- Nä, han är ofarlig. Han dyker upp lite då och då. Tittar visst mest på en massa gammal bloggskit och sådär. Fattar inte att vissa fortfarande håller på.

- Nä. Den där Hult verkar vara en knepig jäkel. Och han bor väl här i krokarna också?

- Visst serrö. Undrar förresten om han inte är bög, med tanke på var han brukar surfa… och så har han ju skrivit en del mysko grejer till nån snubbe i Danmark. Man undrar ju ibland.

- Jaså, jag trodde han var gift.

- Näe, han har nog skilt sig. Tror till och med att det var advokater inkopplade. Stora namn, tydligen.

- Å fan… Jo förresten, var det inte hans gamla brutta som skulle lägga bud på den där sommarstugan som ni tänkt köpa?

- Var det?

- Ja, men det får du ju inte säga till nån.

- Näe, så klart.

- Ja, råd lär hon ju ha, så mycket stålar som hon verkar göra av med på nätet. Undrar var hon får allt ifrån.

- Det är nästan så att du borde höra med din brorsa. Han är ju polis. Han kanske vet nåt.

- Ja, jo…

- Fast, det är klart, det passar sig nog inte…

- Nej, det har du rätt i.

- Äh, vad säger du? Ska vi gå och ta en kopp kaffe till? Banden rullar ju om man säger så. Vi lär ju knappast missa något.

Efter några dagars utevaro har flödesaggregatorn samlat på sig hundratals nya inlägg, och man måste ställa sig frågan i vilken utsträckning man kommer hinna läsa i fatt vad som har skrivits.

På det hela taget kan man ju fråga sig hur mycket av det som skrivs i bloggosfären som är intressant så här ett par dagar senare; en icke obetydlig andel av det som publiceras har ju något av en dagsländekaraktär. Nyheter – eller kvasinyheter och pseudonyheter – föds och lever sitt korta liv inom loppet av timmar eller dagar i en bloggosfär där jakten på det aktuella är evolutionens motor.

Eller skall man kanske säga att aktualiteten är en av motorerna? För bloggvärlden har ju så många fler sidor, och det finns lika många skäl att blogga som det finns bloggare.

Ett par av dessa sidor lyfts fram i en kultursidesartikel i Expressen, där Per Andersson talar om och med Erik Stattin. Skrivandet som opinonsbildning; skrivandet som meritering; skrivandet som personligt uttrycksmedel; skrivandet som ett sätt att strukturera upp det kaotiska nätet och för andra presentera sin bild av verkligheten (här väljer också Stattin att se sin egen bloggverksamhet som en “brandvägg” mot vad man får förmoda ses som mindre intressant).

Alla verkar ha sin egna anledningar att skriva i bloggosfären, och var och en av dessa anledningar är väl så god som någon annan.

Ytterligare en aspekt – i mitt tycke en av de viktigare – är bloggosfärens dialogiska karaktär med de ständigt pågående samtal som förs inom och mellan olika bloggar, mellan bloggare och deras besökare, mellan bloggare och massmedia och världen i övrigt, och så vidare. Kanske är det denna aspekt som gör sig gällande när man känner sig lite “utanför” efter ett par dagars frånvaro. Det är på sätt och vis som när man i verkliga livet deltar i en konversation, men tvingas avvika en stund för att uträtta något ärende. Att sedan återvända till ett samtal som fortsatt utan ens egen medverkan kan vara nog så förvirrande.

På ett djupare plan väcks kanske inte blott frustration över att man missat tillfällen att göra sin röst hörd. Kanske smyger sig också in en insikt om ens relativa obetydlighet; en insikt om hur det ständigt pågående samtalet fortgår i högsta välmåga oberoende av ens egen medverkan.

Skall man då i efterhand försöka komma i kapp vad som sagts? Det hela är väl i slutändan ett personligt val: det skrivna ord som konstruerar bloggosfärens dialog tillåter – på ett sätt som inte är möjligt i ett samtal i den “verkliga” världen – en bloggare att ta del av och kommentera det som tidigare sagts. Om man som bloggare sedan verkligen vill göra detta, beror väl på smak och läggning. Vissa är framför allt intresserade av att kommentera det aktuella, att ta del i det samtidiga samtalet – andra ser samtalet mer som en skriftlig, öppen korrespondens kring ämnen som förhoppningsvis intresserar och berör; även här handlar det om de personliga preferenser som bestämmer varför man bloggar.

För det är väl i bloggosfären som överallt annars: var och en blir salig på sitt sätt.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]