Arkiv för etiketten 'media'

Provision på revolutionen

Är framtidens medier digitala eller analoga? Frågan är fortfarande uppe till diskussion, och det är tveksamt om stridslinjerna har förskjutits nämnvärt de senaste åren.

Mikael Zackrisson skriver intressant på SSBD om hur nya, webbaserade och ofta sociala medier utgör en allt större del av många människors läsning.1 Zackrisson framhåller att denna läsning inte enbart utgörs av banala statusuppdateringar utan också rymmer det högt specialiserade och initierade. Denna rikedom förefaller emellertid gått många människor verksamma inom traditionella trycka medier förbi – och beror inte denna sak på missförstånd, så beror den på oförstånd, tycks Zackrisson mena. Inte undra på att de nya, sociala medierna enbart reduceras till en ytlig nyhetsström när de traditionella medierna2 inte väljer att behandla dem som någonting annat.

Så långt har Zackrisson helt rätt.

Innebär det då loppet är kört för den statiska tryckta texten, och att vi har framför oss en färgglad, rörlig, blinkande, klick- och pekbar framtid av allestädes närvarande elektronisk text, bild och video? Just detta scenario dyker inte sällan upp i debatten mellan nyare och inte fullt så nya medier, en debatt som uppenbarligen ännu inte har lagt sig trots att bloggen utgjort ett mainstreammedium i ett halvt årtionde.

Vissa förutspår att skärmläsandet skall leda till den tryckta textens död, andra att de tryckta texterna på egna meriter skall sopa banan med de ytliga och flyktiga digitalmedierna. Verkligheten torde emellertid hamna någonstans däremellan, med texter i olika medier som såväl existerar parallellt som tillåts interagera med varandra.

Så varför detta fokus på enskilda medier? McLuhan må ha sina poänger med att likställa mediet med budskapet, men frågan är till vilken hjälp dessa poänger är i dagens diskussioner om medierna efter den digitala gryningen.

Ty budskapet, innehållet, förtjänar inte att glömmas bort. Budskapet – kontextberoende, genreanknutet – kan både forma mediet och formas av mediet. Diskussionen kring medieutvecklingen blir därmed också en diskussion av vilka budskap som kan spridas. Låt oss bara hoppas att en framtida mediepluralism även åtföljs av motsvarande pluralism vad gäller budskapen.

Att så mycket fokus nu hamnat på själva medierna torde bero på en fascination för (eller förskräckelse inför) själva den tekniska utveckling som på några årtionden låter mänskligheten ta ett av sina största informationsteknologiska språng hittills.

Samtidigt bör man också komma ihåg att en icke oansenlig del av de personer som uttalar sig om den mediala utvecklingen också har egna intressen däri. Det kan handla om att sälja lösnummer eller prenumerationer av en tryckt tidning. Det kan handla om att sälja konsulttjänster och teknologiskt kunnande. Det kan handla om att sälja hårdvara och mjukvara i just de kombinationer som låser in läsare till de egna produkterna. Ty nästan alla har någonting att sälja: tidningar och böcker, läsplattor och datorer, webbreklam och annonser, kurser och konferenser, idéer och åsikter.

Varje gång det förklaras att samtiden står inför en revolution, eller kontrarevolution, finns där också de som försöker vinna någonting på utsagorna. Är det inte pengar – det är det ofta – så är det andra värden: socialt kapital, kulturell prestige, politiskt inflytande, akademisk berömmelse, professionell positionering eller bara allmän beundran. Detta intresse är knappast obetydligt, oavsett för vilket medium och vilken typ av text man drar sin lans.

Det är både ideologiska och ekonomiska krafter – individuella, kollektiva, strukturella – i rörelse när framtiden formas. Samma sak gäller när omvandlingen skall kläs i ord. Påfallande många har provision på revolutionen.
 
Noter:

  1. Tips via @archasa []
  2. Vilket här framför allt tycks avse tryckta medier som tidningar och böcker []

Två texter, två medievärldar

I vad som måste betecknas som något slags andhämtningspaus i FRA-frågan – där alla väntar på vad som kommer att komma i motionsväg – dyker två helt olika texter upp: en huvudsakligen statistisk blogganalys och ett politiskt insidesreportage.

