Arkiv för etiketten 'pedagogik'

På obehörigt avstånd?

Vad betyder egentligen ett ord? Vem avgör vad, och vem, som skall betecknas hur?

I dagarna är det ordet “obehörig” som är föremål för diskussion i högskolevärlden. “Stopp för obehöriga lärare i högskolan” heter det i en rapport från SFS, Sveriges förenade studentkårer. Från universitetslärarfacket SULF:s håll är man tydlig i sitt avståndstagande från ordvalet: “[…] det finns inga obehöriga lärare på högskolan. Kriteriet för vad som är en behörig lärare på högskolan regleras i högskoleförordningen, och den anger talande nog att det handlar om visad skicklighet, om doktorsexamen ‘eller motsvarande’ och om ‘annan yrkesskicklighet som är av betydelse’.”

Ser man till den diskussion som förts på nätet härrör en stor del av upprördheten från detta ordval, som bland annat återfinns i SFS-rapportens första krav (“1. Stopp för obehöriga lärare i högskolan. All undervisande personal i högskolan ska genomgå minst tio veckors högskolepedagogisk utbildning och ha rätt till fortlöpande högskolepedagogisk kompetensutveckling.”). Oavsett debatten i övrigt är det dessa formuleringar som nu sprids och avhandlas i äldre och nyare media, och som på många håll blir fokuspunkt för hur hela rapporten skall bedömas. Diskussionen, och diskussionsklimatet, hade emellertid förmodligen sett annorlunda ut utan benämningen “obehörig”.

Låt oss därför i det följande ägna oss åt det uttrycket, och bara det uttrycket.

För ord är viktiga. Ord spelar roll, från de mest byråkratiska av beteckningar till våra vardagligaste uttryck. Jag vill nedan utgå från just detta antagande om att de benämningar som används också spelar har betydelse för hur verkligheten uppfattas. Detta är något som av Kenneth Burke omtalas som “terministic screens“, vilket kan beskrivas som de språkliga ‘filter’ som vi lägger på den verklighet i vilken vi lever. Som människor använder vi oss av språk och symboler för att beskriva och uppfatta vår värld och vårt språk (och de termer eller benämningar vi använder oss av) är inte någonting neutralt. Att kommunicera är både att tala om världen och att tala om värden. Ordval får följder för den man talar med och den man talar om.

Termen “obehörig lärare” är som så mycket annat en språklig konstruktion. Den som är behörig eller obehörig blir det för att hen förklaras vara behörig eller obehörig, och på så sätt blir kampen om benämningarna också en kamp om makt.

Det som jag tror är grunden till att hela saken från universitetslärarhåll uppfattas som särskilt problematisk är att benämningen “obehörig lärare” är så tydligt värderande på ett sätt som, när det gäller högskolan, inte hämtar sin grund i några faktiska, entydiga regelverk.

Uttryck som “behörig” eller “obehörig” antyder vid första påseende ett fokus på formalistiska, inte kvalitativa aspekter. Etiketten “obehörig” säger egentligen inget om lärarens faktiska pedagogiska kompetens, men desto mer om hens tillhörighet (till sin arbetsplats, akademin) och om hens rätt till tillhörighet. Denna tillhörighet kan förvisso definieras utifrån ett visst regelverk, men då något sammanhållet sådant inte existerar på universitetsövergripande nivå blir det de facto fråga om inte bara en subjektiv benämning utan en subjektiv benämning till många lärares nackdel. (Förvisso kan man diskutera om formella krav leder till faktisk kompetens, men i den begreppsliga förståelsen av termen “obehörig” är det inte de dimensionerna som avhandlas här.)

Så långt rör vi oss på benämningsplanet, men låt oss gå närmare in på det värderande ställningstagande som ligger i användningen av termen. Även om det går att diskutera kopplingen mellan behörighet och kompetens så ligger förmodligen det som provocerar i den djupare betydelsen av “behörighet”. Den som saknar behörighet är någon som gör något som hen inte har rätt att göra. Det är någon någon som hör inte till, någon som bör exkluderas.

