Arkiv för etiketten 'information'

FRA-lagen och privatbrevets död

ÖgaOm mindre än en vecka fattar riksdagen beslut i en fråga som kan komma att förändra inte blott hur vi kommunicerar, utan dessutom själva vårt fria, öppna samhälle.

Den som så mycket som kastat en blick på bloggosfären 1Inlägg strålar samman bland annat på bloggar.se:s sammanställning av etiketten FRA samt på en imponerande mängd bloggar varav Opassande och Blogge blott är ett par exempel. den senaste tiden kan svårligen ha missat att det är det den föreslagna FRA-lagen det handlar om. Den som inte läser bloggar (och därmed inte heller denna text) har förmodligen missat hela debatten, ty traditionella media visar av någon anledning ett minst sagt svalt intresse för frågan. Varför det förhåller sig på det sättet kan man bara spekulera i, särskilt som den föreslagna lagen kan leda till den största förändringen i våra informations- och kommunikationsvanor på mycket länge.

Två av de största informationstekniska landvinningarna i modern tid har varit e-posten och webben. E-posten har inneburit en förändring i kommunikationsvanorna, där det blivit möjligt att snabbt och billigt skicka meddelanden såväl till arbetskamraten vid bordet bredvid, som till vänner, bekanta och affärskontakter långt, långt borta. På samma sätt har webben medfört möjligheten att omedelbart ta del av information från hela världen: allt från underbara uppslagsverk till usel underhållning inom ett par länkklickningars avstånd.

Försiktigt lagda personer har förvisso alltid varit medvetna om att internet inte är något särskilt säkert forum för känslig kommunikation. För det första: icke krypterad e-post och annan webbtrafik är ganska enkel att avlyssna. För det andra: Man vet aldrig i vems händer e-post och annan information hamnar. Mejlmottagaren kanske fumlar med knappar och kommandon – eller så tycker hon eller han helt enkelt att innehållet i det nyss mottagna mejlet är så intressant att det måste spridas till ytterligare några “pålitliga” vänner, vilka i sin tur skickar det vidare till andra “pålitliga” personer, och så vidare.

Just dessa två aspekter gör att den föreslagna FRA-lagen känns extra obehaglig.

ÖgaEftersom det går så lätt att avlyssna medborgarna utan att de får vetskap därom, så lär detta också ske. Det märks inte på den e-post du skickar eller tar emot – det står ingenstans med tydliga bokstäver att “Detta meddelande eller denna webbsida har undersökts av Försvarets radioanstalt.” – men så ligger det till. All internet- och teletrafik över, och mycket av trafiken inom, landets gränser kan skannas för förment suspekta inslag.

Den som planerar att hitta på något ofog skriver dock knappast detta i klarspråk, utan krypterar sin kommunikation alternativt använder kodspråk. Som en följd kommer oerhörda mängder e-post, foruminlägg, webbsidesvisningar, sms och mobilsamtal att behöva gås igenom, tolkas och bedömas. En första sållning kan säkert göras med hjälp av programvara, men ytterst behöver människor sitta och plöja igenom medborgarnas göranden på nätet. De allra flesta medborgare har tack och lov inga onda avsikter – och skurkarna är som sagt inte öppna med sin verksamhet – så resultatet blir att helt vanliga, oskyldiga medborgares liv granskas, registreras, analyseras och diskuteras.

Och det är här den andra aspekten gör det hela än obehagligare: den maskinella integritetskränkningen är bara början, för vad sker när uppgifterna hamnar i människohand – och i människomun?

Kanske är det någon pikant detalj ur ett kärleksbrev, kanske är det ett förestående anbud i en företagsaffär, kanske är det en bekännelse av en begången oförrätt, kanske ett besked om en allvarlig sjukdom – förr eller senare kommer saker och ting att läcka ut. Information som snappas upp av FRA:s datorer kan knappast hålla sig inom anstaltens väggar. Det diskuteras i fikarummet, avslöjas för äkta hälfter, säljs till press, tipsas till myndigheter och så vidare.

Resultatet? Ett mindre öppet samhälle, med ökad misstänksamhet och mindre personlig kontakt mellan människor.

Den första förändring som lär inträffa om lagförslaget går igenom är av teknisk karaktär. Fler och fler kommer att kryptera sin e-post och webbtrafik, alternativt använda andra sätt att meddela och informera sig. Det är definitivt inte bara terrorister som inte har lust att dela med sig av sin privata konversation.

