Arkiv för etiketten 'skrivande'

En långsammare blogg

Helt plötsligt föll en tyngd från mina axlar. Efter att i över fyra år mer eller mindre medvetet ha brottats med denna bloggs inriktning, publiceringsfrekvens, besöksstatistik och allt det där andra som en bloggare så gärna sysselsätter sig med istället för att verkligen skriva stod det klart.

Jag bloggar om vad jag vill, jag bloggar hur jag vill, jag bloggar när jag vill, jag bloggar därför att jag vill – och jag är inte ensam om denna hållning.

Via Twitter, snabbast av de snabba just nu, fick jag ett tips om Torbjörn Elenskys Slow blog på svenska, varifrån jag hittade till Todd Sielings Slow Blog Manifesto.

Läs – tag dig tid! – och begrunda:

1

Slow Blogging is a rejection of immediacy. It is an affirmation that not all things worth reading are written quickly, and that many thoughts are best served after being fully baked and worded in an even temperament.

2

Slow Blogging is speaking like it matters, like the pixels that give your words form are precious and rare. It is a willingness to let current events pass without comment. It is deliberate in its pace, breaking its unhurried stride for nothing short of true emergency. And perhaps not even then, for slow is not the speed of most emergencies, and places where beloved, reassuring speed rules the day will serve us best at those times.

3

Slow Blogging is a reversal of the disintegration into the one-liners and cutting turns of phrase that are often the early lives of our best ideas. Its a process in which flashes of thought shine and then fade to take their place in the background as part of something larger. Slow Blogging does not write thoughts onto the ethereal and eternal parchment before they provide an enduring worth in the shape of our ideas over time.

4

Slow Blogging is a willingness to remain silent amid the daily outrages and ecstasies that fill nothing more than single moments in time, switching between banality, crushing heartbreak and end-of-the-world psychotic glee in the mere space between headlines. The thing you wished you said in the moment last week can be said next month, or next year, and you’ll only look all the smarter.

5

Slow Blogging is a response to and a rejection of Pagerank. Pagerank, the ugly-beautiful monster that sits behind the many folded curtains of Google, deciding the question of authority and relevance to your searches. Blog early, blog often, and Google will reward you. Condition your creative self to the secret frequency, and find yourself adored by Google; you will appear where everybody looks – in the first few pages of results. Follow your own pace and find your works never found; refuse Pagerank its favours and your work is pulled as if by riptide into the deep waters of undifferentiated results. Its twisted idea of the common good has made Pagerank a terrifying enemy of the commons, setting a pace that forbids the reflection that is necessary to move past the day to day and into legacy.

6

Slow Blogging is the re-establishment of the machine as the agent of human expression, rather than its whip and container. It’s the voluntary halting of the light-speed hamster wheel dictated in rules of highly effective blogging. It is an imposition of asynchronous temporalities, where we do not type faster to keep up with the computer, where the speed of retrieval does not necessitate the same pace of consumption, where good and bad works are created in their own time.

I väntan på en egen version av Slow blog-manifestet (det kanske kommer i sinom tid), så kan jag blott konstatera att jag är beredd att skriva under på det mesta av Sielings text.

Förmodligen, och förhoppningsvis, är detta inlägg ett avfall. Det är ett avsked från någonting som har varit – och början på någonting nytt här på Loci.se: någonting som kan, men inte nödvändigtvis behöver, se annorlunda ut. Det är ett avhopp från det bloggande som sätter produktionstakt före publiceringslusta, som sätter kvantitet före kvalitet. Det är ett avståndstagande från allt som kommer i närheten av den hektiska, ängsligt trendkänsliga jakten på läsare som är så vanlig annorstädes i det vi i brist på vackrare och mer precisa ord fortfarande kallar bloggosfären.

Det är första steget mot en långsammare blogg.


Ett eget rum… med utsikt

Den som, likt undertecknad, sitter och försöker få stil på konceptet text in = text ut torde – från arbetsrum, källarhåla eller studieplats – förmodligen kasta en och annan avundsjuk blick på detta Private Library.

[Via mymarkup.se]


Ny månad, nya föresatser

Oktober månad är kommen, och med den nya tillfällen att göra skäl för bloggarepitetet. Den senaste tiden har ägnats åt kurser och konferenser, resor och redovisningar, arkivforskning och analys. Nu stundar förvisso inte nödvändigtvis andra tider, men det är delvis andra bullar som vankas.

