Arkiv för etiketten 'bloggosfären'Sida 2 av 4

Läget i bloggosfären, del 3: Redaktörernas roll och en from förhoppning om bättre verktyg

Som konstaterats i tidigare inlägg i denna serie så befinner sig den svenska bloggosfären i något av en kvalitetsmässig formsvacka, trots att det i såväl slott som koja bloggas som aldrig förr. Det största problemet är enligt min mening att guldkornen skyms av alla innehållslösa inlägg, delvis som ett resultat av många svenska bloggare i sin jakt på återlänkar bundit upp sig vid och blivit ett bihang till de traditionella mediernas rapportering.

Även om läget är tröttande, så är det långt från hopplöst. För att kunna sålla i de ständigt ökade textmassorna behöver man emellertid assistans. I det följande vill jag lyfta fram två företeelser som kan vara förhoppningsfulla bloggläsare behjälpliga: det manuella, mänskliga redaktörsskapet och de automatiserade verktygen.

PennaDet går inte att komma ifrån att den mänskliga förmågan att sålla, tolka, värdera och presentera texter också har sin plats att fylla i det medieagglomerat som vi – med ett sällsynt oskönt ord – kallar bloggosfären. En levande redaktör har (förhoppningsvis) ett analytiskt omdöme varmot datoriserade tjänster står sig slätt. En god redaktör förmår inte blott bedöma kvalitet utan också för sina läsare presentera materialet utifrån en de egna bedömningarna. Just det subjektiva i denna position ställer krav på redaktionellt ansvarstagande: redaktören måste för sina läsare och sig själv vara beredd att motivera sin sållning och sin textvärdering, något som – korrekt och tydligt utfört – borgar för tillförlitlighet och kvalitet.

När nu Bloggtidningen gör gällande att det någonstans (hos Twingly, måhända?) skall vara på väg något slags ‘bloggredaktörer’, är det därför som en högst välkommen utveckling.1 Förhoppningsvis kan den mänskliga handen bidra till att lyfta fram intressanta och relevanta inlägg.

Förmodligen avser det påtänkta redaktörsskapet modereringen av bloggkommentarer till tidningarnas nätupplagor, och därmed är hela arrangemanget fortfarande en affär mellan å ena sidan traditionella media och å andra sidan de bloggar som kommenterar dem. Gott så, men även om vi förmodligen får se en uppryckning i kvalitetshänseende, så är förhållandet mellan de nya och de gamla medierna fortfarande detsamma, där de förra agerar kommenterande bihang åt de senare. Faktum är att en kvalitetssatsning av detta slag också innebär utökade befogenheter för mediernas grindvakter. De traditionella mediernas övertag i debatten stärks på detta sätt, även om det förhoppningsvis i alla fall leder till att deras övertag i sökmotorindexen minskar när masslänkande bloggar prioriteras ned. Nymodigheten har alltså flera sidor, och det är i nuläget tämligen oklart vad resultatet kommer att bli.2

Minst lika intressant vore dock att just ‘redaktörsskapet’ också skulle sprida sig till rent inombloggosfäriska domäner. Visserligen finns ett antal bloggar – Beta Alfa och till viss del tidigare nämnda Bloggtidning utgör två svenska exempel – som i sitt refererande och uppsamlande av vad som händer på (framför allt svenska) bloggar uppvisar drag som minner om detta. Samtidigt är det fråga om en verksamhet i relativt liten skala eller med begränsat fokus. En annan sak vore om en tjänst med samma bredd och täckning som till exempel Knuff skulle ge sig in i leken. Just den sajten är emellertid i allt väsentligt en pingcentral och har därmed en helt annan karaktär än den av människohand modererade.

SkiftnyckelEn delvis annan utgångspunkt finns nämligen i de automatiserade tjänster som aggregerar och sorterar blogginlägg utifrån länkar, etiketter och andra kategorier. Istället för att närma sig kvalitetsfrågan utifrån en subjektiv synvinkel försöker dessa verktyg finna andra kriterier för hanteringen. Snarare än att presentera ett urval grupperar dessa tjänster vanligtvis inläggen utifrån etikett, länkar eller bloggarens geografiska hemvist. Det blir därför upp till användaren av tjänsten att själv göra sållningen utifrån de inlägg som presenteras i mer eller mindre detaljerade länklistor.

