Arkiv för etiketten 'kommunikation'

Boken, samtalet och gemenskapen

BokDet har varit mycket prat om Alberto Manguel den senaste tiden. I samband med att han härförleden gästade bokmässan i Göteborg bjöd också Dagens Nyheter på en Manguel-dubbel, där läsaren ges här två tämligen olika bilder av författaren.

De mest intressanta perspektiven framförs enligt min mening i Annika Perssons intervju där Manguel bemöter och nyanserar anklagelser om bokälskaren – och i förlängningen bokläsaren i största allmänhet – som elitistisk och reaktionär:

[…] vårt moderna samhälle har ju velat tillgängliggöra kulturen för alla. Länge var den ett reserverat område för eliten, för de rika och mäktiga, och så är det ju lyckligen inte längre. […] Men få […] har fått lära sig att de kan finna sig själva i böckerna, att de kan hitta frön till sina livsfrågor. Idag nöjer sig utbildningsväsendet med att folk kan tyda instruktioner.

– De läsande är en elit. Men en elit som vem som helst kan tillhöra. Du måste bara ha modet att gå emot det samhället tycker är viktigt. Idag har intellektuell verksamhet blivit något som hör fritiden till. Det är inte längre kärnverksamheten. Och jag upplever det som mycket farligt eftersom det förminskar oss som människor.

Gabriella Håkanssons recension av Manguels Nattens bibliotek har jag emellertid svårare att ta till mig.

Kanske är de återkommande invändningarna mot bokläsandet som antidemokratiskt, teknikfientligt, konservativt och elitistiskt. Framför allt handlar det dock förmodligen om den motsättning mellan läsande och gemenskap som Håkansson målar upp:

[…] bokens helighet grundar sig på att den simulerar gemenskap. Det som på liv och död måste förträngas är att det i boken de facto inte sker några möten. […] läsning är en envägskommunikation.

Tvärt emot recensionens ofta dystra formuleringar skulle jag själv nog snarare säga att boken stimulerar gemenskap. Boken rymmer inte enbart möten mellan textens olika tankar och ideér, figurer och fakta, personer och platser. Den blir också till en plats där människor kan mötas, där erfarenheter kan delas, där man kan finna gemensamma referensramar – eller kanske frånvaron av dem.

Ty läsning är allt annat än en envägskommunikation: att boken låter författaren tala till läsaren innebär inte att läsarens egen röst tystas. Boken kommunicerar inte själv, utan ges röst av läsaren och hennes eller hans värld. Boken talar till oss, men också genom oss och med oss – i ett samtal som kan trotsa såväl tid som avstånd.

Och boken är ju blott ett av många textbaserade medier. Vart och ett av dessa – böcker, tidningar, bloggar och så vidare – skänker oss trösten att människan faktiskt inte är ensam.


Retorik, demokrati och argumentationsknappologi

En av de stora demokratiska poängerna med retoriken är att den lär oss att skärskåda politikens språk och argumentation. En förståelse av den mänskliga kommunikationens former och funktioner främjar medborgarens förmåga till politiska bedömningar och ställningstaganden.

Argumentkunde det i alla fall vara, men det är ganska ovanligt att en djupare retorisk medvetenhet kommer till uttryck i debatten. Istället ser man ofta i den politiska analysen uttryck för ett märkligt argumentativt felfinneri. Särskilt vanligt förefaller detta vara på nätet 1En anledning till att nätet blivit en skådeplats för argumentationspedanteri är det skrivna ordet på ett helt annat sätt kan granskas och analyseras än mer flyktiga muntliga yttranden. Moderna media lär emellertid på sikt medverka till att minska denna skillnad eftersom möjligheterna att dokumentera och distribuera också det talade ordet ständigt ökar., där debattörer i blogginlägg och -kommentarer excellerar i terminologisk exercis. Man tävlar om att slå varandra i huvudet med allehanda klassifikationer av meningsmotståndares yttranden: “Ursäkta, min herre 2Det kan lika gärna handla en en kvinna. När det gäller argumentationsfelfinnarna förefaller – åtminstone efter en högst ovetenskaplig undersökning – emellertid männen vara i majoritet. Av någon anledning., men jag tror att ni just använde er av ett auktoritetsargument. Fi donc!”

