Arkiv för etiketten 'media'Sida 2 av 3

Kategorier: bloggosfären och media
Publicerad 20 maj 2007 kl. 22:44

Bloggen är en tidning

TidningarJag vet inte hur många gånger jag mött påståendet att “en blogg är en dagbok på nätet”, och hur många gånger jag med en dåres envishet framhärdat i att bloggen är ett eget medium. Är det emellertid något annat medium som bloggen liknar så är det en tidning, snarare än en dagbok.

Ett antal egenskaper går vanligtvis att finna hos en blogg – oavsett dess inriktning –, egenskaper som alla påminner om just hur en tidning ser ut:

  • Den publiceras löpande.
  • Den bygger på att det finns en läsare som, fastän ofta okänd, är skild från skribenten.
  • Man kan vanligtvis prenumerera på den, med hjälp av nyhetsflöden.
  • Den har en kommentarspolicy. Det kan handla om fria eller modererade kommentarer – eller inga alls – men det är bloggaren som avgör läsarmedverkan.
  • En och samma blogg innehåller ofta skilda ämnen, från nyheter och analyser till trivialiteter och personliga kommentarer.
  • Blogginläggen varierar ofta i längd, från korta blänkare till massiva textsjok.
  • Den kan bygga på såväl det skrivna ordet (vilket utgör grunden för de allra flesta bloggar) som bilder (såsom varande illustrationer till artiklar eller talande för sig själva).
  • Den relaterar till andra bloggar, och blir inte sällan en del i debatter som förs i en större krets av bloggar.

Inte undra på att det nu när det rapporteras om hur skilda “kändisar” slutar blogga framför allt handlar om mediafolk – och särskilt tidningsfolk. Det handlar på sätt och vis bara om ett val av tidning att medverka i. Rimligtvis ligger läsarsiffror, betalning och status till grund för beslutet. Än så länge talar det sällan till bloggens fördel.

 

Uppdatering 25 maj 2007:

Författaren Bengt Ohlssons krönika i gårdagens DN På stan är ännu ett exempel som med all önskvärd tydlighet illustrerar slutklämmen ovan. Ohlsson säger sig ha tröttnat på bloggarna och dess “viktigpettrar och skvallertanter”. Genom krönikans frejdiga (och, får man förmoda, tänkt humoristiska) språk skiner en trots ironierna illa dold elitism. Augustprisvinnaren har bestämt sig för att överge ett Internet befolkat av “miljontals förlorare”, för att i stället uppehålla sig i en Riktig Tidning (dit minsann inga “glada amatörer” som “Leker Tidning eller Leker Bok” släpps in). Att sedan platsen för Ohlssons antinätalster är en nittonhundratalsartad nöjesbilaga som till största delen består av annonser och krogrecensioner gör att det hela blir… ja, närmast bisarrt.


 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  Lämna gärna en kommentar
Kategorier: akademin, bloggosfären, media och retorik
Publicerad 24 april 2007 kl. 8:15

Journalisten, forskaren och källan

FörstoringsglasChefen för Dagens Nyheters vetenskapsredaktion, Karin Bojs, bemöter idag1 Bo Rothsteins angrepp från gårdagen (också avhandlats på denna blogg), där journalister i allmänhet och en namngiven DN-journalist i synnerhet anklagades för att stjäla forskares idéer.

Det är inte alls Rothstein som är källan till den aktuella artikeln, menar Bojs, som också avfärdar anklagelsen som “grundlös” och “mycket kränkande”. Hade inte Bo Rothstein varit behjälplig vid artikelns författande hade man vänt sig till någon annan – mer betydande än så var inte insatsen, och den förtjänade därför inte heller att tas upp i texten, enligt Bojs’ resonemang, som fortsätter:

Jag blir ibland utsatt för påtryckningar när forskare propsar på att få sina medarbetare uppräknade. Men mitt argument är alltid detsamma: vi skriver för läsarnas skull. Onödigt många namn tynger texten och gör den svårläst.

Här framträder en tydlig kulturskillnad mellan det journalistiska och det akademiska skrivandet. Karin Bojs’ argument att man på tidningen “skriver för läsarnas skull” kan lika gärna gälla för författaren av en akademisk avhandling; skillnaden är bara vilka läsare man vänder sig till.

