Arkiv för etiketten 'läsande'

Bloggläsare och andra läsare

LäsareNoterar i förbifarten att Media Culpas tredje bloggläsarundersökning är klar, och att det har hänt en del sedan Kullins förra undersökning.

I mycket korta drag kan man se hur bloggläsarna i än större utsträckning är kvinnor, och i genomsnitt ännu yngre än tidigare år. Dessutom är underhållning den vanligaste anledningen att läsa bloggar, och man tar helst del av vardagsbetraktelser och mode. En tydlig tendens är att kvinnliga och manliga bloggläsare söker sig till olika bloggar; politik och samhälle samt IT och bloggande hör enligt enkäten till männens favoritlektyr medan mode och design hör till de kvinnliga bloggläsarnas favoritämnen.

Förmodligen avspeglar dessa bloggläsvanor den allmänna utvecklingen i samhället.

Kvinnor läser mer än män, och särskilt hos männen är bokläsandet i avtagande, enligt bland annat SCB:s undersökning från 2007. Rudolf Antonis studie “Svenska läsvanor” 1Kapitel i Du stora nya värld, red. Sören Holmberg och Lennart Weibull (Göteborg, 2006). ISBN: 9189673093 visar vidare att skönlitteratur läses i större utsträckning av kvinnor, medan männen endast överväger bland läsarna av special-/facktidskrifter och utländska tidningar/tidskrifter.

Och frågan är väl varför bloggläsandet, nu när bloggen som medium verkligen etablerats, skulle skilja sig nämnvärt från läsningen av tryckta texter.

Fotnoter   [ + ]

1. Kapitel i Du stora nya värld, red. Sören Holmberg och Lennart Weibull (Göteborg, 2006). ISBN: 9189673093

Boken, samtalet och gemenskapen

BokDet har varit mycket prat om Alberto Manguel den senaste tiden. I samband med att han härförleden gästade bokmässan i Göteborg bjöd också Dagens Nyheter på en Manguel-dubbel, där läsaren ges här två tämligen olika bilder av författaren.

De mest intressanta perspektiven framförs enligt min mening i Annika Perssons intervju där Manguel bemöter och nyanserar anklagelser om bokälskaren – och i förlängningen bokläsaren i största allmänhet – som elitistisk och reaktionär:

[…] vårt moderna samhälle har ju velat tillgängliggöra kulturen för alla. Länge var den ett reserverat område för eliten, för de rika och mäktiga, och så är det ju lyckligen inte längre. […] Men få […] har fått lära sig att de kan finna sig själva i böckerna, att de kan hitta frön till sina livsfrågor. Idag nöjer sig utbildningsväsendet med att folk kan tyda instruktioner.

– De läsande är en elit. Men en elit som vem som helst kan tillhöra. Du måste bara ha modet att gå emot det samhället tycker är viktigt. Idag har intellektuell verksamhet blivit något som hör fritiden till. Det är inte längre kärnverksamheten. Och jag upplever det som mycket farligt eftersom det förminskar oss som människor.

Gabriella Håkanssons recension av Manguels Nattens bibliotek har jag emellertid svårare att ta till mig.

Kanske är de återkommande invändningarna mot bokläsandet som antidemokratiskt, teknikfientligt, konservativt och elitistiskt. Framför allt handlar det dock förmodligen om den motsättning mellan läsande och gemenskap som Håkansson målar upp:

[…] bokens helighet grundar sig på att den simulerar gemenskap. Det som på liv och död måste förträngas är att det i boken de facto inte sker några möten. […] läsning är en envägskommunikation.

Tvärt emot recensionens ofta dystra formuleringar skulle jag själv nog snarare säga att boken stimulerar gemenskap. Boken rymmer inte enbart möten mellan textens olika tankar och ideér, figurer och fakta, personer och platser. Den blir också till en plats där människor kan mötas, där erfarenheter kan delas, där man kan finna gemensamma referensramar – eller kanske frånvaron av dem.

