Arkiv för etiketten 'internet'Sida 2 av 3

Facebook-grupper för forskare och andra

FacebookNätverkstjänsten Facebook har den senaste tiden fått se antalet svenska användare öka på ett sätt som, om uttrycket inte vore så slitet, skulle kunna beskrivas som lavinartat. Förmodligen har intresset ökats än mer av medias moralistisk-alarmistiska skriverier om tjänstens vådlighet för arbetsmoralen. (Som om den som brister i motivation inte skulle kunna finna andra sätt att förspilla sin tid…)

Till de aspekter av Facebook som faktiskt kan bidra till någonting mer än förströelse hör de grupper där användare kan samlas kring gemensamma intressen. Förvisso finns här mycket trams, men också en potential att utvidga sina (professionella eller andra) nätverk bortom de gamla bekanta man ändå har på sin vänlista.

Utbildningshistoria - träsnittSå finns numera – genom undertecknads försorg – också en grupp för utbildningshistoria, där forskare, studenter och andra intresserade av ämnet kan mötas.

Den största haken – som jag ser det – är emellertid att nätverken, också de som är öppna för vem som helst att ansluta sig till, befinner sig i ett slutet system: själva Facebook. Detta leder till att man som nätverkare låser sig för en lösning som inte släpper in den som av en eller annan anledning inte registrerat sig på Facebook.

Därtill har man föga kontroll över själva tjänsten och dess framtida göranden och låtanden, vilket innebär att man en vacker dag kan ställas inför fullbordat faktum när det gäller allt ifrån användaravgifter, påträngande mängder reklam, etiskt tvivelaktig hantering av personuppgifter, och så vidare.

Även om Facebook för forskare (och andra) kan utgöra ett bra ställe att knyta kontakter och utveckla nätverk, bör man nog vara försiktig med att lägga ut allt för mycket på entreprenad på tjänsten. Bloggar, webbplatser och liknande traditionella fora är öppnare system, och förmodligen betydligt säkrare kort både i det korta och i det långa loppet.

Att helt och hållet hålla sig till Facebook är en onödigt exkluderande nätverksstrategi som faktiskt också innebär ett ganska stort risktagande.


Vem fifflar med Wikipedia?

WikibitSvenska medier har uppenbarligen fått upp ögonen för att det går att göra ändringar på Wikipedia – och att folk, företag, myndigheter och organisationer faktiskt också gör ändringar.

Idag förfasar sig såväl Aftonbladet (1) som Dagens Nyheter (1) och Svenska Dagbladet (1, 2) över att personer med IP-adresser tillhörande bland andra CIA, Disney och Astra-Zeneca gjort ändringar i nätuppslagsverket.

Lite förvånande, kanske, eftersom IP-adresser tillhörande exempelvis Aftonbladet själva tidigare beslagits med att göra för tidningen (och tidningen närstående personer) tänkt fördelaktiga redigeringar. Saken har bland annat uppmärksammats av Johan Larsson och Patrick Strang. (Se också uppdatering nedan.)

När nu detta “avslöjande” återigen aktualiserar frågan om källkritik när det gäller Wikipedia (och andra nättjänster), så skall man komma ihåg att Wikipedia är faktiskt ganska gott rustat mot manipulationer. Med en stor läsarskara som håller koll på de senaste ändringarna1, så löper artikelfifflare en hygglig chans att upptäckas och korrigeras redan inom ett par minuter.

Dessutom finns för alla användare möjligheten att se redigeringshistoriken för varje enskild artikel. Klicka bara på den lilla fliken “history”2, så visas exakt vilken användare (eller IP-adress) som har gjort vilken ändring. Det kan vara värt att ta en titt på detta innan man litar på en artikel.

Med en sund skepsis (och ett par extra klick) kommer man ganska långt.

Uppdatering:Varför inte ta en titt på några av de ändringar (på engelskspråkiga Wikipedia) som gjorts av personer med IP-adresser tillhörande Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Sveriges Television eller valfri annan organisation?

