Arkiv för etiketten 'retorik'

Veckans tal: George W. Bush om terrorattackerna 11 september 2001

Idag för åtta år sedan satt jag på retorikseminarium. Ett av de tal som analyserades var det som hölls av president Thomas Whitmore i filmen Independence Day (1996). Vi seminariedeltagare förvånades – ja, närmast roades – av de storvulna orden:

Good morning. [Turns on mic] Good morning. In less than an hour, aircraft from here will join others from around the world, and you will be launching the largest aerial battle in the history of mankind. Mankind. That word should have new meaning for all of us today. We can’t be consumed by our petty differences anymore. We will be united in our common interests. Perhaps it’s fate that today is the Fourth of July, and you will once again be fighting for our freedom… Not from tyranny, oppression, or persecution… but from annihilation. We’re fighting for our right to live. To exist. And should we win the day, the Fourth of July will no longer be known as an American holiday, but as the day when the world declared in one voice: We will not go quietly into the night! We will not vanish without a fight! We’re going to live on! We’re going to survive! Today we celebrate our Independence Day!

Föga anade vi, just som vi satt och analyserade en fiktiv krigstida retorik, att världshistoriens kanske värsta terrorattacker i exakt samma stund pågick på andra sidan jorden. Föga anade vi vad vi skulle få höra när vi klev ut från seminariet och slog på våra telefoner. Föga anande vi vad vi skulle få se när vi slog på tv:n. Föga anade vi att en högst icke-fiktiv president skulle få anledning att tala till nationen och världen med anledning av högst icke-fiktiva, fasansfulla händelser:

Världen förändrades den dagen. Varje årsdag av 11 september-attackerna tjänar som påminnelse om detta, och om våra förhoppningar om att världen åter skall kunna förändras – men nu till det bättre. Det är en förhoppning inte knuten till ett visst datum, inte bunden till en viss historisk händelse, utan någonting värt att uppmärksamma varje dag, varje år.


Areopagitica

Give me the liberty to know, to utter, and to argue freely according to conscience, above all liberties.

Det smärtar att behöva konstatera att dessa John Miltons krav på yttrande- och informationsfrihet alltjämt måste resas på sina håll. Också nu, idag, i just denna stund, förnekas människor rätten att fritt läsa och lyssna, att fritt tänka och tala. Regimer på skilda håll i världen tar hela den tillgängliga förtrycksarsenalen i bruk, från det råa våldets batonger och gevärskulor till de allra senaste av högteknologiska övervakningssystem. När det fria ordet tar nya vägar, försöker dess fiender tysta det på nya, allt mer raffinerade sätt. De totalitära systemen kämpar för att hålla jämna steg med den informationsteknologiska utvecklingen.

AreopagiticaNär John Milton 1644 publicerade sin traktat Areopagitica: A Speech of Mr. John Milton for the Liberty of Unlicensed Printing to the Parliament of England var världen en annan – men även om de politiska och religösa kontexterna i 1600-talets England skiljer sig från våra verkligheter så kan vi i Miltons motstånd mot censuren finna paralleller till frågor som tyvärr är alltför relevanta också för det tjugoförsta århundradets människor.

Milton framför en kritik som slår hårt mot tankar på att ett högre syfte skall kunna rättfärdiga inskränkningar av yttrandefriheten, och kritiken tar sikte på samhällets själva väsen. Det samhälle som ser som sin uppgift att granska och censurera böcker, medier och kulturyttringar blir ett tyst samhälle, ty endast medelst en närmast bisarr nit kan människornas ord, deras danser och sånger, kontrolleras. Om ens det:

If we think to regulate printing, thereby to rectify manners, we must regulate all recreation and pastimes, all that is delightful to man. No music must be heard, no song be set or sung, but what is grave and Doric. There must be licensing dancers, that no gesture, motion, or deportment be taught our youth but what by their allowance shall be thought honest; for such Plato was provided of. It will ask more than the work of twenty licensers to examine all the lutes, the violins, and the guitars in every house; they must not be suffered to prattle as they do, but must be licensed what they may say. And who shall silence all the airs and madrigals that whisper softness in chambers? The windows also, and the balconies must be thought on; there are shrewd books, with dangerous frontispieces, set to sale; who shall prohibit them, shall twenty licensers? The villages also must have their visitors to inquire what lectures the bagpipe and the rebeck reads, even to the ballatry and the gamut of every municipal fiddler, for these are the countryman’s Arcadias, and his Monte Mayors.