SAOB anger ger för ordet “behörig” betydelserna “som vederbör l. erfordras l. öfverensstämmer med det rätta o. brukliga l. som är lämpad efter behofvet; vederbörlig, tillbörlig; lämplig, passande; erforderlig, nödig; ofta närmande sig bet. tillräcklig” och “som har erforderlig kompetens l. erforderliga kvalifikationer l. nödig auktoritet l. befogenhet” samt de ålderdomligare “som ingår (i ngt) l. tillhör (ngt) som medlem l. del l. momont o. d.; tillhörande, hörande (till); vanl. med prep. till” och “som (med rätta) tillhör l. tillkommer (ngn l. ngt)”.

På detta sätt benämns alltså de individer som inte är lever upp till formalistiskt men godtyckligt satta krav: de – enskilda lärare, som får termen klistrad på sig – är inte behöriga. De inte hör till. (Eftersom detta resonemang fokuserar enbart termen “obehörig lärare” tänker jag inte påpeka att hur rapporten också att vill att dessa skall “stoppas” – denna innebörd ligger redan i termen.)

Häri tror jag att mycket av upprördheten ligger: den enskilda universitetslärarens motstånd mot att, oavsett hens faktiska kompetens, bli omtalad som “inte behörig”. För en enskild lärare spelar det inte så stor roll om det är en abstraktion, en hypotetisk ideallärare, som avses i rapporten; det är den enskilda läraren som hamnar i en diskurs som sätter etiketter som “behörig” eller “obehörig”. För att en sådan diskurs inte skall väcka motstånd bör föremålen för diskursen (det vill säga lärarna) nog knappast uppfatta den som baserad på lösa eller moraliskt ohållbara grunder.

Egentligen är det kanske ganska enkelt. Hade en annan term valts, till exempel “lärare utan tio veckors högskolepedagogisk utbildning” (vilket rapporten nämner) eller “lärare utan tillräcklig pedagogisk kompetens” (vilket rapporten åsyftar) , hade diskussionen blivit en annan och den hade förmodligen i större utsträckning kommit att handla om vilken högskolepedagogisk utbildning som behövs, inte om huruvida vissa lärare hör hemma på universitetet eller ej. Därmed hade mycken förvirring, uppgivenhet och, sist men inte minst, helt onödig osämja mellan lärar- och studentrepresentanter kunnat undvikas.


Efterlysning: gamla exemplar av Elementa rhetorica

Marginalia i Elementa Rhetorica

En av de artiklar jag arbetar på behandlar pedagogiska och retoriska funktioner hos marginalia i tidigmoderna läromedel.

Bland annat studerar jag marginalanteckningar och annat ‘klotter’ i Gerardus Johannis Vossius’ Elementa rhetorica, en liten latinsk retoriklärobok som användes i den lärda svenska skolan från mitten av 1600-talet till början av 1800-talet.1Dessutom kom den ut i ett antal utgåvor på svenska under 1700-talet, huvudsakligen inriktade mot en icke latinkunnig publik; se Stefan Rimm, Vältalighet och mannafostran. Retorikutbildningen i svenska skolor och gymnasier 1724-1807 (diss. Örebro; Uppsala: Stefan Rimm 2011), s. 117 ff.

Eftersom jag i denna studie undersöker faktiska spår som olika elever och andra läsare lämnat efter sig i verket behöver jag också ta del av så många skilda exemplar av verket som möjligt. Av särskilt intresse är upplagor tryckta i Sverige, men också upplagor tryckta i utlandet kan vara intressanta eftersom också sådana använts av elever i svenska skolor och gymnasier 2Läroboksförsörjningen var något som till stor del ordnades utan skolornas direkta inblandning, och som samtidigt, för latinska verk, var en del av en internationell marknad för läromedel. Jfr Rimm 2011, s. 112 f. samt Stefan Rimm, ”Textbook Supply and Shortage in Eighteenth-Century Sweden”, i History of Schooling. Politics and Local Practice, red. Carla Aubry & Johannes Westberg (Frankfurt am Main, Berlin, Bern, Bruxelles, New York, Oxford, Wien: Peter Lang, 2012), s. 196-2013.