 
Noter:

  1. Ja, det finns faktiskt personer som ägnar sin tid åt detta. []
  2. Eller “historik” som det föga förvånande heter på svenska. []

Digitalt liv: Facebook

FacebookDet tog ett tag, men till slut så har man då fallit till föga och följt flocken till Facebook. Kanske var det bara en tidsfråga; det tycks i alla fall som om betydande delar av gamla och nya bekantskapskretsar mer eller mindre simultant anslutit sig till tjänsten de senaste veckorna.1

Hur som helst är jag sedan ett par dagar på plats, och jag kan till och med tänka mig att jag kan trivas där.

Förvisso har Facebook sina nackdelar – och de är ganska betydande. Systemet är slutet: ett gated community där användarna påtar i sina egna täppor, pratar med samma gamla vänner och sällan förväntas ge sig ut på strövtåg på andra delar av internet. Ett och annat kan också sägas när det gäller förhållandet till den personliga integriteten, och den hugade kan med relativ lätthet kartlägga inte blott olika personers nätverk utan också sådant som deras politiska åskådning, sexuella läggning och religiösa tro.2

Samtidigt är ju Facebook faktiskt ganska kul. Det är lätt att administrera, även för den som annars inte skulle kunna, vilja eller våga sig på några aktiviteter på nätet. Den personliga profilen kan kompletteras med mängder av finesser och funktioner, allt efter eget tycke och smak – mängden applikationer är imponerande.3 Men framför allt så är det ju här som folk faktiskt befinner sig: mängder av gamla vänner och bekanta som i andra sammanhang inte gör något väsen av sig på nätet befinner sig nu ett fåtal klick bort. Och det är inte så illa.
 
Noter:

  1. Vilket, skulle kanske den teknikblaserade tillägga, är långt efter att den hunnit bli både inne och ute igen. []
  2. Förutsatt att personerna av någon anledning faktiskt valt att fylla i dessa fält. []
  3. Även om det mesta är ganska tramsigt. []

Samtidigt på annat håll: Habermas och nätet

När kroppen har tagit semester och hjärnan kämpar för att klara den närmast totala sömnbrist som följer av nattamningsavvänjningen, så är det skönt att veta att de intressanta diskussionerna sällan sinar i bloggosfären.

FolkmassaLäs till exempel Johan Karlsson på bloggen Mothugg om hur Jürgen Habermas inte hajar nätet (samt de intressanta kommentarerna till blogginlägget). Karlsson lyfter här fram hur filosofen hyser en minst sagt begränsad tilltro till internets potential för ett demokratiskt offentligt samtal. Förmodligen går det att dra en någorlunda rak linje från denna Habermas’ skepsis mot det fragmentiserande nätet till hans vurm för “kvalitetspressen” och vidare till tankar kring något slags public service-press.

Habermas’ hållning till nätet må – åtminstone enligt min mening – vara nattstånden, men icke desto mindre öppnar den för andra, betydligt fräschare och mer intressanta diskussioner om internet, demokratin och det eventuella offentliga samtalet (eller kanske samtalen?).

Jag hoppas få möjlighet att återkomma till ämnet (liksom till så mycket annat) när de små grå cellerna är utvilade nog för att ta några steg upp på behovstrappan.


Platser

De ljumma vårvindarna har förbytts i ett högoktanigt sommarväder och allehanda trevliga tilldragelser har tagit det mesta av den senaste tiden i anspråk, nu när föräldraledigheten dessutom går mot sitt slut för den här gången. Min roll i bloggosfären har därför den senaste tiden framför allt varit läsarens (om ens det). Intressanta tankar har däremot luftats på flera andra håll, bland annat när det gäller tillståndet i den svenska samtidslitteraturen – och nu senast kring bloggen som utmanare till den traditionella litteraturkritiken. Intressanta och angelägna debatter, som jag emellertid den här gången överlåter åt andra att föra.

Vad jag här istället vill uppmärksamma torde vara av mer perifert intresse; dock faller det sig ganska naturligt för en blogg med namnet Loci att understundom uppmärksamma just platser. I mina fortsatt fåfänga försök att läsa i kapp flödesprenumerationerna har jag nämligen snubblat på några mer eller mindre intressanta ställen.

Twin PeaksNär min dotter var nyfödd återvände jag under ett antal mörka kvällar och nätter till den lilla orten Twin Peaks. Senast det begav sig var vid 1990-talets begynnelse, men såhär 16-17 år senare står det klart att serien ännu står sig, och att särskilt den första säsongen helt klart hör till tv-historiens absoluta toppar.