Samtidigt som dylika tjänster organiserar stora mängder material och per definition släpper fram vem som helst som pingar så finns här enligt min mening utrymme för förbättringar. En sajt som Nyligen, som enbart listar nyligen uppdaterade bloggar, var måhända användbar (eller åtminstone underhållande) för ett antal år sedan när antalet svenska bloggar blott var något hundratal. Med de senaste årens bloggexplosion har emellertid behovet av mer avancerade verktyg ökat. Den bästa av dessa är förmodligen fortfarande Knuff med sidoprojekt, men också denna sajt (och eventuella framtida konkurrenter) har sina begränsningar.

Vad jag gärna skulle se är därför bland annat:

  • En tydligare sortering på ämne. Förstasidan (och den speciella sidan med aktuella blogginlägg) är fylld av länkar till läsning om allt från plastikoperationer till politik (och allt för sällan någonting däremellan – ibland tycks det som om man hamnat på en korsning mellan En ding ding värld och en politisk propagandacentral). Förvisso kan man finna sidor om mode, film och teknik – men sedan då? Varför inte vetenskap eller vardagsbetraktelser, historia eller humor – och så vidare.
  • Möjlighet till läsarinteraktion. Varför inte låta bloggläsarna ge tummen upp eller tummen ned till blogginläggen? Förvisso ett subjektivt instrument, men det är också det som är poängen.3 Bra, välskrivna och relevanta inlägg belönas av läsarna och flyttas upp i listningarna, medan intetsägande länkmissbrukare kan flyttas till en mer undanskymd plats.4
  • Mer detaljerade presentationer (längre textutdrag) av blogginläggen skulle underlätta för besökarnas sållning och därmed spara många meningslösa klick – något som i sig borde minska antalet innehållslösa inlägg.
  • Införandet (eller förbättrandet) av viktningsalgoritmer. Fråga mig inte hur Google gör5 men sökresultaten rankas på ett åtminstone hyggligt rättvisande sätt utifrån faktorer som in- och utlänkar, textmängd, uppdateringsfrekvens, beständighet, och så vidare. Visst går ett dylikt system att manipulera – alltför många försöker – men trots allt är denna rankning oftast bättre än en ren kronologisk sortering. Särskilt effektiv skulle rankningen bli i kombination med ovan nämnda förslag.
  • Teknologisk öppenhet. Detta borde gälla såväl indata &ndash en tillåtande RSS-tolk som inte i första taget sorterar bort flöden på grund av smärre syntaxfel och ett system där man inte behöver använda sig av särskild kod på den egna sidan för att delta – som utdata – ett öppet API som tillåter utvecklare och användare att komma åt och använda tjänstens data.

Detta är blott några förslag, men uppfyll dessa kriterier och ni kan åtminstone räkna in undertecknad i skaran av nöjda användare.

Detta är det tredje inlägget i en serie om den svenska bloggosfären vid årsskiftet 2007/2008. De tidigare två inläggen behandlar det ganska mörka läget och de ljusglimtar som faktiskt finns.

 
Noter:

  1. Vad nu “säkra källor”, som Bloggtidningen skriver, skall betyda… []
  2. Liksom hur påfundet är tänkt att fungera, om det alls implementeras – man får väl ta ställning till det när (och om) det blivit verklighet. []
  3. Kanske skulle man kräva registrering för betygssättning, precis som systemet på sajter som YouTube. Se också kommentarsdiskussion hos Beta Alfa. []
  4. Det ryktas att det finns en egen krets i helvetet för tidsstjälande bloggfuskare. []
  5. Det är förmodligen något slags magi. []

Läget i bloggosfären, del 2: Små glimtar av ljus

SolglimtDet var inte enbart ljusa toner i min senaste betraktelse över läget i bloggosfären nu när vi nyligen lagt år 2007 till handlingarna. Det gångna året präglades enligt min mening av en förflackning där meningslösa blogginlägg och en ogenerad jakt på bloggbesökare strålade samman i en tilltagande länkinflation som gjorde aggregatortjänster och pingcentraler allt mindre användbara.

En något dyster bild, menade Uppkopplat, medan till exempel Beta Alfa snarare valde att blicka framåt och hoppas på att bloggarna skall utvecklas från att vara parasiter på de stora medierna till att hamna i ett mer produktivt symbiotiskt läge.

Men visst, bilden är dyster. Samtidigt är den dock befogad: som jag ser det har guldkornen i bloggosfären blivit svårare att vaska fram, medan grus, brus och digitala fyllnadsmassor tar allt större plats.

