Arkiv för etiketten 'akademin'

På obehörigt avstånd?

Vad betyder egentligen ett ord? Vem avgör vad, och vem, som skall betecknas hur?

I dagarna är det ordet “obehörig” som är föremål för diskussion i högskolevärlden. “Stopp för obehöriga lärare i högskolan” heter det i en rapport från SFS, Sveriges förenade studentkårer. Från universitetslärarfacket SULF:s håll är man tydlig i sitt avståndstagande från ordvalet: “[…] det finns inga obehöriga lärare på högskolan. Kriteriet för vad som är en behörig lärare på högskolan regleras i högskoleförordningen, och den anger talande nog att det handlar om visad skicklighet, om doktorsexamen ‘eller motsvarande’ och om ‘annan yrkesskicklighet som är av betydelse’.”

Ser man till den diskussion som förts på nätet härrör en stor del av upprördheten från detta ordval, som bland annat återfinns i SFS-rapportens första krav (“1. Stopp för obehöriga lärare i högskolan. All undervisande personal i högskolan ska genomgå minst tio veckors högskolepedagogisk utbildning och ha rätt till fortlöpande högskolepedagogisk kompetensutveckling.”). Oavsett debatten i övrigt är det dessa formuleringar som nu sprids och avhandlas i äldre och nyare media, och som på många håll blir fokuspunkt för hur hela rapporten skall bedömas. Diskussionen, och diskussionsklimatet, hade emellertid förmodligen sett annorlunda ut utan benämningen “obehörig”.

Låt oss därför i det följande ägna oss åt det uttrycket, och bara det uttrycket.

För ord är viktiga. Ord spelar roll, från de mest byråkratiska av beteckningar till våra vardagligaste uttryck. Jag vill nedan utgå från just detta antagande om att de benämningar som används också spelar har betydelse för hur verkligheten uppfattas. Detta är något som av Kenneth Burke omtalas som “terministic screens“, vilket kan beskrivas som de språkliga ‘filter’ som vi lägger på den verklighet i vilken vi lever. Som människor använder vi oss av språk och symboler för att beskriva och uppfatta vår värld och vårt språk (och de termer eller benämningar vi använder oss av) är inte någonting neutralt. Att kommunicera är både att tala om världen och att tala om värden. Ordval får följder för den man talar med och den man talar om.

Termen “obehörig lärare” är som så mycket annat en språklig konstruktion. Den som är behörig eller obehörig blir det för att hen förklaras vara behörig eller obehörig, och på så sätt blir kampen om benämningarna också en kamp om makt.

Det som jag tror är grunden till att hela saken från universitetslärarhåll uppfattas som särskilt problematisk är att benämningen “obehörig lärare” är så tydligt värderande på ett sätt som, när det gäller högskolan, inte hämtar sin grund i några faktiska, entydiga regelverk.

Uttryck som “behörig” eller “obehörig” antyder vid första påseende ett fokus på formalistiska, inte kvalitativa aspekter. Etiketten “obehörig” säger egentligen inget om lärarens faktiska pedagogiska kompetens, men desto mer om hens tillhörighet (till sin arbetsplats, akademin) och om hens rätt till tillhörighet. Denna tillhörighet kan förvisso definieras utifrån ett visst regelverk, men då något sammanhållet sådant inte existerar på universitetsövergripande nivå blir det de facto fråga om inte bara en subjektiv benämning utan en subjektiv benämning till många lärares nackdel. (Förvisso kan man diskutera om formella krav leder till faktisk kompetens, men i den begreppsliga förståelsen av termen “obehörig” är det inte de dimensionerna som avhandlas här.)

Så långt rör vi oss på benämningsplanet, men låt oss gå närmare in på det värderande ställningstagande som ligger i användningen av termen. Även om det går att diskutera kopplingen mellan behörighet och kompetens så ligger förmodligen det som provocerar i den djupare betydelsen av “behörighet”. Den som saknar behörighet är någon som gör något som hen inte har rätt att göra. Det är någon någon som hör inte till, någon som bör exkluderas.

SAOB anger ger för ordet “behörig” betydelserna “som vederbör l. erfordras l. öfverensstämmer med det rätta o. brukliga l. som är lämpad efter behofvet; vederbörlig, tillbörlig; lämplig, passande; erforderlig, nödig; ofta närmande sig bet. tillräcklig” och “som har erforderlig kompetens l. erforderliga kvalifikationer l. nödig auktoritet l. befogenhet” samt de ålderdomligare “som ingår (i ngt) l. tillhör (ngt) som medlem l. del l. momont o. d.; tillhörande, hörande (till); vanl. med prep. till” och “som (med rätta) tillhör l. tillkommer (ngn l. ngt)”.

