Arkiv för kategorin 'veckans tal'

Veckans tal: George W. Bush om terrorattackerna 11 september 2001

Idag för åtta år sedan satt jag på retorikseminarium. Ett av de tal som analyserades var det som hölls av president Thomas Whitmore i filmen Independence Day (1996). Vi seminariedeltagare förvånades – ja, närmast roades – av de storvulna orden:

Good morning. [Turns on mic] Good morning. In less than an hour, aircraft from here will join others from around the world, and you will be launching the largest aerial battle in the history of mankind. Mankind. That word should have new meaning for all of us today. We can’t be consumed by our petty differences anymore. We will be united in our common interests. Perhaps it’s fate that today is the Fourth of July, and you will once again be fighting for our freedom… Not from tyranny, oppression, or persecution… but from annihilation. We’re fighting for our right to live. To exist. And should we win the day, the Fourth of July will no longer be known as an American holiday, but as the day when the world declared in one voice: We will not go quietly into the night! We will not vanish without a fight! We’re going to live on! We’re going to survive! Today we celebrate our Independence Day!

Föga anade vi, just som vi satt och analyserade en fiktiv krigstida retorik, att världshistoriens kanske värsta terrorattacker i exakt samma stund pågick på andra sidan jorden. Föga anade vi vad vi skulle få höra när vi klev ut från seminariet och slog på våra telefoner. Föga anande vi vad vi skulle få se när vi slog på tv:n. Föga anade vi att en högst icke-fiktiv president skulle få anledning att tala till nationen och världen med anledning av högst icke-fiktiva, fasansfulla händelser:

Världen förändrades den dagen. Varje årsdag av 11 september-attackerna tjänar som påminnelse om detta, och om våra förhoppningar om att världen åter skall kunna förändras – men nu till det bättre. Det är en förhoppning inte knuten till ett visst datum, inte bunden till en viss historisk händelse, utan någonting värt att uppmärksamma varje dag, varje år.


Veckans tal: Obamas segertal (+ bonus)

Föga förvånande får denna veckas tal bli Barack Obamas segertal i Chicago den 4 november 2008. En utskrift av talet i sin helhet finns hos Wikisource, men framför allt är det nog rörliga bilder (se videoklippet ovan) som krävs för att göra den så effektiva obamaska retoriken riktig rättvisa. Här finns i princip allt, och som sig bör i denna situation snålas det inte på pathos. Och den som till äventyrs missat ljudet av historiens vingslag, påminns från första början om vikten av det som just hänt:

Hello, Chicago.

If there is anyone out there who still doubts that America is a place where all things are possible, who still wonders if the dream of our founders is alive in our time, who still questions the power of our democracy, tonight is your answer.

It’s the answer told by lines that stretched around schools and churches in numbers this nation has never seen, by people who waited three hours and four hours, many for the first time in their lives, because they believed that this time must be different, that their voices could be that difference.

It’s the answer spoken by young and old, rich and poor, Democrat and Republican, black, white, Hispanic, Asian, Native American, gay, straight, disabled and not disabled. Americans who sent a message to the world that we have never been just a collection of individuals or a collection of red states and blue states.

We are, and always will be, the United States of America.

It’s the answer that led those who’ve been told for so long by so many to be cynical and fearful and doubtful about what we can achieve to put their hands on the arc of history and bend it once more toward the hope of a better day.

[…]

Och så fortsätter Obama sitt tal, såväl storstilat som slagkraftigt. Och det är inte bara de direkta referenserna till den amerikanska historien – som till exempel när Obama redogör för den enastående samhällsutveckling som ägt rum under den 106-åriga afroamerikanska väljaren Ann Nixon Coopers liv – som gör det hela så lyckat.

Nog så mycket bidrar förmodligen Barack Obamas förvaltande av det amerikanska retoriska arvet: från unionens grundande, via personer som Lincoln, Kennedy och King, fram till dagens värld av media och internet. Just denna lyckade sammansmältning mellan traditionen av klassisk vältalighet och användningen av moderna media har – åtminstone i mina ögon – förmodligen haft en avgörande påverkan på valutgången.