Det kan emellertid vara på sin plats att uppmärksamma att det faktiskt finns meningsfullt innehåll därute. Den senaste tidens debatt kring fildelningen har visat hur bloggosfären både klarar av att samspela med traditionella media (i detta fall i form av tidningarnas nätupplagor) och att själva rycka åt sig initiativet i debatten. Skribenter med bloggen som primär plattform (Copyriot, Blogge), politiker som nyttjar såväl bloggen som tidningarnas debattsidor (Karl Sigfrid), mer papperstrogna debattörer (Horace Engdahl m.fl., Lars Weiss) – alla har de mötts i en debatt som faktiskt till viss del lyckats lösgöra sig från de enskilda medierna.

Det är alltså fråga om en debatt som förts med skilda medel och i skilda medier, och med skilda förutsättningar för deltagande. Alla kommer förvisso inte fram överallt – alla har inte tillgång till tidningarnas debattsidor, alla debattartiklar låter sig inte länkas till, och så vidare – men det är anmärkningsvärt hur pingcentraler som Knuff den här gången har lyckats sammanställa debatten och föra samman röster från så skilda håll. Kanske är detta ett (om än isolerat) bevis på hur bloggosfären börjar bli inte blott en integererad del av den offentliga debatten utan också ett eget demokratiskt forum där åsikter bildas och bryts på nya villkor.

Det är någonting som kan vara värt att komma ihåg när man tycker sig stå upp över öronen i kvällstidningskrönikörernas kalkylerande provokationer, i opinionsundersökningsfetischternas plattityder, i skvaller kring idrotts- och musikbranschernas galajippon, i referatbloggarnas och besökarjägarnas länkträsk.

Allt är inte becksvart; då och då glimmar det faktiskt till. Och det kan bli ännu bättre; mer om detta i ett kommande inlägg.

Detta är andra delen i en serie inlägg om läget i bloggosfären. Det första avhandlar problem med länkinflation, de traditionella mediernas roll som grindvakt i debatten och bloggarnas minskade betydelse. Nästa inlägg är en from förhoppning om bättre verktyg.


Läget i bloggosfären, del 1: Länkinflationen, traditionella media och bloggarnas tappade betydelse

SfärTyvärr är det nog bara att konstatera att bloggåret 2007 knappast kommer att gå till historien som ett av de bästa. Vad nu ett subjektivt “bästa” skulle innebära – låt oss blott konstatera att även om vissa enskilda bloggar briljerat, så har den svenska bloggosfären som helhet knappast gjort detsamma.

I ärlighetens namn kan jag inte heller säga att jag själv hunnit och orkat med några bravader under det gångna året. Föräldraskap och arbetsbelastning har tvingat mig att prioritera annorlunda. Samtidigt är det svårt att förneka att den i mina ögon ganska trista utvecklingen av den svenska bloggosfären inte direkt bidragit till att skänka geist och motivation.

Vad är det då som har gått fel?

Framför allt har det under det gångna året blivit tydligt hur problematiskt bloggarnas förhållande till traditionella media – och då särskilt tidningarnas nätutgåvor – har blivit. Detta förhållande har i och för sig alltid varit mer eller mindre ansträngt och neurotiskt. I och med tjänster som Twingly, och till viss del också Knuff, har pendeln svängt, från en passivt-aggressivt hållning med bloggarna i något slags pseudoopposition mot mainstreammedia till ett ensidigt uppvaktande av samma media.

2007 års bloggosfär har präglats av en osund länkfrossa, där enskilda bloggare i jakt på besökare länkat som besatta till så många tidningsartiklar som möjligt. Kanske har penning- och publicitetslystna bloggare därmed lyckats åstadkomma lite högre staplar i besöksstatistiken och – högst eventuellt – skrapat ihop ytterligare några ynka korvören genom allehanda annonslösningar.

För bloggläsaren däremot är det ytterst tveksamt om detta har lett till något mervärde. Tvärtom tycks det, trots alla nya bloggar, som om det blir allt svårare att hitta några substantiella kommentarer till aktuella händelser när allt fler bloggare i allt fler inlägg staplar allt fler fåordiga och banala observationer länkade till vad som nu kan tänkas för tillfället dominera tidningarnas nätupplagor eller indexeringtjänsternas topplistor. Den som följer en länk från en artikel är föga betjänt av att besöka en bloggare som i princip enbart kläcker ur sig “läs det här”, följt av en eller flera länkar. Ändå är det, åtminstone som jag uppfattar det, just så som det i allt större utsträckning kommit att se ut under året.

