Arkiv för kategorin 'retorik'Sida 3 av 7

Kategorier: bloggosfären, litteratur, meta, personligt och retorik
Publicerad 14 maj 2007 kl. 21:43

Metabloggandets topiklära

FjäderpennaIbland tar livet bortom tangentbordet upp det mesta av ens tid. Att utöver föräldraledighetens kärnverksamhet hinna med allt från föredragsskrivande till födelsedagsfirande gör att bloggandet stundtals får stå tillbaka. Och det är precis som det skall vara – även om det finns så mycket man vill fylla bloggen med, så saknas däremot tiden, och som bekant tvingas man ju prioritera.

Egentligen är det lustigt att man känner sig förorsakad att överhuvudtaget ta upp detta i ett blogginlägg, men det tycks som om själva bloggmediet inbjuder till det. Härigenom skiljer sig bloggandet från mer traditionella media, där konstaterandet “inget har hänt” ofta kan vara nog så korrekt, även om man sällan skulle erkänna att så verkligen är fallet.

Med bloggarna förhåller det sig emellertid annorlunda; frågan är om något annat medium innehåller en lika stor andel metaberättande. “Ingenting att skriva om” skriver bloggaren den ena dagen, “fortsätta eller sluta” frågar hon eller han den andra dagen.

Skrivkramp – eller, som det heter i bloggosfären, bloggtorka – har blivit ett stående ämne. Samma sak kan sägas om det inte heller helt ovanliga ifrågasättandet av den egna entusiasmen och förmågan. Förmodligen är det inte allt för långsökt att betrakta dessa ämnen som moderna loci där den genomsnittliga bloggaren med jämna mellanrum söker stoffet till sitt skrivande.

Det egna skrivandet – med förtjänster och brister, vara eller icke vara, – är emellertid inte enbart en fråga för söndagsbloggaren. Ett flertal starkt profilerade bloggare med positioner eller ambitioner inom media, politik och litteratur har under de senaste åren börjat blogga, slutat och i vissa fall börjat igen – allt under det att läsarna omsorgsfullt underrättats om överväganden och beslut.

Kanske finns förklaringen till detta egentligen ganska besynnerliga beteende i formatet, där bloggaren själv står som ansvarig för inte blott det skrivna – utan också för att det överhuvudtaget skrivs något.

Kanske kan möjligheten till kommunikation mellan bloggare och läsare också ge upphov till en känsla av ömsesidig lojalitet: i det att man skriver, läser, kommenterar, prenumererar gör man sig till del av ett socialt sammanhang där man inte enbart skapar sin logg för sin (eller dess) egen skull.

Kanske är det här samvetet och självförtroendet (eller bristen därpå) kommer in och får skribenten att undra om den senaste texten var tillräckligt bra, om blogginläggen kommer tillräckligt ofta, om någon läser dem.

Och kanske, kanske är det därför som bloggaren känner ett behov av att lufta dessa tankar i bloggosfärens offentlighet, att underkasta dem läsarnas dom.


 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  Lämna gärna en kommentar
Kategorier: akademin, bloggosfären, media och retorik
Publicerad 24 april 2007 kl. 8:15

Journalisten, forskaren och källan

FörstoringsglasChefen för Dagens Nyheters vetenskapsredaktion, Karin Bojs, bemöter idag1 Bo Rothsteins angrepp från gårdagen (också avhandlats på denna blogg), där journalister i allmänhet och en namngiven DN-journalist i synnerhet anklagades för att stjäla forskares idéer.

Det är inte alls Rothstein som är källan till den aktuella artikeln, menar Bojs, som också avfärdar anklagelsen som “grundlös” och “mycket kränkande”. Hade inte Bo Rothstein varit behjälplig vid artikelns författande hade man vänt sig till någon annan – mer betydande än så var inte insatsen, och den förtjänade därför inte heller att tas upp i texten, enligt Bojs’ resonemang, som fortsätter:

Jag blir ibland utsatt för påtryckningar när forskare propsar på att få sina medarbetare uppräknade. Men mitt argument är alltid detsamma: vi skriver för läsarnas skull. Onödigt många namn tynger texten och gör den svårläst.

Här framträder en tydlig kulturskillnad mellan det journalistiska och det akademiska skrivandet. Karin Bojs’ argument att man på tidningen “skriver för läsarnas skull” kan lika gärna gälla för författaren av en akademisk avhandling; skillnaden är bara vilka läsare man vänder sig till.

En forskare avstår sålunda inte från att ange sina källor, utan ser förhoppningsvis2 det som en del av den akademiska hederligheten att öppet redovisa vad man hämtat varifrån, hur, när och med hjälp av vem. För läsarnas skull.

I förbifarten kan avslutningsvis nämnas att det också i bloggosfären av många anses höra till god ton att man medelst en länk till källan anger var man hittat någonting.

