Arkiv för etiketten 'avsked'

Veckans tal: Farväl till det gamla gardet

Efter att Napoléon Bonaparte förra veckan fått se sig behånad i engelska kariktatyrer, är det väl inte mer än rätt att den abdikerade kejsaren nu själv får komma till tals.

Adieux de Napoleon a la Garde imperiale
Den 20 april 1814 tog Napoléon sitt berömda farväl av det gamla gardet. Vid slottet Fontainebleau var det dags för en sista hyllning av de trogna soldater på vars lott det var att fortsätta tjäna det ärorika Frankrike som den avsatte kejsaren nu tvingades lämna.

Soldats de ma vieille Garde, je vous fais mes adieux. Depuis vingt ans, je vous ai trouvés constamment sur le chemin de l’honneur et de la gloire. Dans ces derniers temps, comme dans ceux de notre prospérité, vous n’avez cessé d’ętre des modčles de bravoure et de fidélité. Avec des hommes tels que vous, notre cause n’était pas perdue. Mais la guerre était interminable ; c’eut été la guerre civile, et la France n’en serait devenue que plus malheureuse. J’ai donc sacrifié tous nos intéręts ā ceux de la patrie ; je pars. Vous, mes amis, continuez de servir la France. Son bonheur était mon unique pensée ; il sera toujours l’objet de mes voeux ! Ne plaignez pas mon sort ; si j’ai consenti ā me survivre, c’est pour servir encore ā notre gloire ; je veux écrire les grandes choses que nous avons faites ensemble ! Adieu, mes enfants ! je voudrais vous presser tous sur mon coeur ; que j’embrasse au moins votre drapeau !

Efter att ha omfamnat general Petit och den franska fanan, tog så Napoléon ett sista farväl:

Adieu encore une fois, mes vieux compagnons ! Que ce dernier baiser passe dans vos coeurs !

Texten är hämtad från den franska Napoleonstiftelsens webbplats, där också följande engelska version står att finna:

‘Soldiers of my Old Guard, I bid you farewell. For twenty years you have been my constant companions on the road to honour and glory. In these latter times, as in the days of our prosperity, you have never ceased to be models of courage and fidelity. With men such as you our cause would not have been lost; but the war would have been interminable; it would have been a civil war, and France would only have become unhappier still. I have therefore sacrificed all of our interests to those of la patrie; I shall depart. But you, my friends, continue to serve France. Her happiness was my only thought; it shall continue to be the object of my desires. Do not lament my fate; the only reason I have allowed myself to survive was so that I could further serve our glory. I want to write down the great deeds which we have done together. Adieu, my children! Would that I could press you all to my heart. Let me at least embrace your standard….!’

[…]

‘Once again, adieu, my old companions! May this last kiss pass to your hearts!’

I sitt korta, pathosladdade tal lyckas Napoléons få med åtskilligt av ära, mod, trohet och uppoffring – både för soldaternas, Frankrikes och, kanske framför allt, sin egen del. Det är denna känslomättade stämning som Antoine Alphonse Montfort har försökt fånga i sin målning Adieux de Napoleon a la Garde imperiale (se överst i inlägget).

Napoléons exil blev – denna gång – kortvarig, och redan följande år återkom han till det franska fastlandet – bara för att snart därefter slutligen möta sitt Waterloo. Men det är, som man säger, en annan historia