Bloggsökmotorn/pingcentralen Twingly presenterar i sin rapport om FRA-debatten det som åtminstone de i bloggosfären inblandade redan visste: att bloggar drev debatten framåt medan traditionella media visade betydligt mindre intresse för frågan såväl före som efter riksdagsomröstningen.

Samtidigt publicerar Fokus idag en artikel som den traditionella politiska journalistiken knappast behöver skämmas för. Anita Kratz och Torbjörn Nilsson redogör för turerna i spelet om FRA. Nödvändig men nedslående läsning – och på det hela en så välskriven, välefterforskad och initierad text att man skulle önska att slika alster lite oftare producerades också i bloggosfären.

Var för sig har gamla och nya medier både för- och nackdelar, och det är ibland knepigt att vara riktigt nöjd med sakernas tillstånd. Sammantaget kan de bägge medievärldarna däremot kompensera för varandras tillkortakommanden. Bloggarnas snabbhet och slagkraft gör i kombination med de traditionella mediernas ekonomiska och journalistiska resurser att dagens medielandskap – i all sin omskakade, osäkra omogenhet – understundom kanske inte är så pjåkigt ändå.


FRA-frågan och faran med att sänka garden

Även om den i bloggosfären pågående kampanjen mot FRA-lagen nu får allt mer uppmärksamhet även i traditionella media1, så vore det dock förödande för lagens motståndare att för ens en sekund luta sig tillbaka och tro att det redan nedlagda arbetet räcker.

Precis som Sverige nyss föll på mållinjen (om man nu kan göra det inom fotbollen…2) i matchen mot Spanien, så är FRA-frågan inte avgjord förrän tidigast på onsdag. Om ens då – om lagen inte klubbas igenom kan den trots allt mycket väl komma upp på bordet igen i lätt modifierad form, under sittande eller annan regering.

Däremot ligger det ett och annat i observationen att bloggarna den senaste veckan ryckt åt sig initiativet i mediedebatten på ett tidigare sällan skådat sätt3. Här har man också möjlighet att uppvisa ett mer flexibelt förhållningssätt till den politiska situationen än vad som uppenbart är fallet på sina håll inom gammelmedia, där man är övertygad om att lagen kommer att gå igenom. (Se till exempel Kopit och opassande.se.)

Och oavsett hur man tror att det kommer att gå i onsdagens omröstning, så är nog en allmänt utbredd förmodan att det hela redan är avgjort den största gåva som FRA-lagens förespråkare kan få.

Och media:screen har gjort små band för den som vill smycka sin webbplats i hörnen.

 
Noter:

  1. Se till exempel “Bloggarna leder striden mot FRA-lag” på DN:s nätupplaga. []
  2. Jfr katakres []
  3. Jfr exempelvis Bloggen Bent []

FRA vs EM

År och månader av tisslande och tasslande om FRA-lagen har på ett par dagar vuxit till ett närmaste öronbedövande larm. Åtminstone i bloggosfären – som framgår av trendgrafen nedan har ämnet “FRA” till och med passerat “EM”, vilket måste räknas som en bedrift i dessa fotbollstider.

FRA vs EM - trendgraf

I traditionella media är det emellertid fortfarande tämligen tyst, i alla fall i jämförelse med vad som skrivs om tidigare nämnda mästerskap, om den irländska folkomröstningen, om Hultsfredsfestivalen, om sommaren, trafiken, kändisarna och så vidare… Vem vet, kanske det ligger något i Carl Rudbecks fundering om att saker händer medan folket ser på fotboll. SvD:s nätupplaga utgör kanske ett undantag i och med att man skrivande stund toppar med har en artikel om den senaste tidens “bloggbävning”1 med anledning av den föreslagna FRA-lagen.

Inte heller denna blogg lär publicera särskilt mycket i andra ämnen förrän efter Sveriges riksdags beslut nästa vecka – en riksdagsomröstning som är helt och hållet avhängig huruvida en handfull riksdagsledamöter väljer2 att trotsa partipiskan och rösta efter sitt eget samvete.