Härmed utlovas sålunda en ökad nätnärvaro under de närmaste månaderna. Mer bloggande, alltså (och kanske ett ökat deltagande även i andra sociala medier).

Till anledningarna hör att jag gärna vill hålla igång sådant som skrivande och nätverkande trots att en icke obetydlig del av dagarna ägnas åt insamling och analys av gamla dokument – vilket ju fallet ofta är när man som undertecknad ägnar sig åt forskning kring äldre material. På sätt och vis är många av de människor man möter i arbetet sådana som är döda sedan ett par hundra år. Inget fel med det, men de deltar inte alltid i den senaste bloggdebatten.

Denna utfästelse innebär alltså ett slags programförklaring. Under oktober och november månad avser jag att skriva åtminstone ett inlägg varannan till var tredje dag. Observera att målet framför allt är kvantitativt – den kvalitativa sidan är inte prioriterad. 1Kanske i (välbehövlig?) kontrast till mitt metodmässigt framför allt kvalitativt orienterade avhandlingsarbete. Istället skall jag göra mitt bästa för att inte låta pretentioner och prestationsångest hamna i vägen för skrivandet – vilket kan vara nog så svårt då man 2Åtminstone undertecknad. som forskarstuderande ständigt är på vippen att ålägga sig själv samma kvalitetskrav i bloggandet som när det gäller skrivandet å yrkets vägnar.

Kanske kan (de eventuella) läsarna hjälpa till här: hur ser ni på skrivandet i olika genrer och medier? Finns det något krav på enhetlighet i den offentliga rollen? Är det en tillgång eller mest en källa till problem att verka och publicera sig inom olika offentliga sfärer?

Nåväl, mer om detta vid ett annat tillfälle. Nu är det dags att regnruskrusta sig för att så smått knata iväg och hämta dottern på dagis.

Fotnoter   [ + ]

1. Kanske i (välbehövlig?) kontrast till mitt metodmässigt framför allt kvalitativt orienterade avhandlingsarbete.
2. Åtminstone undertecknad.

FRA-lagen och privatbrevets död

ÖgaOm mindre än en vecka fattar riksdagen beslut i en fråga som kan komma att förändra inte blott hur vi kommunicerar, utan dessutom själva vårt fria, öppna samhälle.

Den som så mycket som kastat en blick på bloggosfären 1Inlägg strålar samman bland annat på bloggar.se:s sammanställning av etiketten FRA samt på en imponerande mängd bloggar varav Opassande och Blogge blott är ett par exempel. den senaste tiden kan svårligen ha missat att det är det den föreslagna FRA-lagen det handlar om. Den som inte läser bloggar (och därmed inte heller denna text) har förmodligen missat hela debatten, ty traditionella media visar av någon anledning ett minst sagt svalt intresse för frågan. Varför det förhåller sig på det sättet kan man bara spekulera i, särskilt som den föreslagna lagen kan leda till den största förändringen i våra informations- och kommunikationsvanor på mycket länge.

Två av de största informationstekniska landvinningarna i modern tid har varit e-posten och webben. E-posten har inneburit en förändring i kommunikationsvanorna, där det blivit möjligt att snabbt och billigt skicka meddelanden såväl till arbetskamraten vid bordet bredvid, som till vänner, bekanta och affärskontakter långt, långt borta. På samma sätt har webben medfört möjligheten att omedelbart ta del av information från hela världen: allt från underbara uppslagsverk till usel underhållning inom ett par länkklickningars avstånd.

Försiktigt lagda personer har förvisso alltid varit medvetna om att internet inte är något särskilt säkert forum för känslig kommunikation. För det första: icke krypterad e-post och annan webbtrafik är ganska enkel att avlyssna. För det andra: Man vet aldrig i vems händer e-post och annan information hamnar. Mejlmottagaren kanske fumlar med knappar och kommandon – eller så tycker hon eller han helt enkelt att innehållet i det nyss mottagna mejlet är så intressant att det måste spridas till ytterligare några “pålitliga” vänner, vilka i sin tur skickar det vidare till andra “pålitliga” personer, och så vidare.

Just dessa två aspekter gör att den föreslagna FRA-lagen känns extra obehaglig.

ÖgaEftersom det går så lätt att avlyssna medborgarna utan att de får vetskap därom, så lär detta också ske. Det märks inte på den e-post du skickar eller tar emot – det står ingenstans med tydliga bokstäver att “Detta meddelande eller denna webbsida har undersökts av Försvarets radioanstalt.” – men så ligger det till. All internet- och teletrafik över, och mycket av trafiken inom, landets gränser kan skannas för förment suspekta inslag.