Bloggosfären som kollektiv har därmed kommit att bita sig själv i svansen. Detta har tack och lov också till viss del kommit att uppmärksammas under året, och flera har också påpekat hur länkinflationen inte bara lett till en innehållslig urvattning av bloggosfären utan också till att bloggare har fått se hur man tappat sina tidigare starka positioner man haft i rankningen hos sökmotorer som Google.

Den nyfunna kärleken till de traditionella medierna har dock inte varit besvarad och länkströsslandet har inte varit ömsesidigt. Tvärtom har tidningarnas webbupplagor i allt större utsträckning valt att ta bort möjligheten till bloggkommentarer på olika artiklar.1 Delvis beror detta förmodligen på alla innehållslösa nonsensinlägg, vilka i allt väsentligt skiljer sig föga från traditionellt kommentarsspam vars enda syfte är att göra reklam för den egna produkten (i det här fallet den egna bloggen).

Därtill kommer ytterligare en aspekt, vilken är nog så viktig att uppmärksamma: man vill från traditionella media utnyttja möjligheten att avgöra vilka kommentarer som får höras. Som skäl härför anförs bland annat hur olika bloggar i sina kommentarer begår handlingar som befinner sig på oklar sida av lagens råmärken: uthängningar av enskilda individer är ett exempel. Denna förmenta omsorg om pressetiskt ansvarstagande eller allmän lag och ordning innebär samtidigt att man tar på sig rollen som smakdomare och åsiktscensor, vilket under det gångna året bland annat yttrat sig i att man från en av de stora tidningarnas håll valt att inte tillåta länkar från vissa bloggare – något som vållat stor debatt i bloggosfären. I ett enskilt fall har turerna kring en enskild bloggare dessutom urartat bortom det absurda – och utanför bloggosfären – med hot, personangrepp och nedstängda bloggar som följd.

Sammantaget visar utvecklingen på någonting som utgör ett ganska allvarligt problem för den svenska bloggosfären. Bloggarna har inte enbart tappat i betydelse hos sökmotorerna; de har tappat i betydelse i största allmänhet i dagens medialandskap. Från att ha varit ett framåtskridande fenomen som utnyttjade en ny publiceringsplattform för att göra nya röster hörda, så utgör bloggarna nu allt som oftast föga mer än ett rapsodiskt kommenterande bihang till den traditionella pressen. Det är oftast – undantag finns förvisso, men exemplen är få till antalet – gammalmedia som avgör dagordningen: vad det talas om, och vilka röster som hörs. Allt för många bloggare finner sig uppenbarligen i detta och traskar glatt efter på den anvisade vägen.

Det sägs förvisso mycket i bloggosfären av år 2007, men den säger kanske inte lika mycket.

Detta är det första av ett par inlägg om dagsläget i bloggosfären: om problem och om möjliga lösningar.

 
Noter:

  1. Den (alltför) populära tjänsten Twingly har till och med själv uppmärksammat problemet och väckt frågan om att införa ett tak för antalet länkar från ett enskilt blogginlägg. []

Samtidigt på annat håll: LIBRIS, Bloglines och del.icio.us

Den senaste tiden har – i vanlig ordning, tycks det som – bjudit på arbete så att det räcker och blir över. Det mesta skrivandet och läsandet har för min del därför framför allt skett på annat håll än i bloggosfären.

BetaDet hindrar naturligtvis inte att intressanta saker händer, till exempel om man lyfter blicken från de världsavgörande händelserna för att i stället ta en titt på vad som på nätet sker under moderiktig “beta“-flagg:

  • KB:s publiceringsdatabas LIBRIS – alla bibliotekskatalogers moder1 – fortsätter att utvecka sin nya söktjänst. Bland de många nymodigheterna kan nämnas en viss, om än försiktig, öppning mot externa sociala webbtjänster som LibraryThing. Det skall bli spännande att se hur dessa aspekter av det fortsatta arbetet utvecklas.
  • Flödesläsaren Bloglines arbetar också med en betaversion, ett nytt utförande som känns både smartare och snyggare än den vid det här laget närmast urmodiga “vanliga” varianten. Att man nu avskaffat den tämligen obegripliga tidigare begränsningen på 200 inlägg per flöde känns som ett välkommet steg.2
  • Bokmärkestjänsten del.icio.us har länge varit en personlig favorit, om än alldeles för underutnyttjad. Också här finns det storslagna planer, närmare bestämt för vad man kallar för Delicious 2.0.3 (Jag som i min enfald trodde att del.icio.us närmast var själva definitionen på webb 2.0…) I vilket fall som helst får man nog hålla tummarna för att man motstår frestelsen att klämma in en mängd andra funktioner än just den sociala bokmärkesbiten – det är just den avskalade funktionaliteten4 som i mina ögon gjort tjänsten så bra.

 
Noter:

  1. Nåja, i alla fall i Sverige… []
  2. Därmed har jag nätta 15500 inlägg att läsa, i stället för ringa 9660. []
  3. Ser jag hos mymarkup.se. []
  4. Tillsammans med den stora mängden användare som genererar intressant innehåll. []

Samtidigt på annat håll: Habermas och nätet

När kroppen har tagit semester och hjärnan kämpar för att klara den närmast totala sömnbrist som följer av nattamningsavvänjningen, så är det skönt att veta att de intressanta diskussionerna sällan sinar i bloggosfären.

FolkmassaLäs till exempel Johan Karlsson på bloggen Mothugg om hur Jürgen Habermas inte hajar nätet (samt de intressanta kommentarerna till blogginlägget). Karlsson lyfter här fram hur filosofen hyser en minst sagt begränsad tilltro till internets potential för ett demokratiskt offentligt samtal. Förmodligen går det att dra en någorlunda rak linje från denna Habermas’ skepsis mot det fragmentiserande nätet till hans vurm för “kvalitetspressen” och vidare till tankar kring något slags public service-press.

Habermas’ hållning till nätet må – åtminstone enligt min mening – vara nattstånden, men icke desto mindre öppnar den för andra, betydligt fräschare och mer intressanta diskussioner om internet, demokratin och det eventuella offentliga samtalet (eller kanske samtalen?).

Jag hoppas få möjlighet att återkomma till ämnet (liksom till så mycket annat) när de små grå cellerna är utvilade nog för att ta några steg upp på behovstrappan.


Ha måttliga förväntningar på sanningshalten

TidningarBloggare har alltsom oftast ett lätt tvångsmässigt förhållande till media, och särskilt till media och “sanningen” – särskilt när det är bloggosfären som avhandlas.

De som nu upprörs1 är över att Aftonbladet med hjälp av egen statistik valt att kora sin egen tidnings högt avlönade bloggare med anhang till “[b]loggvärldens kungafamilj” begår förmodligen misstaget att förvänta sig att (kvälls)tidningarna skulle ha som målsättning att skriva det som är sant. Så är sällan fallet.

Boulevardpressen har snarare som mål att skriva det som är underhållande, skrämmande, intresseväckande, provocerande, kittlande – och framför allt säljande. Givetvis är detta också Schulmännens uttalade strategi, enligt AB:s intervju/annons:

  • De skriver sådant andra inte vågar.
  • De tar flyktiga tankar en resa längre.
  • De ”kryddar” språket (tönt, balle… ja, ni fattar).
  • Ingen av dem drar sig för att slänga skit på folk.

När det gäller de ovanstående punkterna vet jag inte om Aftonbladet tänkt sig några likheter med den “riktiga” kungafamiljen. Däremot syns det tydligt hur tidningen utnyttjar artikelns form för att göra textreklam för egna eller närstående produkter. Till och med statistiken bygger på uppgifter från den egna tidningens bloggportal.

Den kommersiella traditionen är lika gammal som tidningen; redan Almqvist utnyttjade ju sin position på Aftonbladet för att under pseudonym publicera recensioner av sina egna böcker. På sätt och vis har nog ganska lite förändrats under sedan dess.

I det här fallet torde det väl stå ganska klart vad det är man vill lyfta fram. Och inte är det några sanningar om bloggosfären, i alla fall inte den utanför den egna domänen. Så varför bry sig, egentligen?

 
Noter:

  1. Det börjar bli lite löjligt nu, att ett av de enklaste sätten att få uppmärksamhet i bloggosfären fortfarande är att komma med svepande uttalanden om densamma, gärna i traditionella media. []

Spam är spam, om än i manuell form

SpamDet har den senaste tiden börjat dyka upp fler och fler en- eller fåradiga kommentarer. Dessa kommentarer har varit påfallande allmänt hållna, och de tycks nästan alla ha postats i Polen (och därtill ofta hittat till bloggen via olika kategorier på bloggar.se). Gemensamt för dem alla är också att de länkat till diverse katalogsajter/länkfarmer. Då dessa länkar tycks mig ha varit det egentliga syftet med banaliteterna har jag i möjligaste mån tagit bort själva länkarna, men behållit kommentarerna.

Nu får det emellertid räcka med daltandet, och det tycks som om jag inte är ensam om att ha fått nog.

Som Malin Sandström på bloggen Vetenskapsnytt uppmärksammar, så förefaller hela spektaklet både mer omfattande och mer systematiskt än vad jag först kunde tro. (Här finns till och med en karta över hur eländet sträcker ut sina tentakler mot hederliga bloggare – däribland undertecknad.)

Från och med nu är det därför borttagning + blockering som gäller. Kommentarsfunktionen är till för diskussion, inte för att systematiskt göra reklam för egna sajter.


Men… var är vetenskapen?

Tog just del av Twinglys rapport om svenska bloggar – en publikation som lyckats väcka rejält med uppmärksamhet1, men där den riktigt intressanta läsningen nog snarare finns i bloggarnas diskussioner än i själva rapporten.

Inte nog med att det finns ett antal frågetecken kring hur själva mätningen gått till; rapporten är hyggligt grund i det att den framför allt håller sig till ett fåtal mer än lovligt breda ämnesområden: mode/inredning, politik, nöje/kultur/vardagsbetraktelser samt medier/reklam/bloggosfären. Att resa några större invändningar mot detta är dock förmodligen ganska meningslöst – kanske är det helt enkelt så den svenska bloggosfären av idag ser ut.

För den som bloggare som befinner sig inom områden som är smalare eller nördigare, mer esoteriska eller mer svårfångade än de av Twingly uppmärksammade publikmagneterna, lämnar rapporten emellertid en hel del övrigt att önska.

Den forsknings- och utbildningsorienterade bloggaren, för att ta ett exempel, har inte här inte mycket att hämta. Medan man i Twingly Report Sweden kan studera listor över mest bloggade färger och rum, ministrar och partier, böcker och filmer, tidningar och företag, dieter och kryddor så finns inte ett ord om vetenskap – i någon form.

Kanske någon driftig bloggare kan göra en insats här. Ty det är väl knappast så att diskussioner om forskning, vetenskap och utbildning är helt ointressanta företeelser i den svenska bloggosfären.
 
Noter:

  1. Och i och med detta inlägg blir det ännu mer. Där fick de till det… []

Bloggen är en tidning

TidningarJag vet inte hur många gånger jag mött påståendet att “en blogg är en dagbok på nätet”, och hur många gånger jag med en dåres envishet framhärdat i att bloggen är ett eget medium. Är det emellertid något annat medium som bloggen liknar så är det en tidning, snarare än en dagbok.

Ett antal egenskaper går vanligtvis att finna hos en blogg – oavsett dess inriktning –, egenskaper som alla påminner om just hur en tidning ser ut:

  • Den publiceras löpande.
  • Den bygger på att det finns en läsare som, fastän ofta okänd, är skild från skribenten.
  • Man kan vanligtvis prenumerera på den, med hjälp av nyhetsflöden.
  • Den har en kommentarspolicy. Det kan handla om fria eller modererade kommentarer – eller inga alls – men det är bloggaren som avgör läsarmedverkan.
  • En och samma blogg innehåller ofta skilda ämnen, från nyheter och analyser till trivialiteter och personliga kommentarer.
  • Blogginläggen varierar ofta i längd, från korta blänkare till massiva textsjok.
  • Den kan bygga på såväl det skrivna ordet (vilket utgör grunden för de allra flesta bloggar) som bilder (såsom varande illustrationer till artiklar eller talande för sig själva).
  • Den relaterar till andra bloggar, och blir inte sällan en del i debatter som förs i en större krets av bloggar.

Inte undra på att det nu när det rapporteras om hur skilda “kändisar” slutar blogga framför allt handlar om mediafolk – och särskilt tidningsfolk. Det handlar på sätt och vis bara om ett val av tidning att medverka i. Rimligtvis ligger läsarsiffror, betalning och status till grund för beslutet. Än så länge talar det sällan till bloggens fördel.