Dithän har det gått att det tycks för sent för vad som brukar kallas “en bred politisk diskussion” eller ens någon organiserad opinionsbildning på bred front i samhället.3 Kampanjen riktar sålunda in sig på enskilda ledamöter, och dagens kanske mest underhållande (och spridda) inslag är förmodligen “Döda poeter”-satiren Döda politiska karriärers sällskap:

En med svenska mått mätt ganska ovanlig kampanj, men så är det också ganska ovanliga tider.

För ett par minuter sedan slutade matchen Holland – Frankrike med minst sagt uppseendeväckande siffror; frågan är om vi får se något lika överraskande resultat i riksdagen nästa vecka.
 
Noter:

  1. Ordet förmodligen myntat av Blogge; liksom “bloggosfären” ett ord är “bloggbävning” som ord mer effektivt än vackert. []
  2. Det vill säga vågar. []
  3. Trots att jag idag här i centrala Uppsala såg en ensam utdelare av flygblad mot FRA-lagen. []

Läget i bloggosfären, del 3: Redaktörernas roll och en from förhoppning om bättre verktyg

Som konstaterats i tidigare inlägg i denna serie så befinner sig den svenska bloggosfären i något av en kvalitetsmässig formsvacka, trots att det i såväl slott som koja bloggas som aldrig förr. Det största problemet är enligt min mening att guldkornen skyms av alla innehållslösa inlägg, delvis som ett resultat av många svenska bloggare i sin jakt på återlänkar bundit upp sig vid och blivit ett bihang till de traditionella mediernas rapportering.

Även om läget är tröttande, så är det långt från hopplöst. För att kunna sålla i de ständigt ökade textmassorna behöver man emellertid assistans. I det följande vill jag lyfta fram två företeelser som kan vara förhoppningsfulla bloggläsare behjälpliga: det manuella, mänskliga redaktörsskapet och de automatiserade verktygen.

PennaDet går inte att komma ifrån att den mänskliga förmågan att sålla, tolka, värdera och presentera texter också har sin plats att fylla i det medieagglomerat som vi – med ett sällsynt oskönt ord – kallar bloggosfären. En levande redaktör har (förhoppningsvis) ett analytiskt omdöme varmot datoriserade tjänster står sig slätt. En god redaktör förmår inte blott bedöma kvalitet utan också för sina läsare presentera materialet utifrån en de egna bedömningarna. Just det subjektiva i denna position ställer krav på redaktionellt ansvarstagande: redaktören måste för sina läsare och sig själv vara beredd att motivera sin sållning och sin textvärdering, något som – korrekt och tydligt utfört – borgar för tillförlitlighet och kvalitet.

När nu Bloggtidningen gör gällande att det någonstans (hos Twingly, måhända?) skall vara på väg något slags ‘bloggredaktörer’, är det därför som en högst välkommen utveckling.1 Förhoppningsvis kan den mänskliga handen bidra till att lyfta fram intressanta och relevanta inlägg.

Förmodligen avser det påtänkta redaktörsskapet modereringen av bloggkommentarer till tidningarnas nätupplagor, och därmed är hela arrangemanget fortfarande en affär mellan å ena sidan traditionella media och å andra sidan de bloggar som kommenterar dem. Gott så, men även om vi förmodligen får se en uppryckning i kvalitetshänseende, så är förhållandet mellan de nya och de gamla medierna fortfarande detsamma, där de förra agerar kommenterande bihang åt de senare. Faktum är att en kvalitetssatsning av detta slag också innebär utökade befogenheter för mediernas grindvakter. De traditionella mediernas övertag i debatten stärks på detta sätt, även om det förhoppningsvis i alla fall leder till att deras övertag i sökmotorindexen minskar när masslänkande bloggar prioriteras ned. Nymodigheten har alltså flera sidor, och det är i nuläget tämligen oklart vad resultatet kommer att bli.2