Den som planerar att hitta på något ofog skriver dock knappast detta i klarspråk, utan krypterar sin kommunikation alternativt använder kodspråk. Som en följd kommer oerhörda mängder e-post, foruminlägg, webbsidesvisningar, sms och mobilsamtal att behöva gås igenom, tolkas och bedömas. En första sållning kan säkert göras med hjälp av programvara, men ytterst behöver människor sitta och plöja igenom medborgarnas göranden på nätet. De allra flesta medborgare har tack och lov inga onda avsikter – och skurkarna är som sagt inte öppna med sin verksamhet – så resultatet blir att helt vanliga, oskyldiga medborgares liv granskas, registreras, analyseras och diskuteras.

Och det är här den andra aspekten gör det hela än obehagligare: den maskinella integritetskränkningen är bara början, för vad sker när uppgifterna hamnar i människohand – och i människomun?

Kanske är det någon pikant detalj ur ett kärleksbrev, kanske är det ett förestående anbud i en företagsaffär, kanske är det en bekännelse av en begången oförrätt, kanske ett besked om en allvarlig sjukdom – förr eller senare kommer saker och ting att läcka ut. Information som snappas upp av FRA:s datorer kan knappast hålla sig inom anstaltens väggar. Det diskuteras i fikarummet, avslöjas för äkta hälfter, säljs till press, tipsas till myndigheter och så vidare.

Resultatet? Ett mindre öppet samhälle, med ökad misstänksamhet och mindre personlig kontakt mellan människor.

Den första förändring som lär inträffa om lagförslaget går igenom är av teknisk karaktär. Fler och fler kommer att kryptera sin e-post och webbtrafik, alternativt använda andra sätt att meddela och informera sig. Det är definitivt inte bara terrorister som inte har lust att dela med sig av sin privata konversation.

ÖgaDen andra förändringen som följer är mindre påtaglig, men desto mer djupgående. Ty vad händer när människor blir medvetna om att staten faktiskt tar sig rätten att läsa deras brev, att registrera vilka webbsidor de besöker och att avlyssna deras samtal? Vad händer när det är den enskilde, hederlige medborgaren som får finna sig i att allt det som hon eller han gör på nätet kan fångas upp och granskas, samtidigt som den som har onda avsikter med relativ lätthet undgår FRA:s grovmaskiga nät?

Förmodligen blir gemene man lite försiktigare, lite ängsligare. Man tänker sig för lite oftare, man sneglar lite oftare över axeln. Vem läser egentligen det jag skriver i mina mejl eller sms? Vem lyssnar egentligen i telefonen? Vem håller koll på vilka webbsidor jag besöker? Paranoia är tyvärr ingen bra grund för ett öppet och harmoniskt samhälle.

Människor anpassar sig dock efter rådande system, och kanske leder detta i förlängningen till att man finner sig i att all kommunikation sker inför andras vakande och vaktande ögon och öron. Att skriva brev blir därmed allt mindre av en privat angelägenhet, en exklusiv korrespondens mellan två personer, och mer av ett självmedvetet framträdande inför en månghövdad men anonym publik.

Och därmed skulle kanske privatbrevet bli till något av en historisk parentes. För några hundra år sedan skulle förmodligen få tänka på brevskrivning såsom vi gör idag. Man utgick helt enkelt från att det man skrev kunde kopieras och spridas i större kretsar, fungera som högläsning i olika sällskap och så vidare. Följaktligen fungerade också brevet som en genre i sig, fylld av regler och konventioner.

“Men”, kanske någon invänder, “visst kan man väl ändå skriva brev för hand och skicka med posten om man inte vill bli spionerad på?” Tja, det beror väl på tilltron till staten och dess institutioner och på vilka åtgärder man anser är rimliga att ta till för att “avvärja yttre hot”. Har väl FRA-lagen gått igenom är det tyvärr inte allt för orimligt att tro att någon förr eller senare reser krav på att alla typer av kommunikation bör betraktas likvärdigt – och därmed skulle det också vara tillåtet att öppna kuvert och avlyssna inrikes telefoni och e-post.

Och då är det sista privata brevet definitivt skrivet.

Fotnoter   [ + ]

1. Inlägg strålar samman bland annat på bloggar.se:s sammanställning av etiketten FRA samt på en imponerande mängd bloggar varav Opassande och Blogge blott är ett par exempel.

