Arkiv för kategorin 'politik'Sida 2 av 4

Två texter, två medievärldar

I vad som måste betecknas som något slags andhämtningspaus i FRA-frågan – där alla väntar på vad som kommer att komma i motionsväg – dyker två helt olika texter upp: en huvudsakligen statistisk blogganalys och ett politiskt insidesreportage.

Bloggsökmotorn/pingcentralen Twingly presenterar i sin rapport om FRA-debatten det som åtminstone de i bloggosfären inblandade redan visste: att bloggar drev debatten framåt medan traditionella media visade betydligt mindre intresse för frågan såväl före som efter riksdagsomröstningen.

Samtidigt publicerar Fokus idag en artikel som den traditionella politiska journalistiken knappast behöver skämmas för. Anita Kratz och Torbjörn Nilsson redogör för turerna i spelet om FRA. Nödvändig men nedslående läsning – och på det hela en så välskriven, välefterforskad och initierad text att man skulle önska att slika alster lite oftare producerades också i bloggosfären.

Var för sig har gamla och nya medier både för- och nackdelar, och det är ibland knepigt att vara riktigt nöjd med sakernas tillstånd. Sammantaget kan de bägge medievärldarna däremot kompensera för varandras tillkortakommanden. Bloggarnas snabbhet och slagkraft gör i kombination med de traditionella mediernas ekonomiska och journalistiska resurser att dagens medielandskap – i all sin omskakade, osäkra omogenhet – understundom kanske inte är så pjåkigt ändå.


Om jag hade tid

Om jag hade tid skulle jag skriva något om FRA-lagen, om hur fel lag ger fel befogenheter till fel myndighet att göra fel saker. Om jag hade tid skulle jag skriva om hur det fortfarande finns möjlighet att ångra sig, att riva upp, att göra om, att göra rätt.

Om jag hade tid skulle jag skriva om hur du som läser detta kommer att bli övervakad, då denna blogg ligger på en server utanför Sveriges gräns.

Om jag hade tid skulle jag skriva om hur alla andra förmodligen också kommer att bli övervakade och kartlagda: om hur den som mejlar sina vänner kommer att bli övervakad, hur den som handlar på nätet kommer att bli övervakad, om hur den som kontaktar sin advokat kommer att bli övervakad, om hur den som är politiskt aktiv på nätet kommer att bli övervakad, om hur den som kontaktar sina affärsbekanta kommer att bli övervakad, om hur den som söker på webben kommer att bli övervakad, om hur alla som överhuvudtaget använder internet kommer att bli övervakade om signalerna skulle råka passera landets gräns – vilket de gör.

Om jag hade tid skulle jag skriva om att det dessutom handlar om så mycket mer, om hur man kartlägger personers kontakter och förehavanden på internet, om hur man i en helt egen personuppgiftslag ges rätt att registrera människor utifrån politiska preferenser, religion och sexuell läggning, om hur människors liv kan schematiseras i sociogram. Om jag hade tid skulle jag skriva om att det inte handlar om några punktinsatser mot misstänkta personer, utan om behandling av i princip allt som i princip alla gör.

Om jag hade tid skulle jag skriva om hur informationen man samlar in kan sändas vidare till andra länder, och sedan vidare till andra händer.

Om jag hade tid skulle jag skriva om hur luddiga syften och ospecificerat tal om “yttre hot” kan betyda i princip vad som helst, om gummiparagrafer som gör att vem som helst kan övervakas, om hur man med hänvisning till vad man kallar “metodutveckling” och “förändringar i signalmiljön” i praktiken själva avgör vad som behöver göras, och hur. Om jag hade tid skulle jag skriva om alla de myndigheter och organ som vill, kan och får ta del av FRA-restaurangens dignande informationsbuffé – trots att man säger sig endast syssla med militär underrättelseverksamhet.

Om jag hade tid skulle jag skriva om att det inte bara handlar om vad FRA-tillskyndarna säger sig vilja göra utan om vad de kommer att göra, om vad de kommer att kunna göra, om vad de kommer att göra – och nog lär de göra vad de kan och får.