 

Uppdatering 25 maj 2007:

Författaren Bengt Ohlssons krönika i gårdagens DN På stan är ännu ett exempel som med all önskvärd tydlighet illustrerar slutklämmen ovan. Ohlsson säger sig ha tröttnat på bloggarna och dess “viktigpettrar och skvallertanter”. Genom krönikans frejdiga (och, får man förmoda, tänkt humoristiska) språk skiner en trots ironierna illa dold elitism. Augustprisvinnaren har bestämt sig för att överge ett Internet befolkat av “miljontals förlorare”, för att i stället uppehålla sig i en Riktig Tidning (dit minsann inga “glada amatörer” som “Leker Tidning eller Leker Bok” släpps in). Att sedan platsen för Ohlssons antinätalster är en nittonhundratalsartad nöjesbilaga som till största delen består av annonser och krogrecensioner gör att det hela blir… ja, närmast bisarrt.


Retorik, demokrati och argumentationsknappologi

En av de stora demokratiska poängerna med retoriken är att den lär oss att skärskåda politikens språk och argumentation. En förståelse av den mänskliga kommunikationens former och funktioner främjar medborgarens förmåga till politiska bedömningar och ställningstaganden.

Argumentkunde det i alla fall vara, men det är ganska ovanligt att en djupare retorisk medvetenhet kommer till uttryck i debatten. Istället ser man ofta i den politiska analysen uttryck för ett märkligt argumentativt felfinneri. Särskilt vanligt förefaller detta vara på nätet1, där debattörer i blogginlägg och -kommentarer excellerar i terminologisk exercis. Man tävlar om att slå varandra i huvudet med allehanda klassifikationer av meningsmotståndares yttranden: “Ursäkta, min herre2, men jag tror att ni just använde er av ett auktoritetsargument. Fi donc!”

Inte sällan gräver dessa den förment korrekta argumentationens banerförare ner sig i någon av alla de listor över argumentationsfel som står att finna på nätet. Härvid verkar man naturligtvis i en urgammal tradition där filosofer med logiken som tillhygge givit sig på den retorik man menat vilseför människorna. Sentida efterföljare har gjort vad de kunnat för att fylla på med nya termer och begrepp för att skilja de “riktiga” resonemangen från de felaktiga.

Ur ett demokratiskt-politiskt perspektiv ligger dock problemet med att denna hållning redan i hur man talar om vissa retoriska grepp som argumentationsfel, vilket skulle implicera att det finns ett rätt sätt att uttrycka sig. Och det har man naturligtvis all rätt att tycka – det har gjorts åtskilliga hedervärda ansatser att finna former för ett demokratiskt, transparent och anständigt offentligt samtal. Det är inte fel att förorda stringens, klarhet och konsekvens i en diskussion. Samtidigt innebär emellertid kraven på argumentativ logisk korrekthet en förnekande av det retoriska i kommunikationen och därmed en stor risk för att man missar vad det är som verkligen övertygar människor.

Ty politik och politisk argumentation är inte enbart en fråga om logiska resonemang; också känslor och förtroende spelar en nog så avgörande roll. Här kan det också vara värt påminna om retorikens råd om att inte blott se till huruvida resonemangen är “sanna” eller “giltiga”, utan likaväl om de är sannolika eller rimliga.

Ett överdrivet formalistiskt och logoscentrerat förhållningssätt leder inte enbart till tråkigare debatter och diskussioner, utan också till enkelspåriga och ytliga analyser – med en grundare förståelse som följd. Därmed bidrar knappologerna till att sprida falska förhoppningar om att begripa och bemästra den mänskliga kommunikationen, och retoriken som demokratisk resurs förblir outnyttjad.
 
Noter:

  1. En anledning till att nätet blivit en skådeplats för argumentationspedanteri är det skrivna ordet på ett helt annat sätt kan granskas och analyseras än mer flyktiga muntliga yttranden. Moderna media lär emellertid på sikt medverka till att minska denna skillnad eftersom möjligheterna att dokumentera och distribuera också det talade ordet ständigt ökar. []
  2. Det kan lika gärna handla en en kvinna. När det gäller argumentationsfelfinnarna förefaller – åtminstone efter en högst ovetenskaplig undersökning – emellertid männen vara i majoritet. Av någon anledning. []