Arkiv för etiketten 'experter'

De politiska skandalernas vinnare?

FicklampaVem vinner egentligen på den senaste tidens politiska skandaler?

Inte är det regeringen, som antagligen sett fram emot att få åtminstone en viss arbetstro för att förverkliga sin politik – eller de väljare som knappast ser det som någon fröjd att företrädas av personer vars politiska ambitioner låter sig överskuggas av privatmoraliska irrfärder.

Inte heller oppositionen och dess väljare har nog särskilt mycket att vinna på att värdefull tid som skulle kunna ägnas åt utvärdering, omprövning och utveckling av den egna politiken istället går åt till att med åtskillig moralisk indignation punktmarkera enskilda regeringsföreträdare.

Problematiken är inte ny, och den handlar inte enbart om turerna kring ministrarna Borelius och Stegö Chilò. Snarare ser vi här bara de senaste i en lång rad tecken på hur den politiska diskussionen allt mer kommit att fokusera enskilda politikers göranden och låtanden – och särskilt göranden och låtanden av det mer spektakulära slaget.

Förmodligen är de stora vinnarna i denna mediala och politiska skandalkultur alla de PR-konsulter och -experter, som raskt rycker ut med ursäktsmanual och pudelkrav, oavsett om det handlar om lägenhetsaffärer, katastrofberedskap, svart arbetskraft, kräftskivor, parkeringsböter, dataintrång eller licensskolk. På något sätt har man lyckats förvärva såväl rätten att skriva regelboken, som rätten att döma efter denna.

För förtroendevalda, tjänstemän och väljare gäller det kanske helt enkelt att vänja sig vid den nya situationen; även om spin inte är någon nyhet i den svenska politiken har nog inte innebörden någonsin varit så tydlig som i årets valrörelse.

De avslöjanden som duggat tätt de senaste tio åren har utgjort gefundenes Fressen för sensationsjournalister, medierådgivare och politiska kommentatorer – vilka givetvis låtit sig väl smaka. Kanske inte konstigt att “expert”-kåren med åren har blivit tämligen fet, och tyngden kommer väl till pass när det återigen ges tillfälle att gräva guld i det nya sköna medielandskapet. Sin kompetens har man om inte annat bevisat genom förmågan att tillskanska sig spaltmeter i traditionella media.


Mer om retoriken i media

TalareFör att vara ett så gammalt ämne – ett par tusen års historia är mer än vad de flesta andra kan skryta med – så framstår retoriken påfallande ofta som en spännande nymodighet, åtminstone av bevakningen i televisionen och tidningarna att döma.

Under årets Almedalsvecka hade Dagens Nyheter en serie artiklar där retorikkonsulten Christer Hanefalk analyserade partiledarnas tal: analyser som – trots att de var aningen för kvantitativt orienterade för min personliga smak – förtjänstfullt tog avstamp i den klassiska retorikens teorier. Hanefalks saklighet utgjorde på många sätt ett välkommet avbrott från det svepande tyckandet från de sedvanliga ”experterna” med platsabonnemang i televisionens studiosoffor. Om Hanefalks intresseväckande artiklar dessutom gör att fler får upp ögonen för retoriken så är det givetvis utmärkt, och för detta är såväl Hanefalk som DN värda var sin eloge.

Emellertid är nog detta tyvärr att betrakta som ett undantag; som regel behandlas retorikämnet med en förbluffande lättvindighet i media. Ambulerande ”experter” kallas in för att i korta och klatschiga repliker kommentera än det ena, än det andra politikerframförandet. Fördjupningen, teorierna, historiken, tvetydigheterna, komplexiteten får stå tillbaka när det skall levereras i tv-sofforna.

Intressant nog presenterade DN av någon anledning tidigare nämnde Hanefalk som ”retorikprofessor” (någonting som jag uppmärksammade i ett tidigare blogginlägg). För detta skall naturligtvis inte Hanefalk klandras, och inte heller skall han behöva klä skott för en – enligt min mening högst berättigad – kritik mot den allmänna expertvalsen i media.

Samtidigt är just titulaturmisstaget – hur obetydligt det än kan tyckas vara – på ett djupare plan ganska betecknande för hur media ser på retoriken och för vilka problem retorikämnet ännu har när det gäller förhållandet till media. Det finns ju professorer i retorik, men varför tycks man så sällan känna till dem?

FöreläsningssalFramför allt handlar det om ett problem för universiteten. Där finns bredden och fördjupningen, där sker utbildningen och forskningen – men frågan är om man når ut med detta. En tydlig skillnad jämfört med andra discipliner är ju att akademiskt verksamma retorikforskare i påfallande liten utsträckning hörs i offentligheten när ämnet kommer på tal. Så varför denna relativa tystnad från universiteten?

Förmodligen har man delvis sig själv att skylla; som forskare är det faktiskt ens eget ansvar att föra sina resultat ut i vidare kretsar; högskolelagens berömda tredje uppgift anger ju att man skall ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet”. Samtidigt kvarstår intrycket att media gör det lite väl lätt för sig. Av lättja eller oförstånd återvinner man sin Hägg i ett ändlöst kretslopp av ytliga analyser och putslustiga kommentarer, istället för att göra sig besväret att söka upp nya, mer nyanserade röster.

På ett principiellt plan är det problematiskt att den retorikforskning som bedrivs vid universiteten närmast regelmässigt hamnar i medieskugga. Kanske kan förklaringen sökas i hur de senaste årtiondenas återuppväckta intresse för retoriken inte bara haft betydelse för den akademiska världen, utan också har lett till en kommersiell retorikboom – eller kanske retorikbubbla? – där journalister, skådespelare, författare och underhållare i parti och minut sett till att ta alla chanser som givits, medan medierna givetvis har hängt på. Retorik säljer.

Frågan är dock om denna förklaring är tillräcklig. Det återstår nog för universiteten fortfarande en hel del att göra, om man anser sig ha inte helt vill överlåta retorikdiskussionen åt kommersiella konsulter och frifräsande föredragshållare. Om retorikämnet de senaste åren har fått kämpa för att etablera sig på universiteten, så bjuder de kommande åren på en kamp om positionen i offentligheten. Det är ett mödosamt – men spännande – arbete som väntar.