En forskare avstår sålunda inte från att ange sina källor, utan ser förhoppningsvis2 det som en del av den akademiska hederligheten att öppet redovisa vad man hämtat varifrån, hur, när och med hjälp av vem. För läsarnas skull.

I förbifarten kan avslutningsvis nämnas att det också i bloggosfären av många anses höra till god ton att man medelst en länk till källan anger var man hittat någonting.

 
Noter:

  1. “Rothstein inte källa”, Dagens Nyheter, 24 april 2007. I skrivande stund inte tillgänglig på nätet. [↩]
  2. Medieforskaren Ingela Wadbring menar till exempel i Svenska Dagbladet “det finns anledning att tro att forskare inom Bo Rothsteins ämne statsvetenskap utsätts oftare för bristande källhänvisningar än forskare inom andra discipliner. [...] Statsvetenskap är ett mer allmängiltigt område medan medicinsk forskning kräver mer precisa specialistkunskaper och därmed även ursprungskällor”. [↩]

 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  1 kommentar
Kategorier: akademin, bloggosfären, media, politik och retorik
Publicerad 23 april 2007 kl. 9:47

Forskaren, journalisten, politikern och bloggen

ForskningStatsvetaren Bo Rothstein redogör på dagens upplaga av DN debatt för några mindre angenäma erfarenheter från kontakterna med journalister och massmedia.1

Massmedia söker, menar Rothstein, efter forskare som är beredda att ställa upp i pågående drev för att med uttalanden stödja den tes som för tillfället drivs. Den forskare som avböjer detta förbigås eller förtigs till förmån för “någon mindre nogräknad kollega”.2 Därtill tar, enligt Rothstein, journalister sig själva rätten att publicera vetenskapliga rön och resonemang utan vederbörliga källhänvisningar.

De problem som Rothstein uppmärksammar är enligt min mening knappast någonting nytt, men likafullt någonting som man inom akademin måste vara beredd att hantera. Journalisterna tycks ha sina strategier klara – frågan är bara vad man som forskare skall göra.

AnteckningsblockFrån politikens område kan hämtas ett aktuellt exempel på hur relationerna till massmedia har lett till användandet av nya informationskanaler: utrikesminister Carl Bildts blogg. Kärnan i vårens debatt kring Bildts bloggande tycks i allt väsentligt ha handlat om kontrollen över informationsflödet, och i vilken utsträckning detta bör och behöver passera traditionella media.

Kanske kommer bloggen med tiden att framstå som ett oumbärligt hjälpmedel också för den forskare som vill presentera sina resultat för en större publik. Även om bloggmediet förmodligen har en bit kvar till sitt genombrott i delar av vetenskapssamhället, så lär vi nog få se mer akademiska bloggar i framtiden. Varför skulle egentligen forskaren avstå från att använda detta redskap för att redogöra för de egna idéerna?

Uppdatering 24 april 2007 (med anledning av Karin Bojs’ replik till Rothstein): Se också inlägget Journalisten, forskaren och källan
 
Noter:

  1. Vilka för Bo Rothsteins del som bekant är tämligen omfattande; få forskare har väl som Rothstein göra sig hörd på de stora morgontidningarnas debattsidor. [↩]
  2. Här borde man å andra sidan enligt min mening åtminstone rent moraliskt kunna känna sig tämligen nöjd med att avstå från oseriös mediemedverkan. [↩]

 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  11 kommentarer
Kategorier: bloggosfären, data och Internet, litteratur, media och retorik
Publicerad 22 april 2007 kl. 22:52

Personillusioner

Den gångna veckan har för min del bjudit på åtskilligt annat än bloggande. Skulle jag ha haft mera tid, hade jag emellertid gärna skrivit om bland annat den diskussion som väckts efter att Andreas Ekström i en krönika i Journalisten önskat få klargjord identiteten hos Johan Larsson, som ligger bakom bloggtjänster som knuff.se.

Den journalistiska nyfikenheten går att förstå, men jakten på ett förmodat scoop bjuder förmodligen på mer av fallgropar än av framgångar. De personer “bakom texterna” som Ekström efterfrågar är kanske inte alltid så spännande, men framför allt kan man aldrig vara säker på att man verkligen finner någon “sann” person.