Om någon har ett exemplar av boken och kan tänka sig att på ett ellar annat sätt göra det tillgängligt för undersökningen skulle jag bli mycket tacksam. Kontakta mig i så fall på stefan.rimm@oru.se.

Fotnoter   [ + ]

1. Dessutom kom den ut i ett antal utgåvor på svenska under 1700-talet, huvudsakligen inriktade mot en icke latinkunnig publik; se Stefan Rimm, Vältalighet och mannafostran. Retorikutbildningen i svenska skolor och gymnasier 1724-1807 (diss. Örebro; Uppsala: Stefan Rimm 2011), s. 117 ff.
2. Läroboksförsörjningen var något som till stor del ordnades utan skolornas direkta inblandning, och som samtidigt, för latinska verk, var en del av en internationell marknad för läromedel. Jfr Rimm 2011, s. 112 f. samt Stefan Rimm, ”Textbook Supply and Shortage in Eighteenth-Century Sweden”, i History of Schooling. Politics and Local Practice, red. Carla Aubry & Johannes Westberg (Frankfurt am Main, Berlin, Bern, Bruxelles, New York, Oxford, Wien: Peter Lang, 2012), s. 196-2013.

Omstart

Den här bloggen startade för ganska exakt tio år sedan. När den nu, efter många års dvala, smyger igång igen är jag själv kanske lika förvånad som någon annan.

Mycket hinner förändras på ett årtionde, både på det professionella och det personliga planet. Det sägs att man aldrig stiger ner i samma flod två gånger, och när jag nu föresätter mig att så smått börja blogga igen är det i en annan position och med en annan ambition än tidigare.

Där jag inledningsvis, först som magisterstudent i retorik och därefter som doktorand i pedagogik/utbildningshistoria, författat högst spridda anmärkningar över skilda ämnen skriver jag nu som forskare och universitetslektor i retorik.

Även om jag fortfarande förmodligen har något slags tanke på att, mest för min egen skull, samla ihop strödda tankar och observationer kommer fokus att ligga på det som har med min egen forskning att göra.

Den som till äventyrs är intresserad av retorik, kulturhistoria och utbildning, av kunskap och kommunikation, kommer därför att kunna följa spår, sidospår och kanske till och med villospår i anslutning till de forskningsprojekt jag bedriver.

Dels handlar det om läromedel under tidigmodern tid, i en period mellan handskriftspråklighet och tryckskriftspråklighet. Dels handlar det om retoriska praktiker och identiteter i skolor under 1800-talets första hälft, i ett framväxande skolväsen som präglades av såväl segregation som integration.

Såväl läroböcker och marginalia som skoltal – och åtskilligt däremellan – är föremål för min forskning. Det är mitt mål att bloggen också skall avspegla denna bredd.


Akademin och den sociala webben

Mikrobloggande, sociala media och nätverkstjänster är på tillväxt, och under 2009 lär vi få se ännu mer av denna utveckling. Internationellt sett är det Twitter som är om inte vackrast så i alla fall störst och därmed förmodligen också bäst. Även om mikroblogginläggen på Twitter är begränsade till 140 tecken – ungefär som ett SMS – så är användningssätten desto talrikare.

Olika grupper, personer, organisationer och institutioner har hittills i varierande grad utnyttjat dessa möjligheter. Medan IT-, media- och marknadsföringsfolket varit snabba att hänga på i de sociala svängarna, så är det mindre fart i forskarsamhället.

Förmodligen hör mitt eget intresseområde till de smalare subkulturerna i Twittersfären. Nedanstående Twitter Venn-diagram visar mycket riktigt också att det i skärningspunkterna mellan utbildning, retorik och historia är tämligen tyst.

Twitter Venn: Rhetoric, Education, History

Förvisso är vi retorikundervisningshistoriker en inte allt för omfattande grupp, men det är knappast den enda förklaringen. Snarare tror jag att det handlar om att vetenskapssamhället inte helt och hållet har etablerat sig i nätets socialare dimensioner. Även om man (förhoppningsvis) utnyttjar internet för att till exempel publicera texter, söka i databaser eller driva mejllistor så är det få – kanske särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap – som strävar efter att befinna sig i teknik- och medieutvecklingens framkant.