På detta sätt benämns alltså de individer som inte är lever upp till formalistiskt men godtyckligt satta krav: de – enskilda lärare, som får termen klistrad på sig – är inte behöriga. De inte hör till. (Eftersom detta resonemang fokuserar enbart termen “obehörig lärare” tänker jag inte påpeka att hur rapporten också att vill att dessa skall “stoppas” – denna innebörd ligger redan i termen.)

Häri tror jag att mycket av upprördheten ligger: den enskilda universitetslärarens motstånd mot att, oavsett hens faktiska kompetens, bli omtalad som “inte behörig”. För en enskild lärare spelar det inte så stor roll om det är en abstraktion, en hypotetisk ideallärare, som avses i rapporten; det är den enskilda läraren som hamnar i en diskurs som sätter etiketter som “behörig” eller “obehörig”. För att en sådan diskurs inte skall väcka motstånd bör föremålen för diskursen (det vill säga lärarna) nog knappast uppfatta den som baserad på lösa eller moraliskt ohållbara grunder.

Egentligen är det kanske ganska enkelt. Hade en annan term valts, till exempel “lärare utan tio veckors högskolepedagogisk utbildning” (vilket rapporten nämner) eller “lärare utan tillräcklig pedagogisk kompetens” (vilket rapporten åsyftar) , hade diskussionen blivit en annan och den hade förmodligen i större utsträckning kommit att handla om vilken högskolepedagogisk utbildning som behövs, inte om huruvida vissa lärare hör hemma på universitetet eller ej. Därmed hade mycken förvirring, uppgivenhet och, sist men inte minst, helt onödig osämja mellan lärar- och studentrepresentanter kunnat undvikas.


Vetenskapsbloggare vs wikipedianer

I den tyskspråkiga världen tycks wikipedianer och bloggare ha råkat i luven på varandra 1Tips via @hckGGREN på Twitter efter att tyska Wikipedia-nyhetsbladet Kurier innehållit en text som beskriver bloggande forskare som i bästa fall andra klassens vetenskapsmän och normalfallet ett rent prekariat:

Im besten Fall werden Blogs von zweitklassigen Wissenschaftlern betrieben, im Normalfall vom Prekariat.

Vetenskapsbloggarna själva reagerar med ilska och förnekelse när deras ringa betydelse påpekas, heter det vidare; vetenskapen finns dock inte i bloggarna, utan i vetenskapssamhället. I bästa fall, menar artikelförfattaren – ty tydligen är inte heller vetenskapens egna rutiner tillräckligt bra: det prövas för litet och fuskas för mycket.

Just en snygg inbjudan att bidra med innehåll till Wikipedia, konstaterar Christian Reinboth på ScienceBlogs.de. 2Där det också förs en engagerad diskussion bland inläggskommentarerna.

En svensk, eller internationell, läsare undrar naturligtvis om samma attityder finns på svenskspråkiga Wikipedia, eller för den delen den engelskspråkiga varianten.

 

Uppdatering 27 oktober 2009: Se också dagens DN-artikel som bland annat avhandlar vart Wikipedia är på väg, och risken för att en skev och snäv användarkrets skall vara till men för uppslagsverkets kvalitet:

Lennart Guldbrandsson, ordförande i Wikimedia Sverige […]:

– Det finns en risk att Wikipedia blir lite av en gated community där man skyddar sig mot omvärlden. Ett skäl till det är att nybörjarna ofta vill uppfinna hjulet igen. Då ställer vissa till och med frågan: Ska vi ha nybörjare? Jag ser det som en stor fara om man stänger ute folk.

Läs också Mathias Klang på Techrisk.se om Wikipedia, användare och tillgänglighet, där det – befogat, enligt min mening – påpekas att det inte primärt är köns(o)balansen som är den största risken utan att “wikipedia-kunniga har mer makt över innehållet än de som har djup kunskap inom området”.

Att däremot Wikipedia-användarna – som det framhålles i State of the Wiki – till stor del utgörs av ensamstående, barnlösa, unga, män torde innebära en snedfördelning av makten över innehållet och en skevhet som inte nödvändigtvis behöver bidra till perspektivrikedomen.

