Arkiv för etiketten 'fra-lagen'

GNI – ett globalt initiativ för yttrandefrihet och personlig integritet på nätet

Akronymer och förkortningar hör till vanligheterna på nätet. Den senaste skapelsen att (eventuellt) lägga på minnet är GNI – Global Network Initiative. Med målsättningen att verka för yttrandefrihet och personlighet integritet lär denna organisation – vilken till sina medlemmar räknar såväl företag som Google, Microsoft och Yahoo, som människorättsorganisationer som Human Rights Watch – bli ett givet samtalsämne i bloggarna den närmaste tiden. 1Och, för den delen, också kanske också i mer traditionella media; se t.ex. SvD och Computer Sweden.

Med tanke på att de tre tidigare nämnda företagen har en del att bevisa när det gäller engagemanget för mänskliga rättigheter, lär såväl de storslagna målsättningarna som det praktiska arbetet sättas under bloggosfärens lupp. Lägg märke till de principer om mänskliga rättigheter som GNI antagit:

[…]

All human rights are indivisible, interdependent, and interrelated: the improvement of one right facilitates advancement of the others; the deprivation of one right adversely affects others. Freedom of expression and privacy are an explicit part of this international framework of human rights and are enabling rights that facilitate the meaningful realization of other human rights.

The duty of governments to respect, protect, promote and fulfill human rights is the foundation of this human rights framework. That duty includes ensuring that national laws, regulations and policies are consistent with international human rights laws and standards on freedom of expression and privacy.

[…]

Mer specifikt anges också vikten av freedom of expression samt privacy, och här utfäster sig deltagarna i GNI att stå upp mot påtryckningar från regeringar som vill göra inskränkningar i yttrande- och informationsfrihet. Dessutom säger man sig vilja skydda användarnas rätt till personlig information.

Frågan är för övrigt vad följande stycke betyder för de deltagande företagens förhållande till FRA-lagens Sverige:

Participating companies will employ protections with respect to personal information in all countries where they operate in order to protect the privacy rights of users.

Participating companies will respect and protect the privacy rights of users when confronted with government demands, laws or regulations that compromise privacy in a manner inconsistent with internationally recognized laws and standards.

Hur detta initiativ utvecklas skall bli intressant att följa. Som jag förstår det förväntar man sig att allmänheten, bloggarna och media skall vara behjälpliga med utvärdering och ansvarsutkrävande:

Participants will be held accountable through a system of (a) transparency with the public and (b) independent assessment and evaluation of the implementation of these Principles. [Min kursivering]

Arbetet har redan börjat – nu väntar vi på resultaten.

Fotnoter   [ + ]

1. Och, för den delen, också kanske också i mer traditionella media; se t.ex. SvD och Computer Sweden.

Om jag hade tid

Om jag hade tid skulle jag skriva något om FRA-lagen, om hur fel lag ger fel befogenheter till fel myndighet att göra fel saker. Om jag hade tid skulle jag skriva om hur det fortfarande finns möjlighet att ångra sig, att riva upp, att göra om, att göra rätt.

Om jag hade tid skulle jag skriva om hur du som läser detta kommer att bli övervakad, då denna blogg ligger på en server utanför Sveriges gräns.

Om jag hade tid skulle jag skriva om hur alla andra förmodligen också kommer att bli övervakade och kartlagda: om hur den som mejlar sina vänner kommer att bli övervakad, hur den som handlar på nätet kommer att bli övervakad, om hur den som kontaktar sin advokat kommer att bli övervakad, om hur den som är politiskt aktiv på nätet kommer att bli övervakad, om hur den som kontaktar sina affärsbekanta kommer att bli övervakad, om hur den som söker på webben kommer att bli övervakad, om hur alla som överhuvudtaget använder internet kommer att bli övervakade om signalerna skulle råka passera landets gräns – vilket de gör.

