…inte att förväxla med finläder.
Arkiv för etiketten 'språk'Sida 2 av 2
Bengt på bloggen Frihetens vingar uppmärksammar debatten om hur det engelska uttrycket podcasting skall översättas till svenska: skall det heta poddradio, poddsändning eller något helt annat?
För egen del har jag vissa svårigheter att finna att något av de föreslagna uttrycken passar särskilt väl. Detta var för övrigt också temat i ett tidigare inlägg, där jag även tog upp hur ordet podcasting inte bara är en så kallad portmanteau utan också har varit föremål för allehanda etymologiskt önsketänkande. Kopplingen till manicken iPod – en koppling som om inte annat skänker marknadsförarna på Apple åtskillig gratisreklam – har med tveksam framgång försökt förträngas till förmån för diverse efterhandskonstruktioner, så kallade backronymer.
Svenska språknämnden tycks hur som helst ha fastnat för översättningen “poddradio”. Även om jag själv inte är helt nöjd med just denna latinsk-engelsk-svenska bastard så anser jag inte rent principiellt att det är särskilt löjligt att försöka finna passade svenska termer. Tvärtom är det nog närmast något av ett styrkebevis hos ett levande språk att på egna villkor både kunna ta till sig lånord och finna sina egna uttryck. Se till exempel det arbete som utförs av Svenska datatermgruppen; här finns utmärkta exempel som visar såväl de tillfällen då svenska termer är att föredra, som de tillfällen då internationella termer passar bättre.
För övrigt…
…är också ordet backronym en portmanteau – som i sin tur ju är ett lånord.
[ Vidare... ]
Etiketter: backronymer, ipod, lånord, ord, podcasting, podradio, portmanteau, radio, språk
Bengt på Frihetens vingar har invändningar mot termen podradio (“svenska” för podcasting):
Jag tycker inte Podradio [...] passar så bra eftersom det inte handlar om att sända radiovågor från en sändare där en mottagare tar emot dessa utan sladdar.
Här håller jag med Bengt; efterledet -radio är lite missvisande, både om man tar hänsyn till (den traditionella) tekniken för radiosändningar och för den delen också om man tar fasta på ordets ursprung i latinets radius, stråle. Bengts termförslag, podsändning är därför ett rimligare alternativ, då det dels knyter bättre an till engelskans podcast och dels har inte längre försöker ge sken av att man fortfarande seglar på radiovågornas hav.
Icke desto mindre har jag vissa problem också med detta ord – inte bara för att det framstår som en språklig bastard: ordet “pod” finns (åtminstone inte ännu) i svenskan. Även om man accepterar denna ordimport, så krävs nämligen dessutom ett visst självbedrägeri för att tolka betydelsen av ordet som något annat än reklam för ett visst äppelutsmyckat varumärke:
The word “podcasting” is a portmanteau that combines the words “broadcasting” and “iPod.” The term can be misleading since neither podcasting nor listening to podcasts requires an iPod or any portable music player. For that reason, various writers have suggested reinterpreting the letters POD to create “backronyms” such as “Personal On-Demand.”
Det tycks alltså som om “Point of Distributed Sound”, “Personal On-Demand” och andra förkortade uttryck mer är önsketänkande än trovärdiga förklaringar till ordets ursprung. Vad som slutligen avgör är kanske om man är iPod-frälst eller ej… och att definiera om ord med hjälp av “backronymer” har ju fungerat förut.
[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]
Kvällspressen är ju som bekant ganska påhittig när det gäller att sätta iögonenfallande rubriker. Inte sällan sker detta numera med hjälp av orden “chock”, “attack”, “naken”, “hån” eller “rasar” – var för sig eller kombinerade. Det senaste exemplet är Expressen, som idag har en artikel med följande bisarra rubrik:
Här ank-hånas full Olinda i tv
Det hela tycks handla om en före detta dokusåpadeltagare som i berusat tillstånd förmåtts ta på sig en ankmask. Själva hånet skall då ske mot bakgrund av att mycket av det offentliga samtalet i Sverige den senaste tiden har kretsat kring nämnda dokusåpadeltagares mun och storleken på denna. Fråga mig inte varför.
Hur som helst: Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) har som väntat en uttömmande artikel om ordet “hån”. Till förklaringarna hör “skymf, kränkning” och “förödmjukelse, skam, nesa, smälek, vanära”, och det är väl detta som får sägas ha drabbat den ank-hånade.