Som en liten bonus finns här också det valvaketal där det republikanska partiets kandidat John McCain förklarar sig besegrad. Till skillnad från hur tonen bitvis varit under valrörelsen – och från tonen hos delar av den församlade förlorande åhörarskaran – är det ett värdigt anförande, vilket i skrift finns tillgängligt här. I sitt sista anförande i kampanjen siktar McCain in sig på att framställa sig som både en god förlorare och (framför allt) en god amerikan. Frågan är om detta kan rädda ett eftermäle som så solkats ned av det negativa kampanjandets ivriga smutskastande.

Den som ser på tv eller lyssnar på radio har förmodligen tagit del av småsnuttar från de bägge talen. Det är dock i löjligt små portioner som dessa medier vanligtvis serverar sina referat, så det behöver väl knappast tilläggas att framförandena gör sig bäst i sin helhet – ty här bjuds det på amerikansk politisk retorik när den är som bäst.


Uppdatering: Noterar att Anders Sigrell också uppskattar Obamas tal; i en artikel i SvD (publicerad tidigare idag) gör han ungefär samma observationer som undertecknad när det till exempel gäller Obamas framgångsrika användning av historien.


Veckans tal: Förargelseväckande katt

Idag är det 100 år sedan Gösta Knutsson föddes, något som på denna blogg uppmärksammas genom att ruska liv i den allt som oftast slumrande inläggskategorin Veckans tal.

I den första boken om katten Pelle, Pelle Svanslös på äventyr (1939) finns följande lilla pärla, ett exempel i miniatyr på det giftiga tal av vilket – bland annat – Knutssons samtid fått se alltför mycket.

Det är Elake Måns som i en insändare till Katternas Dagblad hetsar mot Pelle (som belönats med medalj efter att ha förhindrat en brand):

FÖRARGELSEVÄCKANDE KATT.

Herr redaktör!

Här i staden finns det en katt, som går omkring och ser mallig ut med en peng på halsen. Sådant borde inte få förekomma. Till på köpet har den här katten ingen svans. Jag frågar: vilket är finast, att ha peng eller att ha svans? Den som inte har svans har sannerligen ingenting att skryta över. Jag vill rikta en kraftig maning till alla att i morgon bitti klockan sju, när den där katten tar sin morgonpromenad, samlas i Slottsbacken och protestera mot denna katts irriterande skrytsamhet.

Vän av ordning.

Mycket riktigt ser mobben nästa morgon till att med våld ta ifrån den försvarslöse Pelle hans medalj, och värre skall det bli innan det vänder. Trots trakasserier och tråkningar från Måns – som ju inte är någon symbol för tolerans och medmänsklighet – boken igenom är det emellertid till slut Pelle som står som (moralisk) segrare med en ny medalj för berömliga gärningar.

Och när Knutsson denna dag, den 12 oktober 1939, firar sin trettioförsta födelsedag skall såväl den lilla världen i katternas Uppsala som den stora världen därutanför snart inse vikten och behovet av segrar – och den moraliska segerns betydelse.


Veckans tal: JFK om rymdkapplöpningen

STS-116Medan Christer Fuglesang och gänget på STS-116 väntar på nattens uppskjutningsförsök, kan det kanske passa bra med några uppmuntrande ord från rymdkapplöpningens dagar.

USA:s president John F. Kennedy hade 1961 uttryckt nationens strävan att placera en människa på månen innan årtiondets slut. I ett berömt tal vid Rice University den 12 september 1962 utvecklade han sina tankar om drivkrafterna bakom detta storslagna projekt: man skulle ta sig till månen, inte för att det var lätt – utan för att det var svårt. Därmed följer Kennedy den klassiska retorikens topiklära som tar upp just “det svåra” som ett passande argument när det gäller att berömma saker och gärningar 1Se till exempel Gerhardus Johannes Vossius, Elementa Rhetorica eller retorikens grunder. Översatt och utgiven av Stina Hansson, Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet: Meddelanden 5 (Göteborg, 1990). ISBN: 9186270222.:

JFK 1962[…]

We choose to go to the moon. We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we are willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one which we intend to win, and the others, too.

[…]

Many years ago the great British explorer George Mallory, who was to die on Mount Everest, was asked why did he want to climb it. He said, “Because it is there.”

Well, space is there, and we’re going to climb it, and the moon and the planets are there, and new hopes for knowledge and peace are there. And, therefore, as we set sail we ask God’s blessing on the most hazardous and dangerous and greatest adventure on which man has ever embarked.

Talet i sin helhet finns att tillgå på John F. Kennedy Presidential Library & Museum.

