversation of our youth, male and female together, as is the fashion of this country? Who shall still appoint what shall be discoursed, what presumed, and no further? Lastly, who shall forbid and separate all idle resort, all evil company? These things will be, and must be; but how they shall be least hurtful, how least enticing, herein consists the grave and governing wisdom of a state.

Så varför vill någon regim ens beträda vägen till denna absurda vision, till detta samhälle där alla böcker och all annan mänsklig kulturell aktivitet och produktion måste förhandscensureras och godkännas?

För den vars mänskliga fri- och rättigheter angrips av diktaturens hejdukar och hantlangare torde Miltons tankar i Areopagitica kunna erbjuda ett svar som är lika enkelt som välkommet. Böcker och texter är farliga – för den rådande ordningen, för sederna och moralen, för politiska och ekonomiska intressen. Böcker är bärare inte blott av bokstäver och ord utan av tankar och idéer, av ett eget liv:

For books are not absolutely dead things, but do contain a potency of life in them to be as active as that soul was whose progeny they are; nay, they do preserve as in a vial the purest efficacy and extraction of that living intellect that bred them.

En människa kan slås ihjäl, men hennes tankar leva vidare i textform. Det är därför som det det endast är genom att ge sig på det fria ordet – ordet som ifrågasätter, utmanar, ställer på ända – som diktatorer och despoter tror sig kunna kontrollera sina undersåtar.

I ordets makt ligger ett hopp för de förtryckta i vår tid: härigenom idéer spridas, härigenom kan förändring uppnås. Och när nu den tekniska utvecklingen gör det allt lättare för den enskilda människan att publicera texter – och allt svårare för myndigheterna att stoppa spridningen – torde tiden, och tekniken, tala för det fria ordet. Den totalitära statens anspråk på fullständig kontroll av medborgarnas samtliga göranden är förhoppningsvis ett omöjligt företag.

 

Hela texten finns bland annat på Project Gutenberg.
 


Veckans tal: Obamas segertal (+ bonus)

Föga förvånande får denna veckas tal bli Barack Obamas segertal i Chicago den 4 november 2008. En utskrift av talet i sin helhet finns hos Wikisource, men framför allt är det nog rörliga bilder (se videoklippet ovan) som krävs för att göra den så effektiva obamaska retoriken riktig rättvisa. Här finns i princip allt, och som sig bör i denna situation snålas det inte på pathos. Och den som till äventyrs missat ljudet av historiens vingslag, påminns från första början om vikten av det som just hänt:

Hello, Chicago.

If there is anyone out there who still doubts that America is a place where all things are possible, who still wonders if the dream of our founders is alive in our time, who still questions the power of our democracy, tonight is your answer.

It’s the answer told by lines that stretched around schools and churches in numbers this nation has never seen, by people who waited three hours and four hours, many for the first time in their lives, because they believed that this time must be different, that their voices could be that difference.

It’s the answer spoken by young and old, rich and poor, Democrat and Republican, black, white, Hispanic, Asian, Native American, gay, straight, disabled and not disabled. Americans who sent a message to the world that we have never been just a collection of individuals or a collection of red states and blue states.

We are, and always will be, the United States of America.

It’s the answer that led those who’ve been told for so long by so many to be cynical and fearful and doubtful about what we can achieve to put their hands on the arc of history and bend it once more toward the hope of a better day.

[…]

Och så fortsätter Obama sitt tal, såväl storstilat som slagkraftigt. Och det är inte bara de direkta referenserna till den amerikanska historien – som till exempel när Obama redogör för den enastående samhällsutveckling som ägt rum under den 106-åriga afroamerikanska väljaren Ann Nixon Coopers liv – som gör det hela så lyckat.

Nog så mycket bidrar förmodligen Barack Obamas förvaltande av det amerikanska retoriska arvet: från unionens grundande, via personer som Lincoln, Kennedy och King, fram till dagens värld av media och internet. Just denna lyckade sammansmältning mellan traditionen av klassisk vältalighet och användningen av moderna media har – åtminstone i mina ögon – förmodligen haft en avgörande påverkan på valutgången.

Som en liten bonus finns här också det valvaketal där det republikanska partiets kandidat John McCain förklarar sig besegrad. Till skillnad från hur tonen bitvis varit under valrörelsen – och från tonen hos delar av den församlade förlorande åhörarskaran – är det ett värdigt anförande, vilket i skrift finns tillgängligt här. I sitt sista anförande i kampanjen siktar McCain in sig på att framställa sig som både en god förlorare och (framför allt) en god amerikan. Frågan är om detta kan rädda ett eftermäle som så solkats ned av det negativa kampanjandets ivriga smutskastande.

