Arkiv för etiketten 'bloggande'Sida 2 av 3

Pennan åter vässad

Pennan är vässadDet är väl ingen idé att ägna allt för mycket tid åt att klaga över att man har för lite tid, men under hösten har just tiden varit en bristvara för min del. Som hårt arbetande småbarnsfar med mycket att läsa och skriva på annat håll har tyvärr bloggandet fått stå tillbaka – vilket om inte annat framgår av den tämligen usla uppdateringsfrekvensen mellan de senaste inläggen.

Misströsta dock ej!1

När vintermörkret nu i dagarna når sin kulmen går inte blott norra halvklotet, utan också denna lilla bubbla i bloggosfären, äntligen mot ljusare tider.

Gåtfullt 27 - ledtråd 11Vänta er därför både ett och annat av både det obskyra och arkaiska och det relevanta och aktuella. Förmodligen blir det en rejäl dos av lättviktigare material, men också en del smalare saker. Kunskap, kultur, kuriosa; retorik, pedagogik, medier; dåtid, nutid och framtid – och lite mer därtill.2

Och så blir det, naturligtvis, en nystart också för den under hösten sorgligt försummade bildgåtan. En elfte ledtråd finns för övrigt i bilden till vänster; jag ber om ursäkt för att den dröjde.

 

 
 
Noter:

  1. Om nu någon till äventyrs skulle få för sig att misströsta; det finns trots allt roligare saker att ägna sig åt. []
  2. Jag hade kunnat skriva “lite sång, lite dans, lite naket”, men det är tveksamt om denna blogg är det rätta forat för den varan. []

Ha måttliga förväntningar på sanningshalten

TidningarBloggare har alltsom oftast ett lätt tvångsmässigt förhållande till media, och särskilt till media och “sanningen” – särskilt när det är bloggosfären som avhandlas.

De som nu upprörs1 är över att Aftonbladet med hjälp av egen statistik valt att kora sin egen tidnings högt avlönade bloggare med anhang till “[b]loggvärldens kungafamilj” begår förmodligen misstaget att förvänta sig att (kvälls)tidningarna skulle ha som målsättning att skriva det som är sant. Så är sällan fallet.

Boulevardpressen har snarare som mål att skriva det som är underhållande, skrämmande, intresseväckande, provocerande, kittlande – och framför allt säljande. Givetvis är detta också Schulmännens uttalade strategi, enligt AB:s intervju/annons:

  • De skriver sådant andra inte vågar.
  • De tar flyktiga tankar en resa längre.
  • De ”kryddar” språket (tönt, balle… ja, ni fattar).
  • Ingen av dem drar sig för att slänga skit på folk.

När det gäller de ovanstående punkterna vet jag inte om Aftonbladet tänkt sig några likheter med den “riktiga” kungafamiljen. Däremot syns det tydligt hur tidningen utnyttjar artikelns form för att göra textreklam för egna eller närstående produkter. Till och med statistiken bygger på uppgifter från den egna tidningens bloggportal.

Den kommersiella traditionen är lika gammal som tidningen; redan Almqvist utnyttjade ju sin position på Aftonbladet för att under pseudonym publicera recensioner av sina egna böcker. På sätt och vis har nog ganska lite förändrats under sedan dess.

I det här fallet torde det väl stå ganska klart vad det är man vill lyfta fram. Och inte är det några sanningar om bloggosfären, i alla fall inte den utanför den egna domänen. Så varför bry sig, egentligen?

 
Noter:

  1. Det börjar bli lite löjligt nu, att ett av de enklaste sätten att få uppmärksamhet i bloggosfären fortfarande är att komma med svepande uttalanden om densamma, gärna i traditionella media. []

Åter hemma

Peyrou

Efter en fantastisk vecka på kongress i franska Montpellier är jag tillbaka i den eviga ungdomens stad. Den närmaste tiden lär framför allt ägnas åt sammanställning, utvärdering och korrespondens samt uppföljning av allehanda uppslag och idéer.

Därtill kan det förhoppningsvis ges en del tillfällen till bloggande – och såvitt jag förstår har den senaste tidens väder knappast lockat till utomhusaktiviteter.

Det kanske till och med kan bli ett litet arkivbesök någon gång framöver…


Vidare... ] Etiketter: bloggande, meta, planer, tillbaka
Technorati: bloggande, meta, planer, tillbaka,
bloggar.se: bloggande, meta, planer, tillbaka,

Metabloggandets topiklära

FjäderpennaIbland tar livet bortom tangentbordet upp det mesta av ens tid. Att utöver föräldraledighetens kärnverksamhet hinna med allt från föredragsskrivande till födelsedagsfirande gör att bloggandet stundtals får stå tillbaka. Och det är precis som det skall vara – även om det finns så mycket man vill fylla bloggen med, så saknas däremot tiden, och som bekant tvingas man ju prioritera.