Om jag hade tid skulle jag skriva om hur man vrider och vänder på orden för att slingra sig undan sakfrågan, om hur man kan förneka att man sysslar med avlyssning därför att man tekniskt sett inte lyssnar utan läser, om hur man kan förneka att man spionerar på enskilda människor därför att man spionerar på grupper av enskilda människor.

Om jag hade tid skulle jag skriva om hur man från FRA-förespråkarnas håll baktalat lagens motståndare, om hur tvivlare misstänkliggjorts, om hur man systematiskt vägrat lyssna till de protester som kommit från aktivister, näringsliv, forskare, remissinstanser, journalister och advokater. Om jag hade haft tid skulle jag skriva om hur man avfärdat en uppriktigt upprörd opinion som mindre vetande, om hur man försökt lägga locket när bloggosfären, traditionella media och den allmänna debatten kokat, om hur man hoppats att människor skulle finna sig i gravt felaktiga beslut med enda motivering att de redan är fattade.

Om jag hade tid skulle jag skriva om den parodi på den demokratiska processen som utgör FRA-lagens tillkomst: framtvingad, framhetsad, frampiskad i kamp mot tiden, mot de egna riksdagsledamöternas övertygelse.

Om jag hade tid skulle jag skriva något om det samhälle som uppstår då medborgarna alltid kan vara övervakade, avlyssnade och kartlagda – av maskiner eller människor – och vad detta betyder för begrepp som personlig integritet, privatliv och demokrati.

Om jag hade tid skulle jag bege mig till Stockholm, Göteborg eller Malmö för att delta i morgondagens manifestationer mot FRA-lagen. Och även om jag saknar möjligheten, så vet jag att många, många andra kommer att ta den för att framföra budskapet: det finns ännu tid att backa, att tänka till och tänka nytt – att riva upp, att göra om, att göra rätt.


En nederlagets dag

Glada (av)lyssnare

Den 18 juni 2008 kommer att gå till historien – inte som den dag då Sverige på fotbollsplanen fullständigt förödmjukades av Ryssland 1Vilket i och för sig är sant., utan för det långt allvarligare skeendet då FRA-lagen klubbades igenom i riksdagen.

I en marginellt förbättrad version av vad som så sent som igår (!) skickades på återremiss ges nu de glada gamängerna på FRA möjlighet att spionera på folk lite sådär i största allmänhet. Allt man gör på nätet 2Den kommunikation som passerar landets gränser – det vill säga i princip allt, med tanke på hur Internet fungerar. kommer att avlyssnas maskinellt. Det som fångas upp av särskilda sökbegrepp “inhämtas och lagras”, enligt FRA:s egen frågesida. 3Vilka dessa sökbegrepp är vill man hemlighålla, av begripliga skäl.

Alltså: allt kommer att avlyssnas, allt kommer att gå igenom FRA:s filter, en del kommer att “inhämtas och lagras”. Och sedan då?

Ja, någon lär väl vilja ta del av vad som inhämtas – det är inte bara på radioanstalten man spetsar öronen; spaningsresultaten räcker minsann till för flera:

FRA utgör en nationell expertresurs som kan utnyttjas av regeringen, Försvarsmakten, polisen eller någon av FRA:s övriga uppdragsgivare.

Ett av skälen till varför FRA bedriver signalspaning på uppdrag av andra myndigheter är att FRA innehar unik kompetens på signalspaningsområdet och har arbetat med att bygga upp den kompetensen i mer än 60 års tid. Det vore samhällsekonomiskt ofördelaktigt om samma slags expertkompetens och mycket avancerade teknologi skulle behöva byggas upp på flera håll. […]

Kanske skall vi vara glada för att inte fler spionerar på oss?

Detta inlägg är nog mitt sista i frågan på ett tag, men om det är något som den senaste tidens aktivitet i bloggosfären har visat så är det att det finns fler som bryr sig. 4Och till och med traditionella media vaknade till slut, men sent skall som bekant syndaren vakna. Även om riksdagen nu fattat sitt beslut – det sämsta på mycket länge – så innebär det inte att debatten på nätet tystnar. Inte ens med staten ständigt lyssnande, lagrande och läsande.

 

Är det för övrigt inte lite ironiskt att det säkerhetsföretag som enligt TV4-nyheterna rekryterat e-post- och smsspanare åt FRA, själva på sin kontaktsida erbjuder PGP-nyckel för den som vill skicka krypterad mejl?