Och att bära hand på ordets och tankens frihet leder leder till ett lika obehagligt som omöjligt samhälle:

Next, what more national corruption, for which England hears ill abroad, than household gluttony: who shall be the rectors of our daily rioting? And what shall be done to inhibit the multitudes that frequent those houses where drunkenness is sold and harboured? Our garments also should be referred to the licensing of some more sober workmasters to see them cut into a less wanton garb. Who shall regulate all the mixed conversation of our youth, male and female together, as is the fashion of this country? Who shall still appoint what shall be discoursed, what presumed, and no further? Lastly, who shall forbid and separate all idle resort, all evil company? These things will be, and must be; but how they shall be least hurtful, how least enticing, herein consists the grave and governing wisdom of a state.

Så varför vill någon regim ens beträda vägen till denna absurda vision, till detta samhälle där alla böcker och all annan mänsklig kulturell aktivitet och produktion måste förhandscensureras och godkännas?

För den vars mänskliga fri- och rättigheter angrips av diktaturens hejdukar och hantlangare torde Miltons tankar i Areopagitica kunna erbjuda ett svar som är lika enkelt som välkommet. Böcker och texter är farliga – för den rådande ordningen, för sederna och moralen, för politiska och ekonomiska intressen. Böcker är bärare inte blott av bokstäver och ord utan av tankar och idéer, av ett eget liv:

For books are not absolutely dead things, but do contain a potency of life in them to be as active as that soul was whose progeny they are; nay, they do preserve as in a vial the purest efficacy and extraction of that living intellect that bred them.

En människa kan slås ihjäl, men hennes tankar leva vidare i textform. Det är därför som det det endast är genom att ge sig på det fria ordet – ordet som ifrågasätter, utmanar, ställer på ända – som diktatorer och despoter tror sig kunna kontrollera sina undersåtar.

I ordets makt ligger ett hopp för de förtryckta i vår tid: härigenom idéer spridas, härigenom kan förändring uppnås. Och när nu den tekniska utvecklingen gör det allt lättare för den enskilda människan att publicera texter – och allt svårare för myndigheterna att stoppa spridningen – torde tiden, och tekniken, tala för det fria ordet. Den totalitära statens anspråk på fullständig kontroll av medborgarnas samtliga göranden är förhoppningsvis ett omöjligt företag.

 

Hela texten finns bland annat på Project Gutenberg.
 


Akademin och den sociala webben

Mikrobloggande, sociala media och nätverkstjänster är på tillväxt, och under 2009 lär vi få se ännu mer av denna utveckling. Internationellt sett är det Twitter som är om inte vackrast så i alla fall störst och därmed förmodligen också bäst. Även om mikroblogginläggen på Twitter är begränsade till 140 tecken – ungefär som ett SMS – så är användningssätten desto talrikare.

Olika grupper, personer, organisationer och institutioner har hittills i varierande grad utnyttjat dessa möjligheter. Medan IT-, media- och marknadsföringsfolket varit snabba att hänga på i de sociala svängarna, så är det mindre fart i forskarsamhället.

Förmodligen hör mitt eget intresseområde till de smalare subkulturerna i Twittersfären. Nedanstående Twitter Venn-diagram visar mycket riktigt också att det i skärningspunkterna mellan utbildning, retorik och historia är tämligen tyst.

