Arkiv för etiketten 'reklam'

Hand i hand med ICAnder

Vill du egentligen veta hur mycket din handlare vet om dig?

ICAnderHäromdagen berikades brevskörden med ICA:s senaste giv: skräddarsydda erbjudanden baserade på vilka varor som varit vanligast i familjens matkassar. Och visst, även om rabatter på tvål, kalkon, mynta och två (!) sorters couscous känns mer angelägna än den vanliga rabattkompotten av pulversåser, mönstrat hushållspapper, fulchoklad och gummistövlar så är det inte utan att det – som bland annat Louise P påpekat – känns aningen skumt. Även om man glatt bidrar till uppgiftsinsamlingen i det att man gnetar ihop sina bonuspoäng, så är såväl konsumtionsvaror som -vanor någonting som man (måhända naivt) trott hör något slags intimare sfär till.

Än kusligare blir det om man tänker på vad som kan göras med RFID-chip i de allt vanligare självscanningsmanickerna. Med ständig stenkoll på var shopparna befinner sig borde det inte vara några problem att vidareutveckla marknadsföringen.

Många svängar förbi godishyllan? – Här får ni lägre pris på tio chokladbitar ni sneglat på!

Men förmodligen är det bara att vänja sig, eller åtminstone sluta att oreflekterat sälja personlig integritet och privata angelägenheter för några ynka rabattkuponger. Ty, som Anders Mildner skriver lär det “kosta att tillhöra en värld där du inte ständigt blir avbruten av kommersiella budskap”. Annonsörerna vet allt mer om oss och de verkar i allt mer privata sfärer, menar Mildner, och förmodligen är det en riktig observation.

Som konsument bör man sålunda vara medveten om att man knappast får allting gratis. Låter man Google, Spotify eller Facebook sköta utsmyckningen av ens privata rum får man räkna med att det slinker med en och annan reklamtavla. Och låter man ICAnder och MonICA gå och kika över ens axel på shoppingrundan får man räkna med att de gärna vill vara med och diskutera nästa inköpslista.


Osmakligt och osakligt i reklamens värld: Vikt av vikt

Reklam är en färskvara. Detta framgår inte bara av allehanda mindre lyckade matfotografier utan också av alla de tillfällen då konsumenten av den mer eller smakliga maten dragits in i reklamsvängen. Han eller hon har genom historien varit såväl motiv som måltavla i en rad annonser vars bäst före-datum nu ligger en bra bit bakåt i tiden.

På ett eller annat sätt avviker de från vad de flesta uppfattar som god smak och gott omdöme, och begrepp som decorum känns helt klart avlägsna.

VågGolfare

Tjock som en grisFinns det egentligen något bättre sätt att önska någon en god jul än att skänka vederbörande en våg? Och vad sägs om en cigarett istället för att lägga sig till med osunda vanor?

Idealen har dock som bekant växlat genom historien, och åtminstone de barn som var lyckligt lottade nog att komma i åtnjutande av Grove’s Chill Tonic kunde se fram emot en barndom av glad grisfetma. “Smaklös” deklarerar annonsen, och det stämmer väl på mer än ett sätt.

Och apropå smaklös – och apropå feta barn – varför inte investera i en samlardocka föreställande en liten gosse med sin första portion pommes frites på McDonalds?

McDonalds-docka

Frågan är hur man i andra tider – kommande och förflutna – ställer sig till det sena nittonhundratalets (och kanske inte bara det specifika lättmargarinets) slogan “Om du bestämt dig för att inte bli fet”? Åtminstone Grispojken ovan lär vara av avvikande mening.


Presidentval ’08 (1): Of Maize and Men

William Jennings BryanNågot av det mest fängslande med det amerikanska presidentvalet av årsmodell ’08 är den högoktaniga blandningen av politik och retorik, av propaganda och reklam. Det närmaste halvåret lär därför en och annan fundering kring dessa företeelser dyka upp här på bloggen – och kanske blir det också någonting om årets laddade valrörelse.