Fotnoter   [ + ]

1. Vilket i och för sig är sant.
2. Den kommunikation som passerar landets gränser – det vill säga i princip allt, med tanke på hur Internet fungerar.
3. Vilka dessa sökbegrepp är vill man hemlighålla, av begripliga skäl.
4. Och till och med traditionella media vaknade till slut, men sent skall som bekant syndaren vakna.

FRA-frågan och faran med att sänka garden

Även om den i bloggosfären pågående kampanjen mot FRA-lagen nu får allt mer uppmärksamhet även i traditionella media 1Se till exempel “Bloggarna leder striden mot FRA-lag” på DN:s nätupplaga., så vore det dock förödande för lagens motståndare att för ens en sekund luta sig tillbaka och tro att det redan nedlagda arbetet räcker.

Precis som Sverige nyss föll på mållinjen (om man nu kan göra det inom fotbollen… 2Jfr katakres) i matchen mot Spanien, så är FRA-frågan inte avgjord förrän tidigast på onsdag. Om ens då – om lagen inte klubbas igenom kan den trots allt mycket väl komma upp på bordet igen i lätt modifierad form, under sittande eller annan regering.

Däremot ligger det ett och annat i observationen att bloggarna den senaste veckan ryckt åt sig initiativet i mediedebatten på ett tidigare sällan skådat sätt 3Jfr exempelvis Bloggen Bent. Här har man också möjlighet att uppvisa ett mer flexibelt förhållningssätt till den politiska situationen än vad som uppenbart är fallet på sina håll inom gammelmedia, där man är övertygad om att lagen kommer att gå igenom. (Se till exempel Kopit och opassande.se.)

Och oavsett hur man tror att det kommer att gå i onsdagens omröstning, så är nog en allmänt utbredd förmodan att det hela redan är avgjort den största gåva som FRA-lagens förespråkare kan få.

Och media:screen har gjort små band för den som vill smycka sin webbplats i hörnen.

Fotnoter   [ + ]

1. Se till exempel “Bloggarna leder striden mot FRA-lag” på DN:s nätupplaga.
2. Jfr katakres
3. Jfr exempelvis Bloggen Bent

FRA vs EM

År och månader av tisslande och tasslande om FRA-lagen har på ett par dagar vuxit till ett närmaste öronbedövande larm. Åtminstone i bloggosfären – som framgår av trendgrafen nedan har ämnet “FRA” till och med passerat “EM”, vilket måste räknas som en bedrift i dessa fotbollstider.

FRA vs EM - trendgraf

I traditionella media är det emellertid fortfarande tämligen tyst, i alla fall i jämförelse med vad som skrivs om tidigare nämnda mästerskap, om den irländska folkomröstningen, om Hultsfredsfestivalen, om sommaren, trafiken, kändisarna och så vidare… Vem vet, kanske det ligger något i Carl Rudbecks fundering om att saker händer medan folket ser på fotboll. SvD:s nätupplaga utgör kanske ett undantag i och med att man skrivande stund toppar med har en artikel om den senaste tidens “bloggbävning” 1Ordet förmodligen myntat av Blogge; liksom “bloggosfären” ett ord är “bloggbävning” som ord mer effektivt än vackert. med anledning av den föreslagna FRA-lagen.

Inte heller denna blogg lär publicera särskilt mycket i andra ämnen förrän efter Sveriges riksdags beslut nästa vecka – en riksdagsomröstning som är helt och hållet avhängig huruvida en handfull riksdagsledamöter väljer 2Det vill säga vågar. att trotsa partipiskan och rösta efter sitt eget samvete.

Dithän har det gått att det tycks för sent för vad som brukar kallas “en bred politisk diskussion” eller ens någon organiserad opinionsbildning på bred front i samhället. 3Trots att jag idag här i centrala Uppsala såg en ensam utdelare av flygblad mot FRA-lagen. Kampanjen riktar sålunda in sig på enskilda ledamöter, och dagens kanske mest underhållande (och spridda) inslag är förmodligen “Döda poeter”-satiren Döda politiska karriärers sällskap:

En med svenska mått mätt ganska ovanlig kampanj, men så är det också ganska ovanliga tider.

