The government is to stop funding “pointless” university research, forcing academics to prove that their academic inquiry has some relevance to the real world, funding chiefs will announce today.

Universities will have to show that their research influences the economy, public policy or society in order to secure the biggest research grants, the government’s funding body for higher education said.

From 2012, each university department will submit evidence to be rated, with 60% of marks awarded for the quality of their research as judged by academic panels, 25% according to the “impact” the research makes and 15% according to the quality of the department. This will rate the department’s research strategy, staff and postgraduate development and engagement with the public.

För universiteten torde resultatet bli ett mindre manöverutrymme – men desto fler manövrar för att placera sig i linje med vad som anses vara ‘nyttig’ forskning.

För grundforskningen innebär det förmodligen ett grundskott.
 
Noter:

1. Tips via @TheHistoryWoman på Twitter. [↩]

Detta enligt en undersökning från Vetenskap & Allmänhet i samarbete med Göteborgs universitets SOM-undersökning.

Utöver den lätt nedslående allmänna tendensen som rapporteras av bland andra SvD/TT och visar hur svenskarnas förtroende för forskare fortsätter att sjunka, så kan man utifrån den bakomliggande rapporten begrunda attityderna till forskningen utifrån mer specifika variabler. Några observationer är som följer:

• Flest har angivit att det är mycket eller ganska viktigt att Sverige satsar på “forskning på världsbästanivå” vad gäller cancer (96%), reumatiska sjukdomar (91%) och miljö (90%), medan filosofi och design (båda 28%) samt rymden (26%) befinner sig i motsatt ände av opinionen.

• De tillfrågande har i störst utsträckning mycket eller ganska stort förtroende för forskning inom medicin. Därefter följer teknik, naturvetenskap, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
• Män har i större utsträckning än kvinnor mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom medicin, teknik och naturvetenskap. Kvinnor har i större utsträckning mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
• Medicinforskning har starkast stöd i åldersgruppen 65-85 år, teknik i 20-64 år, naturvetenskap i 30-64 år, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora i 20-29 år.
• Ju högre utbildningsnivå, desto fler har mycket stort eller ganska stort förtroende för forskningen. Högutbildade anser också i högre grad att den vetenskapliga utvecklingen har förbättrat människors liv.
• Medicinforskning har starkast stöd hos sympatisörer till sd, teknik, naturvetenskap och humaniora av fp-sympatisörer, samhällsvetenskap av fp- och mp-sympatisörer och utbildningsvetenskap av v-sympatisörer.
• Medicinforskningen har svagast stöd hos c-sympatisörer, teknik hos mp-sympatisörer, naturvetenskap och samhällsvetenskap hos kd-sympatisörer, utbildningsvetenskap hos m-sympatisörer och humaniora hos sd-sympatisörer.

Och så fortsätter det; den hugade kan förmodligen göra fler intressanta iakttagelser i rapporten. Frågan är nu hur vetenskapssamfundet – och särskilt de discipliner som åtnjuter det svagaste förtroendet hos allmänheten – ställer sig till saken.

Källa: Vetenskapen i Samhället – resultat från SOM-undersökningen 2006, VA-rapport 2007:2 (Stockholm, 2007)

Sedan ett par veckor kan den intresserade börja ta del av Ongs samlingar; den 22 december öppnade nämligen Walter J. Ong Collection hos Saint Louis University. Bland de dokument som redan digitaliserats finns ett antal tidigare aldrig publicerade föreläsningar, och mer kommer att följa, enligt utgivningsplanen.

[Via Kairosnews.]

Den populärvetenskapliga tidskriften Discover Magazine firar sitt 25-årsjubileum med ett visst mått av buller och bång. Bland annat löper – under rubriken “Think Tank” – en serie där akademiker och forskare inom olika (naturvetenskapliga) ämnen får uttala sig om de gångna 25 årens största upptäckter inom respektive ämne. Oavsett om det rör sig om medicin, astronomi eller paleontologi, så redovisas mängder av intressanta vetenskapliga framsteg, och det är uppenbart att mycket har hänt under de senaste årtiondena, om nu någon trodde något annat. Och saker fortsätter att hända; naturvetenskapen gör nya landvinningar och har bevisligen ett gott självförtroende – och förmodligen också skäl för detta.

Lika intressant – om än inte lika vetenskapligt stringent – är tidningens grepp att gå ett steg vidare, in på extrapoleringens och de rena spekulationernas område. Sålunda låter man forskarna också spåna vidare och försöka sia om vad som kommer att bli de kommande 25 årens viktigaste rön. Även här skiner det goda självförtroendet igenom: man förutspår – på goda grunder, får man anta – än den ena, än den andra mer eller mindre häpnadsveckande utvecklingen.

Så långt naturvetenskaperna, alltså. Skulle man då alls kunna tänka sig en liknande artikelserie när det gäller samhällsvetenskaperna – och, kanske ännu mer provocerande, de humanistiska vetenskaperna?

Det är väl knappast enbart bristande självförtroende som gör att man inom de humanistiska vetenskaperna inte lika gärna pekar ut de viktigaste framstegen inom egna respektive ämnen. Ord som “landvinningar” och “framsteg” ljuder emellertid, med sin närmast positivistiska klang, inte alldeles klockrent i 2000-talshumanistens öron.

Inte heller handlar det om den närmast totala subjektivitet som ofrånkomligen präglar en enkät av det slag som Discover presenterar; denna subjektivitet är ju i allra högsta grad närvarande också i de intervjuade naturvetarnas svar – och det är knappast någon som sticker under stol med att det är högst personliga åsikter som man framför.

Kanske är det då tanken på teoriernas och resultatens tillsvidarekaraktär som ligger i botten – en sund skepsis som bottnar i en medvetenhet om de egna utsagornas inomparadigmatiska karaktär. Vad som är ett framsteg idag kanske är ett sidospår eller en återvändsgränd imorgon.

Kanske handlar det om att det i regel aldrig finns endast en teori för varje företeelse eller en förklaring för varje fenomen. Mångfalden av perspektiv är vad som berikar humanvetenskaperna, och precis som detta stimulerande förhållande är någonting skänker inspiration så är föreskriver det rimligen också en viss ödmjukhet när det gäller just de egna perspektiven och resultaten.

Det finns alltid ett annat sätt att se på saken, och därför är det för humanisten så viktigt att argumentera för sina ståndpunkter: för teorier, metoder och resultat. Märk väl att detta förhållande också gäller för den naturvetenskapliga forskningen, men att det i regel inte problematiseras på samma sätt – att forskning och kunskapsproduktion alltid har ett övertygande, retoriskt element är inte nödvändigtvis någonting som ingår i den naturvetenskapliga självbilden och -förståelsen.

Åter dock till humanioran; är innebörden av ovanstående diskussion att det alls inte är möjligt att uttala sig om olika bedrifter inom de humanistiska vetenskaperna? Hur skall man betrakta en ny, djärv teori om eller den nyvunna (eller kanske snarare återvunna) förmågan att begripa ett språk man tidigare trott varit utdött? Vilken betydelse har upptäckande, insamling, katalogisering, arkivering och bevarande av historiskt material? Vilket värde kan man tillmäta tolkandet av detsamma? Vad innebär det att dokument och litteratur i digital form görs tillgängliga till ett internationella forskarsamfund på ett sätt som tidigare inte varit praktiskt möjligt?

Detta är frågor som är lika angelägna att besvara som de är svåra – lyfter man diskussionen till ett annat plan handlar det hela kanske ytterst om vem som vill, vem som kan och vem som vågar. Se där någonting för humanisten att bita i.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]