I 1908 års valrörelse fanns däremot ingen påkostad tv-reklam, inga bloggare, inga kampanjcentraler på nätet… Detta innebar dock nte att man inte gjorde vad man kunde med de till buds stående medlen: vykort, affischer, annonser, kampanjknappar, pamfletter, och så vidare.

Tag till exempel vidstående lilla propagandapärla, som inte blott hyllar två av nationens välsignelser – majsen och den demokratiske presidentkandidaten William Jennings Bryan – utan också arrangerar dem samman, med den senares avbild smakfullt placerad bland den förras blast.

När får man se Clinton, McCain eller Obama i en liknande komposition?


Mat på fat – en smaksak?

MatMat gör sig uppenbarligen inte alltid särskilt bra på bild. Om detta blev jag mer än medveten när jag letade bildmaterial till en föreläsning. I processen blev jag sittande med en hel del irrelevanta, men nog så intressanta bilder; en icke obetydlig andel därav utgjordes av gyttjiga grytor, sunkiga syltor och konstiga korvar.

Ty till skillnad från den mångfald av smakfullt arrangerade, lätt sensuella födofotografier som möter en i dagens tidningar och tidskrifter, så bjuder recept- och annonshistorien också på ett och annat avskräckande exempel. Och då är det ändå inte fråga om den typ av solblekta matfotografier som illustrerar menyerna på turistorternas mindre gourmetbetonade etablissemang. Nej, här handlar det framför allt om tidningsannonser – och vilka annonser sedan!

Bilderna förskräcker: brunmurriga eller osunt färgade rätter vars attraktionskraft övergår åtminstone mitt förstånd, men som uppenbarligen en gång i tiden ansetts läckra och inbjudande.

Men hur har egentligen vår smak förändrats? Är det bilderna vi finner aningen osmakliga, eller är det själva maten? Och kan vi någonsin bli så här hänryckta igen?

ÄtÄt

Hur som helst, låt er väl smaka:

MatMat
MatMat
MatMat


Ha måttliga förväntningar på sanningshalten

TidningarBloggare har alltsom oftast ett lätt tvångsmässigt förhållande till media, och särskilt till media och “sanningen” – särskilt när det är bloggosfären som avhandlas.

De som nu upprörs 1Det börjar bli lite löjligt nu, att ett av de enklaste sätten att få uppmärksamhet i bloggosfären fortfarande är att komma med svepande uttalanden om densamma, gärna i traditionella media. är över att Aftonbladet med hjälp av egen statistik valt att kora sin egen tidnings högt avlönade bloggare med anhang till “[b]loggvärldens kungafamilj” begår förmodligen misstaget att förvänta sig att (kvälls)tidningarna skulle ha som målsättning att skriva det som är sant. Så är sällan fallet.

Boulevardpressen har snarare som mål att skriva det som är underhållande, skrämmande, intresseväckande, provocerande, kittlande – och framför allt säljande. Givetvis är detta också Schulmännens uttalade strategi, enligt AB:s intervju/annons:

  • De skriver sådant andra inte vågar.
  • De tar flyktiga tankar en resa längre.
  • De ”kryddar” språket (tönt, balle… ja, ni fattar).
  • Ingen av dem drar sig för att slänga skit på folk.

När det gäller de ovanstående punkterna vet jag inte om Aftonbladet tänkt sig några likheter med den “riktiga” kungafamiljen. Däremot syns det tydligt hur tidningen utnyttjar artikelns form för att göra textreklam för egna eller närstående produkter. Till och med statistiken bygger på uppgifter från den egna tidningens bloggportal.

Den kommersiella traditionen är lika gammal som tidningen; redan Almqvist utnyttjade ju sin position på Aftonbladet för att under pseudonym publicera recensioner av sina egna böcker. På sätt och vis har nog ganska lite förändrats under sedan dess.

I det här fallet torde det väl stå ganska klart vad det är man vill lyfta fram. Och inte är det några sanningar om bloggosfären, i alla fall inte den utanför den egna domänen. Så varför bry sig, egentligen?

Fotnoter   [ + ]

1. Det börjar bli lite löjligt nu, att ett av de enklaste sätten att få uppmärksamhet i bloggosfären fortfarande är att komma med svepande uttalanden om densamma, gärna i traditionella media.