För ett par minuter sedan slutade matchen Holland – Frankrike med minst sagt uppseendeväckande siffror; frågan är om vi får se något lika överraskande resultat i riksdagen nästa vecka.

Fotnoter   [ + ]

1. Ordet förmodligen myntat av Blogge; liksom “bloggosfären” ett ord är “bloggbävning” som ord mer effektivt än vackert.
2. Det vill säga vågar.
3. Trots att jag idag här i centrala Uppsala såg en ensam utdelare av flygblad mot FRA-lagen.

FRA-lagen och privatbrevets död

ÖgaOm mindre än en vecka fattar riksdagen beslut i en fråga som kan komma att förändra inte blott hur vi kommunicerar, utan dessutom själva vårt fria, öppna samhälle.

Den som så mycket som kastat en blick på bloggosfären 1Inlägg strålar samman bland annat på bloggar.se:s sammanställning av etiketten FRA samt på en imponerande mängd bloggar varav Opassande och Blogge blott är ett par exempel. den senaste tiden kan svårligen ha missat att det är det den föreslagna FRA-lagen det handlar om. Den som inte läser bloggar (och därmed inte heller denna text) har förmodligen missat hela debatten, ty traditionella media visar av någon anledning ett minst sagt svalt intresse för frågan. Varför det förhåller sig på det sättet kan man bara spekulera i, särskilt som den föreslagna lagen kan leda till den största förändringen i våra informations- och kommunikationsvanor på mycket länge.

Två av de största informationstekniska landvinningarna i modern tid har varit e-posten och webben. E-posten har inneburit en förändring i kommunikationsvanorna, där det blivit möjligt att snabbt och billigt skicka meddelanden såväl till arbetskamraten vid bordet bredvid, som till vänner, bekanta och affärskontakter långt, långt borta. På samma sätt har webben medfört möjligheten att omedelbart ta del av information från hela världen: allt från underbara uppslagsverk till usel underhållning inom ett par länkklickningars avstånd.

Försiktigt lagda personer har förvisso alltid varit medvetna om att internet inte är något särskilt säkert forum för känslig kommunikation. För det första: icke krypterad e-post och annan webbtrafik är ganska enkel att avlyssna. För det andra: Man vet aldrig i vems händer e-post och annan information hamnar. Mejlmottagaren kanske fumlar med knappar och kommandon – eller så tycker hon eller han helt enkelt att innehållet i det nyss mottagna mejlet är så intressant att det måste spridas till ytterligare några “pålitliga” vänner, vilka i sin tur skickar det vidare till andra “pålitliga” personer, och så vidare.

Just dessa två aspekter gör att den föreslagna FRA-lagen känns extra obehaglig.

ÖgaEftersom det går så lätt att avlyssna medborgarna utan att de får vetskap därom, så lär detta också ske. Det märks inte på den e-post du skickar eller tar emot – det står ingenstans med tydliga bokstäver att “Detta meddelande eller denna webbsida har undersökts av Försvarets radioanstalt.” – men så ligger det till. All internet- och teletrafik över, och mycket av trafiken inom, landets gränser kan skannas för förment suspekta inslag.

Den som planerar att hitta på något ofog skriver dock knappast detta i klarspråk, utan krypterar sin kommunikation alternativt använder kodspråk. Som en följd kommer oerhörda mängder e-post, foruminlägg, webbsidesvisningar, sms och mobilsamtal att behöva gås igenom, tolkas och bedömas. En första sållning kan säkert göras med hjälp av programvara, men ytterst behöver människor sitta och plöja igenom medborgarnas göranden på nätet. De allra flesta medborgare har tack och lov inga onda avsikter – och skurkarna är som sagt inte öppna med sin verksamhet – så resultatet blir att helt vanliga, oskyldiga medborgares liv granskas, registreras, analyseras och diskuteras.

Och det är här den andra aspekten gör det hela än obehagligare: den maskinella integritetskränkningen är bara början, för vad sker när uppgifterna hamnar i människohand – och i människomun?