Medan jag vid mitt återbesök fick nöja mig med televisionsapparatens varma sken, så har andra – med ett större intresse för saken – gjort en långt mer ambitiös resa. In Twin Peaks skildrar i bild miljöerna där kultserien spelades in, in i minsta kameravinkel.1 Ett lika intressant som imponerande aktstycke.

UrtidNågot av det Lynchska landskapets mysik tycks också stå att finna i Louis Figuiers The World before the Deluge (1872).2 Kanske är det de ofta överlastade och (med tiden, får man förmoda) mörkt bruntonade illustrationerna av urtidslandskapen som ger upphov till denna känsla. 1800-talets skildringar av jordens forntid känns som en ganska dyster historia, fjärran från de senaste årens färgglada datoranimeringar av dinosauriernas tidsålder.

Från dåtidens bild av urtiden till nutidens bild av samtiden och en något muntrare komposition. Den som för det mesta framlever sitt liv i olika sammanhang på nätet – vilket vi väl alla gör, på ett eller annat sätt – finner måhända ett nördigt nöje i följande “karta”3:

Karta

Åtskilliga “seriösa” försök har gjorts att rita kartor över eller på annat sätt åskådliggöra nätet, men vem säger att inte ett friare förhållningssätt kan ha sina poänger? Bland alla de sociala tillämpningar av Internet som tar plats på kartan befinner jag mig för övrigt förmodligen någonstans i havet mellan öarna i the Blogipelago och the Wikipedia Project.

 
Noter:

  1. Via Det perfekta tomrummet. []
  2. Via BibliOdyssey. []
  3. Via Models for Life in Virtual Game Worlds []

Tilläggstips för Firefox, del 1

FirefoxSom Firefoxanvändare är det alltid nyttigt att se över sitt bestånd av tillägg till webbläsaren. Möjligheterna till utbyggnad av funktioner är närmast oändliga, och begränsas mest av den egna smaken och datorns arbetsminne.

Nedan följer – som första delen av tre – ett urval av mina gamla1 och nya favoriter:


Säkerhet

Adblock Plus Adblock Plus filtrerar bort reklam från webbsidor. Tillsammans med en prenumeration på de senaste filtren blockeras praktiskt alla annonser och banners automatiskt.

(Den nitiske annonsfiltraren kompletterar med Adblock Plus Element Hiding Helper, som också gör det möjligt att blockera visningen av textreklamblock.)

NoScript NoScript stoppar Java, JavaScript och Flash på alla de webbplatser utom där användaren explicit tillåter det.
Permit Cookies Permit Cookies kan användas för att blockera kakor från alla ställen utom de man specifikt tillåter.


Bokmärken och historik

deskCut Med deskCut kan man enkelt spara webbsidegenvägar på skrivbordet eller i valfri mapp. Perfekt för tillfälliga favoriter eller som alternativ till vanliga bokmärken.
Flat Bookmark Editing Flat Bookmark Editing gör den annars ganska omständliga hanteringen av bokmärken betydligt smidigare.
Tillägg Enhanced History Manager förbättrar och underlättar sökning, sortering och visning av webbläsarhistoriken.



Gränssnitt

Aging Tabs För den som flitigt använder flikar i webbläsaren är Aging Tabs ett fiffigt tillägg som gör att inaktiva flikar “åldras” och ändrar färg i takt med att de sitter oanvända.
All-in-One Sidebar All-in-One Sidebar utökar funktionaliteten hos webbläsarens sidofält (och verktygsfält med mera) och samverkar effektivt med allehanda verktyg och tillägg.
CromEdit Plus ChromEdit Plus låter den mer erfarne användaren på ett smidigt sätt göra ändringar i filer som styr mycket av webbläsarens utseende (närmare bestämt userChrome.css, userContent.css & user.js).
Tillägg Med Menu Editor anpassar man enkelt webbläsarens menyer (och man kan till exempel plocka bort oönskade poster i högerklicksmenyn).
Tillägg SmoothWheel förbättrar rullningen av långa webbsidor.
Tiny Menu Med Tiny Menu kan den som vill spara skärmutrymme krympa menyraden till ett minimum.

Prestanda

Tweak Network Tweak Network snabbar upp visningen av webbsidor.