Enstaka discipliner och enskilda personer utmärker sig säkert som teknikentusiastiska avvikare, men rent generellt är nog akademin hyggligt sen att ta till sig nymodigheter. På gott och på ont, förstås – egenvärdet i tekniska nymodigheter bör inte oreflekterat tas för givet (och ett visst mått av skepticism kan alltid vara på sin plats, vad det än vara månde). Allt lämpar sig naturligtvis inte heller för diskussioner i mikroformat.

Samtidigt skulle det vara tråkigt om man gick miste om att utnyttja den teknik som gör det möjligt att hitta intressant och relevant forskning, att knyta kontakter, att finna likasinnade. Förhoppningsvis är detta en utveckling som tar fart framöver, men till dess behövs alla goda krafter, alla bra initiativ och alla kloka tankar.

 

Själv kan jag följas på bland annat Twitter, FriendFeed, Facebook, Jaiku, Bloggy och identi.ca.


Fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen: två tänkbara sessioner

Adriaen van Ostade, Skolmästaren, (1662)

Adriaen van Ostade, Skolmästaren, (1662)

Om drygt ett år, den 1-2 oktober 2009, är det dags för den fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen att gå av stapeln i Uppsala. Arrangör 1Tillsammans med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, Institutionen för utbildning, kultur och medier, Uppsala universitet; Historiska institutionen, Uppsala universitet; Research Unit for Studies in Educational Policy and Educational Philosophy, Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet. är Nationella forskarskolan i utbildningshistoria, där undertecknad är doktorand. Den 1 november 2008 är sista dag att anmäla sessionsförslag.

Själv planerar jag en eller två sessioner, med följande ungefärliga titlar (eller inriktningar):

  • 1700-talets skola / Den tidigmoderna skolan / Utbildning före folkskolan
  • Språk, retorik och kommunikation i skolan

Är någon intresserad av att på något sätt medverka därvid, så kontakta mig gärna.

Fotnoter   [ + ]

1. Tillsammans med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, Institutionen för utbildning, kultur och medier, Uppsala universitet; Historiska institutionen, Uppsala universitet; Research Unit for Studies in Educational Policy and Educational Philosophy, Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet.

Åsneskolan

Invita nil proficies, discesue Minerva

Jag har på senare tid allt mer intresserat mig för emblemens retorisk-pedagogiska funktion, och det är kanske inte helt omöjligt att jag kommer att ägna detta en tanke – om än liten – också i mitt avhandlingsarbete.

Ovanstående träsnitt från Emblemata Saecularia (1596) av Johann Theodor de Bry vittnar om lärandets vedermödor för den som inte av högre makter begåvats med de rätta förmågorna och förutsättningarna för studier. Jämfört med dagens utbildningspolitiska debatt finns här helt klart annan attityd till utbildningens mål och möjligheter och en radikalt annorlunda syn på elevernas kompetens.

de Brys kopparstick är en variant på Pieter Bruegels fyrtio år äldre Åsnan i skolan. Hos Bruegel är budskapet att även om man sätter åsnan i skolan, så blir den aldrig en häst – ett talesätt som även återkommer i de Brys emblemutläggning.

En välvillig tolkning är “känn dig själv, inse dina begränsningar och gör det du har fallenhet för”. Nog så sannolik är dock den bakomliggande tanken att “somliga är obildbara; i skolan har de inte mycket att hämta” – men så resonerar väl ingen idag, eller?
 

Se också Ayers Bagley, “Some Pedagogical Uses of the Emblem: 16th and 17th Centuries“.
 


Läsning i väntans tider

BöckerTiden går ibland 1Det vill säga till exempel nu i dagarna. mer än lovligt långsamt, och då kan det som bekant sitta bra med en god bok (eller flera).