Den som ser på tv eller lyssnar på radio har förmodligen tagit del av småsnuttar från de bägge talen. Det är dock i löjligt små portioner som dessa medier vanligtvis serverar sina referat, så det behöver väl knappast tilläggas att framförandena gör sig bäst i sin helhet – ty här bjuds det på amerikansk politisk retorik när den är som bäst.


Uppdatering: Noterar att Anders Sigrell också uppskattar Obamas tal; i en artikel i SvD (publicerad tidigare idag) gör han ungefär samma observationer som undertecknad när det till exempel gäller Obamas framgångsrika användning av historien.


Speech Wars mäter kandidaternas ordanvändning

Speech WarsApropå ett nyligt inlägg om text och ord: den amerikanska sajten Speech Wars låter besökarna skapa diagram över hur ofta vissa ord använts av de båda presidentvalskandidaterna Barack Obama och John McCain, baserat på en korpus av kampanjtal från de senaste åren. Till finesserna hör möjligheten att visa de tal där orden i fråga förekommit.

Kanske skulle det vara intressant med en svensk variant av denna smarta och enkla tjänst: att i grafisk form se hur arbetslinje, klimatmål, äktenskap och budgettak kastats fram och tillbaka mellan de olika partiledarna. Nödvändiga data finns ju redan tillgängliga via riksdagens hemsida.


Veckans tal: Förargelseväckande katt

Idag är det 100 år sedan Gösta Knutsson föddes, något som på denna blogg uppmärksammas genom att ruska liv i den allt som oftast slumrande inläggskategorin Veckans tal.

I den första boken om katten Pelle, Pelle Svanslös på äventyr (1939) finns följande lilla pärla, ett exempel i miniatyr på det giftiga tal av vilket – bland annat – Knutssons samtid fått se alltför mycket.

Det är Elake Måns som i en insändare till Katternas Dagblad hetsar mot Pelle (som belönats med medalj efter att ha förhindrat en brand):

FÖRARGELSEVÄCKANDE KATT.

Herr redaktör!

Här i staden finns det en katt, som går omkring och ser mallig ut med en peng på halsen. Sådant borde inte få förekomma. Till på köpet har den här katten ingen svans. Jag frågar: vilket är finast, att ha peng eller att ha svans? Den som inte har svans har sannerligen ingenting att skryta över. Jag vill rikta en kraftig maning till alla att i morgon bitti klockan sju, när den där katten tar sin morgonpromenad, samlas i Slottsbacken och protestera mot denna katts irriterande skrytsamhet.

Vän av ordning.

Mycket riktigt ser mobben nästa morgon till att med våld ta ifrån den försvarslöse Pelle hans medalj, och värre skall det bli innan det vänder. Trots trakasserier och tråkningar från Måns – som ju inte är någon symbol för tolerans och medmänsklighet – boken igenom är det emellertid till slut Pelle som står som (moralisk) segrare med en ny medalj för berömliga gärningar.

Och när Knutsson denna dag, den 12 oktober 1939, firar sin trettioförsta födelsedag skall såväl den lilla världen i katternas Uppsala som den stora världen därutanför snart inse vikten och behovet av segrar – och den moraliska segerns betydelse.


Veckans tal: JFK om rymdkapplöpningen

STS-116Medan Christer Fuglesang och gänget på STS-116 väntar på nattens uppskjutningsförsök, kan det kanske passa bra med några uppmuntrande ord från rymdkapplöpningens dagar.

USA:s president John F. Kennedy hade 1961 uttryckt nationens strävan att placera en människa på månen innan årtiondets slut. I ett berömt tal vid Rice University den 12 september 1962 utvecklade han sina tankar om drivkrafterna bakom detta storslagna projekt: man skulle ta sig till månen, inte för att det var lätt – utan för att det var svårt. Därmed följer Kennedy den klassiska retorikens topiklära som tar upp just “det svåra” som ett passande argument när det gäller att berömma saker och gärningar 1Se till exempel Gerhardus Johannes Vossius, Elementa Rhetorica eller retorikens grunder. Översatt och utgiven av Stina Hansson, Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet: Meddelanden 5 (Göteborg, 1990). ISBN: 9186270222.:

JFK 1962[…]

We choose to go to the moon. We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we are willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one which we intend to win, and the others, too.