Nästa vecka: nedladdningar, sidvisning, sökning m.m.

 
Noter:

  1. Jfr inlägg från augusti 2005. []

Personillusioner

Den gångna veckan har för min del bjudit på åtskilligt annat än bloggande. Skulle jag ha haft mera tid, hade jag emellertid gärna skrivit om bland annat den diskussion som väckts efter att Andreas Ekström i en krönika i Journalisten önskat få klargjord identiteten hos Johan Larsson, som ligger bakom bloggtjänster som knuff.se.

Den journalistiska nyfikenheten går att förstå, men jakten på ett förmodat scoop bjuder förmodligen på mer av fallgropar än av framgångar. De personer “bakom texterna” som Ekström efterfrågar är kanske inte alltid så spännande, men framför allt kan man aldrig vara säker på att man verkligen finner någon “sann” person.

Bara för att en person kan ges ett ansikte, och kanske ett känt sådant, så kan man inte säkert säga någonting om motiv, drivkrafter och personlighet. Faktum är att det kanske inte ens är personen själv som gör det arbete han eller hon tillskrivs. Mediepersonligheter, kulturprofiler, forskare, författare, journalister, krönikörer, bloggare… överallt kan det lika gärna dölja sig spökskrivare, galjonsfigurer, plagiatörer och posörer.

Förmodligen skulle mycket kunna vara vunnet om man bara trappade ned lite på de biografiska ambitionerna. Såväl den hemlighetsfulle som den överexponerade gör nämligen sitt bästa för att själva skriva sin biografi i offentligenheten. Detta i det att hon eller han ständigt ikläder sig roller1 – på internet och i andra sammanhang – och därmed också strävar efter att framträda på önskat sätt: som litterärt enfant terrible, politisk naturbegåvning, trendmedvetet modeorakel, eller varför inte it-doldis.

Att urskilja personen bakom texterna lär bli svårt, när det kanske i själva verket är i texterna som personen finns.
 
Noter:

  1. Något jag tidigare behandlat på denna blogg. []

Vilken informationstyp är du?

Vi sållar hela tiden i all den information som möter oss, oavsett vilket medium det gäller. Tidningar, radio, tv, bloggar… ständigt ställs vi inför val när det gäller vad, när och hur vi skall ta del av någonting.

Internet är naturligtvis inget undantag; tvärtom är det förmodligen ett medium som – bortsett från ett och annat1 oönskat e-postmeddelande – kräver ett stort mått av aktivt informationssovrande i det att vi gör sökningar, bläddrar bland webbsidor eller besöker våra favoritbloggar. I takt med att vi som nätanvändare blir allt mer erfarna, förfinas också våra möjligheter att vaska fram den information vi vill söker: vi lär oss hantera de rätta sökmotorerna, vi finner våra favoritwebbplatser och vi lär oss kanske att använda olika internetverktyg som kan vara oss behjälpliga.

Till de senare hör sociala webbtjänster som del.icio.us, där vi kan se vad andra internetanvändare har funnit intressant, användbart eller bara underhållande. Hit hör också RSS-aggregatorer, som till exempel Bloglines, med vars hjälp vi kan prenumerera på flöden med nyheter, blogginlägg, radiosändningar2 och mycket mera.

Oavsett vilka verktyg vi väljer, så kan vårt informationsintag se mycket olika ut. Kanske ägnar vi oss åt ett allmänt slösurfande i rent underhållningssyfte, kanske letar vi efter någonting mycket specifikt och av största betydelse för oss på ett personligt eller professionellt plan. Kanske använder vi oss av sökmotorernas magi3 eller så besöker vi sajter där vi tror oss kunna få vad vi traktar efter – eller bli lagom överraskade av något vi inte visste att vi ville veta.