Så långt inte mycket nytt under solen; Expressen använder sig av ett ord – “hån” – som av SAOB:s exempel att döma har använts på ungefär samma sätt i ett halvt årtusende. Till skillnad från de exempel som anförs i SAOB, så avviker Expressens “ank-hån” kanske framför allt genom att själva hånet här är försett med ett bestämmande prefix. Att prefixet i fråga dessutom är “ank-” gör hela saken lika tydlig som bisarr. Det handlar alltså om ett klargörande från Expressens sida: det är inte fråga om vilket hån som helst, utan just om ett ank-hån.
Mycket skall man läsa innan ögonen trillar av; att “ank-hån” hörde dit hade jag emellertid ingen aning om.
Fotnot: Om man tittar närmare på bilden i artikeln, ser man att masken snarare föreställer en gräsand än en anka. Rubriken borde därför i själva verket lyda “Här and-hånas full Olinda i tv”. En viss reservation måste dock göras för att det faktiskt kan vara fråga om ett exemplar av exempelvis lantrasen blekingeanka, och rubriken skulle i så fall vara korrekt. I vilket fall som helst förefaller det som om masken föreställer en andhane och inte en andhona – vilket gör att man med fördel kan fundera kring huruvida det också finns ett visst queert läckage i spektaklet.
[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]
Det är intressant att se hur språkets förnyelse i mångt och mycket är en återspegling av trenderna i samhället i stort. Ibland slår tillskotten till ordskatten rot och får fäste i vardagsspråket, ibland försvinner de lika fort som de kommit.
Det är fler som delar denna fascination; Chadie har köpt en nyordsbok och noterat ord som “bokstavsbarn” (=barn med diagnosen adhd/mbd/damp/osv/etc) och “trobbning” (=att vara en retsam, uppkäftig och vanartig odåga).
Åtminstone ordet “bokstavsbarn” är ett uttryck som faktiskt används både här och där (även om det har en starkt nedsättande biton). Däremot ställer jag mig tvekande till flera av de andra orden – “trobbning” till exempel, som knappast har letat sig ut från skolbyråkratins handlingsplaner.
Jag skrev för övrigt några rader om nyord i samband med att Svenska språknämnden släppte årets skörd. Mitt intryck är att många av orden mer är på skoj än någonting som verkligen används: de roar (eller oroar) språkintresserade en stund, men faller ofta snabbt i glömska.
En del nyord blir med tiden nästan lite pinsamma; de blir som andra trender man inte vill påminnas om. Den som till exempel tar en titt i 80-talsgarderoben – både modemässigt och språkligt – hittar säkert en och annan kreation som får en att inse hur såväl smak som förnuft ofta får stå tillbaka för modets nycker.
Ty så är det med trender, de blommar upp och vissnar bort – älskade av många, saknade av ingen.
[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]
I dagarna har vi kunnat läsa om årets skörd av så kallade nyord, det vill säga ord som under året av en eller annan anledning har fått Svenska språknämndens välsignelse.
Här återfinns curlingföräldrar och servicebarn, datalektiker och flexitarianer – alla barn av vår tid.
Vilka ord som dyker upp i språket, och som uppmärksammas av Språknämnden, säger naturligtvis ett och annat om samhället. Samtidigt skall man kanske inte dra allt för stora växlar på den goda nämndens urval. Många av orden är föga annat än lustifikationer: mer av värderande utsagor och raljansmaterial än ord som faktiskt används i vardagligt tal. Så förhåller det sig till exempel med ord som vuxenvälling (“skämtsam benämning på caffelatte, i synnerhet sådan som smakar kokt mjölk”) och örådiserad (“om tillstånd som liknar förhållandena i tv-programmet Robinson, med utröstningar o.d.”).
Man kan fråga sig vilka ord som kommer att överleva tidens tand – vem kommer att om tio, tjugo, trettio år att tala om curlingföräldrar och vuxenvälling? Vem förstår idag vad som 1998 menades med älgtest?
Så nog är många av de nya orden flyktiga; de gör ett kort gästspel i vår vokabulär innan de försvinner in i språkets dimmor.
Och ja, ett av det gångna årets tillskott till ärans och hjältarnas språk är blogg. Vi får väl se hur länge det står sig.
[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]
Senast kommenterat