 
Noter:

  1. “Rothstein inte källa”, Dagens Nyheter, 24 april 2007. I skrivande stund inte tillgänglig på nätet. [↩]
  2. Medieforskaren Ingela Wadbring menar till exempel i Svenska Dagbladet “det finns anledning att tro att forskare inom Bo Rothsteins ämne statsvetenskap utsätts oftare för bristande källhänvisningar än forskare inom andra discipliner. [...] Statsvetenskap är ett mer allmängiltigt område medan medicinsk forskning kräver mer precisa specialistkunskaper och därmed även ursprungskällor”. [↩]

 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  1 kommentar
Kategorier: akademin, bloggosfären, media, politik och retorik
Publicerad 23 april 2007 kl. 9:47

Forskaren, journalisten, politikern och bloggen

ForskningStatsvetaren Bo Rothstein redogör på dagens upplaga av DN debatt för några mindre angenäma erfarenheter från kontakterna med journalister och massmedia.1

Massmedia söker, menar Rothstein, efter forskare som är beredda att ställa upp i pågående drev för att med uttalanden stödja den tes som för tillfället drivs. Den forskare som avböjer detta förbigås eller förtigs till förmån för “någon mindre nogräknad kollega”.2 Därtill tar, enligt Rothstein, journalister sig själva rätten att publicera vetenskapliga rön och resonemang utan vederbörliga källhänvisningar.

De problem som Rothstein uppmärksammar är enligt min mening knappast någonting nytt, men likafullt någonting som man inom akademin måste vara beredd att hantera. Journalisterna tycks ha sina strategier klara – frågan är bara vad man som forskare skall göra.

AnteckningsblockFrån politikens område kan hämtas ett aktuellt exempel på hur relationerna till massmedia har lett till användandet av nya informationskanaler: utrikesminister Carl Bildts blogg. Kärnan i vårens debatt kring Bildts bloggande tycks i allt väsentligt ha handlat om kontrollen över informationsflödet, och i vilken utsträckning detta bör och behöver passera traditionella media.

Kanske kommer bloggen med tiden att framstå som ett oumbärligt hjälpmedel också för den forskare som vill presentera sina resultat för en större publik. Även om bloggmediet förmodligen har en bit kvar till sitt genombrott i delar av vetenskapssamhället, så lär vi nog få se mer akademiska bloggar i framtiden. Varför skulle egentligen forskaren avstå från att använda detta redskap för att redogöra för de egna idéerna?

Uppdatering 24 april 2007 (med anledning av Karin Bojs’ replik till Rothstein): Se också inlägget Journalisten, forskaren och källan
 
Noter:

  1. Vilka för Bo Rothsteins del som bekant är tämligen omfattande; få forskare har väl som Rothstein göra sig hörd på de stora morgontidningarnas debattsidor. [↩]
  2. Här borde man å andra sidan enligt min mening åtminstone rent moraliskt kunna känna sig tämligen nöjd med att avstå från oseriös mediemedverkan. [↩]

 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  11 kommentarer
Kategorier: bloggosfären, data och Internet, litteratur, media och retorik
Publicerad 22 april 2007 kl. 22:52

Personillusioner

Den gångna veckan har för min del bjudit på åtskilligt annat än bloggande. Skulle jag ha haft mera tid, hade jag emellertid gärna skrivit om bland annat den diskussion som väckts efter att Andreas Ekström i en krönika i Journalisten önskat få klargjord identiteten hos Johan Larsson, som ligger bakom bloggtjänster som knuff.se.

Den journalistiska nyfikenheten går att förstå, men jakten på ett förmodat scoop bjuder förmodligen på mer av fallgropar än av framgångar. De personer “bakom texterna” som Ekström efterfrågar är kanske inte alltid så spännande, men framför allt kan man aldrig vara säker på att man verkligen finner någon “sann” person.

Bara för att en person kan ges ett ansikte, och kanske ett känt sådant, så kan man inte säkert säga någonting om motiv, drivkrafter och personlighet. Faktum är att det kanske inte ens är personen själv som gör det arbete han eller hon tillskrivs. Mediepersonligheter, kulturprofiler, forskare, författare, journalister, krönikörer, bloggare… överallt kan det lika gärna dölja sig spökskrivare, galjonsfigurer, plagiatörer och posörer.

Förmodligen skulle mycket kunna vara vunnet om man bara trappade ned lite på de biografiska ambitionerna. Såväl den hemlighetsfulle som den överexponerade gör nämligen sitt bästa för att själva skriva sin biografi i offentligenheten. Detta i det att hon eller han ständigt ikläder sig roller1 – på internet och i andra sammanhang – och därmed också strävar efter att framträda på önskat sätt: som litterärt enfant terrible, politisk naturbegåvning, trendmedvetet modeorakel, eller varför inte it-doldis.

Att urskilja personen bakom texterna lär bli svårt, när det kanske i själva verket är i texterna som personen finns.
 
Noter:

  1. Något jag tidigare behandlat på denna blogg. [↩]

 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  Lämna gärna en kommentar
Kategorier: listigt och listlikt, politik och retorik
Publicerad 1 april 2007 kl. 10:40

Retorisk rekvisita (1)

Några föremål från 1900-talets svenska politiska historia:

Morakniv

Gösta Bohmans
morakniv

 Hängslen och livrem

Gunnar Strängs
hängslen och livrem

 Drickaback

Ian & Berts
ölbackar

 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  Lämna gärna en kommentar
Kategorier: data och Internet, retorik och Wikipedia
Publicerad 19 mars 2007 kl. 17:10

Wikiethos

Digital idagWikiverktyget är – tillsammans med bland annat bloggen1 – förmodligen ett av de viktigaste informationsteknologiska påfunden som slagit igenom sedan sekelskiftet2, och det tycks också ha blivit till en allt populärare webbapplikation. När nu Oscar Swartz lanserar Digital idag, en medborgarjournalistisk portal och informations- och kommunikationspolitisk kampanjcentral, faller valet av publiceringsverktyg kanske inte helt överraskande på wikin.

WikipediaVerktygsvalet är givetvis inte enbart en praktisk fråga – just wikin har, framför allt genom uppslagsverket Wikipedia, lyckats bygga upp ett visst förtroendekapital på nätet och trots belackarna kommit att förknippas med öppenhet, samarbete, informationsfrihet, kunskapsackumulation och med tiden faktiskt också ett ganska stort mått av tillförlitlighet.

JurisPediaFramgångarna har lett till åtskilliga andra projekt uppbyggda – eller till synes uppbyggda – enligt samma princip, om än med mer eller mindre annorlunda inriktning än Wikipedia. Exemplen är många: från aktivism (som tidigare nämnda Digital idag) till juridik (som JurisPedia) till onlinespel (som WoWWiki) till tv-serier (som Lostpedia), och så vidare.

Att så många av alla dessa sajter trots allt är så likartat utformade, och i så ringa utsträckning söker sin egen väg, beror nog inte enbart på att man av ren lättja håller sig till “standardutseendet” för MediaWiki, den programvara som används av Wikipedia med flera. Lika troligt är att man strävar efter att låta användare och läsare möta en utformning man känner igen, och i bästa fall också litar på. Härigenom försöker man helt enkelt skänka sin egen lilla sajt en gnutta av det ethos som framför allt Wikipedia har bidragit till att skänka wikiverktyget som sådant.

LostpediaÄr då detta ett problem för Wikipedia, att sajten fått så många kloner med högst varierande innehåll? Inte nödvändigtvis.

På många sätt framstår kopierbarheten som helt i linje med Wikipedias karaktär. Just öppenheten i systemen är en viktig, för att inte säga avgörande, del av det som bidragit till att ge fenomenet dess speciella ställning. I och med att mjukvaran kan användas av alla – också på egna sajter – så blir den också begriplig för alla. Därmed får systemet en teknisk och organisatorisk transparens: det blir, åtminstone i teorin, möjligt för vem som helst att se när, hur och av vem som data matats in och arrangerats. Detta, tillsammans med den stora mängden information som ansamlas av de växande användarskarorna, är vad som sakta men säkert skänker trovärdighet.

Med detta i åtanke framträder varje kopia, varje komplement, varje förfalskning i en delvis annan dager. Att ondgöra sig över hur andra sajter försöker åka snålskjuts på Wikipedias popularitet blir därför inte bara tämligen meningslöst; det strider också mot uppslagsverkets anda. Ett bevis på det starka ethos man besitter blir ytterst hur andra åberopar det och försöker tillgodogöra sig det.

 
Noter:

  1. Men mer om det vid ett annat tillfälle. [↩]
  2. Även om verktygets historia är längre än så [↩]

Technorati: ethos, internet, retorik, wiki, Wikipedia,
bloggar.se: ethos, internet, retorik, wiki, Wikipedia,
 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  1 kommentar
Kategorier: akademin, humaniora, litteratur och retorik
Publicerad 3 januari 2007 kl. 23:20

Walter J. Ong Collection

Walter J. OngNär Walter J. Ong avled år 2003 efterlämnade han en ansenlig samling material – allt från handskrifter, böcker, korrespondens och manuskript till fotografier och souvenirer.

Sedan ett par veckor kan den intresserade börja ta del av Ongs samlingar; den 22 december öppnade nämligen Walter J. Ong Collection hos Saint Louis University. Bland de dokument som redan digitaliserats finns ett antal tidigare aldrig publicerade föreläsningar, och mer kommer att följa, enligt utgivningsplanen.

[Via Kairosnews.]


 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  1 kommentar
Kategorier: allmänt, citat, retorik och veckans tal
Publicerad 9 december 2006 kl. 21:35

Veckans tal: JFK om rymdkapplöpningen

STS-116Medan Christer Fuglesang och gänget på STS-116 väntar på nattens uppskjutningsförsök, kan det kanske passa bra med några uppmuntrande ord från rymdkapplöpningens dagar.

USA:s president John F. Kennedy hade 1961 uttryckt nationens strävan att placera en människa på månen innan årtiondets slut. I ett berömt tal vid Rice University den 12 september 1962 utvecklade han sina tankar om drivkrafterna bakom detta storslagna projekt: man skulle ta sig till månen, inte för att det var lätt – utan för att det var svårt. Därmed följer Kennedy den klassiska retorikens topiklära som tar upp just “det svåra” som ett passande argument när det gäller att berömma saker och gärningar1:

JFK 1962[...]

We choose to go to the moon. We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard, because that goal will serve to organize and measure the best of our energies and skills, because that challenge is one that we are willing to accept, one we are unwilling to postpone, and one which we intend to win, and the others, too.

[...]

Many years ago the great British explorer George Mallory, who was to die on Mount Everest, was asked why did he want to climb it. He said, “Because it is there.”

Well, space is there, and we’re going to climb it, and the moon and the planets are there, and new hopes for knowledge and peace are there. And, therefore, as we set sail we ask God’s blessing on the most hazardous and dangerous and greatest adventure on which man has ever embarked.

Talet i sin helhet finns att tillgå på John F. Kennedy Presidential Library & Museum.

Hör också…
ljudupptagningen av talet.

 
Noter:

  1. Se till exempel Gerhardus Johannes Vossius, Elementa Rhetorica eller retorikens grunder. Översatt och utgiven av Stina Hansson, Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet: Meddelanden 5 (Göteborg, 1990). ISBN: 9186270222. [↩]

 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  1 kommentar
Kategorier: boktips, litteratur, pedagogik, personligt, retorik och utbildningshistoria
Publicerad 20 november 2006 kl. 23:28

Läsning i väntans tider

BöckerTiden går ibland1 mer än lovligt långsamt, och då kan det som bekant sitta bra med en god bok (eller flera).

I yrket får jag nu tillfälle att återvända till Roger Säljös Lärande och kulturella redskap. Om lärprocesser och det kollektiva minnet2, den i mina ögon intressantaste boken på hela den kurs där jag nu undervisar.

Dessutom kom jag nyligen över3 B. Rud. Halls sista arbete, en liten skrift vid namn Uppfostrans och skolans historia (1951). Det är inget banbrytande verk, men är icke desto mindre intressant – särskilt som boken av författaren avsågs att användas i lärarutbildningen. Ty ett av målen med Halls pedagogikhistoriska forskargärning var, som medförfattaren Albert Wiberg uttrycker det, att också skänka bildning åt nya generationer av lärare och pedagoger:

Hall var fast övertygad om att det var av större vikt för en blivande lärare att göras förtrogen med pedagogikens stora gestalter i det förgångna, med deras idéer, problem och problemlösningar än att känna till petitesser inom den av matematiskt-statistiska metoder infekterade psykologien. Pedagogikens historia skulle ge perspektiv, idéer och kritisk blick i lärargärningen.

På mitt bord har nu också landat Retorisk handbok med lexikon4 av Christer Hanefalk, Stefan Hedlund och Kurt Lindholm. Det är en massiv lunta som förmodligen lämpar sig mer som uppslagsverk än som sträckläsning, men varje ämnesnörd värd namnet fastnar ju lätt även i lexika… Jag får anledning att återkomma härtill vid ett senare tillfälle.

Som pågående läsning av det mer rekreativa slaget kan nämnas Elementarpartiklarna5 av Michel Houellebecq. Förvisso är jag lite sent ute – jag missar uppmärksamhetstoppen med sisådär ett halvt årtionde – men man kan väl inte avstå från god litteratur bara för att den har några år på nacken?6

 
Noter:

  1. Det vill säga till exempel nu i dagarna. [↩]
  2. ISBN: 9172274433 . [↩]
  3. För en billig penning på antikvariat Röda Rummet. [↩]
  4. ISBN: 9197371513 . [↩]
  5. ISBN: 9100574619 . [↩]
  6. Fråga Homeros eller Dante, till exempel. [↩]

 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  Lämna gärna en kommentar
Kategorier: humaniora, litteratur och retorik
Publicerad 5 oktober 2006 kl. 11:18

Retorikerkammarens fest vid en stadsport

Retorikerkammarens fest vid en stadsport

Målning av Jan Steen (1626-1679).

Se också…
Retoriker vid ett fönster


 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  Lämna gärna en kommentar