Ha måttliga förväntningar på sanningshalten

TidningarBloggare har alltsom oftast ett lätt tvångsmässigt förhållande till media, och särskilt till media och “sanningen” – särskilt när det är bloggosfären som avhandlas.

De som nu upprörs 1Det börjar bli lite löjligt nu, att ett av de enklaste sätten att få uppmärksamhet i bloggosfären fortfarande är att komma med svepande uttalanden om densamma, gärna i traditionella media. är över att Aftonbladet med hjälp av egen statistik valt att kora sin egen tidnings högt avlönade bloggare med anhang till “[b]loggvärldens kungafamilj” begår förmodligen misstaget att förvänta sig att (kvälls)tidningarna skulle ha som målsättning att skriva det som är sant. Så är sällan fallet.

Boulevardpressen har snarare som mål att skriva det som är underhållande, skrämmande, intresseväckande, provocerande, kittlande – och framför allt säljande. Givetvis är detta också Schulmännens uttalade strategi, enligt AB:s intervju/annons:

  • De skriver sådant andra inte vågar.
  • De tar flyktiga tankar en resa längre.
  • De ”kryddar” språket (tönt, balle… ja, ni fattar).
  • Ingen av dem drar sig för att slänga skit på folk.

När det gäller de ovanstående punkterna vet jag inte om Aftonbladet tänkt sig några likheter med den “riktiga” kungafamiljen. Däremot syns det tydligt hur tidningen utnyttjar artikelns form för att göra textreklam för egna eller närstående produkter. Till och med statistiken bygger på uppgifter från den egna tidningens bloggportal.

Den kommersiella traditionen är lika gammal som tidningen; redan Almqvist utnyttjade ju sin position på Aftonbladet för att under pseudonym publicera recensioner av sina egna böcker. På sätt och vis har nog ganska lite förändrats under sedan dess.

I det här fallet torde det väl stå ganska klart vad det är man vill lyfta fram. Och inte är det några sanningar om bloggosfären, i alla fall inte den utanför den egna domänen. Så varför bry sig, egentligen?

Fotnoter   [ + ]

1. Det börjar bli lite löjligt nu, att ett av de enklaste sätten att få uppmärksamhet i bloggosfären fortfarande är att komma med svepande uttalanden om densamma, gärna i traditionella media.

Metabloggandets topiklära

FjäderpennaIbland tar livet bortom tangentbordet upp det mesta av ens tid. Att utöver föräldraledighetens kärnverksamhet hinna med allt från föredragsskrivande till födelsedagsfirande gör att bloggandet stundtals får stå tillbaka. Och det är precis som det skall vara – även om det finns så mycket man vill fylla bloggen med, så saknas däremot tiden, och som bekant tvingas man ju prioritera.

Egentligen är det lustigt att man känner sig förorsakad att överhuvudtaget ta upp detta i ett blogginlägg, men det tycks som om själva bloggmediet inbjuder till det. Härigenom skiljer sig bloggandet från mer traditionella media, där konstaterandet “inget har hänt” ofta kan vara nog så korrekt, även om man sällan skulle erkänna att så verkligen är fallet.

Med bloggarna förhåller det sig emellertid annorlunda; frågan är om något annat medium innehåller en lika stor andel metaberättande. “Ingenting att skriva om” skriver bloggaren den ena dagen, “fortsätta eller sluta” frågar hon eller han den andra dagen.

Skrivkramp – eller, som det heter i bloggosfären, bloggtorka – har blivit ett stående ämne. Samma sak kan sägas om det inte heller helt ovanliga ifrågasättandet av den egna entusiasmen och förmågan. Förmodligen är det inte allt för långsökt att betrakta dessa ämnen som moderna loci där den genomsnittliga bloggaren med jämna mellanrum söker stoffet till sitt skrivande.

Det egna skrivandet – med förtjänster och brister, vara eller icke vara, – är emellertid inte enbart en fråga för söndagsbloggaren. Ett flertal starkt profilerade bloggare med positioner eller ambitioner inom media, politik och litteratur har under de senaste åren börjat blogga, slutat och i vissa fall börjat igen – allt under det att läsarna omsorgsfullt underrättats om överväganden och beslut.

Kanske finns förklaringen till detta egentligen ganska besynnerliga beteende i formatet, där bloggaren själv står som ansvarig för inte blott det skrivna – utan också för att det överhuvudtaget skrivs något.