I yrket får jag nu tillfälle att återvända till Roger Säljös Lärande och kulturella redskap. Om lärprocesser och det kollektiva minnet 2ISBN: 9172274433 ., den i mina ögon intressantaste boken på hela den kurs där jag nu undervisar.

Dessutom kom jag nyligen över 3För en billig penning på antikvariat Röda Rummet. B. Rud. Halls sista arbete, en liten skrift vid namn Uppfostrans och skolans historia (1951). Det är inget banbrytande verk, men är icke desto mindre intressant – särskilt som boken av författaren avsågs att användas i lärarutbildningen. Ty ett av målen med Halls pedagogikhistoriska forskargärning var, som medförfattaren Albert Wiberg uttrycker det, att också skänka bildning åt nya generationer av lärare och pedagoger:

Hall var fast övertygad om att det var av större vikt för en blivande lärare att göras förtrogen med pedagogikens stora gestalter i det förgångna, med deras idéer, problem och problemlösningar än att känna till petitesser inom den av matematiskt-statistiska metoder infekterade psykologien. Pedagogikens historia skulle ge perspektiv, idéer och kritisk blick i lärargärningen.

På mitt bord har nu också landat Retorisk handbok med lexikon 4ISBN: 9197371513 . av Christer Hanefalk, Stefan Hedlund och Kurt Lindholm. Det är en massiv lunta som förmodligen lämpar sig mer som uppslagsverk än som sträckläsning, men varje ämnesnörd värd namnet fastnar ju lätt även i lexika… Jag får anledning att återkomma härtill vid ett senare tillfälle.

Som pågående läsning av det mer rekreativa slaget kan nämnas Elementarpartiklarna 5ISBN: 9100574619 . av Michel Houellebecq. Förvisso är jag lite sent ute – jag missar uppmärksamhetstoppen med sisådär ett halvt årtionde – men man kan väl inte avstå från god litteratur bara för att den har några år på nacken? 6Fråga Homeros eller Dante, till exempel.

Fotnoter   [ + ]

1. Det vill säga till exempel nu i dagarna.
2. ISBN: 9172274433 .
3. För en billig penning på antikvariat Röda Rummet.
4. ISBN: 9197371513 .
5. ISBN: 9100574619 .
6. Fråga Homeros eller Dante, till exempel.

Pedagogikhistorisk konferens

Konferens Pedagogikhistorisk forskning 2006

Den tredje nordiska konferensen Pedagogikhistorisk forskning, gick av stapeln förra veckan, denna gång med temat Kultur, makt och utbildning. Bilden ovan är från den inledande paneldiskussionen “Pedagogikhistorisk forskning i blixtbelysning”; vid bordet Ulf P Lundgren (Uppsala universitet), Sven-Erik Hansén (Åbo akademi), Ning de Coninck-Smith (Danmarks Pædagogiske Universitet), Donald Broady (Uppsala universitet) och Trude Evenshaug (Universitetet i Oslo).

Mitt konferensbidrag, “Språk, tanke och tradition. Retorikundervisningshistoria ur ett hermeneutiskt perspektiv” finns tillgängligt på Nationella forskarskolans i utbildningshistoria webbplats, tillsammans med texter från forskarskolans andra doktorander samt associerade forskare.


Yrkesvägledning årsmodell 1880

Bleckslagare

Studie- och yrkesvägledare hörde kanske inte till vanligheterna för 1880-talets barn, men med hjälp av böcker som Was willst du werden? Bilder aus dem Handwerkerleben kunde gossarna 1Flickorna fick här nöja sig med att stå i bakgrunden. ändå få inspiration inför det kommande yrkeslivet. På ett dussin vackra färgbilder beskrevs yrkesvardagen för såväl korgmakare och murare, som låssmeder och bokbindare.

Nu är de alla sedan länge döda – liksom bleckslagarna, tunnbindarna och garvarna – och snart har kanske också själva yrkena dött ut.

Bilderna finns dock kvar.

Fotnoter   [ + ]

1. Flickorna fick här nöja sig med att stå i bakgrunden.

Democracy and Education på nätet

John DeweyAh, John Deweys Democracy and Education: