Loci.se

En av de stora demokratiska poängerna med retoriken är att den lär oss att skärskåda politikens språk och argumentation. En förståelse av den mänskliga kommunikationens former och funktioner främjar medborgarens förmåga till politiska bedömningar och ställningstaganden.

Så kunde det i alla fall vara, men det är ganska ovanligt att en djupare retorisk medvetenhet kommer till uttryck i debatten. Istället ser man ofta i den politiska analysen uttryck för ett märkligt argumentativt felfinneri. Särskilt vanligt förefaller detta vara på nätet¹, där debattörer i blogginlägg och -kommentarer excellerar i terminologisk exercis. Man tävlar om att slå varandra i huvudet med allehanda klassifikationer av meningsmotståndares yttranden: “Ursäkta, min herre², men jag tror att ni just använde er av ett auktoritetsargument. Fi donc!”

Inte sällan gräver dessa den förment korrekta argumentationens banerförare ner sig i någon av alla de listor över argumentationsfel som står att finna på nätet. Härvid verkar man naturligtvis i en urgammal tradition där filosofer med logiken som tillhygge givit sig på den retorik man menat vilseför människorna. Sentida efterföljare har gjort vad de kunnat för att fylla på med nya termer och begrepp för att skilja de “riktiga” resonemangen från de felaktiga.

Ur ett demokratiskt-politiskt perspektiv ligger dock problemet med att denna hållning redan i hur man talar om vissa retoriska grepp som argumentationsfel, vilket skulle implicera att det finns ett rätt sätt att uttrycka sig. Och det har man naturligtvis all rätt att tycka – det har gjorts åtskilliga hedervärda ansatser att finna former för ett demokratiskt, transparent och anständigt offentligt samtal. Det är inte fel att förorda stringens, klarhet och konsekvens i en diskussion. Samtidigt innebär emellertid kraven på argumentativ logisk korrekthet en förnekande av det retoriska i kommunikationen och därmed en stor risk för att man missar vad det är som verkligen övertygar människor.

Ty politik och politisk argumentation är inte enbart en fråga om logiska resonemang; också känslor och förtroende spelar en nog så avgörande roll. Här kan det också vara värt påminna om retorikens råd om att inte blott se till huruvida resonemangen är “sanna” eller “giltiga”, utan likaväl om de är sannolika eller rimliga.

Ett överdrivet formalistiskt och logoscentrerat förhållningssätt leder inte enbart till tråkigare debatter och diskussioner, utan också till enkelspåriga och ytliga analyser – med en grundare förståelse som följd. Därmed bidrar knappologerna till att sprida falska förhoppningar om att begripa och bemästra den mänskliga kommunikationen, och retoriken som demokratisk resurs förblir outnyttjad.
 
Noter:

1. En anledning till att nätet blivit en skådeplats för argumentationspedanteri är det skrivna ordet på ett helt annat sätt kan granskas och analyseras än mer flyktiga muntliga yttranden. Moderna media lär emellertid på sikt medverka till att minska denna skillnad eftersom möjligheterna att dokumentera och distribuera också det talade ordet ständigt ökar. [↩]
2. Det kan lika gärna handla en en kvinna. När det gäller argumentationsfelfinnarna förefaller – åtminstone efter en högst ovetenskaplig undersökning – emellertid männen vara i majoritet. Av någon anledning. [↩]