Arkiv för etiketten 'forskning'

Omstart

Den här bloggen startade för ganska exakt tio år sedan. När den nu, efter många års dvala, smyger igång igen är jag själv kanske lika förvånad som någon annan.

Mycket hinner förändras på ett årtionde, både på det professionella och det personliga planet. Det sägs att man aldrig stiger ner i samma flod två gånger, och när jag nu föresätter mig att så smått börja blogga igen är det i en annan position och med en annan ambition än tidigare.

Där jag inledningsvis, först som magisterstudent i retorik och därefter som doktorand i pedagogik/utbildningshistoria, författat högst spridda anmärkningar över skilda ämnen skriver jag nu som forskare och universitetslektor i retorik.

Även om jag fortfarande förmodligen har något slags tanke på att, mest för min egen skull, samla ihop strödda tankar och observationer kommer fokus att ligga på det som har med min egen forskning att göra.

Den som till äventyrs är intresserad av retorik, kulturhistoria och utbildning, av kunskap och kommunikation, kommer därför att kunna följa spår, sidospår och kanske till och med villospår i anslutning till de forskningsprojekt jag bedriver.

Dels handlar det om läromedel under tidigmodern tid, i en period mellan handskriftspråklighet och tryckskriftspråklighet. Dels handlar det om retoriska praktiker och identiteter i skolor under 1800-talets första hälft, i ett framväxande skolväsen som präglades av såväl segregation som integration.

Såväl läroböcker och marginalia som skoltal – och åtskilligt däremellan – är föremål för min forskning. Det är mitt mål att bloggen också skall avspegla denna bredd.


Vetenskapsbloggare vs wikipedianer

I den tyskspråkiga världen tycks wikipedianer och bloggare ha råkat i luven på varandra 1Tips via @hckGGREN på Twitter efter att tyska Wikipedia-nyhetsbladet Kurier innehållit en text som beskriver bloggande forskare som i bästa fall andra klassens vetenskapsmän och normalfallet ett rent prekariat:

Im besten Fall werden Blogs von zweitklassigen Wissenschaftlern betrieben, im Normalfall vom Prekariat.

Vetenskapsbloggarna själva reagerar med ilska och förnekelse när deras ringa betydelse påpekas, heter det vidare; vetenskapen finns dock inte i bloggarna, utan i vetenskapssamhället. I bästa fall, menar artikelförfattaren – ty tydligen är inte heller vetenskapens egna rutiner tillräckligt bra: det prövas för litet och fuskas för mycket.

Just en snygg inbjudan att bidra med innehåll till Wikipedia, konstaterar Christian Reinboth på ScienceBlogs.de. 2Där det också förs en engagerad diskussion bland inläggskommentarerna.

En svensk, eller internationell, läsare undrar naturligtvis om samma attityder finns på svenskspråkiga Wikipedia, eller för den delen den engelskspråkiga varianten.

 

Uppdatering 27 oktober 2009: Se också dagens DN-artikel som bland annat avhandlar vart Wikipedia är på väg, och risken för att en skev och snäv användarkrets skall vara till men för uppslagsverkets kvalitet:

Lennart Guldbrandsson, ordförande i Wikimedia Sverige […]:

– Det finns en risk att Wikipedia blir lite av en gated community där man skyddar sig mot omvärlden. Ett skäl till det är att nybörjarna ofta vill uppfinna hjulet igen. Då ställer vissa till och med frågan: Ska vi ha nybörjare? Jag ser det som en stor fara om man stänger ute folk.

Läs också Mathias Klang på Techrisk.se om Wikipedia, användare och tillgänglighet, där det – befogat, enligt min mening – påpekas att det inte primärt är köns(o)balansen som är den största risken utan att “wikipedia-kunniga har mer makt över innehållet än de som har djup kunskap inom området”.

Att däremot Wikipedia-användarna – som det framhålles i State of the Wiki – till stor del utgörs av ensamstående, barnlösa, unga, män torde innebära en snedfördelning av makten över innehållet och en skevhet som inte nödvändigtvis behöver bidra till perspektivrikedomen.