Egentligen är det lustigt att man känner sig förorsakad att överhuvudtaget ta upp detta i ett blogginlägg, men det tycks som om själva bloggmediet inbjuder till det. Härigenom skiljer sig bloggandet från mer traditionella media, där konstaterandet “inget har hänt” ofta kan vara nog så korrekt, även om man sällan skulle erkänna att så verkligen är fallet.

Med bloggarna förhåller det sig emellertid annorlunda; frågan är om något annat medium innehåller en lika stor andel metaberättande. “Ingenting att skriva om” skriver bloggaren den ena dagen, “fortsätta eller sluta” frågar hon eller han den andra dagen.

Skrivkramp – eller, som det heter i bloggosfären, bloggtorka – har blivit ett stående ämne. Samma sak kan sägas om det inte heller helt ovanliga ifrågasättandet av den egna entusiasmen och förmågan. Förmodligen är det inte allt för långsökt att betrakta dessa ämnen som moderna loci där den genomsnittliga bloggaren med jämna mellanrum söker stoffet till sitt skrivande.

Det egna skrivandet – med förtjänster och brister, vara eller icke vara, – är emellertid inte enbart en fråga för söndagsbloggaren. Ett flertal starkt profilerade bloggare med positioner eller ambitioner inom media, politik och litteratur har under de senaste åren börjat blogga, slutat och i vissa fall börjat igen – allt under det att läsarna omsorgsfullt underrättats om överväganden och beslut.

Kanske finns förklaringen till detta egentligen ganska besynnerliga beteende i formatet, där bloggaren själv står som ansvarig för inte blott det skrivna – utan också för att det överhuvudtaget skrivs något.

Kanske kan möjligheten till kommunikation mellan bloggare och läsare också ge upphov till en känsla av ömsesidig lojalitet: i det att man skriver, läser, kommenterar, prenumererar gör man sig till del av ett socialt sammanhang där man inte enbart skapar sin logg för sin (eller dess) egen skull.

Kanske är det här samvetet och självförtroendet (eller bristen därpå) kommer in och får skribenten att undra om den senaste texten var tillräckligt bra, om blogginläggen kommer tillräckligt ofta, om någon läser dem.

Och kanske, kanske är det därför som bloggaren känner ett behov av att lufta dessa tankar i bloggosfärens offentlighet, att underkasta dem läsarnas dom.


Bloggens betydelse – svår att uppskatta?

FolkDet är inte utan att det känns aningen tröttsamt att fortfarande, år 2007, behöva höra bloggen avhandlas som vore den blott en “dagbok på nätet”. Detta bekommer emellertid inte journalisten m.m. Susanna Popova, som i en kolumn i Svenska Dagbladet och med en nödtorftigt avdammad Sigmund Freud i kulisserna ger sig på att uttyda bloggmediets undermedvetna.

Popova drar en rak – nåja, någorlunda rak – linje från forna tiders1 hemliga dagboksskrivande till dagens bloggar, som inte enbart nöjer sig med att skriva dagbok utan också därtill ser till att sprida sina innersta tankar till hela världen.

Därmed slår Popova huvudet på spiken. Synd bara att det är fel spik.

Ty bloggen är inte en blott en “dagbok”, inte blott en samling självbespeglande bekännelsetexter med varierande blanding av vardagstrivialiteter och sensationslystnad. Även om denna kategori av skribenter också finner sin plats och sina läsare, så är bloggen i sig ytterst föga annat än ett medium för digital, kronologisk publicering. Redan en mycket snabb titt på den svenska bloggosfären (eller bloggosfärerna) av idag borde räcka för att se hur mer eller mindre personliga berättelser samsas med renodlade litteraturbloggar, modebloggar, matbloggar, politikbloggar, religonbloggar, teknikbloggar och så vidare.

Vad alla dessa har gemensamt är egentligen inte mycket mer än format och publiceringsteknik, samt förstås det faktum att de på ett eller annat sätt ingår i något som lite halvluddigt2 kallas “bloggosfär”. Också detta fenomen får sig en liten känga i Popovas text:

Men lika närvarande som bloggarna är, lika frånvarande är deras läsare. [...] Bloggosfären bygger till stor del på att bloggarna läser varandra, en elitstudiecirkel som någon uttryckte det.