Hör också…
ljudupptagningen av talet.

Fotnoter   [ + ]

1. Se till exempel Gerhardus Johannes Vossius, Elementa Rhetorica eller retorikens grunder. Översatt och utgiven av Stina Hansson, Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet: Meddelanden 5 (Göteborg, 1990). ISBN: 9186270222.

Veckans tal: Winston Churchill om Nazitysklands anfall på Sovjetunionen

Winston ChurchillIdag för 65 år sedan, den 22 juni 1941, inleddes Operation Barbarossa, det tyska anfallet mot Sovjetunionen – ett krigsföretag som skulle få ett närmast ofattbart resultat i död och lidande.

I ett radiotal samma dag kommenterar den brittiske premiärministern Winston Churchill Nazitysklands invasion av sin kommunistiske forna bundsförvant, en invasion som Churchill beskriver som en av andra världskrigets viktiga vändpunkter. 1De tidigare vändpunkterna var, enligt Churchill, i tur och ordning Frankrikes fall, den tyska luftkrigföringen mot Storbritannien och det amerikanska ekonomiska stödet till de allierade. Det steg som nu tagits av Tyskland kom inte som någon överraskning, menar Churchill. Den tyska krigsmaskinen, smörjd med människoblod, måste hållas i ständig rörelse:

Hitler is a monster of wickedness, insatiable in his lust for blood and plunder. Not content with having all Europe under his heel or else terrorized into various forms of abject submission, he must now carry his work of butchery and desolation among the vast multitudes of Russia and of Asia. The terrible military machine which we and the rest of the civilized world so foolishly, so supinely, so insensately allowed the Nazi gangsters to build up year by year from almost nothing-this machine cannot stand idle, lest it rust or fall to pieces. It must be in continual motion, grinding up human lives and trampling down the homes and the rights of hundreds of millions of men.

Moreover, it must be fed not only with flesh but with oil. So now this bloodthirsty guttersnipe must launch his mechanized armies upon new fields of slaughter, pillage and devastation. Poor as are the Russian peasants, workmen and soldiers, he must steal from them their daily bread. He must devour their harvests. He must rob them of the oil which drives their ploughs and thus produce a famine without example in human history.

Churchill karaktäriserar Hitler som en “bloodthirsty guttersnipe” – en blodtörstig tölp 2Det kan vara värt att observera hur ordet guttersnipe också betyder rännstensunge, vilket ger ytterligare en dimension till personomdömet. – vars krigsgalenskap nu också kommer att gå ut över de fattiga ryska bönderna. En svält utan motstycke i den mänskliga historien är att vänta, och om inte Hitler stoppas kommer slakten att fortsätta ända till dess att Kina och Indien dragits ned i den mänskliga förnedringen under hakkorsfanan:

And even the carnage and ruin which his victory, should he gain it-though he’s not gained it yet-will bring upon the Russian people, will itself be only a stepping stone to the attempt to plunge four or five hundred millions who live in China and the 350,000,000 who live in India into that bottomless pit of human degradation over which the diabolic emblem of the swastika flaunts itself.

Förvisso lider det kommunistiska Sovjet redan under förtryckets ok, det medger Churchill, men de fasor som nu uppenbaras får det mesta att förblekna:

The Nazi regime is indistinguishable from the worst features of Communism. It is devoid of all theme and principle except appetite and racial domination. It excels in all forms of human wickedness, in the efficiency of its cruelty and ferocious aggression. Noone has been a more consistent opponent of Communism than I have for the last twenty-five years. I will unsay no words that I’ve spoken about it. But all this fades away before the spectacle which is now unfolding.

Churchill påminner om hur Ryssland och Storbritannien tidigare kämpat mot gemensamma fiender, och när nu den tyska armén som angriper den ryska landsbygden likt en svärm av gräshoppor, lovar han därför brittiskt stöd i kampen mot Hitler. 3Intressant nog talar Churchill i detta stycke genomgående om Ryssland, istället för om Sovjetunionen. Kampen mot nazismen är för tillfället överordnad allt annat:

Any man or State who fights against Nazism will have our aid. Any man or State who marches with Hitler is our foe.