[…]

Many years ago the great British explorer George Mallory, who was to die on Mount Everest, was asked why did he want to climb it. He said, “Because it is there.”

Well, space is there, and we’re going to climb it, and the moon and the planets are there, and new hopes for knowledge and peace are there. And, therefore, as we set sail we ask God’s blessing on the most hazardous and dangerous and greatest adventure on which man has ever embarked.

Talet i sin helhet finns att tillgå på John F. Kennedy Presidential Library & Museum.

Hör också…
ljudupptagningen av talet.

Fotnoter   [ + ]

1. Se till exempel Gerhardus Johannes Vossius, Elementa Rhetorica eller retorikens grunder. Översatt och utgiven av Stina Hansson, Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet: Meddelanden 5 (Göteborg, 1990). ISBN: 9186270222.

Veckans tal: Winston Churchill om Nazitysklands anfall på Sovjetunionen

Winston ChurchillIdag för 65 år sedan, den 22 juni 1941, inleddes Operation Barbarossa, det tyska anfallet mot Sovjetunionen – ett krigsföretag som skulle få ett närmast ofattbart resultat i död och lidande.

I ett radiotal samma dag kommenterar den brittiske premiärministern Winston Churchill Nazitysklands invasion av sin kommunistiske forna bundsförvant, en invasion som Churchill beskriver som en av andra världskrigets viktiga vändpunkter. 1De tidigare vändpunkterna var, enligt Churchill, i tur och ordning Frankrikes fall, den tyska luftkrigföringen mot Storbritannien och det amerikanska ekonomiska stödet till de allierade. Det steg som nu tagits av Tyskland kom inte som någon överraskning, menar Churchill. Den tyska krigsmaskinen, smörjd med människoblod, måste hållas i ständig rörelse:

Hitler is a monster of wickedness, insatiable in his lust for blood and plunder. Not content with having all Europe under his heel or else terrorized into various forms of abject submission, he must now carry his work of butchery and desolation among the vast multitudes of Russia and of Asia. The terrible military machine which we and the rest of the civilized world so foolishly, so supinely, so insensately allowed the Nazi gangsters to build up year by year from almost nothing-this machine cannot stand idle, lest it rust or fall to pieces. It must be in continual motion, grinding up human lives and trampling down the homes and the rights of hundreds of millions of men.

Moreover, it must be fed not only with flesh but with oil. So now this bloodthirsty guttersnipe must launch his mechanized armies upon new fields of slaughter, pillage and devastation. Poor as are the Russian peasants, workmen and soldiers, he must steal from them their daily bread. He must devour their harvests. He must rob them of the oil which drives their ploughs and thus produce a famine without example in human history.

Churchill karaktäriserar Hitler som en “bloodthirsty guttersnipe” – en blodtörstig tölp 2Det kan vara värt att observera hur ordet guttersnipe också betyder rännstensunge, vilket ger ytterligare en dimension till personomdömet. – vars krigsgalenskap nu också kommer att gå ut över de fattiga ryska bönderna. En svält utan motstycke i den mänskliga historien är att vänta, och om inte Hitler stoppas kommer slakten att fortsätta ända till dess att Kina och Indien dragits ned i den mänskliga förnedringen under hakkorsfanan:

And even the carnage and ruin which his victory, should he gain it-though he’s not gained it yet-will bring upon the Russian people, will itself be only a stepping stone to the attempt to plunge four or five hundred millions who live in China and the 350,000,000 who live in India into that bottomless pit of human degradation over which the diabolic emblem of the swastika flaunts itself.

Förvisso lider det kommunistiska Sovjet redan under förtryckets ok, det medger Churchill, men de fasor som nu uppenbaras får det mesta att förblekna:

The Nazi regime is indistinguishable from the worst features of Communism. It is devoid of all theme and principle except appetite and racial domination. It excels in all forms of human wickedness, in the efficiency of its cruelty and ferocious aggression. Noone has been a more consistent opponent of Communism than I have for the last twenty-five years. I will unsay no words that I’ve spoken about it. But all this fades away before the spectacle which is now unfolding.