Minst lika intressant vore dock att just ‘redaktörsskapet’ också skulle sprida sig till rent inombloggosfäriska domäner. Visserligen finns ett antal bloggar – Beta Alfa och till viss del tidigare nämnda Bloggtidning utgör två svenska exempel – som i sitt refererande och uppsamlande av vad som händer på (framför allt svenska) bloggar uppvisar drag som minner om detta. Samtidigt är det fråga om en verksamhet i relativt liten skala eller med begränsat fokus. En annan sak vore om en tjänst med samma bredd och täckning som till exempel Knuff skulle ge sig in i leken. Just den sajten är emellertid i allt väsentligt en pingcentral och har därmed en helt annan karaktär än den av människohand modererade.

SkiftnyckelEn delvis annan utgångspunkt finns nämligen i de automatiserade tjänster som aggregerar och sorterar blogginlägg utifrån länkar, etiketter och andra kategorier. Istället för att närma sig kvalitetsfrågan utifrån en subjektiv synvinkel försöker dessa verktyg finna andra kriterier för hanteringen. Snarare än att presentera ett urval grupperar dessa tjänster vanligtvis inläggen utifrån etikett, länkar eller bloggarens geografiska hemvist. Det blir därför upp till användaren av tjänsten att själv göra sållningen utifrån de inlägg som presenteras i mer eller mindre detaljerade länklistor.

Samtidigt som dylika tjänster organiserar stora mängder material och per definition släpper fram vem som helst som pingar så finns här enligt min mening utrymme för förbättringar. En sajt som Nyligen, som enbart listar nyligen uppdaterade bloggar, var måhända användbar (eller åtminstone underhållande) för ett antal år sedan när antalet svenska bloggar blott var något hundratal. Med de senaste årens bloggexplosion har emellertid behovet av mer avancerade verktyg ökat. Den bästa av dessa är förmodligen fortfarande Knuff med sidoprojekt, men också denna sajt (och eventuella framtida konkurrenter) har sina begränsningar.

Vad jag gärna skulle se är därför bland annat:

  • En tydligare sortering på ämne. Förstasidan (och den speciella sidan med aktuella blogginlägg) är fylld av länkar till läsning om allt från plastikoperationer till politik (och allt för sällan någonting däremellan – ibland tycks det som om man hamnat på en korsning mellan En ding ding värld och en politisk propagandacentral). Förvisso kan man finna sidor om mode, film och teknik – men sedan då? Varför inte vetenskap eller vardagsbetraktelser, historia eller humor – och så vidare.
  • Möjlighet till läsarinteraktion. Varför inte låta bloggläsarna ge tummen upp eller tummen ned till blogginläggen? Förvisso ett subjektivt instrument, men det är också det som är poängen.3 Bra, välskrivna och relevanta inlägg belönas av läsarna och flyttas upp i listningarna, medan intetsägande länkmissbrukare kan flyttas till en mer undanskymd plats.4
  • Mer detaljerade presentationer (längre textutdrag) av blogginläggen skulle underlätta för besökarnas sållning och därmed spara många meningslösa klick – något som i sig borde minska antalet innehållslösa inlägg.
  • Införandet (eller förbättrandet) av viktningsalgoritmer. Fråga mig inte hur Google gör5 men sökresultaten rankas på ett åtminstone hyggligt rättvisande sätt utifrån faktorer som in- och utlänkar, textmängd, uppdateringsfrekvens, beständighet, och så vidare. Visst går ett dylikt system att manipulera – alltför många försöker – men trots allt är denna rankning oftast bättre än en ren kronologisk sortering. Särskilt effektiv skulle rankningen bli i kombination med ovan nämnda förslag.
  • Teknologisk öppenhet. Detta borde gälla såväl indata &ndash en tillåtande RSS-tolk som inte i första taget sorterar bort flöden på grund av smärre syntaxfel och ett system där man inte behöver använda sig av särskild kod på den egna sidan för att delta – som utdata – ett öppet API som tillåter utvecklare och användare att komma åt och använda tjänstens data.

Detta är blott några förslag, men uppfyll dessa kriterier och ni kan åtminstone räkna in undertecknad i skaran av nöjda användare.