Fotnoter   [ + ]

1. Tips via @hckGGREN på Twitter
2. Där det också förs en engagerad diskussion bland inläggskommentarerna.

Stopp för ‘meningslös’ forskning i Storbritannien

Det är inte bara i Sverige som grundforskningen allt oftare får se sig ifrågasatt. I Storbritannien berättar The Guardian och The Times om hur staten nu vill stoppa “meningslös” forskning. 1Tips via @TheHistoryWoman på Twitter. Universiteten måste nu bevisa forskningens nytta för att få tillgång till medel, berättar The Guardian:

The government is to stop funding “pointless” university research, forcing academics to prove that their academic inquiry has some relevance to the real world, funding chiefs will announce today.

Universities will have to show that their research influences the economy, public policy or society in order to secure the biggest research grants, the government’s funding body for higher education said.

Research Excellence Framework“) lägger därmed ännu en faktor till rådande ranking- och bibliometritrender, och gör därmed de forskningsstrategiska ekvationerna än mer komplicerade:

From 2012, each university department will submit evidence to be rated, with 60% of marks awarded for the quality of their research as judged by academic panels, 25% according to the “impact” the research makes and 15% according to the quality of the department. This will rate the department’s research strategy, staff and postgraduate development and engagement with the public.

För universiteten torde resultatet bli ett mindre manöverutrymme – men desto fler manövrar för att placera sig i linje med vad som anses vara ‘nyttig’ forskning.

För grundforskningen innebär det förmodligen ett grundskott.

Fotnoter   [ + ]

1. Tips via @TheHistoryWoman på Twitter.

Svenska historiskt inriktade forskare på Twitter

FågelfigurMed inspiration från denna internationella lista över historiker på Twitter följer här ett försök att samla svenska forskare med historisk inriktning. Ämnes- och institutionstillhörighet spelar mindre roll, liksom vilket språk man twittrar på; huvudsaken är den historiska forskningen.

  • Mats Fagerberg (@matsfagerberg)
    Ekonomisk historia, teknik- och vetenskapshistoria, STS, företagshistoria, miljöhistoria, informationsvetenskap, genusvetenskap och ekonomisk teoribildning.
  • Rasmus Fleischer (@rasmusfleischer)
    Samtidshistoria, 1900-tal, mediehistoria (när gamla medier var nya), kulturpolitik i bred mening, upphovsrätt.
  • Gustav Holmberg (@GustavHolmberg)
  • Malin Junestav (@mjv71)
    Arbetsmarknad, arbetslöshet, fattigdom, socialvård, institutionella förklaringsmodeller, politiska idéer, industrialisering.
  • Anna Larsdotter (@annalarsdotter)
    Frilansjournalist med inrikning på historia.
  • Åsa M Larsson (@archasa)
  • Stefan Rimm (@rimm)
    Utbildningshistoria, retorikhistoria, 1700-tal, skolor och gymnasier, bildning, dygd, medborgar- och mannafostran.

Annat intressant:

Listan är tänkt att uppdateras löpande. Om någon är intresserad av att vara med, lämna en kommentar nedan, mejla mig eller kontakta mig på Twitter – gärna med beskrivning av forskningsintressen (maximalt 140 tecken, så klart).

Bild från Deutsche Fotothek/Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution ShareAlike 3.0 Germany-licens


Mitt sommarlov

Skara stifts- och landsbibliotek
Landsarkivet i Göteborg
Åbo landsarkiv

När sommaren går mot sitt slut – må vara vädermässigt i snabbare takt än kalendermässigt – så är det väl på tiden att även denna blogg går in i ett annat och förhoppningsvis högre tempo.

Tro för all del inte att sommaren har varit någon särskilt stillsam tid. Visst har där funnits lugna, sköna stunder – men utöver solens strålar har också flitens lampa bidragit till den allmänna upplysningen. De senaste månaderna har jag bland annat hunnit med ett antal arkivbesök, bland annat till Skara stifts- och landsbibliotek, Landsarkivet i Göteborg samt Åbo landsarkiv, och därvid gjort flertalet intressanta fynd av primärmaterial till avhandlingen.

Utöver arkivens luntor har jag faktiskt också fått några stunder att läsa annat. På den skönlitterära sidan kan bland annat nämnas en smått spekulativ men språkligt intagande Lotta Lotass i Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet, en John Ajvide Lindqvist som i Människohamn åter vänt uppåt samt en Marisha Pessl som med sin Fördjupade studier i katastroffysik inte gjorde något större intryck utöver en lindrigare blodstörtning orsakad av författarens (miss)bruk av metaforer och bildspråk. En viss slagsida åt spänning och ruskigheter alltså, som sig bör om sommarkvällarna.

Nätnärvaron har sålunda få stå tillbaka något till förmån för de aktiviteter som utspelar sig i de mer fysiska delarna av världen, oavsett om det handlar om arkivens och bibliotekens ständiga svalka eller om semesterlivets ömsom solvarma, ömsom regndränkta landskap.

Måhända faller det sig naturligt att sommaren avslutas och hösten påbörjas där det analoga och det digitala, det förflutna och det kommande på sätt och vis kan sägas flyta samman. De senaste veckornas har framför allt ägnats åt omflyttning och iordningställande av såväl arbetsrum som barnrum här hemma. Böcker, möbler, leksaker, datorer, kablar, konst: allt gammalt och nytt har hamnat i en salig röra och till slut letat sig fram till sina rätta platser.


Facebook-grupper för forskare och andra

FacebookNätverkstjänsten Facebook har den senaste tiden fått se antalet svenska användare öka på ett sätt som, om uttrycket inte vore så slitet, skulle kunna beskrivas som lavinartat. Förmodligen har intresset ökats än mer av medias moralistisk-alarmistiska skriverier om tjänstens vådlighet för arbetsmoralen. (Som om den som brister i motivation inte skulle kunna finna andra sätt att förspilla sin tid…)

Till de aspekter av Facebook som faktiskt kan bidra till någonting mer än förströelse hör de grupper där användare kan samlas kring gemensamma intressen. Förvisso finns här mycket trams, men också en potential att utvidga sina (professionella eller andra) nätverk bortom de gamla bekanta man ändå har på sin vänlista.

Utbildningshistoria - träsnittSå finns numera – genom undertecknads försorg – också en grupp för utbildningshistoria, där forskare, studenter och andra intresserade av ämnet kan mötas.

Den största haken – som jag ser det – är emellertid att nätverken, också de som är öppna för vem som helst att ansluta sig till, befinner sig i ett slutet system: själva Facebook. Detta leder till att man som nätverkare låser sig för en lösning som inte släpper in den som av en eller annan anledning inte registrerat sig på Facebook.

Därtill har man föga kontroll över själva tjänsten och dess framtida göranden och låtanden, vilket innebär att man en vacker dag kan ställas inför fullbordat faktum när det gäller allt ifrån användaravgifter, påträngande mängder reklam, etiskt tvivelaktig hantering av personuppgifter, och så vidare.

Även om Facebook för forskare (och andra) kan utgöra ett bra ställe att knyta kontakter och utveckla nätverk, bör man nog vara försiktig med att lägga ut allt för mycket på entreprenad på tjänsten. Bloggar, webbplatser och liknande traditionella fora är öppnare system, och förmodligen betydligt säkrare kort både i det korta och i det långa loppet.

Att helt och hållet hålla sig till Facebook är en onödigt exkluderande nätverksstrategi som faktiskt också innebär ett ganska stort risktagande.


Men… var är vetenskapen?

Tog just del av Twinglys rapport om svenska bloggar – en publikation som lyckats väcka rejält med uppmärksamhet 1Och i och med detta inlägg blir det ännu mer. Där fick de till det…, men där den riktigt intressanta läsningen nog snarare finns i bloggarnas diskussioner än i själva rapporten.

Inte nog med att det finns ett antal frågetecken kring hur själva mätningen gått till; rapporten är hyggligt grund i det att den framför allt håller sig till ett fåtal mer än lovligt breda ämnesområden: mode/inredning, politik, nöje/kultur/vardagsbetraktelser samt medier/reklam/bloggosfären. Att resa några större invändningar mot detta är dock förmodligen ganska meningslöst – kanske är det helt enkelt så den svenska bloggosfären av idag ser ut.

För den som bloggare som befinner sig inom områden som är smalare eller nördigare, mer esoteriska eller mer svårfångade än de av Twingly uppmärksammade publikmagneterna, lämnar rapporten emellertid en hel del övrigt att önska.