Inte sällan gräver dessa den förment korrekta argumentationens banerförare ner sig i någon av alla de listor över argumentationsfel som står att finna på nätet. Härvid verkar man naturligtvis i en urgammal tradition där filosofer med logiken som tillhygge givit sig på den retorik man menat vilseför människorna. Sentida efterföljare har gjort vad de kunnat för att fylla på med nya termer och begrepp för att skilja de “riktiga” resonemangen från de felaktiga.

Ur ett demokratiskt-politiskt perspektiv ligger dock problemet med att denna hållning redan i hur man talar om vissa retoriska grepp som argumentationsfel, vilket skulle implicera att det finns ett rätt sätt att uttrycka sig. Och det har man naturligtvis all rätt att tycka – det har gjorts åtskilliga hedervärda ansatser att finna former för ett demokratiskt, transparent och anständigt offentligt samtal. Det är inte fel att förorda stringens, klarhet och konsekvens i en diskussion. Samtidigt innebär emellertid kraven på argumentativ logisk korrekthet en förnekande av det retoriska i kommunikationen och därmed en stor risk för att man missar vad det är som verkligen övertygar människor.

Ty politik och politisk argumentation är inte enbart en fråga om logiska resonemang; också känslor och förtroende spelar en nog så avgörande roll. Här kan det också vara värt påminna om retorikens råd om att inte blott se till huruvida resonemangen är “sanna” eller “giltiga”, utan likaväl om de är sannolika eller rimliga.

Ett överdrivet formalistiskt och logoscentrerat förhållningssätt leder inte enbart till tråkigare debatter och diskussioner, utan också till enkelspåriga och ytliga analyser – med en grundare förståelse som följd. Därmed bidrar knappologerna till att sprida falska förhoppningar om att begripa och bemästra den mänskliga kommunikationen, och retoriken som demokratisk resurs förblir outnyttjad.

Fotnoter   [ + ]

1. En anledning till att nätet blivit en skådeplats för argumentationspedanteri är det skrivna ordet på ett helt annat sätt kan granskas och analyseras än mer flyktiga muntliga yttranden. Moderna media lär emellertid på sikt medverka till att minska denna skillnad eftersom möjligheterna att dokumentera och distribuera också det talade ordet ständigt ökar.
2. Det kan lika gärna handla en en kvinna. När det gäller argumentationsfelfinnarna förefaller – åtminstone efter en högst ovetenskaplig undersökning – emellertid männen vara i majoritet. Av någon anledning.

Läsvärt om Wikipedia

Fick ett tips från Lasse om en läsvärd artikel i The Atlantic, där Marshall Poe i en artikel om Wikipedia skriver om såväl uppslagsverket som förgrundsfigurer som Jimmy Wales och Larry Sanger. Utöver en översyn av Wikipedias tillkomst och struktur, tar Poe också upp den syn på “sanningen” som resultatet av konsensusinriktad kommunikation som präglar uppslagsverket:

The power of the community to decide, of course, asks us to reexamine what we mean when we say that something is “true.” We tend to think of truth as something that resides in the world. The fact that two plus two equals four is written in the stars—we merely discovered it. But Wikipedia suggests a different theory of truth. Just think about the way we learn what words mean. Generally speaking, we do so by listening to other people (our parents, first). Since we want to communicate with them (after all, they feed us), we use the words in the same way they do. Wikipedia says judgments of truth and falsehood work the same way. The community decides that two plus two equals four the same way it decides what an apple is: by consensus.

Kanske faller det sig naturligt att alla länkar i Poes artikel går till – ja, just det: artiklar på Wikipedia.

Poes artikel uppmärksammas också av Det progressiva USA.
 

 

Därtill hittar jag – via Retorikportalen – retorikuppsatsen “Wikipedia – viden som social handlen“, där Niels Mølbjerg Lund Pedersen och Anders Due vid Köpenhamns universitets Institut for Medier, Erkendelse og Formidling bland annat studerar hur begrepp som genre och ethos kan användas för att förstå uppslagsverket. I uppsatsens engelska abstract, heter det att

The thesis finds that at the base of both Wikipedia as a genre and the ethos created is a conception of a rhetorical community causing the deeper cultural basis for the success of the project. The rhetorical community is an abstract construct including both centripetal and centrifugal forces – those who agree and those who strongly disagree. Despite different motives and beliefs, a presumptive, irrational trust makes communication and persuasion possible within the rhetorical community of Wikipedia. This results in a sophistic cultural basis for ethos creation and for Wikipedia as a genre.

Spännande resultat, som jag hoppas få möjlighet att återkomma till när tid finnes.