Fotnoter   [ + ]

1. Tips via @hckGGREN på Twitter
2. Där det också förs en engagerad diskussion bland inläggskommentarerna.

Stopp för ‘meningslös’ forskning i Storbritannien

Det är inte bara i Sverige som grundforskningen allt oftare får se sig ifrågasatt. I Storbritannien berättar The Guardian och The Times om hur staten nu vill stoppa “meningslös” forskning. 1Tips via @TheHistoryWoman på Twitter. Universiteten måste nu bevisa forskningens nytta för att få tillgång till medel, berättar The Guardian:

The government is to stop funding “pointless” university research, forcing academics to prove that their academic inquiry has some relevance to the real world, funding chiefs will announce today.

Universities will have to show that their research influences the economy, public policy or society in order to secure the biggest research grants, the government’s funding body for higher education said.

Research Excellence Framework“) lägger därmed ännu en faktor till rådande ranking- och bibliometritrender, och gör därmed de forskningsstrategiska ekvationerna än mer komplicerade:

From 2012, each university department will submit evidence to be rated, with 60% of marks awarded for the quality of their research as judged by academic panels, 25% according to the “impact” the research makes and 15% according to the quality of the department. This will rate the department’s research strategy, staff and postgraduate development and engagement with the public.

För universiteten torde resultatet bli ett mindre manöverutrymme – men desto fler manövrar för att placera sig i linje med vad som anses vara ‘nyttig’ forskning.

För grundforskningen innebär det förmodligen ett grundskott.

Fotnoter   [ + ]

1. Tips via @TheHistoryWoman på Twitter.

Svenska historiskt inriktade forskare på Twitter

FågelfigurMed inspiration från denna internationella lista över historiker på Twitter följer här ett försök att samla svenska forskare med historisk inriktning. Ämnes- och institutionstillhörighet spelar mindre roll, liksom vilket språk man twittrar på; huvudsaken är den historiska forskningen.

  • Mats Fagerberg (@matsfagerberg)
    Ekonomisk historia, teknik- och vetenskapshistoria, STS, företagshistoria, miljöhistoria, informationsvetenskap, genusvetenskap och ekonomisk teoribildning.
  • Rasmus Fleischer (@rasmusfleischer)
    Samtidshistoria, 1900-tal, mediehistoria (när gamla medier var nya), kulturpolitik i bred mening, upphovsrätt.
  • Gustav Holmberg (@GustavHolmberg)
  • Malin Junestav (@mjv71)
    Arbetsmarknad, arbetslöshet, fattigdom, socialvård, institutionella förklaringsmodeller, politiska idéer, industrialisering.
  • Anna Larsdotter (@annalarsdotter)
    Frilansjournalist med inrikning på historia.
  • Åsa M Larsson (@archasa)
  • Stefan Rimm (@rimm)
    Utbildningshistoria, retorikhistoria, 1700-tal, skolor och gymnasier, bildning, dygd, medborgar- och mannafostran.

Annat intressant:

Listan är tänkt att uppdateras löpande. Om någon är intresserad av att vara med, lämna en kommentar nedan, mejla mig eller kontakta mig på Twitter – gärna med beskrivning av forskningsintressen (maximalt 140 tecken, så klart).

Bild från Deutsche Fotothek/Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution ShareAlike 3.0 Germany-licens


Universitetsrelaterat på Twitter: #seuni

Efter lite diskussion fram och tillbaka på Twitter ser det ut som om man har landat i taggen #seuni för tweetar på ett eller annat sätt relaterade till svenska universitet och högskolor.

Alternativ som nämndes var #svuni, #swuni och #swuni. Poängen med #seuni är att det lutar sig mot den svenska landskoden .se, och därmed inte ställer några krav när det gäller språk. Twittervärlden är emellertid föränderlig och frågor som dessa lär ytterst avgöras av vad som över tid etableras som praxis.

Samma tagg borde för övrigt passa också på andra tjänster, som till exempel identi.ca.


Fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen: två tänkbara sessioner

Adriaen van Ostade, Skolmästaren, (1662)

Adriaen van Ostade, Skolmästaren, (1662)

Om drygt ett år, den 1-2 oktober 2009, är det dags för den fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen att gå av stapeln i Uppsala. Arrangör 1Tillsammans med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, Institutionen för utbildning, kultur och medier, Uppsala universitet; Historiska institutionen, Uppsala universitet; Research Unit for Studies in Educational Policy and Educational Philosophy, Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet. är Nationella forskarskolan i utbildningshistoria, där undertecknad är doktorand. Den 1 november 2008 är sista dag att anmäla sessionsförslag.