Kanske är det någon pikant detalj ur ett kärleksbrev, kanske är det ett förestående anbud i en företagsaffär, kanske är det en bekännelse av en begången oförrätt, kanske ett besked om en allvarlig sjukdom – förr eller senare kommer saker och ting att läcka ut. Information som snappas upp av FRA:s datorer kan knappast hålla sig inom anstaltens väggar. Det diskuteras i fikarummet, avslöjas för äkta hälfter, säljs till press, tipsas till myndigheter och så vidare.

Resultatet? Ett mindre öppet samhälle, med ökad misstänksamhet och mindre personlig kontakt mellan människor.

Den första förändring som lär inträffa om lagförslaget går igenom är av teknisk karaktär. Fler och fler kommer att kryptera sin e-post och webbtrafik, alternativt använda andra sätt att meddela och informera sig. Det är definitivt inte bara terrorister som inte har lust att dela med sig av sin privata konversation.

ÖgaDen andra förändringen som följer är mindre påtaglig, men desto mer djupgående. Ty vad händer när människor blir medvetna om att staten faktiskt tar sig rätten att läsa deras brev, att registrera vilka webbsidor de besöker och att avlyssna deras samtal? Vad händer när det är den enskilde, hederlige medborgaren som får finna sig i att allt det som hon eller han gör på nätet kan fångas upp och granskas, samtidigt som den som har onda avsikter med relativ lätthet undgår FRA:s grovmaskiga nät?

Förmodligen blir gemene man lite försiktigare, lite ängsligare. Man tänker sig för lite oftare, man sneglar lite oftare över axeln. Vem läser egentligen det jag skriver i mina mejl eller sms? Vem lyssnar egentligen i telefonen? Vem håller koll på vilka webbsidor jag besöker? Paranoia är tyvärr ingen bra grund för ett öppet och harmoniskt samhälle.

Människor anpassar sig dock efter rådande system, och kanske leder detta i förlängningen till att man finner sig i att all kommunikation sker inför andras vakande och vaktande ögon och öron. Att skriva brev blir därmed allt mindre av en privat angelägenhet, en exklusiv korrespondens mellan två personer, och mer av ett självmedvetet framträdande inför en månghövdad men anonym publik.

Och därmed skulle kanske privatbrevet bli till något av en historisk parentes. För några hundra år sedan skulle förmodligen få tänka på brevskrivning såsom vi gör idag. Man utgick helt enkelt från att det man skrev kunde kopieras och spridas i större kretsar, fungera som högläsning i olika sällskap och så vidare. Följaktligen fungerade också brevet som en genre i sig, fylld av regler och konventioner.

“Men”, kanske någon invänder, “visst kan man väl ändå skriva brev för hand och skicka med posten om man inte vill bli spionerad på?” Tja, det beror väl på tilltron till staten och dess institutioner och på vilka åtgärder man anser är rimliga att ta till för att “avvärja yttre hot”. Har väl FRA-lagen gått igenom är det tyvärr inte allt för orimligt att tro att någon förr eller senare reser krav på att alla typer av kommunikation bör betraktas likvärdigt – och därmed skulle det också vara tillåtet att öppna kuvert och avlyssna inrikes telefoni och e-post.

Och då är det sista privata brevet definitivt skrivet.

Fotnoter   [ + ]

1. Inlägg strålar samman bland annat på bloggar.se:s sammanställning av etiketten FRA samt på en imponerande mängd bloggar varav Opassande och Blogge blott är ett par exempel.

Presidentval ’08 (1): Of Maize and Men

William Jennings BryanNågot av det mest fängslande med det amerikanska presidentvalet av årsmodell ’08 är den högoktaniga blandningen av politik och retorik, av propaganda och reklam. Det närmaste halvåret lär därför en och annan fundering kring dessa företeelser dyka upp här på bloggen – och kanske blir det också någonting om årets laddade valrörelse.

I 1908 års valrörelse fanns däremot ingen påkostad tv-reklam, inga bloggare, inga kampanjcentraler på nätet… Detta innebar dock nte att man inte gjorde vad man kunde med de till buds stående medlen: vykort, affischer, annonser, kampanjknappar, pamfletter, och så vidare.