Om jag hade tid skulle jag skriva om att det dessutom handlar om så mycket mer, om hur man kartlägger personers kontakter och förehavanden på internet, om hur man i en helt egen personuppgiftslag ges rätt att registrera människor utifrån politiska preferenser, religion och sexuell läggning, om hur människors liv kan schematiseras i sociogram. Om jag hade tid skulle jag skriva om att det inte handlar om några punktinsatser mot misstänkta personer, utan om behandling av i princip allt som i princip alla gör.

Om jag hade tid skulle jag skriva om hur informationen man samlar in kan sändas vidare till andra länder, och sedan vidare till andra händer.

Om jag hade tid skulle jag skriva om hur luddiga syften och ospecificerat tal om “yttre hot” kan betyda i princip vad som helst, om gummiparagrafer som gör att vem som helst kan övervakas, om hur man med hänvisning till vad man kallar “metodutveckling” och “förändringar i signalmiljön” i praktiken själva avgör vad som behöver göras, och hur. Om jag hade tid skulle jag skriva om alla de myndigheter och organ som vill, kan och får ta del av FRA-restaurangens dignande informationsbuffé – trots att man säger sig endast syssla med militär underrättelseverksamhet.

Om jag hade tid skulle jag skriva om att det inte bara handlar om vad FRA-tillskyndarna säger sig vilja göra utan om vad de kommer att göra, om vad de kommer att kunna göra, om vad de kommer att göra – och nog lär de göra vad de kan och får.

Om jag hade tid skulle jag skriva om hur man vrider och vänder på orden för att slingra sig undan sakfrågan, om hur man kan förneka att man sysslar med avlyssning därför att man tekniskt sett inte lyssnar utan läser, om hur man kan förneka att man spionerar på enskilda människor därför att man spionerar på grupper av enskilda människor.

Om jag hade tid skulle jag skriva om hur man från FRA-förespråkarnas håll baktalat lagens motståndare, om hur tvivlare misstänkliggjorts, om hur man systematiskt vägrat lyssna till de protester som kommit från aktivister, näringsliv, forskare, remissinstanser, journalister och advokater. Om jag hade haft tid skulle jag skriva om hur man avfärdat en uppriktigt upprörd opinion som mindre vetande, om hur man försökt lägga locket när bloggosfären, traditionella media och den allmänna debatten kokat, om hur man hoppats att människor skulle finna sig i gravt felaktiga beslut med enda motivering att de redan är fattade.

Om jag hade tid skulle jag skriva om den parodi på den demokratiska processen som utgör FRA-lagens tillkomst: framtvingad, framhetsad, frampiskad i kamp mot tiden, mot de egna riksdagsledamöternas övertygelse.

Om jag hade tid skulle jag skriva något om det samhälle som uppstår då medborgarna alltid kan vara övervakade, avlyssnade och kartlagda – av maskiner eller människor – och vad detta betyder för begrepp som personlig integritet, privatliv och demokrati.

Om jag hade tid skulle jag bege mig till Stockholm, Göteborg eller Malmö för att delta i morgondagens manifestationer mot FRA-lagen. Och även om jag saknar möjligheten, så vet jag att många, många andra kommer att ta den för att framföra budskapet: det finns ännu tid att backa, att tänka till och tänka nytt – att riva upp, att göra om, att göra rätt.


17-06-17

Kaffe– Hörru Bosse, nu får jag ett meddelande om den där Nisse Hult igen. Hade du inte nåt på honom häromdan?

– Nä, han är ofarlig. Han dyker upp lite då och då. Tittar visst mest på en massa gammal bloggskit och sådär. Fattar inte att vissa fortfarande håller på.

– Nä. Den där Hult verkar vara en knepig jäkel. Och han bor väl här i krokarna också?

– Visst serrö. Undrar förresten om han inte är bög, med tanke på var han brukar surfa… och så har han ju skrivit en del mysko grejer till nån snubbe i Danmark. Man undrar ju ibland.

– Jaså, jag trodde han var gift.