Russia first - Britain nextMålet är klart och tydligt: att förgöra det tyska hotet. Churchill använder sig här av formuleringar som minner om tidigare, redan klassiska, tal som “We Shall Fight on the Beaches” från 1940:

We have but one aim and one single irrevocable purpose. We are resolved to destroy Hitler and every vestige of the Nazi regime. From this nothing will turn us. Nothing. We will never parley; we will never negotiate with Hitler or any of his gang. We shall fight him by land; we shall fight him by sea; we shall fight him in the air, until, with God’s help, we have rid the earth of his shadow and liberated its people from his yoke.

Allt som gäller nu är att kämpa, att fördubbla sina ansträngningar och slå till med gemensam kraft. För Ryssland väntar stora prövningar – men i slutändan drabbar det tyska hotet varje folk, över hela världen. Storbritannien står redo att göra sin del av jobbet, men det är också tydligt att talets senare delar innebär en tämligen uppenbar uppmaning till USA att gå in i kriget mot axelmakterna. Knappt ett halvår senare, efter den japanska attacken på Pearl Harbor, var uppmaningen hörsammad.

Fotnoter   [ + ]

1. De tidigare vändpunkterna var, enligt Churchill, i tur och ordning Frankrikes fall, den tyska luftkrigföringen mot Storbritannien och det amerikanska ekonomiska stödet till de allierade.
2. Det kan vara värt att observera hur ordet guttersnipe också betyder rännstensunge, vilket ger ytterligare en dimension till personomdömet.
3. Intressant nog talar Churchill i detta stycke genomgående om Ryssland, istället för om Sovjetunionen.

Veckans tal: Wear Sunscreen

SolDenna veckas tal är – bland mycket annat – en påminnelse av vikten att använda solskyddskräm. Inte för att just solskydd skulle vara något särskilt hett samtalsämne denna kyliga vår, men vid ett seminarium nyligen kom ändå en av mina studenter in på Baz Luhrmanns gamla dänga Everybody’s Free (To Wear Sunscreen). Jag hade själv ganska svårt att uppskatta detta musiksatta skoltal när det kom i slutet av 1990-talet, men som vi alla vet blev det en stor hit världen över. Många minns säkert inledningen:

Ladies and Gentlemen of the class of ’99: Wear sunscreen.

If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience.

Och så fortsatte det, med uppmaningar att ta det lugnt och inte oroa sig för framtiden, att vara snäll mot sina medmänniskor och inte läsa skönhetstidningar – de får en bara att känna sig ful. 1Vilket det i och för sig ibland kan ligga något i. Förmodligen är de flesta bekanta med fortsättningen.

Vad många däremot nog inte vet är att det inte var Lurhmann själv som skrivit talet – och inte heller Kurt Vonnegut, som ryktet gjorde gällande. 2Se Urban Legends Reference Pages, som behandlar ryktet att talet skulle ha hållits av Vonnegut på MIT 1997. Årets talare var i själva verket Kofi Annan. Faktum är att det inte ens var ett regelrätt skoltal, utan en krönika i Chicago Tribune, författad av journalisten Mary Schmich.

“Advice, like youth, probably just wasted on the young”, lydde titeln på Schmichs text, men i övrigt återfinns här – om än utan den halvflummiga bakgrundsmusiken – precis samma välmenande råd till de unga om att dansa, använda tandtråd och respektera de äldre.

Så läs detta originella tal, men glöm inte den avslutande uppmaningen:

Be careful whose advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia. Dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it’s worth.

But trust me on the sunscreen.

Baz Luhrmanns version finns på American Rhetoric, också som ljudfil och videoklipp (udda nog med textning på spanska).
 
Mary Schmichs krönika finns hos Chicago Tribune.

Fotnoter   [ + ]

1. Vilket det i och för sig ibland kan ligga något i.
2. Se Urban Legends Reference Pages, som behandlar ryktet att talet skulle ha hållits av Vonnegut på MIT 1997. Årets talare var i själva verket Kofi Annan.

Veckans tal: Farväl till det gamla gardet

Efter att Napoléon Bonaparte förra veckan fått se sig behånad i engelska kariktatyrer, är det väl inte mer än rätt att den abdikerade kejsaren nu själv får komma till tals.

Adieux de Napoleon a la Garde imperiale
Den 20 april 1814 tog Napoléon sitt berömda farväl av det gamla gardet. Vid slottet Fontainebleau var det dags för en sista hyllning av de trogna soldater på vars lott det var att fortsätta tjäna det ärorika Frankrike som den avsatte kejsaren nu tvingades lämna.