Som stöd för sitt påstående anför Popova statistik som sägs visa att “[b]ara 8 procent av Sveriges befolkning läser minst en blogg i veckan”. Svagheten med detta resonemang är åtminstone trefaldig:

För det första: vad säger att 8 procent av Sveriges befolkning är så “bara”? Med ett invånarantal på 9 117 712 personer3 skulle det innebära att fler än 729 000 människor tar del av ett medium som inte har särskilt många år på nacken.4

För det andra: även om dessa bloggläsare bara utgör en bråkdel av tidningsläsarna, så står sig bloggosfären tämligen väl i konkurrensen med många andra smalare medier – till exempel den lilla tv-kanal där Popova själv är programledare, någonting som också påpekas av SvD:s medieskribent Martin Jönsson.

För det tredje: varför skulle antalet läsare (eller andelen mediekonsumenter) stå som enda kvalitetsmått5, utan hänsyn taget till de sammanhang det handlar om? Vad spelar det för roll att si och så många procent av befolkningen läser bloggar, om det är så att den blogg man skriver läses av alla i ens idrottklubb, hembygdsförening eller vad det nu vara månde? Betydelsen hos en blogg kan inte enbart mätas med läsarsiffror; få skulle väl komma på att låta absoluta försäljningstal vara det enda som avgör genomslaget hos vetenskaplig tidskrift.

Sammantaget framstår Popovas artikel som tämligen typisk för traditionella media, där man försöker värdera betydelsen av någonting utifrån ett allt överskuggande kriterium, nämligen antalet läsare.

På ett område har Popova emellertid rätt: att skriva – och särskilt i traditionella media – om bloggosfären leder ofelbart i reaktioner i just densamma:

Den som skrivit en stavelse om bloggare har fått veta att den lever. [...] Få grupper är så bra på att bevaka sitt territorium som bloggarna som vaktar bloggosfären.

Vilket skulle bevisas.

 
Noter:

  1. Det vill säga när Popova var liten. []
  2. Några skulle kanske säga halvlöjligt, men det är en annan diskussion. []
  3. 31 januari 2007; se statistik från SCB. []
  4. En vidare problematisering av statistiken erbjuds för övrigt av Fredrik Wackå, som menar att antalet bloggläsare förmodligen är mycket fler, om man också tar hänsyn till alla de besökare som genom Google och andra sökmotorer snubblar in på bloggar utan att reflektera över vilket medium man tar del av. []
  5. Det är “dumt att jämföra kvantitet med kvalitet”, som Beta Alfa uttrycker det. []

Digitala spår för framtida läsning

RunstenDet sägs ju att det som publiceras på nätet blir kvar för alltid. Om det inte vore så att internetanvändandet kändes så vardagligt, så skulle nästan tanken svindla en aning. En textens beständighet som denna har få, om några, kulturer genom historien kunnat uppnå – även om de har hoppats. Lertavlor, papyrusrullar, hällristningar, runstenar1, pergamentrullar, papper… allt faller förr eller senare offer för tidens tand.

Utom nätet, då. Varje rad, varje ord man som bloggare skriver blir en hälsning till framtiden: till barn, barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare.2 Därmed får det skrivna ordet3 möjligheter till en tidigare oöverträffad spridning inte bara i rummet, utan också i tiden.

Men det finns nog trots allt en och annan hake. “För alltid” skall rimligtvis snarare ses som “så länge vår egen eller andra teknologiskt kompatibla kulturer existerar”. På det sättet skiljer vi internetanvändande människor oss kanske inte så mycket från tidigare civilisationer. Riktigt säkra på att skapa någonting bestående kan vi aldrig vara – även om vi kan hoppas.

Och vem vet förresten om framtidens generationer kan förstå oss, även om de har tillgång till våra texter? Man kan blott hoppas.

 
Noter:

  1. Runstenen på bilden är den så kallade Vaksalastenen. []
  2. Hej på er! []
  3. Eller bilden, videoklippet, et cetera… []

Tankar från föräldraledigheten

FöräldraledigDen regelbundet återkommande bloggbesökaren har säkert lagt märke till att bloggaren själv den senaste tiden varit allt annat än regelbundet återkommande.

Anledningen härtill är enkel. Sedan i december (och fram till mitten/slutet av juni) är jag föräldraledig. Föräldraskapet är dessutom mer än så, mer än ett heltidsjobb – det är snarast den punkt kring vilken hela tillvaron roterar. Förälder är man dygnet runt, varje dag.