Bara för att en person kan ges ett ansikte, och kanske ett känt sådant, så kan man inte säkert säga någonting om motiv, drivkrafter och personlighet. Faktum är att det kanske inte ens är personen själv som gör det arbete han eller hon tillskrivs. Mediepersonligheter, kulturprofiler, forskare, författare, journalister, krönikörer, bloggare… överallt kan det lika gärna dölja sig spökskrivare, galjonsfigurer, plagiatörer och posörer.

Förmodligen skulle mycket kunna vara vunnet om man bara trappade ned lite på de biografiska ambitionerna. Såväl den hemlighetsfulle som den överexponerade gör nämligen sitt bästa för att själva skriva sin biografi i offentligenheten. Detta i det att hon eller han ständigt ikläder sig roller1 – på internet och i andra sammanhang – och därmed också strävar efter att framträda på önskat sätt: som litterärt enfant terrible, politisk naturbegåvning, trendmedvetet modeorakel, eller varför inte it-doldis.

Att urskilja personen bakom texterna lär bli svårt, när det kanske i själva verket är i texterna som personen finns.
 
Noter:

  1. Något jag tidigare behandlat på denna blogg. [↩]

 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  Lämna gärna en kommentar
Kategorier: bloggosfären och media
Publicerad 3 april 2007 kl. 22:48

Bloggens betydelse – svår att uppskatta?

FolkDet är inte utan att det känns aningen tröttsamt att fortfarande, år 2007, behöva höra bloggen avhandlas som vore den blott en “dagbok på nätet”. Detta bekommer emellertid inte journalisten m.m. Susanna Popova, som i en kolumn i Svenska Dagbladet och med en nödtorftigt avdammad Sigmund Freud i kulisserna ger sig på att uttyda bloggmediets undermedvetna.

Popova drar en rak – nåja, någorlunda rak – linje från forna tiders1 hemliga dagboksskrivande till dagens bloggar, som inte enbart nöjer sig med att skriva dagbok utan också därtill ser till att sprida sina innersta tankar till hela världen.

Därmed slår Popova huvudet på spiken. Synd bara att det är fel spik.

Ty bloggen är inte en blott en “dagbok”, inte blott en samling självbespeglande bekännelsetexter med varierande blanding av vardagstrivialiteter och sensationslystnad. Även om denna kategori av skribenter också finner sin plats och sina läsare, så är bloggen i sig ytterst föga annat än ett medium för digital, kronologisk publicering. Redan en mycket snabb titt på den svenska bloggosfären (eller bloggosfärerna) av idag borde räcka för att se hur mer eller mindre personliga berättelser samsas med renodlade litteraturbloggar, modebloggar, matbloggar, politikbloggar, religonbloggar, teknikbloggar och så vidare.

Vad alla dessa har gemensamt är egentligen inte mycket mer än format och publiceringsteknik, samt förstås det faktum att de på ett eller annat sätt ingår i något som lite halvluddigt2 kallas “bloggosfär”. Också detta fenomen får sig en liten känga i Popovas text:

Men lika närvarande som bloggarna är, lika frånvarande är deras läsare. [...] Bloggosfären bygger till stor del på att bloggarna läser varandra, en elitstudiecirkel som någon uttryckte det.

Som stöd för sitt påstående anför Popova statistik som sägs visa att “[b]ara 8 procent av Sveriges befolkning läser minst en blogg i veckan”. Svagheten med detta resonemang är åtminstone trefaldig:

För det första: vad säger att 8 procent av Sveriges befolkning är så “bara”? Med ett invånarantal på 9 117 712 personer3 skulle det innebära att fler än 729 000 människor tar del av ett medium som inte har särskilt många år på nacken.4

För det andra: även om dessa bloggläsare bara utgör en bråkdel av tidningsläsarna, så står sig bloggosfären tämligen väl i konkurrensen med många andra smalare medier – till exempel den lilla tv-kanal där Popova själv är programledare, någonting som också påpekas av SvD:s medieskribent Martin Jönsson.