ÖgaDen andra förändringen som följer är mindre påtaglig, men desto mer djupgående. Ty vad händer när människor blir medvetna om att staten faktiskt tar sig rätten att läsa deras brev, att registrera vilka webbsidor de besöker och att avlyssna deras samtal? Vad händer när det är den enskilde, hederlige medborgaren som får finna sig i att allt det som hon eller han gör på nätet kan fångas upp och granskas, samtidigt som den som har onda avsikter med relativ lätthet undgår FRA:s grovmaskiga nät?

Förmodligen blir gemene man lite försiktigare, lite ängsligare. Man tänker sig för lite oftare, man sneglar lite oftare över axeln. Vem läser egentligen det jag skriver i mina mejl eller sms? Vem lyssnar egentligen i telefonen? Vem håller koll på vilka webbsidor jag besöker? Paranoia är tyvärr ingen bra grund för ett öppet och harmoniskt samhälle.

Människor anpassar sig dock efter rådande system, och kanske leder detta i förlängningen till att man finner sig i att all kommunikation sker inför andras vakande och vaktande ögon och öron. Att skriva brev blir därmed allt mindre av en privat angelägenhet, en exklusiv korrespondens mellan två personer, och mer av ett självmedvetet framträdande inför en månghövdad men anonym publik.

Och därmed skulle kanske privatbrevet bli till något av en historisk parentes. För några hundra år sedan skulle förmodligen få tänka på brevskrivning såsom vi gör idag. Man utgick helt enkelt från att det man skrev kunde kopieras och spridas i större kretsar, fungera som högläsning i olika sällskap och så vidare. Följaktligen fungerade också brevet som en genre i sig, fylld av regler och konventioner.

“Men”, kanske någon invänder, “visst kan man väl ändå skriva brev för hand och skicka med posten om man inte vill bli spionerad på?” Tja, det beror väl på tilltron till staten och dess institutioner och på vilka åtgärder man anser är rimliga att ta till för att “avvärja yttre hot”. Har väl FRA-lagen gått igenom är det tyvärr inte allt för orimligt att tro att någon förr eller senare reser krav på att alla typer av kommunikation bör betraktas likvärdigt – och därmed skulle det också vara tillåtet att öppna kuvert och avlyssna inrikes telefoni och e-post.

Och då är det sista privata brevet definitivt skrivet.

Fotnoter   [ + ]

1. Inlägg strålar samman bland annat på bloggar.se:s sammanställning av etiketten FRA samt på en imponerande mängd bloggar varav Opassande och Blogge blott är ett par exempel.

Vilken informationstyp är du?

Vi sållar hela tiden i all den information som möter oss, oavsett vilket medium det gäller. Tidningar, radio, tv, bloggar… ständigt ställs vi inför val när det gäller vad, när och hur vi skall ta del av någonting.

Internet är naturligtvis inget undantag; tvärtom är det förmodligen ett medium som – bortsett från ett och annat 1Underdrift. oönskat e-postmeddelande – kräver ett stort mått av aktivt informationssovrande i det att vi gör sökningar, bläddrar bland webbsidor eller besöker våra favoritbloggar. I takt med att vi som nätanvändare blir allt mer erfarna, förfinas också våra möjligheter att vaska fram den information vi vill söker: vi lär oss hantera de rätta sökmotorerna, vi finner våra favoritwebbplatser och vi lär oss kanske att använda olika internetverktyg som kan vara oss behjälpliga.

Till de senare hör sociala webbtjänster som del.icio.us, där vi kan se vad andra internetanvändare har funnit intressant, användbart eller bara underhållande. Hit hör också RSS-aggregatorer, som till exempel Bloglines, med vars hjälp vi kan prenumerera på flöden med nyheter, blogginlägg, radiosändningar 2Jag själv har till exempel nästan helt övergivit den som småbarnsförälder tämligen fåfänga tanken att försöka följa mina favoritprogram när de sänds, och istället gått över till att prenumerera på dem via min RSS-aggregator för avlyssning när (eller snarare, om) tillfälle ges. och mycket mera.

Oavsett vilka verktyg vi väljer, så kan vårt informationsintag se mycket olika ut. Kanske ägnar vi oss åt ett allmänt slösurfande i rent underhållningssyfte, kanske letar vi efter någonting mycket specifikt och av största betydelse för oss på ett personligt eller professionellt plan. Kanske använder vi oss av sökmotorernas magi 3Eller vad det nu är. eller så besöker vi sajter där vi tror oss kunna få vad vi traktar efter – eller bli lagom överraskade av något vi inte visste att vi ville veta.