Det mesta av vad man tidigare kallat “fritid” har sålunda definitivt fått såväl ett annat innehåll som en annan innebörd. Man ägnar helt enkelt med glädje sin tid åt andra aktiviteter, allt med den lilla i centrum. Annat får däremot stå tillbaka när den privata tiden blir allt knappare och allt mer fragmentariserad. Det finns mycket som man inte längre hinner med lika mycket som förr, och bloggandet utgör inte något undantag.

Trots detta gör sig världen utanför familjelivet sig understundom påmind. Som om det inte räckte med allt annat man har att göra som småbarnsförälder så finns ett och annat att stå i när det gäller tiden efter föräldraledigheten. Hit hör avhandlingen, som sover en ganska orolig sömn. På ytan sker inte mycket, men någonstans djupt i det undermedvetna fortsätter aktiviteteten. Och förmodligen är det just så det skall vara – en alltför djup dvala kan ge avhandlingen ett plågsamt långsamt uppvaknande.

UpplysningSamtidigt som tankarna på avhandlingen då och då lite trött tittat fram från något mörkt skrymsle långt bak i huvudet, så har den senaste tiden också fyllts av mer brådskande aktiviteter. Hit hör förberedelserna inför sommarens stora begivenhet, the Twelfth Enlightenment Congress: Knowledge, Techniques and Cultures in the 18th Century. Formulär skall ifyllas, föredrag och abstracts skall författas, resebidrag skall sökas, och så vidare. Om nu allt går vägen1, så medverkar jag med ett föredrag med “Rhetoric, Texts and Tradition in Swedish 18th Century Schools”. Föredraget blir en del i workshopen Metamorphoses of Rhetoric. Classical Rhetoric in the Eighteenth century, och med de framstående forskare från flertalet länder som väntas medverka, blir såväl workshopen som hela kongressen någonting att se fram emot.

Så långt framtiden; också samtiden kräver sitt mått av uppmärksamhet. Även om föresatserna är goda så lär bloggandet även fortsättningsvis vara mindre regelbundet. Kanske kommer innehållet också i något högre grad avspegla det faktum att jag är pappaledig – färre tankar från akademin, fler tankar från föräldraledigheten, alltså. Vi får väl se.

 
Noter:

  1. Det vill säga, om de ekonomiska förutsättningarna för deltagandet kan uppfyllas. []

Vila i frid, Bloggkrönikan!

Ekots Bloggkrönika är död – saknad av få, sörjd av ännu färre, kommenterad av alla. I mindre än ett år försökte krönikan leva upp till sin inte allt för krävande målsättning:

Ekots bloggkrönika återger åsikter, tankar och inlägg om politik och samhälle i vid bemärkelse som publiceras på bloggar på internet. Förutsättningen är att de ska vara relevanta, genomtänkta och välgrundade.

När nu Bloggkrönikan lägger ner verksamheten är det med motiveringen att man helt enkelt haft svårt att hitta bra bloggar:

Att hitta det välskrivna, välgrundade och samtidigt relevanta kan osökt få en att tänka på det gamla ordstävet om gumman som klippte grisen och nödgades konstatera att det var mycket väsen och lite ull.

Någonstans blev det uppenbarligen fel; av någon anledning fick bloggkrönikören Jörgen I Eriksson för sig att klippa grisen.

RadioBloggkrönikan medger själva att det är det omöjligt att i en radiokrönika1 sammanfatta allt vad som sägs i bloggosfären och att en viss2 sållning därför blir nödvändig. Kanske är det här det har brustit; Jörgen I Eriksson förefaller dela in bloggosfären i dels krassa megafonbloggar och dels banala dagboksbloggar – och ingenting ser han däremellan. Betraktat ur denna begränsade synvinkel är det förstås lätt att bli besviken. Ser man bara till grisarna, lär man inte heller få mycket ull.

Det är dock tveksamt om det är så enkelt att det råder brist på intressanta bloggar, eller att Eriksson har misslyckats med att finna dessa. Istället förefaller det som om viktiga aspekter av bloggandet har gått Bloggkrönikan förbi. Att diskutera bloggosfären utan att uppmärksamma den mångfald av bloggar som varken utgör politiska propagandacentraler eller självcentrerade shoppingdagböcker är ett misstag; att inte ta hänsyn till det ömsesidiga åsiktsutbyte som möjliggörs av bloggmediets kommentarsfunktion är ett annat.