Twitter Venn: Rhetoric, Education, History

Förvisso är vi retorikundervisningshistoriker en inte allt för omfattande grupp, men det är knappast den enda förklaringen. Snarare tror jag att det handlar om att vetenskapssamhället inte helt och hållet har etablerat sig i nätets socialare dimensioner. Även om man (förhoppningsvis) utnyttjar internet för att till exempel publicera texter, söka i databaser eller driva mejllistor så är det få – kanske särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap – som strävar efter att befinna sig i teknik- och medieutvecklingens framkant.

Enstaka discipliner och enskilda personer utmärker sig säkert som teknikentusiastiska avvikare, men rent generellt är nog akademin hyggligt sen att ta till sig nymodigheter. På gott och på ont, förstås – egenvärdet i tekniska nymodigheter bör inte oreflekterat tas för givet (och ett visst mått av skepticism kan alltid vara på sin plats, vad det än vara månde). Allt lämpar sig naturligtvis inte heller för diskussioner i mikroformat.

Samtidigt skulle det vara tråkigt om man gick miste om att utnyttja den teknik som gör det möjligt att hitta intressant och relevant forskning, att knyta kontakter, att finna likasinnade. Förhoppningsvis är detta en utveckling som tar fart framöver, men till dess behövs alla goda krafter, alla bra initiativ och alla kloka tankar.

 

Själv kan jag följas på bland annat Twitter, FriendFeed, Facebook, Jaiku, Bloggy och identi.ca.


Partiledarprat

En politiker är i allra högsta grad medveten om hur viktigt språk och ordval är när han eller hon vill ge sin bild av verkligheten. Givetvis var så fallet också vid riksdagens senaste partiledardebatt, hållen 15 oktober 2008.

Debatten är en och en halv månad gammal, och om inte analyserad sönder och samman så i alla fall grundligt diskuterad.1 Nedanstående ordmoln – vilka alltså visar hur frekvent vissa ord förekom2 i de respektive partiledarnas inlägg och repliker – är ett lättviktigt bidrag till de mer djuplodande diskussioner som förts. Även om det hinner rinna en del vatten under de politiska broarna under den tiden så ges här ändå en viss vink om partiledarnas språkbruk. Analysen överlåtes emellertid denna gång åt andra.

Observera att bilderna är genererade med Wordle som är en icke transparent applikation, därtill använd med visst användargodtycke i layoutvalen. Resultatet är sålunda snarare att betrakta som kul kuriosa än som verklig, vettig vetenskap.

Klicka på ordmolnen för att se större versioner.

 

 

Regeringen

Fredrik Reinfeldt (m)Maud Olofsson (c)
Fredrik Reinfeldt (m), Maud Olofsson (c)


Jan Björklund (fp), Göran Hägglund (kd)

 

 

Oppositionen


Mona Sahlin (s), Lars Ohly (v)


Maria Wetterstrand (mp)

 
Noter:

  1. Förvisso kan en viss debatt(över)mättnad kan ha gjort sig gällande då riksdagsdebatten ackompanjerades av möten mellan statsministern och oppositionsledaren. Därtill kommer det faktum att det amerikanska presidentvalets dramatik tog upp ett icke oväsentligt medieutrymme. []
  2. Ju vanligare ord, desto större bokstäver skrivs det med i ordmolnet. []

Veckans tal: Obamas segertal (+ bonus)

Föga förvånande får denna veckas tal bli Barack Obamas segertal i Chicago den 4 november 2008. En utskrift av talet i sin helhet finns hos Wikisource, men framför allt är det nog rörliga bilder (se videoklippet ovan) som krävs för att göra den så effektiva obamaska retoriken riktig rättvisa. Här finns i princip allt, och som sig bör i denna situation snålas det inte på pathos. Och den som till äventyrs missat ljudet av historiens vingslag, påminns från första början om vikten av det som just hänt:

Hello, Chicago.

If there is anyone out there who still doubts that America is a place where all things are possible, who still wonders if the dream of our founders is alive in our time, who still questions the power of our democracy, tonight is your answer.

It’s the answer told by lines that stretched around schools and churches in numbers this nation has never seen, by people who waited three hours and four hours, many for the first time in their lives, because they believed that this time must be different, that their voices could be that difference.