Detta är det tredje inlägget i en serie om den svenska bloggosfären vid årsskiftet 2007/2008. De tidigare två inläggen behandlar det ganska mörka läget och de ljusglimtar som faktiskt finns.

 
Noter:

  1. Vad nu “säkra källor”, som Bloggtidningen skriver, skall betyda… []
  2. Liksom hur påfundet är tänkt att fungera, om det alls implementeras – man får väl ta ställning till det när (och om) det blivit verklighet. []
  3. Kanske skulle man kräva registrering för betygssättning, precis som systemet på sajter som YouTube. Se också kommentarsdiskussion hos Beta Alfa. []
  4. Det ryktas att det finns en egen krets i helvetet för tidsstjälande bloggfuskare. []
  5. Det är förmodligen något slags magi. []

Läget i bloggosfären, del 2: Små glimtar av ljus

SolglimtDet var inte enbart ljusa toner i min senaste betraktelse över läget i bloggosfären nu när vi nyligen lagt år 2007 till handlingarna. Det gångna året präglades enligt min mening av en förflackning där meningslösa blogginlägg och en ogenerad jakt på bloggbesökare strålade samman i en tilltagande länkinflation som gjorde aggregatortjänster och pingcentraler allt mindre användbara.

En något dyster bild, menade Uppkopplat, medan till exempel Beta Alfa snarare valde att blicka framåt och hoppas på att bloggarna skall utvecklas från att vara parasiter på de stora medierna till att hamna i ett mer produktivt symbiotiskt läge.

Men visst, bilden är dyster. Samtidigt är den dock befogad: som jag ser det har guldkornen i bloggosfären blivit svårare att vaska fram, medan grus, brus och digitala fyllnadsmassor tar allt större plats.

Det kan emellertid vara på sin plats att uppmärksamma att det faktiskt finns meningsfullt innehåll därute. Den senaste tidens debatt kring fildelningen har visat hur bloggosfären både klarar av att samspela med traditionella media (i detta fall i form av tidningarnas nätupplagor) och att själva rycka åt sig initiativet i debatten. Skribenter med bloggen som primär plattform (Copyriot, Blogge), politiker som nyttjar såväl bloggen som tidningarnas debattsidor (Karl Sigfrid), mer papperstrogna debattörer (Horace Engdahl m.fl., Lars Weiss) – alla har de mötts i en debatt som faktiskt till viss del lyckats lösgöra sig från de enskilda medierna.

Det är alltså fråga om en debatt som förts med skilda medel och i skilda medier, och med skilda förutsättningar för deltagande. Alla kommer förvisso inte fram överallt – alla har inte tillgång till tidningarnas debattsidor, alla debattartiklar låter sig inte länkas till, och så vidare – men det är anmärkningsvärt hur pingcentraler som Knuff den här gången har lyckats sammanställa debatten och föra samman röster från så skilda håll. Kanske är detta ett (om än isolerat) bevis på hur bloggosfären börjar bli inte blott en integererad del av den offentliga debatten utan också ett eget demokratiskt forum där åsikter bildas och bryts på nya villkor.

Det är någonting som kan vara värt att komma ihåg när man tycker sig stå upp över öronen i kvällstidningskrönikörernas kalkylerande provokationer, i opinionsundersökningsfetischternas plattityder, i skvaller kring idrotts- och musikbranschernas galajippon, i referatbloggarnas och besökarjägarnas länkträsk.

Allt är inte becksvart; då och då glimmar det faktiskt till. Och det kan bli ännu bättre; mer om detta i ett kommande inlägg.

Detta är andra delen i en serie inlägg om läget i bloggosfären. Det första avhandlar problem med länkinflation, de traditionella mediernas roll som grindvakt i debatten och bloggarnas minskade betydelse. Nästa inlägg är en from förhoppning om bättre verktyg.


Läget i bloggosfären, del 1: Länkinflationen, traditionella media och bloggarnas tappade betydelse

SfärTyvärr är det nog bara att konstatera att bloggåret 2007 knappast kommer att gå till historien som ett av de bästa. Vad nu ett subjektivt “bästa” skulle innebära – låt oss blott konstatera att även om vissa enskilda bloggar briljerat, så har den svenska bloggosfären som helhet knappast gjort detsamma.