Låt mig därför – mycket schematiskt och säkerligen inte vederbörligen underbyggt – föreslå att sätten att använda informationen på nätet kan förklaras utifrån två dimensioner 4En förenkling, jag vet – men det är också det som är poängen.: graden av fokusering när det gäller den information vi söker, och vilken vana vi har när det gäller internet och relaterad informationsteknik. Utifrån dessa två axlar kan internetanvändarna mycket tillyxat delas in i ett antal olika typkategorier beroende på fokuseringsgrad och nätvana, vilket illustreras av följande skiss:

Informationstyper

  • Den första av dessa typer, vilka alla fyra förmodligen framför allt är att betrakta som kariktatyrer, är novisen, som har liten internetvana och i liten utsträckning använder sig av mer avancerade informationsverktyg. Han eller hon läser kanske tidningarnas nätupplagor, och använder Google (eller andra sökmotorer) för att göra enstaka sökningar. Informationsintaget blir därmed tämligen slumpmässigt, eller i alla fall styrt av för användaren icke synliga mekanismer.
  • Som glad amatör, däremot, har man ett mer fokuserat användande av nätet. Man nyttjar sökmotorer för att finna information, och man besöker kanske ett antal webbplatser som mer specfikt behandlar det som intresserar en: information som passar ens hobby, böjelse eller yrkesutövning.
  • Specialisten är också fokuserad i sitt informationssökande, men besitter större informationsteknisk kompetens. Sålunda söker hon eller hon efter information på ett flertal olika platser (och förmår utvärdera dessa gentemot varandra), och använder sig gärna av mer specialiserade sökmotorer samt av andra verktyg för att sålla bland informationen. Genom exempelvis sociala media förmår specialisten finna information som inte är omedelbart åtkomlig genom sökmotorerna, och hon eller han blir därmed också en medveten del av ett större nätverk för informationsutbyte. Ämnesorienterade webblplatser och bloggar utgör viktiga källor för informationsintaget och hjälper specialisten att hålla sig uppdaterad med det senaste inom sina favoritområden. Specialistens kunskap om den informationsteknik han eller hon använder möjliggör också reflexioner över tekniken själv, en metakunskap som ytterligare gör det möjligt att fritt och källkritiskt förhålla sig till den funna informationen.
  • Eklektikern har å sin sida också en stor vana av internet och de senaste teknikerna, men använder detta inte för att söka specialiserad information utan snarare för att njuta av mångfalden av ämnen, trender och idéer på nätet. Med hjälp av aggregatorer, bloggportaler, forum och gärna de allra senaste sociala nätjänsterna strävar han eller hon efter att ta del av information från alla de håll. Precis som fallet är för specialisten så ger eklektikerns förhållande till informationstekniken upphov till metakunnande, men tillämpningen av detta skiljer sig förmodligen åt. Eklektikern vet inte vad hon eller han vill hitta – men däremot var man skall leta.

Som tidigare sagt är dessa fyra typer tydligt schablonartade, och de flesta internetanvändare går förmodligen att placera i (och mellan) flera av kategorierna – kanske uppvisar man ett informationsinhämtningsbeteende i en roll (till exempel på jobbet) och ett annat i en annan roll (i hemmets lugna vrå).

Icke desto mindre är det alltid intressant att reflektera över hur de egna internetvanorna styr den information man får sig till livs. Är det så att en hög grad av specialisering leder till att man snöar in på sitt favoritområde – att man blir något av “fackidiot” – och att man därmed går miste om intressanta idéer och impulser som man annars kunnat finna annorstädes på nätet bara man bekymrat sig om att titta åt det hållet? Och är det verkligen så att det finns någonting som ett sant slumpmässigt surfande: är det inte så att andra mekanismer – sökmotorer, webbredaktioner, sociala nättjänster – bestämmer vilken information vi skall möta, och det utan att vi ser det?

Fotnoter   [ + ]

1. Underdrift.
2. Jag själv har till exempel nästan helt övergivit den som småbarnsförälder tämligen fåfänga tanken att försöka följa mina favoritprogram när de sänds, och istället gått över till att prenumerera på dem via min RSS-aggregator för avlyssning när (eller snarare, om) tillfälle ges.
3. Eller vad det nu är.
4. En förenkling, jag vet – men det är också det som är poängen.

Informationens ymnighetshorn

Ja, vad gör man egentligen när man efter några lättjefulla dagar har låtit aggregatorn samla på sig 7989 blogginlägg, och man dessutom har 416 bokmärken till sidor och artiklar man någon gång tyckt att man borde läsa?

Skall man göra ett mer eller mindre fåfängt försök att beta av läsningen, lite i taget? Skall man kanske nollställa aggregatorn och börja på ny kula? Hur mycket information är för mycket?

Och ute skiner solen…