It’s the answer spoken by young and old, rich and poor, Democrat and Republican, black, white, Hispanic, Asian, Native American, gay, straight, disabled and not disabled. Americans who sent a message to the world that we have never been just a collection of individuals or a collection of red states and blue states.

We are, and always will be, the United States of America.

It’s the answer that led those who’ve been told for so long by so many to be cynical and fearful and doubtful about what we can achieve to put their hands on the arc of history and bend it once more toward the hope of a better day.

[...]

Och så fortsätter Obama sitt tal, såväl storstilat som slagkraftigt. Och det är inte bara de direkta referenserna till den amerikanska historien – som till exempel när Obama redogör för den enastående samhällsutveckling som ägt rum under den 106-åriga afroamerikanska väljaren Ann Nixon Coopers liv – som gör det hela så lyckat.

Nog så mycket bidrar förmodligen Barack Obamas förvaltande av det amerikanska retoriska arvet: från unionens grundande, via personer som Lincoln, Kennedy och King, fram till dagens värld av media och internet. Just denna lyckade sammansmältning mellan traditionen av klassisk vältalighet och användningen av moderna media har – åtminstone i mina ögon – förmodligen haft en avgörande påverkan på valutgången.

Som en liten bonus finns här också det valvaketal där det republikanska partiets kandidat John McCain förklarar sig besegrad. Till skillnad från hur tonen bitvis varit under valrörelsen – och från tonen hos delar av den församlade förlorande åhörarskaran – är det ett värdigt anförande, vilket i skrift finns tillgängligt här. I sitt sista anförande i kampanjen siktar McCain in sig på att framställa sig som både en god förlorare och (framför allt) en god amerikan. Frågan är om detta kan rädda ett eftermäle som så solkats ned av det negativa kampanjandets ivriga smutskastande.

Den som ser på tv eller lyssnar på radio har förmodligen tagit del av småsnuttar från de bägge talen. Det är dock i löjligt små portioner som dessa medier vanligtvis serverar sina referat, så det behöver väl knappast tilläggas att framförandena gör sig bäst i sin helhet – ty här bjuds det på amerikansk politisk retorik när den är som bäst.


Uppdatering: Noterar att Anders Sigrell också uppskattar Obamas tal; i en artikel i SvD (publicerad tidigare idag) gör han ungefär samma observationer som undertecknad när det till exempel gäller Obamas framgångsrika användning av historien.


Speech Wars mäter kandidaternas ordanvändning

Speech WarsApropå ett nyligt inlägg om text och ord: den amerikanska sajten Speech Wars låter besökarna skapa diagram över hur ofta vissa ord använts av de båda presidentvalskandidaterna Barack Obama och John McCain, baserat på en korpus av kampanjtal från de senaste åren. Till finesserna hör möjligheten att visa de tal där orden i fråga förekommit.

Kanske skulle det vara intressant med en svensk variant av denna smarta och enkla tjänst: att i grafisk form se hur arbetslinje, klimatmål, äktenskap och budgettak kastats fram och tillbaka mellan de olika partiledarna. Nödvändiga data finns ju redan tillgängliga via riksdagens hemsida.


Veckans tal: Förargelseväckande katt

Idag är det 100 år sedan Gösta Knutsson föddes, något som på denna blogg uppmärksammas genom att ruska liv i den allt som oftast slumrande inläggskategorin Veckans tal.

I den första boken om katten Pelle, Pelle Svanslös på äventyr (1939) finns följande lilla pärla, ett exempel i miniatyr på det giftiga tal av vilket – bland annat – Knutssons samtid fått se alltför mycket.

Det är Elake Måns som i en insändare till Katternas Dagblad hetsar mot Pelle (som belönats med medalj efter att ha förhindrat en brand):

FÖRARGELSEVÄCKANDE KATT.

Herr redaktör!