Själv planerar jag en eller två sessioner, med följande ungefärliga titlar (eller inriktningar):

  • 1700-talets skola / Den tidigmoderna skolan / Utbildning före folkskolan
  • Språk, retorik och kommunikation i skolan

Är någon intresserad av att på något sätt medverka därvid, så kontakta mig gärna.

Fotnoter   [ + ]

1. Tillsammans med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, Institutionen för utbildning, kultur och medier, Uppsala universitet; Historiska institutionen, Uppsala universitet; Research Unit for Studies in Educational Policy and Educational Philosophy, Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet.

I almedalingarnas värld

TalareNyss hemkommen måste jag konstatera att årets upplaga av Almedalsveckan nästan helt har gått mig förbi. När jag såhär i efterhand tar del av bevakningen tycks det emellertid som om jag inte har missat några världsavgörande politiska händelser. Det mesta verkar ha varit sig sig likt: några utspel, några rapporter, några krav samt en hel del marknadsföring och ett visst mått av måttligt intressant skvaller.

Till godbitarna för den retorikintresserade hör att Dagens Nyheter också i år satsat på en speciell populärvetenskaplig retorikavdelning med Christer Hanefalk som återkommande kommentator, både i text och i rörliga bilder. Konceptet förefaller ha satt sig och fungerat väl, och det blir en på det hela taget trevlig blandning av referat, analys, teori, humor samt en hel del kalendarbitaraktig retorikstatistik (komplett med poängsättning, figurräkning 1Angående innovationen “Persson-index”, se kommentar av Christer Hanefalk. Jag personligen har svårt att se hur ett index med just Göran Persson som namngivare och rättesnöre kan kännas aktuellt särskilt länge. Vem skulle idag på ett naturligt sätt kunna relatera till ett Erlander-, Palme- eller Fälldin-index? och allt).

I samband med fjolårets begivenheter i Almedalen upplevde jag det som aningen problematiskt att sommarens främsta politisk-retoriska spektakel i så ringa grad blir en fråga för den akademiska världen. (Kring detta har Hanefalk och jag haft ett meningsutbyte, bland annat här på bloggen. Se till exempel inlägget “Mer om retoriken i media” med tillhörande kommentarer.)

Samtidigt som bland annat DN:s retorikserier bidrar till att öka allmänhetens intresse för retoriken – också retoriken på universitetsnivå, får man anta – så kvarstår enligt min mening frågan om varför man i vetenskapssamhället inte tar vara på detta intresse och i större utsträckning gör sina röster hörda.

Förmodligen kan saken inte enbart skyllas på enbart media eller akademin. Det är inte helt obegripligt varför det hela ser som det nu gör.

Almedalen är just ett spektakel, där partier och intresseorganisationer inte sällan tävlar om att överrösta varandras budskap, det ena mer spektakulärt än det andra. Det är inte alltid som akademiskt finlir framstår som någon särskilt meningsfull sysselsättning i sammanhang där ballonger, broschyrer och bjudsprit får en icke obetydlig andel av uppmärksamheten.

Vidare är Almedalsveckan framför allt en medial, och inte en akademisk tilldragelse. Presentationerna och rapporterna anpassas till det snabba nyhetsflödet i television och tidningar, snarare än till en långsammare, akademiskt vederhäftig granskning. Och så skall det naturligtvis vara – målet är ju primärt att göra ett gott intryck på potentiella väljare, inte att ägna sig åt diskussioner och utredningar för deras egen skull. En utomstående akademisk bedömare måste ta med i beräkningen att hon eller han förmodligen rör sig såväl på ett annat plan som i en annan hastighet än almedalingen 2Almedaling, subst. (best. -en, plur. -ar): deltagare i den årliga politiska Almedalsveckan. i gemen.

Härmed inte sagt att den akademiska retoriken inte bör befatta sig med evenemang av Almedalstyp – bara att det är begripligt om kontaktsvårigheterna inte bara finns i massmedia, utan också i universitetsvärlden.