För det tredje: varför skulle antalet läsare (eller andelen mediekonsumenter) stå som enda kvalitetsmått5, utan hänsyn taget till de sammanhang det handlar om? Vad spelar det för roll att si och så många procent av befolkningen läser bloggar, om det är så att den blogg man skriver läses av alla i ens idrottklubb, hembygdsförening eller vad det nu vara månde? Betydelsen hos en blogg kan inte enbart mätas med läsarsiffror; få skulle väl komma på att låta absoluta försäljningstal vara det enda som avgör genomslaget hos vetenskaplig tidskrift.

Sammantaget framstår Popovas artikel som tämligen typisk för traditionella media, där man försöker värdera betydelsen av någonting utifrån ett allt överskuggande kriterium, nämligen antalet läsare.

På ett område har Popova emellertid rätt: att skriva – och särskilt i traditionella media – om bloggosfären leder ofelbart i reaktioner i just densamma:

Den som skrivit en stavelse om bloggare har fått veta att den lever. [...] Få grupper är så bra på att bevaka sitt territorium som bloggarna som vaktar bloggosfären.

Vilket skulle bevisas.

 
Noter:

  1. Det vill säga när Popova var liten. [↩]
  2. Några skulle kanske säga halvlöjligt, men det är en annan diskussion. [↩]
  3. 31 januari 2007; se statistik från SCB. [↩]
  4. En vidare problematisering av statistiken erbjuds för övrigt av Fredrik Wackå, som menar att antalet bloggläsare förmodligen är mycket fler, om man också tar hänsyn till alla de besökare som genom Google och andra sökmotorer snubblar in på bloggar utan att reflektera över vilket medium man tar del av. [↩]
  5. Det är “dumt att jämföra kvantitet med kvalitet”, som Beta Alfa uttrycker det. [↩]

 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  3 kommentarer
Kategorier: film och TV, litteratur och media
Publicerad 6 februari 2007 kl. 16:38

Senaste nytt som inte har hänt

TidningarBoulevardtidningarnas löpsedlar saluför idag1 artiklar med anknytning till SVT:s populära serie Saltön. Förvisso trevligt att också litteratur och dramatik bereds plats, men framför allt ett tecken på hur verkligheten fiktionaliseras – och fiktionen tas för verklighet2

Längst i sina försök att dra fördel av den aktuella seriens dominans på televisionsdramatikens scen går förmodligen Expressen. Här erbjuder man kort och gott den nyfikne läsaren3 att få ta del av – som löpsedeln skulle ha uttryckt det – sexscenerna som SVT stoppade. Vad det, enligt artikeln, handlar om är hur en av romanfigurerna har ett antal mer eller mindre lösa förbindelser som av olika skäl inte tagits med i filmatiseringen.

Det som vid en första anblick kan se ut som ett tämligen banalt utslag av upplevd nyhetstorka4, framstår vid närmare eftertanke som ett rätt intressant fenomen. Man försöker alltså från tidningens sida inte blott locka lösnummerköpare med hjälp av händelser i en fiktiv, litterär värld (vad som händer i böckerna) – utan med hjälp av icke-händelser (vad som inte händer i tv-serien).

Huruvida det handlar om en vilja att föra en diskussion om narratologi, litteratur och tv-dramatikens villkor, eller om det handlar om ett cyniskt försök att med löfte om sexskildringar locka läsare överlåter jag dock på andra att avgöra.

Klart är i alla fall att litteraturen erbjuder många kittlande historier som kan skänka lite krydda åt löpsedlarna också det faddaste nyhetsdygn. “Student mördade pantlånerska” är en rubrik som kanske kan sälja en och annan tidning; “Kärleksparets tragiska självmord” är annan.

Och vad sägs om “Regn av eld och svavel utplånar hela städer” eller “Man mördar sin far – gifter sig med sin egen mor”? Vem sade egentligen att verkligheten överträffar dikten?

 
Noter:

  1. Imorgon handlar det om Anja, var så säker. [↩]
  2. Givet att det nu finns någonting man kan kalla verkligt. [↩]
  3. Förmodligen också idealläsaren. [↩]
  4. Förutsatt att man som exempelvis löpsedelmakare anser att det inte har hänt någonting av intresse i världen under det senaste dygnet. [↩]

 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  Lämna gärna en kommentar
Kategorier: media och politik
Publicerad 12 oktober 2006 kl. 12:33

De politiska skandalernas vinnare?

