Loci.se

Så går då februari månad mot sitt slut. Det har på många sätt varit en månad då diskussionen kring yttrandefriheten har stått i centrum i den allmänna debatten, såväl i Sverige som i övriga världen.

Låt oss dock börja här hemma. Knappt hade den värsta upprördheten över e-postlistan Elit [sic!] – enligt uppgift använd av några medelålders kändisar som forum för illasinnat tal – hunnit lägga sig innan det var dags för nästa samtalsämne.

Härvan kring e-postförtalet mot Fredrik Reinfeldt blev snabbt “veckans snackis” – för att citera den till att börja med oidentifierade avsändaren. Det var dock knappast denna uppmärksamhet som den kreative mejlaren – sedermera avslöjad som (s)-medarbetaren Mats Lindström – hade tänkt sig när han under falskt namn angrep moderatledaren. Den följande debatten kring etiken i de beygnnande valkampanjerna blev än mer besvärande för socialdemokraterna när det uppdagades att en ombudsman på SSU legat bakom bloggen Rättvis och balanserad, där moderatledaren placerats på en “valaffisch” med texten “Rösta på din pedofil”.

Förmodligen lär vi få se fler liknande fall. Över hela den politiska skalan finns mer eller mindre anonyma aktivister, “opinionsbildare” och bloggare vars verksamhet inte nödvändigtvis präglas av smak, omdöme och anständighet. Dessa personer – i de fall där de har band till de politiska partierna – utgör knappast en politisk tillgång. Smutsig opinionsbildning luktar också illa, så det gäller att se upp vem man släpper in i stugan – i annat fall kan folk lätt få för sig att det är något ruttet i bygget.

Vad händer då nu? Reinfeldt har gått till polisen, och det är inte otroligt att vi får se en förtalsrättegång vad det lider. Därmed förskjuts på sätt och vis perspektivet – från att vara en (parti)politisk fråga om moral och metod – till en mer generell diskussion kring yttrandefrihet och kränkningar.

Kanske är det en ren tillfällighet att detta sammanfaller med debatter på andra håll i världen. Danska Jyllands-Postens publicering av karikatyrerna av profeten Muhammed har under den gångna månaden fått oerhörda reaktioner. Oavsett om man har manat till förstörelse eller till försoning, så har frågan om yttrandefrihetens gränser varit i fokus.

Får man säga vad som helst, även om det upplevs kränkande för individer och grupper? Måste man vara beredd att tåla ett visst mått av kränkningar i ett demokratiskt samhälle? Två helt olika rättegångar nu i februari aktualiserar – på helt olika sätt – frågor som dessa.

Författaren Dan Brown lyckades härom året med sin The Da Vinci Code inte enbart skriva en medioker bok, sälja miljoner exemplar, och reta upp många inom och utanför den katolska kyrkan. Han lyckades också dra på sig flera stämningar, bland annat från ett par herrar som hävdar att Brown knyckt handlingen till Da Vinci-koden från dem – och därmed gjort sig skyldig till stöld av “intellektuell egendom”. Lägg därtill alla de fundamentalister som känner sig kränkta – så till den grad att den kommande filmatiseringen av Da Vinci-koden av filmdistributören Sony har begåvats med en specifik “anti-webbplats“. Brown lär dock i slutändan skratta om inte hela, så i alla fall större delen av vägen till banken.

En helt annan berättare av usla sagor är förintelseförnekaren och “historikern” David Irving, som nyligen dömdes till tre års fängelse. Att förneka förintelsen är ett brott i Österrike, liksom i flera andra europeiska länder, och rättegången mot Irving visar på hur brännande frågor kring yttrandefrihet kan vara också i västerländska samhällen.

Räkna alltså med att vi får se en fortsatt diskussion kring yttrandefriheten och olika aspekter av denna.

Vad får man säga? Vad kan man säga? Vad bör man säga? Ytterst handlar frågor som dessa om moral och omdöme, snarare än om lagstiftning.