I ärlighetens namn kan jag inte heller säga att jag själv hunnit och orkat med några bravader under det gångna året. Föräldraskap och arbetsbelastning har tvingat mig att prioritera annorlunda. Samtidigt är det svårt att förneka att den i mina ögon ganska trista utvecklingen av den svenska bloggosfären inte direkt bidragit till att skänka geist och motivation.

Vad är det då som har gått fel?

Framför allt har det under det gångna året blivit tydligt hur problematiskt bloggarnas förhållande till traditionella media – och då särskilt tidningarnas nätutgåvor – har blivit. Detta förhållande har i och för sig alltid varit mer eller mindre ansträngt och neurotiskt. I och med tjänster som Twingly, och till viss del också Knuff, har pendeln svängt, från en passivt-aggressivt hållning med bloggarna i något slags pseudoopposition mot mainstreammedia till ett ensidigt uppvaktande av samma media.

2007 års bloggosfär har präglats av en osund länkfrossa, där enskilda bloggare i jakt på besökare länkat som besatta till så många tidningsartiklar som möjligt. Kanske har penning- och publicitetslystna bloggare därmed lyckats åstadkomma lite högre staplar i besöksstatistiken och – högst eventuellt – skrapat ihop ytterligare några ynka korvören genom allehanda annonslösningar.

För bloggläsaren däremot är det ytterst tveksamt om detta har lett till något mervärde. Tvärtom tycks det, trots alla nya bloggar, som om det blir allt svårare att hitta några substantiella kommentarer till aktuella händelser när allt fler bloggare i allt fler inlägg staplar allt fler fåordiga och banala observationer länkade till vad som nu kan tänkas för tillfället dominera tidningarnas nätupplagor eller indexeringtjänsternas topplistor. Den som följer en länk från en artikel är föga betjänt av att besöka en bloggare som i princip enbart kläcker ur sig “läs det här”, följt av en eller flera länkar. Ändå är det, åtminstone som jag uppfattar det, just så som det i allt större utsträckning kommit att se ut under året.

Bloggosfären som kollektiv har därmed kommit att bita sig själv i svansen. Detta har tack och lov också till viss del kommit att uppmärksammas under året, och flera har också påpekat hur länkinflationen inte bara lett till en innehållslig urvattning av bloggosfären utan också till att bloggare har fått se hur man tappat sina tidigare starka positioner man haft i rankningen hos sökmotorer som Google.

Den nyfunna kärleken till de traditionella medierna har dock inte varit besvarad och länkströsslandet har inte varit ömsesidigt. Tvärtom har tidningarnas webbupplagor i allt större utsträckning valt att ta bort möjligheten till bloggkommentarer på olika artiklar.1 Delvis beror detta förmodligen på alla innehållslösa nonsensinlägg, vilka i allt väsentligt skiljer sig föga från traditionellt kommentarsspam vars enda syfte är att göra reklam för den egna produkten (i det här fallet den egna bloggen).

Därtill kommer ytterligare en aspekt, vilken är nog så viktig att uppmärksamma: man vill från traditionella media utnyttja möjligheten att avgöra vilka kommentarer som får höras. Som skäl härför anförs bland annat hur olika bloggar i sina kommentarer begår handlingar som befinner sig på oklar sida av lagens råmärken: uthängningar av enskilda individer är ett exempel. Denna förmenta omsorg om pressetiskt ansvarstagande eller allmän lag och ordning innebär samtidigt att man tar på sig rollen som smakdomare och åsiktscensor, vilket under det gångna året bland annat yttrat sig i att man från en av de stora tidningarnas håll valt att inte tillåta länkar från vissa bloggare – något som vållat stor debatt i bloggosfären. I ett enskilt fall har turerna kring en enskild bloggare dessutom urartat bortom det absurda – och utanför bloggosfären – med hot, personangrepp och nedstängda bloggar som följd.