Låt mig därför – mycket schematiskt och säkerligen inte vederbörligen underbyggt – föreslå att sätten att använda informationen på nätet kan förklaras utifrån två dimensioner4: graden av fokusering när det gäller den information vi söker, och vilken vana vi har när det gäller internet och relaterad informationsteknik. Utifrån dessa två axlar kan internetanvändarna mycket tillyxat delas in i ett antal olika typkategorier beroende på fokuseringsgrad och nätvana, vilket illustreras av följande skiss:

Informationstyper

  • Den första av dessa typer, vilka alla fyra förmodligen framför allt är att betrakta som kariktatyrer, är novisen, som har liten internetvana och i liten utsträckning använder sig av mer avancerade informationsverktyg. Han eller hon läser kanske tidningarnas nätupplagor, och använder Google (eller andra sökmotorer) för att göra enstaka sökningar. Informationsintaget blir därmed tämligen slumpmässigt, eller i alla fall styrt av för användaren icke synliga mekanismer.
  • Som glad amatör, däremot, har man ett mer fokuserat användande av nätet. Man nyttjar sökmotorer för att finna information, och man besöker kanske ett antal webbplatser som mer specfikt behandlar det som intresserar en: information som passar ens hobby, böjelse eller yrkesutövning.
  • Specialisten är också fokuserad i sitt informationssökande, men besitter större informationsteknisk kompetens. Sålunda söker hon eller hon efter information på ett flertal olika platser (och förmår utvärdera dessa gentemot varandra), och använder sig gärna av mer specialiserade sökmotorer samt av andra verktyg för att sålla bland informationen. Genom exempelvis sociala media förmår specialisten finna information som inte är omedelbart åtkomlig genom sökmotorerna, och hon eller han blir därmed också en medveten del av ett större nätverk för informationsutbyte. Ämnesorienterade webblplatser och bloggar utgör viktiga källor för informationsintaget och hjälper specialisten att hålla sig uppdaterad med det senaste inom sina favoritområden. Specialistens kunskap om den informationsteknik han eller hon använder möjliggör också reflexioner över tekniken själv, en metakunskap som ytterligare gör det möjligt att fritt och källkritiskt förhålla sig till den funna informationen.
  • Eklektikern har å sin sida också en stor vana av internet och de senaste teknikerna, men använder detta inte för att söka specialiserad information utan snarare för att njuta av mångfalden av ämnen, trender och idéer på nätet. Med hjälp av aggregatorer, bloggportaler, forum och gärna de allra senaste sociala nätjänsterna strävar han eller hon efter att ta del av information från alla de håll. Precis som fallet är för specialisten så ger eklektikerns förhållande till informationstekniken upphov till metakunnande, men tillämpningen av detta skiljer sig förmodligen åt. Eklektikern vet inte vad hon eller han vill hitta – men däremot var man skall leta.

Som tidigare sagt är dessa fyra typer tydligt schablonartade, och de flesta internetanvändare går förmodligen att placera i (och mellan) flera av kategorierna – kanske uppvisar man ett informationsinhämtningsbeteende i en roll (till exempel på jobbet) och ett annat i en annan roll (i hemmets lugna vrå).

Icke desto mindre är det alltid intressant att reflektera över hur de egna internetvanorna styr den information man får sig till livs. Är det så att en hög grad av specialisering leder till att man snöar in på sitt favoritområde – att man blir något av “fackidiot” – och att man därmed går miste om intressanta idéer och impulser som man annars kunnat finna annorstädes på nätet bara man bekymrat sig om att titta åt det hållet? Och är det verkligen så att det finns någonting som ett sant slumpmässigt surfande: är det inte så att andra mekanismer – sökmotorer, webbredaktioner, sociala nättjänster – bestämmer vilken information vi skall möta, och det utan att vi ser det?

 
Noter:

  1. Underdrift. []
  2. Jag själv har till exempel nästan helt övergivit den som småbarnsförälder tämligen fåfänga tanken att försöka följa mina favoritprogram när de sänds, och istället gått över till att prenumerera på dem via min RSS-aggregator för avlyssning när (eller snarare, om) tillfälle ges. []
  3. Eller vad det nu är. []
  4. En förenkling, jag vet – men det är också det som är poängen. []

Wikiethos

Digital idagWikiverktyget är – tillsammans med bland annat bloggen1 – förmodligen ett av de viktigaste informationsteknologiska påfunden som slagit igenom sedan sekelskiftet2, och det tycks också ha blivit till en allt populärare webbapplikation. När nu Oscar Swartz lanserar Digital idag, en medborgarjournalistisk portal och informations- och kommunikationspolitisk kampanjcentral, faller valet av publiceringsverktyg kanske inte helt överraskande på wikin.