FicklampaVem vinner egentligen på den senaste tidens politiska skandaler?

Inte är det regeringen, som antagligen sett fram emot att få åtminstone en viss arbetstro för att förverkliga sin politik – eller de väljare som knappast ser det som någon fröjd att företrädas av personer vars politiska ambitioner låter sig överskuggas av privatmoraliska irrfärder.

Inte heller oppositionen och dess väljare har nog särskilt mycket att vinna på att värdefull tid som skulle kunna ägnas åt utvärdering, omprövning och utveckling av den egna politiken istället går åt till att med åtskillig moralisk indignation punktmarkera enskilda regeringsföreträdare.

Problematiken är inte ny, och den handlar inte enbart om turerna kring ministrarna Borelius och Stegö Chilò. Snarare ser vi här bara de senaste i en lång rad tecken på hur den politiska diskussionen allt mer kommit att fokusera enskilda politikers göranden och låtanden – och särskilt göranden och låtanden av det mer spektakulära slaget.

Förmodligen är de stora vinnarna i denna mediala och politiska skandalkultur alla de PR-konsulter och -experter, som raskt rycker ut med ursäktsmanual och pudelkrav, oavsett om det handlar om lägenhetsaffärer, katastrofberedskap, svart arbetskraft, kräftskivor, parkeringsböter, dataintrång eller licensskolk. På något sätt har man lyckats förvärva såväl rätten att skriva regelboken, som rätten att döma efter denna.

För förtroendevalda, tjänstemän och väljare gäller det kanske helt enkelt att vänja sig vid den nya situationen; även om spin inte är någon nyhet i den svenska politiken har nog inte innebörden någonsin varit så tydlig som i årets valrörelse.

De avslöjanden som duggat tätt de senaste tio åren har utgjort gefundenes Fressen för sensationsjournalister, medierådgivare och politiska kommentatorer – vilka givetvis låtit sig väl smaka. Kanske inte konstigt att “expert”-kåren med åren har blivit tämligen fet, och tyngden kommer väl till pass när det återigen ges tillfälle att gräva guld i det nya sköna medielandskapet. Sin kompetens har man om inte annat bevisat genom förmågan att tillskanska sig spaltmeter i traditionella media.


 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  Lämna gärna en kommentar
Kategorier: data och Internet och media
Publicerad 9 september 2006 kl. 11:53

Märkliga montage

SvD-montageEn anledning så god som någon att besöka Svenska Dagbladets webbplats måste vara de kreativa och fantasifulla bildmontage som ofta illustrerar artiklarna. Till skillnad från kvällstidningarnas vanligtvis ganska taffliga montage, ser vi här små mästerverk i miniatyr: inte sällan bisarra, absurda, surrealistiska – och underhållande.

Tag till exempel bilden till höger, som illustrerar en artikel om hur flera personer ur den tidigare Clinton-administrationen försökt stoppa en tv-serie om elfte september-attentaten. Jämför Bill Clintons diminutiva huvud med Madeleine Albrights gigantiska uppenbarelse, där hon grönblek, halvgenomskinlig och iförd cowboyhatt (!) tornar upp sig vid de brinnande tvillingtornen.

En artikelillustration som väcker långt fler frågor än den besvarar – kanske ser vi här stor konst i litet format.


 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  2 kommentarer
Kategorier: media
Publicerad 21 augusti 2006 kl. 23:09

Har du hört den förut, lille vän?

Bevingade ord i all ära, men vad säger egentligen följande rubrikkavalkad som under det gångna dryga året har åstadkommits av landets största morgon- respektive kvällstidning?

Dagens Nyheter

Aftonbladet

Givetvis finns fler exempel, och det inte bara i DN och AB…

…och allt detta trots att Pontus Dahlman den 28 augusti 2002 i sin anmälan av utställningen “Blir du lonesam, lille vän?” (en DN-artikel med den kanske inte helt oväntade titeln “Har du blivit lönsam, lille vän?“) konstaterar att

Sedan de gåtfullt andäktiga och liksom klarvaket nedsövda skolbarnen i Peter Tillbergs monumentalmålning för första gången blickade mot den osynlige läraren bakom den osynliga katedern har den använts som referens och anspelats på i ett oöverskådligt antal sammanhang.