Tidigare inlägg med anledning av Almedalsveckan och retoriken:

Mer om retoriken i media (2006-07-10) samt DN och professorn som inte fanns (2006-07-03)

Fotnoter   [ + ]

1. Angående innovationen “Persson-index”, se kommentar av Christer Hanefalk. Jag personligen har svårt att se hur ett index med just Göran Persson som namngivare och rättesnöre kan kännas aktuellt särskilt länge. Vem skulle idag på ett naturligt sätt kunna relatera till ett Erlander-, Palme- eller Fälldin-index?
2. Almedaling, subst. (best. -en, plur. -ar): deltagare i den årliga politiska Almedalsveckan.

Forskning och förtroende

FörstoringsglasSvenskar ser hellre att det satsas på forskning om sjukdomar eller miljö än på forskning om svenska språket, historia eller filosofi. Högutbildade är mer positiva till forskning än vad lågutbildade är. Fler män än kvinnor värderar teknik och naturvetenskap högt, medan fler kvinnor än män värdesätter samhälls- och humanvetenskaper. Och människor med skilda partisympatier skiljer sig åt när det gäller synen på vilken forskning som är viktig och förtroendeingivande.

Detta enligt en undersökning från Vetenskap & Allmänhet i samarbete med Göteborgs universitets SOM-undersökning.

Utöver den lätt nedslående allmänna tendensen som rapporteras av bland andra SvD/TT och visar hur svenskarnas förtroende för forskare fortsätter att sjunka, så kan man utifrån den bakomliggande rapporten begrunda attityderna till forskningen utifrån mer specifika variabler. Några observationer är som följer:

  • Flest har angivit att det är mycket eller ganska viktigt att Sverige satsar på “forskning på världsbästanivå” vad gäller cancer (96%), reumatiska sjukdomar (91%) och miljö (90%), medan filosofi och design (båda 28%) samt rymden (26%) befinner sig i motsatt ände av opinionen.

  • De tillfrågande har i störst utsträckning mycket eller ganska stort förtroende för forskning inom medicin. Därefter följer teknik, naturvetenskap, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Män har i större utsträckning än kvinnor mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom medicin, teknik och naturvetenskap. Kvinnor har i större utsträckning mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Medicinforskning har starkast stöd i åldersgruppen 65-85 år, teknik i 20-64 år, naturvetenskap i 30-64 år, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora i 20-29 år.
  • Ju högre utbildningsnivå, desto fler har mycket stort eller ganska stort förtroende för forskningen. Högutbildade anser också i högre grad att den vetenskapliga utvecklingen har förbättrat människors liv.
  • Medicinforskning har starkast stöd hos sympatisörer till sd, teknik, naturvetenskap och humaniora av fp-sympatisörer, samhällsvetenskap av fp- och mp-sympatisörer och utbildningsvetenskap av v-sympatisörer.
  • Medicinforskningen har svagast stöd hos c-sympatisörer, teknik hos mp-sympatisörer, naturvetenskap och samhällsvetenskap hos kd-sympatisörer, utbildningsvetenskap hos m-sympatisörer och humaniora hos sd-sympatisörer.

Och så fortsätter det; den hugade kan förmodligen göra fler intressanta iakttagelser i rapporten. Frågan är nu hur vetenskapssamfundet – och särskilt de discipliner som åtnjuter det svagaste förtroendet hos allmänheten – ställer sig till saken.

Källa: Vetenskapen i Samhället – resultat från SOM-undersökningen 2006, VA-rapport 2007:2 (Stockholm, 2007)


Journalisten, forskaren och källan

FörstoringsglasChefen för Dagens Nyheters vetenskapsredaktion, Karin Bojs, bemöter idag 1“Rothstein inte källa”, Dagens Nyheter, 24 april 2007. I skrivande stund inte tillgänglig på nätet. Bo Rothsteins angrepp från gårdagen (också avhandlats på denna blogg), där journalister i allmänhet och en namngiven DN-journalist i synnerhet anklagades för att stjäla forskares idéer.

Det är inte alls Rothstein som är källan till den aktuella artikeln, menar Bojs, som också avfärdar anklagelsen som “grundlös” och “mycket kränkande”. Hade inte Bo Rothstein varit behjälplig vid artikelns författande hade man vänt sig till någon annan – mer betydande än så var inte insatsen, och den förtjänade därför inte heller att tas upp i texten, enligt Bojs’ resonemang, som fortsätter:

Jag blir ibland utsatt för påtryckningar när forskare propsar på att få sina medarbetare uppräknade. Men mitt argument är alltid detsamma: vi skriver för läsarnas skull. Onödigt många namn tynger texten och gör den svårläst.