– Näe, han har nog skilt sig. Tror till och med att det var advokater inkopplade. Stora namn, tydligen.

– Å fan… Jo förresten, var det inte hans gamla brutta som skulle lägga bud på den där sommarstugan som ni tänkt köpa?

– Var det?

– Ja, men det får du ju inte säga till nån.

– Näe, så klart.

– Ja, råd lär hon ju ha, så mycket stålar som hon verkar göra av med på nätet. Undrar var hon får allt ifrån.

– Det är nästan så att du borde höra med din brorsa. Han är ju polis. Han kanske vet nåt.

– Ja, jo…

– Fast, det är klart, det passar sig nog inte…

– Nej, det har du rätt i.

– Äh, vad säger du? Ska vi gå och ta en kopp kaffe till? Banden rullar ju om man säger så. Vi lär ju knappast missa något.


FRA-lagen och privatbrevets död

ÖgaOm mindre än en vecka fattar riksdagen beslut i en fråga som kan komma att förändra inte blott hur vi kommunicerar, utan dessutom själva vårt fria, öppna samhälle.

Den som så mycket som kastat en blick på bloggosfären 1Inlägg strålar samman bland annat på bloggar.se:s sammanställning av etiketten FRA samt på en imponerande mängd bloggar varav Opassande och Blogge blott är ett par exempel. den senaste tiden kan svårligen ha missat att det är det den föreslagna FRA-lagen det handlar om. Den som inte läser bloggar (och därmed inte heller denna text) har förmodligen missat hela debatten, ty traditionella media visar av någon anledning ett minst sagt svalt intresse för frågan. Varför det förhåller sig på det sättet kan man bara spekulera i, särskilt som den föreslagna lagen kan leda till den största förändringen i våra informations- och kommunikationsvanor på mycket länge.

Två av de största informationstekniska landvinningarna i modern tid har varit e-posten och webben. E-posten har inneburit en förändring i kommunikationsvanorna, där det blivit möjligt att snabbt och billigt skicka meddelanden såväl till arbetskamraten vid bordet bredvid, som till vänner, bekanta och affärskontakter långt, långt borta. På samma sätt har webben medfört möjligheten att omedelbart ta del av information från hela världen: allt från underbara uppslagsverk till usel underhållning inom ett par länkklickningars avstånd.

Försiktigt lagda personer har förvisso alltid varit medvetna om att internet inte är något särskilt säkert forum för känslig kommunikation. För det första: icke krypterad e-post och annan webbtrafik är ganska enkel att avlyssna. För det andra: Man vet aldrig i vems händer e-post och annan information hamnar. Mejlmottagaren kanske fumlar med knappar och kommandon – eller så tycker hon eller han helt enkelt att innehållet i det nyss mottagna mejlet är så intressant att det måste spridas till ytterligare några “pålitliga” vänner, vilka i sin tur skickar det vidare till andra “pålitliga” personer, och så vidare.

Just dessa två aspekter gör att den föreslagna FRA-lagen känns extra obehaglig.

ÖgaEftersom det går så lätt att avlyssna medborgarna utan att de får vetskap därom, så lär detta också ske. Det märks inte på den e-post du skickar eller tar emot – det står ingenstans med tydliga bokstäver att “Detta meddelande eller denna webbsida har undersökts av Försvarets radioanstalt.” – men så ligger det till. All internet- och teletrafik över, och mycket av trafiken inom, landets gränser kan skannas för förment suspekta inslag.

Den som planerar att hitta på något ofog skriver dock knappast detta i klarspråk, utan krypterar sin kommunikation alternativt använder kodspråk. Som en följd kommer oerhörda mängder e-post, foruminlägg, webbsidesvisningar, sms och mobilsamtal att behöva gås igenom, tolkas och bedömas. En första sållning kan säkert göras med hjälp av programvara, men ytterst behöver människor sitta och plöja igenom medborgarnas göranden på nätet. De allra flesta medborgare har tack och lov inga onda avsikter – och skurkarna är som sagt inte öppna med sin verksamhet – så resultatet blir att helt vanliga, oskyldiga medborgares liv granskas, registreras, analyseras och diskuteras.