Soldats de ma vieille Garde, je vous fais mes adieux. Depuis vingt ans, je vous ai trouvés constamment sur le chemin de l’honneur et de la gloire. Dans ces derniers temps, comme dans ceux de notre prospérité, vous n’avez cessé d’être des modèles de bravoure et de fidélité. Avec des hommes tels que vous, notre cause n’était pas perdue. Mais la guerre était interminable ; c’eut été la guerre civile, et la France n’en serait devenue que plus malheureuse. J’ai donc sacrifié tous nos intérêts à ceux de la patrie ; je pars. Vous, mes amis, continuez de servir la France. Son bonheur était mon unique pensée ; il sera toujours l’objet de mes voeux ! Ne plaignez pas mon sort ; si j’ai consenti à me survivre, c’est pour servir encore à notre gloire ; je veux écrire les grandes choses que nous avons faites ensemble ! Adieu, mes enfants ! je voudrais vous presser tous sur mon coeur ; que j’embrasse au moins votre drapeau !

Efter att ha omfamnat general Petit och den franska fanan, tog så Napoléon ett sista farväl:

Adieu encore une fois, mes vieux compagnons ! Que ce dernier baiser passe dans vos coeurs !

Texten är hämtad från den franska Napoleonstiftelsens webbplats, där också följande engelska version står att finna:

‘Soldiers of my Old Guard, I bid you farewell. For twenty years you have been my constant companions on the road to honour and glory. In these latter times, as in the days of our prosperity, you have never ceased to be models of courage and fidelity. With men such as you our cause would not have been lost; but the war would have been interminable; it would have been a civil war, and France would only have become unhappier still. I have therefore sacrificed all of our interests to those of la patrie; I shall depart. But you, my friends, continue to serve France. Her happiness was my only thought; it shall continue to be the object of my desires. Do not lament my fate; the only reason I have allowed myself to survive was so that I could further serve our glory. I want to write down the great deeds which we have done together. Adieu, my children! Would that I could press you all to my heart. Let me at least embrace your standard….!’

[…]

‘Once again, adieu, my old companions! May this last kiss pass to your hearts!’

I sitt korta, pathosladdade tal lyckas Napoléons få med åtskilligt av ära, mod, trohet och uppoffring – både för soldaternas, Frankrikes och, kanske framför allt, sin egen del. Det är denna känslomättade stämning som Antoine Alphonse Montfort har försökt fånga i sin målning Adieux de Napoleon a la Garde imperiale (se överst i inlägget).

Napoléons exil blev – denna gång – kortvarig, och redan följande år återkom han till det franska fastlandet – bara för att snart därefter slutligen möta sitt Waterloo. Men det är, som man säger, en annan historia


Veckans “tal”: Napoleonkarikatyrer

I dagarna är det 192 år sedan Napoléon Bonaparte tvingades abdikera. Som denna veckas “tal” tänkte jag därför ge ett par exempel på satirisk bildretorik, nämligen hur Napoléons fall skildrades av den samtida engelske satirtecknaren George Cruikshank.

The Corsican Shuttlecock

Snuffing out BoneyThe Corsican Shuttlecock or a pretty Play thing for e/y Allies framställer Napoléon som en fjäderboll i de allierades racketspel. Preussens von Blücher och Österrikes Schwarzenberg roar sig kejserligt utanför det besegrade Paris.

Snuffing out Boney – visar hur en miniatyr-Bonaparte – eller “Boney”, som han respektlöst kallas – avsnoppas av en kosack representerande Ryssland. Man får förmoda att avsnoppandet kan tolkas på mer än ett sätt.

I den tredje teckningen – Little Boney gone to Pot – ser vi hur den forne kejsaren nu sitter på pottan – den “kejserliga tronen” – i exilen på Elba. Djävulen erbjuder honom en pistol och möjligheten att begå självmord, men “Nappe” tvekar – feg, ynklig och förnedrad.

Little Boney gone to Pot


Veckans tal: Tessin inför ständerna

Carl Gustaf TessinIdag för 259 år sedan försvarade sig kanslirådet Carl Gustaf Tessin inför riksdagen. Som framträdande företrädare för det ryssfientliga hattpartiet hade han blivit motarbetad i en hård rysk kampanj direkt riktad mot honom som person.