Här i staden finns det en katt, som går omkring och ser mallig ut med en peng på halsen. Sådant borde inte få förekomma. Till på köpet har den här katten ingen svans. Jag frågar: vilket är finast, att ha peng eller att ha svans? Den som inte har svans har sannerligen ingenting att skryta över. Jag vill rikta en kraftig maning till alla att i morgon bitti klockan sju, när den där katten tar sin morgonpromenad, samlas i Slottsbacken och protestera mot denna katts irriterande skrytsamhet.

Vän av ordning.

Mycket riktigt ser mobben nästa morgon till att med våld ta ifrån den försvarslöse Pelle hans medalj, och värre skall det bli innan det vänder. Trots trakasserier och tråkningar från Måns – som ju inte är någon symbol för tolerans och medmänsklighet – boken igenom är det emellertid till slut Pelle som står som (moralisk) segrare med en ny medalj för berömliga gärningar.

Och när Knutsson denna dag, den 12 oktober 1939, firar sin trettioförsta födelsedag skall såväl den lilla världen i katternas Uppsala som den stora världen därutanför snart inse vikten och behovet av segrar – och den moraliska segerns betydelse.


Retorisk rekvisita (3): Kända klädespersedlar

Julius Caesars mantel

Julius Caesars
mantel

Nikita Chrusjtjovs sko

Nikita Chrusjtjovs
sko

O. J. Simpsons handske

O. J. Simpsons
handske


Vidare... ] Etiketter: kläder, rekvisita, retorik
Technorati: kläder, rekvisita, retorik,
bloggar.se: kläder, rekvisita, retorik,

Fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen: två tänkbara sessioner

Adriaen van Ostade, Skolmästaren, (1662)

Adriaen van Ostade, Skolmästaren, (1662)

Om drygt ett år, den 1-2 oktober 2009, är det dags för den fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen att gå av stapeln i Uppsala. Arrangör1 är Nationella forskarskolan i utbildningshistoria, där undertecknad är doktorand. Den 1 november 2008 är sista dag att anmäla sessionsförslag.

Själv planerar jag en eller två sessioner, med följande ungefärliga titlar (eller inriktningar):

  • 1700-talets skola / Den tidigmoderna skolan / Utbildning före folkskolan
  • Språk, retorik och kommunikation i skolan

Är någon intresserad av att på något sätt medverka därvid, så kontakta mig gärna.
 
Noter:

  1. Tillsammans med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, Institutionen för utbildning, kultur och medier, Uppsala universitet; Historiska institutionen, Uppsala universitet; Research Unit for Studies in Educational Policy and Educational Philosophy, Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet. []

Osmakligt och osakligt i reklamens värld: Vikt av vikt

Reklam är en färskvara. Detta framgår inte bara av allehanda mindre lyckade matfotografier utan också av alla de tillfällen då konsumenten av den mer eller smakliga maten dragits in i reklamsvängen. Han eller hon har genom historien varit såväl motiv som måltavla i en rad annonser vars bäst före-datum nu ligger en bra bit bakåt i tiden.

På ett eller annat sätt avviker de från vad de flesta uppfattar som god smak och gott omdöme, och begrepp som decorum känns helt klart avlägsna.

VågGolfare

Tjock som en grisFinns det egentligen något bättre sätt att önska någon en god jul än att skänka vederbörande en våg? Och vad sägs om en cigarett istället för att lägga sig till med osunda vanor?

Idealen har dock som bekant växlat genom historien, och åtminstone de barn som var lyckligt lottade nog att komma i åtnjutande av Grove’s Chill Tonic kunde se fram emot en barndom av glad grisfetma. “Smaklös” deklarerar annonsen, och det stämmer väl på mer än ett sätt.

Och apropå smaklös – och apropå feta barn – varför inte investera i en samlardocka föreställande en liten gosse med sin första portion pommes frites på McDonalds?

McDonalds-docka

Frågan är hur man i andra tider – kommande och förflutna – ställer sig till det sena nittonhundratalets (och kanske inte bara det specifika lättmargarinets) slogan “Om du bestämt dig för att inte bli fet”? Åtminstone Grispojken ovan lär vara av avvikande mening.