Sammantaget visar utvecklingen på någonting som utgör ett ganska allvarligt problem för den svenska bloggosfären. Bloggarna har inte enbart tappat i betydelse hos sökmotorerna; de har tappat i betydelse i största allmänhet i dagens medialandskap. Från att ha varit ett framåtskridande fenomen som utnyttjade en ny publiceringsplattform för att göra nya röster hörda, så utgör bloggarna nu allt som oftast föga mer än ett rapsodiskt kommenterande bihang till den traditionella pressen. Det är oftast – undantag finns förvisso, men exemplen är få till antalet – gammalmedia som avgör dagordningen: vad det talas om, och vilka röster som hörs. Allt för många bloggare finner sig uppenbarligen i detta och traskar glatt efter på den anvisade vägen.

Det sägs förvisso mycket i bloggosfären av år 2007, men den säger kanske inte lika mycket.

Detta är det första av ett par inlägg om dagsläget i bloggosfären: om problem och om möjliga lösningar.

 
Noter:

  1. Den (alltför) populära tjänsten Twingly har till och med själv uppmärksammat problemet och väckt frågan om att införa ett tak för antalet länkar från ett enskilt blogginlägg. []

Samtidigt på annat håll: Habermas och nätet

När kroppen har tagit semester och hjärnan kämpar för att klara den närmast totala sömnbrist som följer av nattamningsavvänjningen, så är det skönt att veta att de intressanta diskussionerna sällan sinar i bloggosfären.

FolkmassaLäs till exempel Johan Karlsson på bloggen Mothugg om hur Jürgen Habermas inte hajar nätet (samt de intressanta kommentarerna till blogginlägget). Karlsson lyfter här fram hur filosofen hyser en minst sagt begränsad tilltro till internets potential för ett demokratiskt offentligt samtal. Förmodligen går det att dra en någorlunda rak linje från denna Habermas’ skepsis mot det fragmentiserande nätet till hans vurm för “kvalitetspressen” och vidare till tankar kring något slags public service-press.

Habermas’ hållning till nätet må – åtminstone enligt min mening – vara nattstånden, men icke desto mindre öppnar den för andra, betydligt fräschare och mer intressanta diskussioner om internet, demokratin och det eventuella offentliga samtalet (eller kanske samtalen?).

Jag hoppas få möjlighet att återkomma till ämnet (liksom till så mycket annat) när de små grå cellerna är utvilade nog för att ta några steg upp på behovstrappan.


I almedalingarnas värld

TalareNyss hemkommen måste jag konstatera att årets upplaga av Almedalsveckan nästan helt har gått mig förbi. När jag såhär i efterhand tar del av bevakningen tycks det emellertid som om jag inte har missat några världsavgörande politiska händelser. Det mesta verkar ha varit sig sig likt: några utspel, några rapporter, några krav samt en hel del marknadsföring och ett visst mått av måttligt intressant skvaller.

Till godbitarna för den retorikintresserade hör att Dagens Nyheter också i år satsat på en speciell populärvetenskaplig retorikavdelning med Christer Hanefalk som återkommande kommentator, både i text och i rörliga bilder. Konceptet förefaller ha satt sig och fungerat väl, och det blir en på det hela taget trevlig blandning av referat, analys, teori, humor samt en hel del kalendarbitaraktig retorikstatistik (komplett med poängsättning, figurräkning1 och allt).

I samband med fjolårets begivenheter i Almedalen upplevde jag det som aningen problematiskt att sommarens främsta politisk-retoriska spektakel i så ringa grad blir en fråga för den akademiska världen. (Kring detta har Hanefalk och jag haft ett meningsutbyte, bland annat här på bloggen. Se till exempel inlägget “Mer om retoriken i media” med tillhörande kommentarer.)

Samtidigt som bland annat DN:s retorikserier bidrar till att öka allmänhetens intresse för retoriken – också retoriken på universitetsnivå, får man anta – så kvarstår enligt min mening frågan om varför man i vetenskapssamhället inte tar vara på detta intresse och i större utsträckning gör sina röster hörda.