Tag till exempel vidstående lilla propagandapärla, som inte blott hyllar två av nationens välsignelser – majsen och den demokratiske presidentkandidaten William Jennings Bryan – utan också arrangerar dem samman, med den senares avbild smakfullt placerad bland den förras blast.

När får man se Clinton, McCain eller Obama i en liknande komposition?


Samtidigt på annat håll: Habermas och nätet

När kroppen har tagit semester och hjärnan kämpar för att klara den närmast totala sömnbrist som följer av nattamningsavvänjningen, så är det skönt att veta att de intressanta diskussionerna sällan sinar i bloggosfären.

FolkmassaLäs till exempel Johan Karlsson på bloggen Mothugg om hur Jürgen Habermas inte hajar nätet (samt de intressanta kommentarerna till blogginlägget). Karlsson lyfter här fram hur filosofen hyser en minst sagt begränsad tilltro till internets potential för ett demokratiskt offentligt samtal. Förmodligen går det att dra en någorlunda rak linje från denna Habermas’ skepsis mot det fragmentiserande nätet till hans vurm för “kvalitetspressen” och vidare till tankar kring något slags public service-press.

Habermas’ hållning till nätet må – åtminstone enligt min mening – vara nattstånden, men icke desto mindre öppnar den för andra, betydligt fräschare och mer intressanta diskussioner om internet, demokratin och det eventuella offentliga samtalet (eller kanske samtalen?).

Jag hoppas få möjlighet att återkomma till ämnet (liksom till så mycket annat) när de små grå cellerna är utvilade nog för att ta några steg upp på behovstrappan.


I almedalingarnas värld

TalareNyss hemkommen måste jag konstatera att årets upplaga av Almedalsveckan nästan helt har gått mig förbi. När jag såhär i efterhand tar del av bevakningen tycks det emellertid som om jag inte har missat några världsavgörande politiska händelser. Det mesta verkar ha varit sig sig likt: några utspel, några rapporter, några krav samt en hel del marknadsföring och ett visst mått av måttligt intressant skvaller.

Till godbitarna för den retorikintresserade hör att Dagens Nyheter också i år satsat på en speciell populärvetenskaplig retorikavdelning med Christer Hanefalk som återkommande kommentator, både i text och i rörliga bilder. Konceptet förefaller ha satt sig och fungerat väl, och det blir en på det hela taget trevlig blandning av referat, analys, teori, humor samt en hel del kalendarbitaraktig retorikstatistik (komplett med poängsättning, figurräkning 1Angående innovationen “Persson-index”, se kommentar av Christer Hanefalk. Jag personligen har svårt att se hur ett index med just Göran Persson som namngivare och rättesnöre kan kännas aktuellt särskilt länge. Vem skulle idag på ett naturligt sätt kunna relatera till ett Erlander-, Palme- eller Fälldin-index? och allt).

I samband med fjolårets begivenheter i Almedalen upplevde jag det som aningen problematiskt att sommarens främsta politisk-retoriska spektakel i så ringa grad blir en fråga för den akademiska världen. (Kring detta har Hanefalk och jag haft ett meningsutbyte, bland annat här på bloggen. Se till exempel inlägget “Mer om retoriken i media” med tillhörande kommentarer.)

Samtidigt som bland annat DN:s retorikserier bidrar till att öka allmänhetens intresse för retoriken – också retoriken på universitetsnivå, får man anta – så kvarstår enligt min mening frågan om varför man i vetenskapssamhället inte tar vara på detta intresse och i större utsträckning gör sina röster hörda.

Förmodligen kan saken inte enbart skyllas på enbart media eller akademin. Det är inte helt obegripligt varför det hela ser som det nu gör.

Almedalen är just ett spektakel, där partier och intresseorganisationer inte sällan tävlar om att överrösta varandras budskap, det ena mer spektakulärt än det andra. Det är inte alltid som akademiskt finlir framstår som någon särskilt meningsfull sysselsättning i sammanhang där ballonger, broschyrer och bjudsprit får en icke obetydlig andel av uppmärksamheten.