Nu stod Tessin alltså den 31 mars 1747 inför Riksens ständer, beredd att avgå – och beredd att försvara sin heder och sin rätt “intill [s]in sista andedrägt”. Avgångstalet blev till ett glödande försvarstal – ett försvarstal för såväl den egna hedern som rikets heder. Stora värden var på spel:

[…] bättre vara att våldsamt dö än med anfäktad heder långsamt lefva.

Vad som stod på spel i Tessins framställning var emellertid inte enbart den egna politiska karriären. Ytterst hotades hela landets välgång – “rikets everdliga väl eller ve” – och det var med en åkallan av de svenska dygder som utgjorde samhällets grundpelare, som Tessin nu begärde avsked.

Talet i sin helhet lyder:

Läs resten av inlägget ‘Veckans tal: Tessin inför ständerna’


Veckans tal: Två avgångar – Nixon och Freivalds

Laila FreivaldsEftersom Laila Freivalds idag förkunnat att hon avgår som utrikesminister, är det kanske passande att denna veckan lyfta fram ett annat avgångstal, nämligen det som levererades av Richard Nixon, USA:s president mellan åren 1969 och 1974.

Efter att Watergateskandalen rullats upp och Nixon ställts inför hotet om riksrätt, offentliggjorde denne den 8 augusti 1974 sin avgång som president. Precis som i fallet med Freivalds, framhöll Nixon att den viktigaste anledningen till avgången var omsorgen om landets styre:

I have never been a quitter.

To leave office before my term is completed is abhorrent to every instinct in my body. But as President, I must put the interests of America first.

America needs a full-time President and a full-time Congress, particularly at this time with problems we face at home and abroad. To continue to fight through the months ahead for my personal vindication would almost totally absorb the time and attention of both the President and the Congress in a period when our entire focus should be on the great issues of peace abroad and prosperity without inflation at home.

Therefore, I shall resign the Presidency effective at noon tomorrow.

Nixons argument om hur den amerikanske presidenten och den amerikanska politiska apparaten behövde kunna koncentrera sig ostört på det viktiga arbete som väntar, gick på sätt och vis igen även hos Laila Freivalds under morgonens presskonferens:

Skälet till att jag beslutat att begära mitt entledigande är att jag bedömer att det i rådande läge är omöjligt för mig att bedriva ett seriöst arbete […] Det är till skada för regeringen, det är till skada för partiet och inte minst för UD. Därför väljer jag att avgå.

Richard NixonTill skillnad från vad som var fallet med det uttalande som levererades av en kortfattad Laila Freivalds – flankerad av en lika kortfattad Göran Persson – så tog Nixon i sitt avgångstal tillfället i akt att lyfta fram de framgångar han ansåg sig ha åstadkommit under sitt presidentskap, bland annat det diplomatiska tövädret i relationerna med Kina och Sovjetunionen. Detta var Nixons försök att påverka sitt politiska eftermäle:

When I first took the oath of office as President five and a half years ago, I made this sacred commitment: to consecrate my office, my energies, and all the wisdom I can summon to the cause of peace among nations. I’ve done my very best in all the days since to be true to that pledge. As a result of these efforts, I am confident that the world is a safer place today, not only for the people of America but for the people of all nations, and that all of our children have a better chance than before of living in peace rather than dying in war.

This, more than anything, is what I hoped to achieve when I sought the Presidency.

This, more than anything, is what I hope will be my legacy to you, to our country, as I leave the Presidency.

To have served in this office is to have felt a very personal sense of kinship with each and every American. In leaving it, I do so with this prayer: May God’s grace be with you in all the days ahead.

Storslagna ord, liksom i resten av talet, men också en sista ansträngning för att gå till botten med flaggan i topp – om än fastklamrad vid den politiska hederns sista spillror.

Freivalds gjorde inget liknande försök. Vid morgonenens presskonferens avstod hon från vidare försök att definiera sin egen syn på gärningen som utrikesminister; istället överlät hon till reportrar, ledarskribenter och analytiker att skriva den politiska runan.

“I have never been a quitter”, sade Nixon. Frågan är om också Freivalds kan hävda detta.

Presskonferensen där Laila Freivalds tillkännager sin avgång kan ses på regeringens webbplats.
Nixons avgångstal kan ses hos Miller Center of Public Affairs.