Churchill påminner om hur Ryssland och Storbritannien tidigare kämpat mot gemensamma fiender, och när nu den tyska armén som angriper den ryska landsbygden likt en svärm av gräshoppor, lovar han därför brittiskt stöd i kampen mot Hitler. 3Intressant nog talar Churchill i detta stycke genomgående om Ryssland, istället för om Sovjetunionen. Kampen mot nazismen är för tillfället överordnad allt annat:

Any man or State who fights against Nazism will have our aid. Any man or State who marches with Hitler is our foe.

Russia first - Britain nextMålet är klart och tydligt: att förgöra det tyska hotet. Churchill använder sig här av formuleringar som minner om tidigare, redan klassiska, tal som “We Shall Fight on the Beaches” från 1940:

We have but one aim and one single irrevocable purpose. We are resolved to destroy Hitler and every vestige of the Nazi regime. From this nothing will turn us. Nothing. We will never parley; we will never negotiate with Hitler or any of his gang. We shall fight him by land; we shall fight him by sea; we shall fight him in the air, until, with God’s help, we have rid the earth of his shadow and liberated its people from his yoke.

Allt som gäller nu är att kämpa, att fördubbla sina ansträngningar och slå till med gemensam kraft. För Ryssland väntar stora prövningar – men i slutändan drabbar det tyska hotet varje folk, över hela världen. Storbritannien står redo att göra sin del av jobbet, men det är också tydligt att talets senare delar innebär en tämligen uppenbar uppmaning till USA att gå in i kriget mot axelmakterna. Knappt ett halvår senare, efter den japanska attacken på Pearl Harbor, var uppmaningen hörsammad.

Fotnoter   [ + ]

1. De tidigare vändpunkterna var, enligt Churchill, i tur och ordning Frankrikes fall, den tyska luftkrigföringen mot Storbritannien och det amerikanska ekonomiska stödet till de allierade.
2. Det kan vara värt att observera hur ordet guttersnipe också betyder rännstensunge, vilket ger ytterligare en dimension till personomdömet.
3. Intressant nog talar Churchill i detta stycke genomgående om Ryssland, istället för om Sovjetunionen.

Veckans tal: Wear Sunscreen

SolDenna veckas tal är – bland mycket annat – en påminnelse av vikten att använda solskyddskräm. Inte för att just solskydd skulle vara något särskilt hett samtalsämne denna kyliga vår, men vid ett seminarium nyligen kom ändå en av mina studenter in på Baz Luhrmanns gamla dänga Everybody’s Free (To Wear Sunscreen). Jag hade själv ganska svårt att uppskatta detta musiksatta skoltal när det kom i slutet av 1990-talet, men som vi alla vet blev det en stor hit världen över. Många minns säkert inledningen:

Ladies and Gentlemen of the class of ’99: Wear sunscreen.

If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience.

Och så fortsatte det, med uppmaningar att ta det lugnt och inte oroa sig för framtiden, att vara snäll mot sina medmänniskor och inte läsa skönhetstidningar – de får en bara att känna sig ful. 1Vilket det i och för sig ibland kan ligga något i. Förmodligen är de flesta bekanta med fortsättningen.

Vad många däremot nog inte vet är att det inte var Lurhmann själv som skrivit talet – och inte heller Kurt Vonnegut, som ryktet gjorde gällande. 2Se Urban Legends Reference Pages, som behandlar ryktet att talet skulle ha hållits av Vonnegut på MIT 1997. Årets talare var i själva verket Kofi Annan. Faktum är att det inte ens var ett regelrätt skoltal, utan en krönika i Chicago Tribune, författad av journalisten Mary Schmich.

“Advice, like youth, probably just wasted on the young”, lydde titeln på Schmichs text, men i övrigt återfinns här – om än utan den halvflummiga bakgrundsmusiken – precis samma välmenande råd till de unga om att dansa, använda tandtråd och respektera de äldre.

Så läs detta originella tal, men glöm inte den avslutande uppmaningen:

Be careful whose advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia. Dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it’s worth.

But trust me on the sunscreen.

Baz Luhrmanns version finns på American Rhetoric, också som ljudfil och videoklipp (udda nog med textning på spanska).
 
Mary Schmichs krönika finns hos Chicago Tribune.

Fotnoter   [ + ]

1. Vilket det i och för sig ibland kan ligga något i.
2. Se Urban Legends Reference Pages, som behandlar ryktet att talet skulle ha hållits av Vonnegut på MIT 1997. Årets talare var i själva verket Kofi Annan.