Vidare är Almedalsveckan framför allt en medial, och inte en akademisk tilldragelse. Presentationerna och rapporterna anpassas till det snabba nyhetsflödet i television och tidningar, snarare än till en långsammare, akademiskt vederhäftig granskning. Och så skall det naturligtvis vara – målet är ju primärt att göra ett gott intryck på potentiella väljare, inte att ägna sig åt diskussioner och utredningar för deras egen skull. En utomstående akademisk bedömare måste ta med i beräkningen att hon eller han förmodligen rör sig såväl på ett annat plan som i en annan hastighet än almedalingen 2Almedaling, subst. (best. -en, plur. -ar): deltagare i den årliga politiska Almedalsveckan. i gemen.

Härmed inte sagt att den akademiska retoriken inte bör befatta sig med evenemang av Almedalstyp – bara att det är begripligt om kontaktsvårigheterna inte bara finns i massmedia, utan också i universitetsvärlden.

Tidigare inlägg med anledning av Almedalsveckan och retoriken:

Mer om retoriken i media (2006-07-10) samt DN och professorn som inte fanns (2006-07-03)

Fotnoter   [ + ]

1. Angående innovationen “Persson-index”, se kommentar av Christer Hanefalk. Jag personligen har svårt att se hur ett index med just Göran Persson som namngivare och rättesnöre kan kännas aktuellt särskilt länge. Vem skulle idag på ett naturligt sätt kunna relatera till ett Erlander-, Palme- eller Fälldin-index?
2. Almedaling, subst. (best. -en, plur. -ar): deltagare i den årliga politiska Almedalsveckan.

Forskning och förtroende

FörstoringsglasSvenskar ser hellre att det satsas på forskning om sjukdomar eller miljö än på forskning om svenska språket, historia eller filosofi. Högutbildade är mer positiva till forskning än vad lågutbildade är. Fler män än kvinnor värderar teknik och naturvetenskap högt, medan fler kvinnor än män värdesätter samhälls- och humanvetenskaper. Och människor med skilda partisympatier skiljer sig åt när det gäller synen på vilken forskning som är viktig och förtroendeingivande.

Detta enligt en undersökning från Vetenskap & Allmänhet i samarbete med Göteborgs universitets SOM-undersökning.

Utöver den lätt nedslående allmänna tendensen som rapporteras av bland andra SvD/TT och visar hur svenskarnas förtroende för forskare fortsätter att sjunka, så kan man utifrån den bakomliggande rapporten begrunda attityderna till forskningen utifrån mer specifika variabler. Några observationer är som följer:

  • Flest har angivit att det är mycket eller ganska viktigt att Sverige satsar på “forskning på världsbästanivå” vad gäller cancer (96%), reumatiska sjukdomar (91%) och miljö (90%), medan filosofi och design (båda 28%) samt rymden (26%) befinner sig i motsatt ände av opinionen.

  • De tillfrågande har i störst utsträckning mycket eller ganska stort förtroende för forskning inom medicin. Därefter följer teknik, naturvetenskap, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Män har i större utsträckning än kvinnor mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom medicin, teknik och naturvetenskap. Kvinnor har i större utsträckning mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Medicinforskning har starkast stöd i åldersgruppen 65-85 år, teknik i 20-64 år, naturvetenskap i 30-64 år, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora i 20-29 år.
  • Ju högre utbildningsnivå, desto fler har mycket stort eller ganska stort förtroende för forskningen. Högutbildade anser också i högre grad att den vetenskapliga utvecklingen har förbättrat människors liv.
  • Medicinforskning har starkast stöd hos sympatisörer till sd, teknik, naturvetenskap och humaniora av fp-sympatisörer, samhällsvetenskap av fp- och mp-sympatisörer och utbildningsvetenskap av v-sympatisörer.
  • Medicinforskningen har svagast stöd hos c-sympatisörer, teknik hos mp-sympatisörer, naturvetenskap och samhällsvetenskap hos kd-sympatisörer, utbildningsvetenskap hos m-sympatisörer och humaniora hos sd-sympatisörer.

Och så fortsätter det; den hugade kan förmodligen göra fler intressanta iakttagelser i rapporten. Frågan är nu hur vetenskapssamfundet – och särskilt de discipliner som åtnjuter det svagaste förtroendet hos allmänheten – ställer sig till saken.

Källa: Vetenskapen i Samhället – resultat från SOM-undersökningen 2006, VA-rapport 2007:2 (Stockholm, 2007)