WikipediaVerktygsvalet är givetvis inte enbart en praktisk fråga – just wikin har, framför allt genom uppslagsverket Wikipedia, lyckats bygga upp ett visst förtroendekapital på nätet och trots belackarna kommit att förknippas med öppenhet, samarbete, informationsfrihet, kunskapsackumulation och med tiden faktiskt också ett ganska stort mått av tillförlitlighet.

JurisPediaFramgångarna har lett till åtskilliga andra projekt uppbyggda – eller till synes uppbyggda – enligt samma princip, om än med mer eller mindre annorlunda inriktning än Wikipedia. Exemplen är många: från aktivism (som tidigare nämnda Digital idag) till juridik (som JurisPedia) till onlinespel (som WoWWiki) till tv-serier (som Lostpedia), och så vidare.

Att så många av alla dessa sajter trots allt är så likartat utformade, och i så ringa utsträckning söker sin egen väg, beror nog inte enbart på att man av ren lättja håller sig till “standardutseendet” för MediaWiki, den programvara som används av Wikipedia med flera. Lika troligt är att man strävar efter att låta användare och läsare möta en utformning man känner igen, och i bästa fall också litar på. Härigenom försöker man helt enkelt skänka sin egen lilla sajt en gnutta av det ethos som framför allt Wikipedia har bidragit till att skänka wikiverktyget som sådant.

LostpediaÄr då detta ett problem för Wikipedia, att sajten fått så många kloner med högst varierande innehåll? Inte nödvändigtvis.

På många sätt framstår kopierbarheten som helt i linje med Wikipedias karaktär. Just öppenheten i systemen är en viktig, för att inte säga avgörande, del av det som bidragit till att ge fenomenet dess speciella ställning. I och med att mjukvaran kan användas av alla – också på egna sajter – så blir den också begriplig för alla. Därmed får systemet en teknisk och organisatorisk transparens: det blir, åtminstone i teorin, möjligt för vem som helst att se när, hur och av vem som data matats in och arrangerats. Detta, tillsammans med den stora mängden information som ansamlas av de växande användarskarorna, är vad som sakta men säkert skänker trovärdighet.

Med detta i åtanke framträder varje kopia, varje komplement, varje förfalskning i en delvis annan dager. Att ondgöra sig över hur andra sajter försöker åka snålskjuts på Wikipedias popularitet blir därför inte bara tämligen meningslöst; det strider också mot uppslagsverkets anda. Ett bevis på det starka ethos man besitter blir ytterst hur andra åberopar det och försöker tillgodogöra sig det.

 
Noter:

  1. Men mer om det vid ett annat tillfälle. []
  2. Även om verktygets historia är längre än så []

Technorati: ethos, internet, retorik, wiki, Wikipedia,
bloggar.se: ethos, internet, retorik, wiki, Wikipedia,

Digitala spår för framtida läsning

RunstenDet sägs ju att det som publiceras på nätet blir kvar för alltid. Om det inte vore så att internetanvändandet kändes så vardagligt, så skulle nästan tanken svindla en aning. En textens beständighet som denna har få, om några, kulturer genom historien kunnat uppnå – även om de har hoppats. Lertavlor, papyrusrullar, hällristningar, runstenar1, pergamentrullar, papper… allt faller förr eller senare offer för tidens tand.

Utom nätet, då. Varje rad, varje ord man som bloggare skriver blir en hälsning till framtiden: till barn, barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare.2 Därmed får det skrivna ordet3 möjligheter till en tidigare oöverträffad spridning inte bara i rummet, utan också i tiden.

Men det finns nog trots allt en och annan hake. “För alltid” skall rimligtvis snarare ses som “så länge vår egen eller andra teknologiskt kompatibla kulturer existerar”. På det sättet skiljer vi internetanvändande människor oss kanske inte så mycket från tidigare civilisationer. Riktigt säkra på att skapa någonting bestående kan vi aldrig vara – även om vi kan hoppas.

Och vem vet förresten om framtidens generationer kan förstå oss, även om de har tillgång till våra texter? Man kan blott hoppas.

 
Noter:

  1. Runstenen på bilden är den så kallade Vaksalastenen. []
  2. Hej på er! []
  3. Eller bilden, videoklippet, et cetera… []