Nu stod Tessin alltså den 31 mars 1747 inför Riksens ständer, beredd att avgå – och beredd att försvara sin heder och sin rätt “intill [s]in sista andedrägt”. Avgångstalet blev till ett glödande försvarstal – ett försvarstal för såväl den egna hedern som rikets heder. Stora värden var på spel:

[...] bättre vara att våldsamt dö än med anfäktad heder långsamt lefva.

Vad som stod på spel i Tessins framställning var emellertid inte enbart den egna politiska karriären. Ytterst hotades hela landets välgång – “rikets everdliga väl eller ve” – och det var med en åkallan av de svenska dygder som utgjorde samhällets grundpelare, som Tessin nu begärde avsked.

Talet i sin helhet lyder:

Min vandring har varit uppenbar, dels inför öfverhetens egen, dels under riksens ständers och dels inför mina medarbetares åsyn och ögon. Alla deras vittnesbörd åberopar jag mig här offentligen och med fullkomlig trygghet. Uppå sådana trappor, och ej genom smickran och lönliga gångar, har jag med obefläckadt samvete, igenom konungens nåd, grundad uppå rikets ständers underdåniga förslag, till det högsta riksens äreembete uppstigit. Om sådant skett utan möda, utan arbete och under tiden utan yttersta våda, derom vittna de allmännare och hemligare rikets tänkeböcker och handlingar. Att jag ej annan vinning dervid sökte än min öfverhets nöje, mitt fäderneslands nytta och ett godt omdöme, derom vittne åter mina vilkor och min belägenhet. Hvad ro jag dervid haft, det intyga de många dryga stunder jag genomgått, hvilka i förtid mitt lif och sinne tärt och utnött. Det enda jag således, näst den Högstes vittnesbörd, haft att hugna mig af, har varit öfverhetens nåd och mina värda landsmäns förtroende. Begge vill man mig på mångfaldt sätt och uppå försåtligt vis beröfva, och efter trettio års nitiska tjenster nödgas jag å detta rum, emot utspridda förklenliga och så in- som utrikes mer eller mindre intryck görande rykten anlita Svea rikes ständers urminnes rättvisa och allmänt berömda ädelmodighet, som ej annat kan än med mig instämma: bättre vara att våldsamt dö än med anfäktad heder långsamt lefva. Bevis till hvad jag andrager eger jag uti en skrift, i svenskt mål och med svenska händer nyligast skrifven, medelst hvilken jag till min heder och ära på det högsta angripes och uti hvilken jag, genom ogrundad jemförelse, till det nesligaste dödsstraff skyldig förklaras. Ehuru dess äreförgätne författare sökt sina vapen i mörkret smida, och oaktadt han sitt föraktliga namn under egen blygd döljer, vet jag både ort, rum och folk, som dervid brukats, hvilka jag, af sky för egen hämd, under dessa dessutom nog bullersamma tider, gerna en everdlig glömska öfverlemnar. Af sådana mordiska vapen och hemska hugg lär ju otvifvelaktigt riksens höglofliga ständer urskilja deras uppsåt, som med dem umgås. Det svenska namn jag bär och det svenska blod i mina ådror rinner tillskrifver jag såsom ett af svenska folkets ädla kännetecken det naturliga förakt, jag mot slika skamflata, rädda och dolda ovänner hyser. De stånde mig, i fall de sådant gitta, här, på detta dyra rummet, till tals, om jag någon orätt gjort? Om jag kallt hjerta för mitt fädernesland burit? Om jag gåfvor tagit? Om jag hemliga snaror utlagt? Om jag sökt någon, på olofligt sätt, till mina tankar locka och öfvertala? Om jag inför öfverheten sagt, hvad jag ej för menigheten dristat upprepa? Om jag någon man lönligen svärtat? Om jag, i hopp om mörker, mörka gerningar utöfvat? — Har jag slikt till rikets men eller den ringaste dess inbyggares förtryck gjort, så vare mitt stoft förströdt och mitt namn ibland eder, gode herrar och svenske män, utplånadt! Men finnes jag deremot af gammal svensk art, bör jag svensk mannarätt njuta, hvilken jag intill min sista andedrägt försvara tänker. —

Den Högste välsigne riksens höglofliga ständers anläggningar uppå en riksdag, som med skäl kan heta en af de drygaste nu under samfälda 27 års tidalopp hållna äro, emedan uppå dess beslut rikets everdliga väl eller ve hänger! Okränkt, villig tro emot öfverheten och obrottslig, otvungen lydnad mot lagen vare de oupplösliga band, som vårt samhälle fäste! Svensk rot alstre folk af ren svensk böjelse! Dygden vare allmän sak och blifve allmänt hägnad! Odygden vare utan försvar, dess täcke bortryckt, och dess födlingar utan sky utrotade! Afund och förföljelse vare till sina rätta hemvist nedsänkte af enighet och förtroende, som deras åverkade ställen åter intage! Ordning och stillhet öke de allmänna rådslagens anseende! Tro, tysthet och redligt samhälligt utförande gifve de tystare rikets värf, grund, mognad och nytta! Misstroende och förvetenhet kullkaste aldrig hvad rättvisa och grundadt statsintresse stadgat! Hvar åtnöje sig med sin lott ingen bygge sin uppkomst och glädje på andras fall! Inbyggarens ro och lugn samt landets fredliga tillstånd och oumgängliga säkerhet vare under vänskap med andra makter ett gemensamt syfte! Och ehuru en hvar eljest sin bana löpa må, så råke dock alla tillsammans, enär fäderneslandet sammanfattad hjälp tarfvar, så att ingen af oss dess, gifve Gud aldrig, förkränkta heder öfverlefva måtte. — Verlden röne således, att ett tygellöst sjelfsvåld ej är en den ädla friheten vidhängande fara! Och de länder och folk, hvilka, såsom vi, dess ljufva frukter nyttja, ege städse uti oss värdt aktade deltagare och ett uppbyggligt efterdöme! Sådana äro de säkraste hjelpredor till vår uppkomst och otvifvelaktiga bestånd, hvilka vid mitt allmänna afskedstagande från riksens ministèr rikets höglofliga ständer jag samvetsenligt välment föreslår, och mig derjemte uti riksens höglofliga ständers framhärdande benägenhet och förtroende vördsammast innesluter. —

 

(Återgiven efter Svensk Vältalighet, utgifven af Joh:s Almén (Stockholm, 1884), s. 285-287.)

Hur det gick? Tessin blev kvar som kansliråd och tillträdde senare samma år posten som kanslipresident.