Den forsknings- och utbildningsorienterade bloggaren, för att ta ett exempel, har inte här inte mycket att hämta. Medan man i Twingly Report Sweden kan studera listor över mest bloggade färger och rum, ministrar och partier, böcker och filmer, tidningar och företag, dieter och kryddor så finns inte ett ord om vetenskap – i någon form.

Kanske någon driftig bloggare kan göra en insats här. Ty det är väl knappast så att diskussioner om forskning, vetenskap och utbildning är helt ointressanta företeelser i den svenska bloggosfären.

Fotnoter   [ + ]

1. Och i och med detta inlägg blir det ännu mer. Där fick de till det…

Forskning och förtroende

FörstoringsglasSvenskar ser hellre att det satsas på forskning om sjukdomar eller miljö än på forskning om svenska språket, historia eller filosofi. Högutbildade är mer positiva till forskning än vad lågutbildade är. Fler män än kvinnor värderar teknik och naturvetenskap högt, medan fler kvinnor än män värdesätter samhälls- och humanvetenskaper. Och människor med skilda partisympatier skiljer sig åt när det gäller synen på vilken forskning som är viktig och förtroendeingivande.

Detta enligt en undersökning från Vetenskap & Allmänhet i samarbete med Göteborgs universitets SOM-undersökning.

Utöver den lätt nedslående allmänna tendensen som rapporteras av bland andra SvD/TT och visar hur svenskarnas förtroende för forskare fortsätter att sjunka, så kan man utifrån den bakomliggande rapporten begrunda attityderna till forskningen utifrån mer specifika variabler. Några observationer är som följer:

  • Flest har angivit att det är mycket eller ganska viktigt att Sverige satsar på “forskning på världsbästanivå” vad gäller cancer (96%), reumatiska sjukdomar (91%) och miljö (90%), medan filosofi och design (båda 28%) samt rymden (26%) befinner sig i motsatt ände av opinionen.

  • De tillfrågande har i störst utsträckning mycket eller ganska stort förtroende för forskning inom medicin. Därefter följer teknik, naturvetenskap, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Män har i större utsträckning än kvinnor mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom medicin, teknik och naturvetenskap. Kvinnor har i större utsträckning mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Medicinforskning har starkast stöd i åldersgruppen 65-85 år, teknik i 20-64 år, naturvetenskap i 30-64 år, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora i 20-29 år.
  • Ju högre utbildningsnivå, desto fler har mycket stort eller ganska stort förtroende för forskningen. Högutbildade anser också i högre grad att den vetenskapliga utvecklingen har förbättrat människors liv.
  • Medicinforskning har starkast stöd hos sympatisörer till sd, teknik, naturvetenskap och humaniora av fp-sympatisörer, samhällsvetenskap av fp- och mp-sympatisörer och utbildningsvetenskap av v-sympatisörer.
  • Medicinforskningen har svagast stöd hos c-sympatisörer, teknik hos mp-sympatisörer, naturvetenskap och samhällsvetenskap hos kd-sympatisörer, utbildningsvetenskap hos m-sympatisörer och humaniora hos sd-sympatisörer.

Och så fortsätter det; den hugade kan förmodligen göra fler intressanta iakttagelser i rapporten. Frågan är nu hur vetenskapssamfundet – och särskilt de discipliner som åtnjuter det svagaste förtroendet hos allmänheten – ställer sig till saken.

Källa: Vetenskapen i Samhället – resultat från SOM-undersökningen 2006, VA-rapport 2007:2 (Stockholm, 2007)


Pedagogikhistorisk konferens

Konferens Pedagogikhistorisk forskning 2006

Den tredje nordiska konferensen Pedagogikhistorisk forskning, gick av stapeln förra veckan, denna gång med temat Kultur, makt och utbildning. Bilden ovan är från den inledande paneldiskussionen “Pedagogikhistorisk forskning i blixtbelysning”; vid bordet Ulf P Lundgren (Uppsala universitet), Sven-Erik Hansén (Åbo akademi), Ning de Coninck-Smith (Danmarks Pædagogiske Universitet), Donald Broady (Uppsala universitet) och Trude Evenshaug (Universitetet i Oslo).