Kanske kan möjligheten till kommunikation mellan bloggare och läsare också ge upphov till en känsla av ömsesidig lojalitet: i det att man skriver, läser, kommenterar, prenumererar gör man sig till del av ett socialt sammanhang där man inte enbart skapar sin logg för sin (eller dess) egen skull.

Kanske är det här samvetet och självförtroendet (eller bristen därpå) kommer in och får skribenten att undra om den senaste texten var tillräckligt bra, om blogginläggen kommer tillräckligt ofta, om någon läser dem.

Och kanske, kanske är det därför som bloggaren känner ett behov av att lufta dessa tankar i bloggosfärens offentlighet, att underkasta dem läsarnas dom.


Digitala spår för framtida läsning

RunstenDet sägs ju att det som publiceras på nätet blir kvar för alltid. Om det inte vore så att internetanvändandet kändes så vardagligt, så skulle nästan tanken svindla en aning. En textens beständighet som denna har få, om några, kulturer genom historien kunnat uppnå – även om de har hoppats. Lertavlor, papyrusrullar, hällristningar, runstenar 1Runstenen på bilden är den så kallade Vaksalastenen., pergamentrullar, papper… allt faller förr eller senare offer för tidens tand.

Utom nätet, då. Varje rad, varje ord man som bloggare skriver blir en hälsning till framtiden: till barn, barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare. 2Hej på er! Därmed får det skrivna ordet 3Eller bilden, videoklippet, et cetera… möjligheter till en tidigare oöverträffad spridning inte bara i rummet, utan också i tiden.

Men det finns nog trots allt en och annan hake. “För alltid” skall rimligtvis snarare ses som “så länge vår egen eller andra teknologiskt kompatibla kulturer existerar”. På det sättet skiljer vi internetanvändande människor oss kanske inte så mycket från tidigare civilisationer. Riktigt säkra på att skapa någonting bestående kan vi aldrig vara – även om vi kan hoppas.

Och vem vet förresten om framtidens generationer kan förstå oss, även om de har tillgång till våra texter? Man kan blott hoppas.

Fotnoter   [ + ]

1. Runstenen på bilden är den så kallade Vaksalastenen.
2. Hej på er!
3. Eller bilden, videoklippet, et cetera…

Roll och persona i bloggosfären

Nyligen har ett par begåvade och högprofilerade bloggare, som jag åtminstone sporadiskt läst, tyvärr beslutat sig för att avveckla verksamheten. 1Åtminstone för stunden, tycks det som; liksom fallet var med Orsa kompani lovar man i bloggosfären sällan någonting bestämt. Den ena av dem, Isobel Hadley-Kamptz, fångar ett möte med läsare och kommentatorer som blivit allt mindre angenämt:

Bloggen blev en skyddad plats, en hemlig trädgård där jag i fred kunde leka med texten och för all del med mig själv. En persona skapades, inte medvetet, men genom till dags dato en sisådär 700 texter, där jag, trots glipor mellan det jag väljer att visa upp, blev en helare och mer fullständig person än någonstans annars i offentligheten.

[…]

Men just nu är bloggen för mycket. Ni kommer för nära, ni tror att ni känner mig, ni tror att ni har rätt att bedöma mig och uppenbarligen tror jag det också.

MaskHadley-Kamptz’ uttalande pekar på hur problematiskt det kan vara att skapa sig en roll i offentligheten. Vad man kanske först upplever vara en mask, en rollfigur, en persona, blir lätt till någonting mycket mer, någonting som nästan vinner ett eget liv och som kommer att överskugga ens eget liv som man själv upplever det.

Just begreppet persona, med ursprung i teatern men också använt inom bland annat retoriken, förtjänar att problematiseras.

Jag vill mena att man begår ett misstag om man tror sig kunna smärtfritt ikläda sig en persona, en mask skild från något slags bakomliggande, äkta person. Den roll man spelar i samspelet med andra människor, blir någonting mycket mer djupgående än så; att skapa sig en roll innebär i någon mening att man omskapar sig själv. Vad man väljer att presentera, hur man gör detta och inför vem det sker, lägger grunden till hur man upplevs –och hur man upplever sig själv och sin plats i världen.

Detta gäller såväl för kulturjournalister som för dokusåpadeltagare, eller för den delen undersköterskor, doktorander, lärare, rörmokare och revisorer; all mänsklig interaktion kan ses som ett slags teater där rollfigurerna skapar sig själva och själva skriver pjäsen allt eftersom den spelas upp.