 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  4 kommentarer
Kategorier: humaniora, media och retorik
Publicerad 10 juli 2006 kl. 20:49

Mer om retoriken i media

TalareFör att vara ett så gammalt ämne – ett par tusen års historia är mer än vad de flesta andra kan skryta med – så framstår retoriken påfallande ofta som en spännande nymodighet, åtminstone av bevakningen i televisionen och tidningarna att döma.

Under årets Almedalsvecka hade Dagens Nyheter en serie artiklar där retorikkonsulten Christer Hanefalk analyserade partiledarnas tal: analyser som – trots att de var aningen för kvantitativt orienterade för min personliga smak – förtjänstfullt tog avstamp i den klassiska retorikens teorier. Hanefalks saklighet utgjorde på många sätt ett välkommet avbrott från det svepande tyckandet från de sedvanliga ”experterna” med platsabonnemang i televisionens studiosoffor. Om Hanefalks intresseväckande artiklar dessutom gör att fler får upp ögonen för retoriken så är det givetvis utmärkt, och för detta är såväl Hanefalk som DN värda var sin eloge.

Emellertid är nog detta tyvärr att betrakta som ett undantag; som regel behandlas retorikämnet med en förbluffande lättvindighet i media. Ambulerande ”experter” kallas in för att i korta och klatschiga repliker kommentera än det ena, än det andra politikerframförandet. Fördjupningen, teorierna, historiken, tvetydigheterna, komplexiteten får stå tillbaka när det skall levereras i tv-sofforna.

Intressant nog presenterade DN av någon anledning tidigare nämnde Hanefalk som ”retorikprofessor” (någonting som jag uppmärksammade i ett tidigare blogginlägg). För detta skall naturligtvis inte Hanefalk klandras, och inte heller skall han behöva klä skott för en – enligt min mening högst berättigad – kritik mot den allmänna expertvalsen i media.

Samtidigt är just titulaturmisstaget – hur obetydligt det än kan tyckas vara – på ett djupare plan ganska betecknande för hur media ser på retoriken och för vilka problem retorikämnet ännu har när det gäller förhållandet till media. Det finns ju professorer i retorik, men varför tycks man så sällan känna till dem?

FöreläsningssalFramför allt handlar det om ett problem för universiteten. Där finns bredden och fördjupningen, där sker utbildningen och forskningen – men frågan är om man når ut med detta. En tydlig skillnad jämfört med andra discipliner är ju att akademiskt verksamma retorikforskare i påfallande liten utsträckning hörs i offentligheten när ämnet kommer på tal. Så varför denna relativa tystnad från universiteten?

Förmodligen har man delvis sig själv att skylla; som forskare är det faktiskt ens eget ansvar att föra sina resultat ut i vidare kretsar; högskolelagens berömda tredje uppgift anger ju att man skall ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet”. Samtidigt kvarstår intrycket att media gör det lite väl lätt för sig. Av lättja eller oförstånd återvinner man sin Hägg i ett ändlöst kretslopp av ytliga analyser och putslustiga kommentarer, istället för att göra sig besväret att söka upp nya, mer nyanserade röster.

På ett principiellt plan är det problematiskt att den retorikforskning som bedrivs vid universiteten närmast regelmässigt hamnar i medieskugga. Kanske kan förklaringen sökas i hur de senaste årtiondenas återuppväckta intresse för retoriken inte bara haft betydelse för den akademiska världen, utan också har lett till en kommersiell retorikboom – eller kanske retorikbubbla? – där journalister, skådespelare, författare och underhållare i parti och minut sett till att ta alla chanser som givits, medan medierna givetvis har hängt på. Retorik säljer.

Frågan är dock om denna förklaring är tillräcklig. Det återstår nog för universiteten fortfarande en hel del att göra, om man anser sig ha inte helt vill överlåta retorikdiskussionen åt kommersiella konsulter och frifräsande föredragshållare. Om retorikämnet de senaste åren har fått kämpa för att etablera sig på universiteten, så bjuder de kommande åren på en kamp om positionen i offentligheten. Det är ett mödosamt – men spännande – arbete som väntar.


 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  6 kommentarer