Här framträder en tydlig kulturskillnad mellan det journalistiska och det akademiska skrivandet. Karin Bojs’ argument att man på tidningen “skriver för läsarnas skull” kan lika gärna gälla för författaren av en akademisk avhandling; skillnaden är bara vilka läsare man vänder sig till.

En forskare avstår sålunda inte från att ange sina källor, utan ser förhoppningsvis 2Medieforskaren Ingela Wadbring menar till exempel i Svenska Dagbladet “det finns anledning att tro att forskare inom Bo Rothsteins ämne statsvetenskap utsätts oftare för bristande källhänvisningar än forskare inom andra discipliner. […] Statsvetenskap är ett mer allmängiltigt område medan medicinsk forskning kräver mer precisa specialistkunskaper och därmed även ursprungskällor”. det som en del av den akademiska hederligheten att öppet redovisa vad man hämtat varifrån, hur, när och med hjälp av vem. För läsarnas skull.

I förbifarten kan avslutningsvis nämnas att det också i bloggosfären av många anses höra till god ton att man medelst en länk till källan anger var man hittat någonting.

Fotnoter   [ + ]

1. “Rothstein inte källa”, Dagens Nyheter, 24 april 2007. I skrivande stund inte tillgänglig på nätet.
2. Medieforskaren Ingela Wadbring menar till exempel i Svenska Dagbladet “det finns anledning att tro att forskare inom Bo Rothsteins ämne statsvetenskap utsätts oftare för bristande källhänvisningar än forskare inom andra discipliner. […] Statsvetenskap är ett mer allmängiltigt område medan medicinsk forskning kräver mer precisa specialistkunskaper och därmed även ursprungskällor”.

Forskaren, journalisten, politikern och bloggen

ForskningStatsvetaren Bo Rothstein redogör på dagens upplaga av DN debatt för några mindre angenäma erfarenheter från kontakterna med journalister och massmedia. 1Vilka för Bo Rothsteins del som bekant är tämligen omfattande; få forskare har väl som Rothstein göra sig hörd på de stora morgontidningarnas debattsidor.

Massmedia söker, menar Rothstein, efter forskare som är beredda att ställa upp i pågående drev för att med uttalanden stödja den tes som för tillfället drivs. Den forskare som avböjer detta förbigås eller förtigs till förmån för “någon mindre nogräknad kollega”. 2Här borde man å andra sidan enligt min mening åtminstone rent moraliskt kunna känna sig tämligen nöjd med att avstå från oseriös mediemedverkan. Därtill tar, enligt Rothstein, journalister sig själva rätten att publicera vetenskapliga rön och resonemang utan vederbörliga källhänvisningar.

De problem som Rothstein uppmärksammar är enligt min mening knappast någonting nytt, men likafullt någonting som man inom akademin måste vara beredd att hantera. Journalisterna tycks ha sina strategier klara – frågan är bara vad man som forskare skall göra.

AnteckningsblockFrån politikens område kan hämtas ett aktuellt exempel på hur relationerna till massmedia har lett till användandet av nya informationskanaler: utrikesminister Carl Bildts blogg. Kärnan i vårens debatt kring Bildts bloggande tycks i allt väsentligt ha handlat om kontrollen över informationsflödet, och i vilken utsträckning detta bör och behöver passera traditionella media.

Kanske kommer bloggen med tiden att framstå som ett oumbärligt hjälpmedel också för den forskare som vill presentera sina resultat för en större publik. Även om bloggmediet förmodligen har en bit kvar till sitt genombrott i delar av vetenskapssamhället, så lär vi nog få se mer akademiska bloggar i framtiden. Varför skulle egentligen forskaren avstå från att använda detta redskap för att redogöra för de egna idéerna?

Uppdatering 24 april 2007 (med anledning av Karin Bojs’ replik till Rothstein): Se också inlägget Journalisten, forskaren och källan

Fotnoter   [ + ]

1. Vilka för Bo Rothsteins del som bekant är tämligen omfattande; få forskare har väl som Rothstein göra sig hörd på de stora morgontidningarnas debattsidor.
2. Här borde man å andra sidan enligt min mening åtminstone rent moraliskt kunna känna sig tämligen nöjd med att avstå från oseriös mediemedverkan.