Och varför skulle nätet utgöra ett undantag från detta? Här om någonstans finns möjligheterna att skriva skådespelet om sig själv, och bloggen lånar sig utmärkt till ändamålet. Den som bloggar i eget namn kommer snabbt att erfara hur läsarna bildar sig en uppfattning om en, om vilket slags person man är, och – vilket kan komma som en obehaglig överraskning – detta är något som inte enbart sträcker sig till att omfatta närvaron på nätet. Favoriter och hatobjekt på nätet och i bloggosfären lär vara favoriter och hatobjekt även i mataffären eller på krogen.

I ett möte öga mot öga med någon, som utifrån ens blogg upplever en som en vän eller fiende, blir det för båda parter svårt – för att inte säga omöjligt – att hålla distansen till den persona man skapat.

Och i denna svårighet uppenbarar sig problematiken med själva personabegreppet. Kanske är det här det stora illusionstricket i offentligheten äger rum: i det självbedrägeri där man tror sig kunna skilja denna rollgestaltning från vem man egentligen ”är”.

Detta är en anledning till att jag själv snarare föredrar att tala om (retorisk) roll än om persona. Rollen, platsen på offentlighetens scen, är just en roll; det är en plats i det sociala spelet, i princip oberoende av någon existens utanför denna värld. En persona, å andra sidan, är i slutändan någonting begränsat och begränsade, kedjat vid föreställningar om den bakomliggande ”sanna” personligheten – oavsett om man med sin persona tror sig bygga vidare på denna personlighet eller om man vill fjärma sig från densamma.

Att i stället omfamna rollen, att vara medvetet deltagande i det offentliga retoriska rollspelet, är att frigöra sig från dessa bojor. Ty häri ligger möjligheten att själv vara med och skapa sig sin plats i världen.

Fotnoter   [ + ]

1. Åtminstone för stunden, tycks det som; liksom fallet var med Orsa kompani lovar man i bloggosfären sällan någonting bestämt.

Mindre är mer… eller bara mindre

WriteRoomNär det gäller att skriva text, behöver man då verkligen alla de funktioner som kommer med en modern ordbehandlare? Uppenbarligen inte, av en av de senaste datornostalgiska trenderna att döma. Ut med funktionerna – in med… ingenting. 1Är det kanske det som är Web 3.0?

Ett exempel på denna mjukvaruminimalism är programmet WriteRoom (för Mac; en Windowsvariant heter Dark Room), som uppmärksammas på Herze.com :

I en digital värld, med allt fler distraktioner, utlovar man här en avskild plats där texten alena får råda. […]

När man första gången öppnar programmet möts man av en tom skärm, där din text växer fram i grön Courier mot en svart bakgrund. Här finns inga linjaler, inget träsk av obegripliga menyer, inga svällande verktygslådor — bara det skrivna ordet. Hur kan man inte falla för det?

Kanske är det ingen slump att det är överestetiserande Mac-användare som har tagit programmet till sitt hjärta – när man för en gångs skull lämnar sitt strömlinjeformade och mer eller mindre blänkande/frostade/matta (beroende på rådande trender) användargränssnitt är det givetvis med en medvetenhet om att retro alltid är rätt. Och ju mer retro, desto mer rätt.

Men – det skall medges – visst kan alla knappar och menyer (för att inte tala om animerade gem!) ibland vara i vägen för skrivandet; samtidigt är det svårt att frigöra sig från misstanken att det finns gott om posörer som tilltalas av program som WriteRoom. Samma gäng som koketterar med att de minsann inte använder mobiltelefon eller e-post kan nu sitta med sin gröna text mot svart bakgrund – i sin sprillans nya MacBook Pro.

Dyr skrivmaskin, det där.

För övrigt kan man förresten fråga sig vad det är för fel på program som NotePad (Windows) och SimpleText (Mac)? Om inte annat så är de ju simpla så att det förslår.

Fotnoter   [ + ]

1. Är det kanske det som är Web 3.0?

Citeringscitat

Wikipedias grundare, Jimmy Wales, varnar för att använda sig av nätuppslagsverket – eller för den delen något annat uppslagsverk – i akademiskt skrivande, rapporterar The Chronicle of Higher Education:

For God sake, you’re in college; don’t cite the encyclopedia.

…vilket det förstås ligger något i.

[Via KairosNews]