Förmodligen kan saken inte enbart skyllas på enbart media eller akademin. Det är inte helt obegripligt varför det hela ser som det nu gör.

Almedalen är just ett spektakel, där partier och intresseorganisationer inte sällan tävlar om att överrösta varandras budskap, det ena mer spektakulärt än det andra. Det är inte alltid som akademiskt finlir framstår som någon särskilt meningsfull sysselsättning i sammanhang där ballonger, broschyrer och bjudsprit får en icke obetydlig andel av uppmärksamheten.

Vidare är Almedalsveckan framför allt en medial, och inte en akademisk tilldragelse. Presentationerna och rapporterna anpassas till det snabba nyhetsflödet i television och tidningar, snarare än till en långsammare, akademiskt vederhäftig granskning. Och så skall det naturligtvis vara – målet är ju primärt att göra ett gott intryck på potentiella väljare, inte att ägna sig åt diskussioner och utredningar för deras egen skull. En utomstående akademisk bedömare måste ta med i beräkningen att hon eller han förmodligen rör sig såväl på ett annat plan som i en annan hastighet än almedalingen2 i gemen.

Härmed inte sagt att den akademiska retoriken inte bör befatta sig med evenemang av Almedalstyp – bara att det är begripligt om kontaktsvårigheterna inte bara finns i massmedia, utan också i universitetsvärlden.

Tidigare inlägg med anledning av Almedalsveckan och retoriken:

Mer om retoriken i media (2006-07-10) samt DN och professorn som inte fanns (2006-07-03)

 
Noter:

  1. Angående innovationen “Persson-index”, se kommentar av Christer Hanefalk. Jag personligen har svårt att se hur ett index med just Göran Persson som namngivare och rättesnöre kan kännas aktuellt särskilt länge. Vem skulle idag på ett naturligt sätt kunna relatera till ett Erlander-, Palme- eller Fälldin-index? []
  2. Almedaling, subst. (best. -en, plur. -ar): deltagare i den årliga politiska Almedalsveckan. []

Ha måttliga förväntningar på sanningshalten

TidningarBloggare har alltsom oftast ett lätt tvångsmässigt förhållande till media, och särskilt till media och “sanningen” – särskilt när det är bloggosfären som avhandlas.

De som nu upprörs1 är över att Aftonbladet med hjälp av egen statistik valt att kora sin egen tidnings högt avlönade bloggare med anhang till “[b]loggvärldens kungafamilj” begår förmodligen misstaget att förvänta sig att (kvälls)tidningarna skulle ha som målsättning att skriva det som är sant. Så är sällan fallet.

Boulevardpressen har snarare som mål att skriva det som är underhållande, skrämmande, intresseväckande, provocerande, kittlande – och framför allt säljande. Givetvis är detta också Schulmännens uttalade strategi, enligt AB:s intervju/annons:

  • De skriver sådant andra inte vågar.
  • De tar flyktiga tankar en resa längre.
  • De ”kryddar” språket (tönt, balle… ja, ni fattar).
  • Ingen av dem drar sig för att slänga skit på folk.

När det gäller de ovanstående punkterna vet jag inte om Aftonbladet tänkt sig några likheter med den “riktiga” kungafamiljen. Däremot syns det tydligt hur tidningen utnyttjar artikelns form för att göra textreklam för egna eller närstående produkter. Till och med statistiken bygger på uppgifter från den egna tidningens bloggportal.

Den kommersiella traditionen är lika gammal som tidningen; redan Almqvist utnyttjade ju sin position på Aftonbladet för att under pseudonym publicera recensioner av sina egna böcker. På sätt och vis har nog ganska lite förändrats under sedan dess.

I det här fallet torde det väl stå ganska klart vad det är man vill lyfta fram. Och inte är det några sanningar om bloggosfären, i alla fall inte den utanför den egna domänen. Så varför bry sig, egentligen?

 
Noter:

  1. Det börjar bli lite löjligt nu, att ett av de enklaste sätten att få uppmärksamhet i bloggosfären fortfarande är att komma med svepande uttalanden om densamma, gärna i traditionella media. []