Någonstans i sin jakt på det “relevanta” och “välgrundade” gick Bloggkrönikan vilse, och det är inte utan viss bitterhet som Jörgen I Eriksson luftar sin besvikelse över bloggosfären:

Livet levs inte heller på nätet och de stora, verkligt nyskapande och kreativa tankarna hittar man inte på bloggarna. De tänks helt enkelt någon annanstans.

Det är lätt att instämma i den fråga som ställs av Dennis: var? Vad kan uppfylla Erikssons önskningar om de “stora” tankarna? En antydan om svaret ligger förmodligen i att det tycks som om Bloggkrönikan faktiskt trott sig kunna få samma gamla ull som vanligt. Lidbom uttrycker det hela träffande i en kommentar hos Redaktörn:

Det går inte att vara gatekeeper för bloggosfären(!).

[...] Dessutom har de varit för smala och trångsynta i vad som är “relevant” – de har letat efter nya ledarskribenter, men såklart funnit få på bloggarna.

Hade de faktiskt letat efter nya tankar och nya röster hade de funnit fler.

Bloggkrönikan har helt enkelt själv gått in i svinstian med ullsaxen i högsta hugg, och nu skyller man på grisarna.

Se också blogginlägg hos bland andra Aqurette, Beta Alfa, Bloggen Bent, Erik Laakso, Framtidstanken, Frihetens vingar, Notiser från en ö och Vänstra stranden.

 
Noter:

  1. Eller i något annat medium, för den delen. []
  2. Underdrift. []

Nytt publiceringsverktyg (igen)

Även jag har nu alltså följt med i den senaste tidens strömhopp från b2evolution till WordPress, precis som tidigare bland andra Patrick, Bengt och Petter.

Därmed har jag brutit ett av de bloggnyårslöften dristade mig till vid årsskiftet:

Hålla fast vid nuvarande publiceringsverktyg och inte lägga allt för mycket tid på den tekniska lösningen.

Även om jag nu har bytt publiceringsverktyg, kan resultatet i slutändan ändå bli att jag behöver lägga mindre tid på de tekniska lösningarna – bland annat tack vare den stora användarskara som utvecklar verktyg och tillägg. Det är en resurs som inte skall underskattas.

Den närmaste tiden kan emellertid vissa mindre störningar uppstå, men dessa borde vara av övergående karaktär.

Skulle någon behöva uppdatera sina RSS-flöden, så finns de här:


Bloggandet som meritering?

I samband med att jag skrev mitt föregående inlägg, så kom jag att reflektera över följande passage i Per Anderssons artikel om bloggosfären, där han intervjuar Erik Stattin:

Det finns nog, säger han [Stattin], folk som börjar blogga för att de hoppas få bli krönikörer på någon ledarsida: bloggen som en meritförteckning i realtid.

Påminner inte detta lite om forna tider, då förhoppningsfulla ämbetsmän ägnade sig åt skrivande för att meritera sig i karriären i statliga institutioner och ämbetsverk? Visserligen rörde det sig då det begav sig om vitter meritering, men är egentligen steget så långt från denna “lärda skönlitteratur” till vissa av dagens alster i bloggosfären?

Kanske är det så att bloggosfären erbjuder en ny arena där skribenter har möjlighet att visa upp sina konster i hopp om att stormedia skall bjuda in dem till de fina salongerna. Det hela är ytterligare en aspekt av hur bloggosfären interagerar med resten av världen, och hur bloggandet bidrar till att skapa nya kulturella strukturer – eller till att återuppväcka gamla. Kanske har vi bara sett början på utvecklingen.

Den som är intresserad av den gamla vittra meriteringen kan gärna vända sig till Bo Bennich-Björkmans avhandling Författaren i ämbetet. Studier i funktion och organisation av författarämbeten vid svenska hovet och kansliet 1550-1850 (diss. Uppsala, 1970), som är en av hörnpelarna i den svenska litteratursociologins historiska studium.

En av slutsatserna i Bennich-Björkmans avhandling är att just arbetet som ämbetsman var någonting nödvändigt för att man skulle kunna upprätthålla ett författarskap. Den ekonomiska verkligheten tvingade författarna att ställa pennan i en uppdrags- eller arbetsgivares tjänst. Att kunna leva enbart på sitt eget skrivande var ytterst få – om ens någon – förunnat, då någon kommersiell bokmarknad inte utvecklades ordentligt förrän först på 1800-talet.

Frågan är om detta är utsikter som också väntar skribenterna i dagens bloggosfär, och vad de i så fall tycker om detta.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]