Och det är här den andra aspekten gör det hela än obehagligare: den maskinella integritetskränkningen är bara början, för vad sker när uppgifterna hamnar i människohand – och i människomun?

Kanske är det någon pikant detalj ur ett kärleksbrev, kanske är det ett förestående anbud i en företagsaffär, kanske är det en bekännelse av en begången oförrätt, kanske ett besked om en allvarlig sjukdom – förr eller senare kommer saker och ting att läcka ut. Information som snappas upp av FRA:s datorer kan knappast hålla sig inom anstaltens väggar. Det diskuteras i fikarummet, avslöjas för äkta hälfter, säljs till press, tipsas till myndigheter och så vidare.

Resultatet? Ett mindre öppet samhälle, med ökad misstänksamhet och mindre personlig kontakt mellan människor.

Den första förändring som lär inträffa om lagförslaget går igenom är av teknisk karaktär. Fler och fler kommer att kryptera sin e-post och webbtrafik, alternativt använda andra sätt att meddela och informera sig. Det är definitivt inte bara terrorister som inte har lust att dela med sig av sin privata konversation.

ÖgaDen andra förändringen som följer är mindre påtaglig, men desto mer djupgående. Ty vad händer när människor blir medvetna om att staten faktiskt tar sig rätten att läsa deras brev, att registrera vilka webbsidor de besöker och att avlyssna deras samtal? Vad händer när det är den enskilde, hederlige medborgaren som får finna sig i att allt det som hon eller han gör på nätet kan fångas upp och granskas, samtidigt som den som har onda avsikter med relativ lätthet undgår FRA:s grovmaskiga nät?

Förmodligen blir gemene man lite försiktigare, lite ängsligare. Man tänker sig för lite oftare, man sneglar lite oftare över axeln. Vem läser egentligen det jag skriver i mina mejl eller sms? Vem lyssnar egentligen i telefonen? Vem håller koll på vilka webbsidor jag besöker? Paranoia är tyvärr ingen bra grund för ett öppet och harmoniskt samhälle.

Människor anpassar sig dock efter rådande system, och kanske leder detta i förlängningen till att man finner sig i att all kommunikation sker inför andras vakande och vaktande ögon och öron. Att skriva brev blir därmed allt mindre av en privat angelägenhet, en exklusiv korrespondens mellan två personer, och mer av ett självmedvetet framträdande inför en månghövdad men anonym publik.

Och därmed skulle kanske privatbrevet bli till något av en historisk parentes. För några hundra år sedan skulle förmodligen få tänka på brevskrivning såsom vi gör idag. Man utgick helt enkelt från att det man skrev kunde kopieras och spridas i större kretsar, fungera som högläsning i olika sällskap och så vidare. Följaktligen fungerade också brevet som en genre i sig, fylld av regler och konventioner.

“Men”, kanske någon invänder, “visst kan man väl ändå skriva brev för hand och skicka med posten om man inte vill bli spionerad på?” Tja, det beror väl på tilltron till staten och dess institutioner och på vilka åtgärder man anser är rimliga att ta till för att “avvärja yttre hot”. Har väl FRA-lagen gått igenom är det tyvärr inte allt för orimligt att tro att någon förr eller senare reser krav på att alla typer av kommunikation bör betraktas likvärdigt – och därmed skulle det också vara tillåtet att öppna kuvert och avlyssna inrikes telefoni och e-post.

Och då är det sista privata brevet definitivt skrivet.

Fotnoter   [ + ]

1. Inlägg strålar samman bland annat på bloggar.se:s sammanställning av etiketten FRA samt på en imponerande mängd bloggar varav Opassande och Blogge blott är ett par exempel.