Mitt konferensbidrag, “Språk, tanke och tradition. Retorikundervisningshistoria ur ett hermeneutiskt perspektiv” finns tillgängligt på Nationella forskarskolans i utbildningshistoria webbplats, tillsammans med texter från forskarskolans andra doktorander samt associerade forskare.


Mer om retoriken i media

TalareFör att vara ett så gammalt ämne – ett par tusen års historia är mer än vad de flesta andra kan skryta med – så framstår retoriken påfallande ofta som en spännande nymodighet, åtminstone av bevakningen i televisionen och tidningarna att döma.

Under årets Almedalsvecka hade Dagens Nyheter en serie artiklar där retorikkonsulten Christer Hanefalk analyserade partiledarnas tal: analyser som – trots att de var aningen för kvantitativt orienterade för min personliga smak – förtjänstfullt tog avstamp i den klassiska retorikens teorier. Hanefalks saklighet utgjorde på många sätt ett välkommet avbrott från det svepande tyckandet från de sedvanliga ”experterna” med platsabonnemang i televisionens studiosoffor. Om Hanefalks intresseväckande artiklar dessutom gör att fler får upp ögonen för retoriken så är det givetvis utmärkt, och för detta är såväl Hanefalk som DN värda var sin eloge.

Emellertid är nog detta tyvärr att betrakta som ett undantag; som regel behandlas retorikämnet med en förbluffande lättvindighet i media. Ambulerande ”experter” kallas in för att i korta och klatschiga repliker kommentera än det ena, än det andra politikerframförandet. Fördjupningen, teorierna, historiken, tvetydigheterna, komplexiteten får stå tillbaka när det skall levereras i tv-sofforna.

Intressant nog presenterade DN av någon anledning tidigare nämnde Hanefalk som ”retorikprofessor” (någonting som jag uppmärksammade i ett tidigare blogginlägg). För detta skall naturligtvis inte Hanefalk klandras, och inte heller skall han behöva klä skott för en – enligt min mening högst berättigad – kritik mot den allmänna expertvalsen i media.

Samtidigt är just titulaturmisstaget – hur obetydligt det än kan tyckas vara – på ett djupare plan ganska betecknande för hur media ser på retoriken och för vilka problem retorikämnet ännu har när det gäller förhållandet till media. Det finns ju professorer i retorik, men varför tycks man så sällan känna till dem?

FöreläsningssalFramför allt handlar det om ett problem för universiteten. Där finns bredden och fördjupningen, där sker utbildningen och forskningen – men frågan är om man når ut med detta. En tydlig skillnad jämfört med andra discipliner är ju att akademiskt verksamma retorikforskare i påfallande liten utsträckning hörs i offentligheten när ämnet kommer på tal. Så varför denna relativa tystnad från universiteten?

Förmodligen har man delvis sig själv att skylla; som forskare är det faktiskt ens eget ansvar att föra sina resultat ut i vidare kretsar; högskolelagens berömda tredje uppgift anger ju att man skall ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet”. Samtidigt kvarstår intrycket att media gör det lite väl lätt för sig. Av lättja eller oförstånd återvinner man sin Hägg i ett ändlöst kretslopp av ytliga analyser och putslustiga kommentarer, istället för att göra sig besväret att söka upp nya, mer nyanserade röster.

På ett principiellt plan är det problematiskt att den retorikforskning som bedrivs vid universiteten närmast regelmässigt hamnar i medieskugga. Kanske kan förklaringen sökas i hur de senaste årtiondenas återuppväckta intresse för retoriken inte bara haft betydelse för den akademiska världen, utan också har lett till en kommersiell retorikboom – eller kanske retorikbubbla? – där journalister, skådespelare, författare och underhållare i parti och minut sett till att ta alla chanser som givits, medan medierna givetvis har hängt på. Retorik säljer.

Frågan är dock om denna förklaring är tillräcklig. Det återstår nog för universiteten fortfarande en hel del att göra, om man anser sig ha inte helt vill överlåta retorikdiskussionen åt kommersiella konsulter och frifräsande föredragshållare. Om retorikämnet de senaste åren har fått kämpa för att etablera sig på universiteten, så bjuder de kommande åren på en kamp om positionen i offentligheten. Det är ett mödosamt – men spännande – arbete som väntar.