Ty läsning är allt annat än en envägskommunikation: att boken låter författaren tala till läsaren innebär inte att läsarens egen röst tystas. Boken kommunicerar inte själv, utan ges röst av läsaren och hennes eller hans värld. Boken talar till oss, men också genom oss och med oss – i ett samtal som kan trotsa såväl tid som avstånd.

Och boken är ju blott ett av många textbaserade medier. Vart och ett av dessa – böcker, tidningar, bloggar och så vidare – skänker oss trösten att människan faktiskt inte är ensam.


Tillbaka i bloggosfären

Folk i rörelse Så var man då tillbaka i den eviga ungdomens stad; dags att komma i kapp med sitt liv hemmavid – och därmed också med livet i bloggosfären. Detta är ju något som i allra högsta grad pågår för fullt trots att man själv inte alltid medverkar.

Efter några dagars utevaro har flödesaggregatorn samlat på sig hundratals nya inlägg, och man måste ställa sig frågan i vilken utsträckning man kommer hinna läsa i fatt vad som har skrivits.

På det hela taget kan man ju fråga sig hur mycket av det som skrivs i bloggosfären som är intressant så här ett par dagar senare; en icke obetydlig andel av det som publiceras har ju något av en dagsländekaraktär. Nyheter – eller kvasinyheter och pseudonyheter – föds och lever sitt korta liv inom loppet av timmar eller dagar i en bloggosfär där jakten på det aktuella är evolutionens motor.

Eller skall man kanske säga att aktualiteten är en av motorerna? För bloggvärlden har ju så många fler sidor, och det finns lika många skäl att blogga som det finns bloggare.

Ett par av dessa sidor lyfts fram i en kultursidesartikel i Expressen, där Per Andersson talar om och med Erik Stattin. Skrivandet som opinonsbildning; skrivandet som meritering; skrivandet som personligt uttrycksmedel; skrivandet som ett sätt att strukturera upp det kaotiska nätet och för andra presentera sin bild av verkligheten (här väljer också Stattin att se sin egen bloggverksamhet som en “brandvägg” mot vad man får förmoda ses som mindre intressant).

Alla verkar ha sin egna anledningar att skriva i bloggosfären, och var och en av dessa anledningar är väl så god som någon annan.

Ytterligare en aspekt – i mitt tycke en av de viktigare – är bloggosfärens dialogiska karaktär med de ständigt pågående samtal som förs inom och mellan olika bloggar, mellan bloggare och deras besökare, mellan bloggare och massmedia och världen i övrigt, och så vidare. Kanske är det denna aspekt som gör sig gällande när man känner sig lite “utanför” efter ett par dagars frånvaro. Det är på sätt och vis som när man i verkliga livet deltar i en konversation, men tvingas avvika en stund för att uträtta något ärende. Att sedan återvända till ett samtal som fortsatt utan ens egen medverkan kan vara nog så förvirrande.

På ett djupare plan väcks kanske inte blott frustration över att man missat tillfällen att göra sin röst hörd. Kanske smyger sig också in en insikt om ens relativa obetydlighet; en insikt om hur det ständigt pågående samtalet fortgår i högsta välmåga oberoende av ens egen medverkan.

Skall man då i efterhand försöka komma i kapp vad som sagts? Det hela är väl i slutändan ett personligt val: det skrivna ord som konstruerar bloggosfärens dialog tillåter – på ett sätt som inte är möjligt i ett samtal i den “verkliga” världen – en bloggare att ta del av och kommentera det som tidigare sagts. Om man som bloggare sedan verkligen vill göra detta, beror väl på smak och läggning. Vissa är framför allt intresserade av att kommentera det aktuella, att ta del i det samtidiga samtalet – andra ser samtalet mer som en skriftlig, öppen korrespondens kring ämnen som förhoppningsvis intresserar och berör; även här handlar det om de personliga preferenser som bestämmer varför man bloggar.

För det är väl i bloggosfären som överallt annars: var och en blir salig på sitt sätt.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]