Loci.se

Om mindre än en vecka fattar riksdagen beslut i en fråga som kan komma att förändra inte blott hur vi kommunicerar, utan dessutom själva vårt fria, öppna samhälle.

Den som så mycket som kastat en blick på bloggosfären¹ den senaste tiden kan svårligen ha missat att det är det den föreslagna FRA-lagen det handlar om. Den som inte läser bloggar (och därmed inte heller denna text) har förmodligen missat hela debatten, ty traditionella media visar av någon anledning ett minst sagt svalt intresse för frågan. Varför det förhåller sig på det sättet kan man bara spekulera i, särskilt som den föreslagna lagen kan leda till den största förändringen i våra informations- och kommunikationsvanor på mycket länge.

Två av de största informationstekniska landvinningarna i modern tid har varit e-posten och webben. E-posten har inneburit en förändring i kommunikationsvanorna, där det blivit möjligt att snabbt och billigt skicka meddelanden såväl till arbetskamraten vid bordet bredvid, som till vänner, bekanta och affärskontakter långt, långt borta. På samma sätt har webben medfört möjligheten att omedelbart ta del av information från hela världen: allt från underbara uppslagsverk till usel underhållning inom ett par länkklickningars avstånd.

Försiktigt lagda personer har förvisso alltid varit medvetna om att internet inte är något särskilt säkert forum för känslig kommunikation. För det första: icke krypterad e-post och annan webbtrafik är ganska enkel att avlyssna. För det andra: Man vet aldrig i vems händer e-post och annan information hamnar. Mejlmottagaren kanske fumlar med knappar och kommandon – eller så tycker hon eller han helt enkelt att innehållet i det nyss mottagna mejlet är så intressant att det måste spridas till ytterligare några “pålitliga” vänner, vilka i sin tur skickar det vidare till andra “pålitliga” personer, och så vidare.

Just dessa två aspekter gör att den föreslagna FRA-lagen känns extra obehaglig.

Eftersom det går så lätt att avlyssna medborgarna utan att de får vetskap därom, så lär detta också ske. Det märks inte på den e-post du skickar eller tar emot – det står ingenstans med tydliga bokstäver att “Detta meddelande eller denna webbsida har undersökts av Försvarets radioanstalt.” – men så ligger det till. All internet- och teletrafik över, och mycket av trafiken inom, landets gränser kan skannas för förment suspekta inslag.

Den som planerar att hitta på något ofog skriver dock knappast detta i klarspråk, utan krypterar sin kommunikation alternativt använder kodspråk. Som en följd kommer oerhörda mängder e-post, foruminlägg, webbsidesvisningar, sms och mobilsamtal att behöva gås igenom, tolkas och bedömas. En första sållning kan säkert göras med hjälp av programvara, men ytterst behöver människor sitta och plöja igenom medborgarnas göranden på nätet. De allra flesta medborgare har tack och lov inga onda avsikter – och skurkarna är som sagt inte öppna med sin verksamhet – så resultatet blir att helt vanliga, oskyldiga medborgares liv granskas, registreras, analyseras och diskuteras.

Och det är här den andra aspekten gör det hela än obehagligare: den maskinella integritetskränkningen är bara början, för vad sker när uppgifterna hamnar i människohand – och i människomun?

Kanske är det någon pikant detalj ur ett kärleksbrev, kanske är det ett förestående anbud i en företagsaffär, kanske är det en bekännelse av en begången oförrätt, kanske ett besked om en allvarlig sjukdom – förr eller senare kommer saker och ting att läcka ut. Information som snappas upp av FRA:s datorer kan knappast hålla sig inom anstaltens väggar. Det diskuteras i fikarummet, avslöjas för äkta hälfter, säljs till press, tipsas till myndigheter och så vidare.

Resultatet? Ett mindre öppet samhälle, med ökad misstänksamhet och mindre personlig kontakt mellan människor.

Den första förändring som lär inträffa om lagförslaget går igenom är av teknisk karaktär. Fler och fler kommer att kryptera sin e-post och webbtrafik, alternativt använda andra sätt att meddela och informera sig. Det är definitivt inte bara terrorister som inte har lust att dela med sig av sin privata konversation.

Den andra förändringen som följer är mindre påtaglig, men desto mer djupgående. Ty vad händer när människor blir medvetna om att staten faktiskt tar sig rätten att läsa deras brev, att registrera vilka webbsidor de besöker och att avlyssna deras samtal? Vad händer när det är den enskilde, hederlige medborgaren som får finna sig i att allt det som hon eller han gör på nätet kan fångas upp och granskas, samtidigt som den som har onda avsikter med relativ lätthet undgår FRA:s grovmaskiga nät?

Förmodligen blir gemene man lite försiktigare, lite ängsligare. Man tänker sig för lite oftare, man sneglar lite oftare över axeln. Vem läser egentligen det jag skriver i mina mejl eller sms? Vem lyssnar egentligen i telefonen? Vem håller koll på vilka webbsidor jag besöker? Paranoia är tyvärr ingen bra grund för ett öppet och harmoniskt samhälle.

Människor anpassar sig dock efter rådande system, och kanske leder detta i förlängningen till att man finner sig i att all kommunikation sker inför andras vakande och vaktande ögon och öron. Att skriva brev blir därmed allt mindre av en privat angelägenhet, en exklusiv korrespondens mellan två personer, och mer av ett självmedvetet framträdande inför en månghövdad men anonym publik.

Och därmed skulle kanske privatbrevet bli till något av en historisk parentes. För några hundra år sedan skulle förmodligen få tänka på brevskrivning såsom vi gör idag. Man utgick helt enkelt från att det man skrev kunde kopieras och spridas i större kretsar, fungera som högläsning i olika sällskap och så vidare. Följaktligen fungerade också brevet som en genre i sig, fylld av regler och konventioner.

“Men”, kanske någon invänder, “visst kan man väl ändå skriva brev för hand och skicka med posten om man inte vill bli spionerad på?” Tja, det beror väl på tilltron till staten och dess institutioner och på vilka åtgärder man anser är rimliga att ta till för att “avvärja yttre hot”. Har väl FRA-lagen gått igenom är det tyvärr inte allt för orimligt att tro att någon förr eller senare reser krav på att alla typer av kommunikation bör betraktas likvärdigt – och därmed skulle det också vara tillåtet att öppna kuvert och avlyssna inrikes telefoni och e-post.

Och då är det sista privata brevet definitivt skrivet.
 
Noter:

1. Inlägg strålar samman bland annat på bloggar.se:s sammanställning av etiketten FRA samt på en imponerande mängd bloggar varav Opassande och Blogge blott är ett par exempel. [↩]