Arkiv för kategorin 'politik'

På obehörigt avstånd?

Vad betyder egentligen ett ord? Vem avgör vad, och vem, som skall betecknas hur?

I dagarna är det ordet “obehörig” som är föremål för diskussion i högskolevärlden. “Stopp för obehöriga lärare i högskolan” heter det i en rapport från SFS, Sveriges förenade studentkårer. Från universitetslärarfacket SULF:s håll är man tydlig i sitt avståndstagande från ordvalet: “[…] det finns inga obehöriga lärare på högskolan. Kriteriet för vad som är en behörig lärare på högskolan regleras i högskoleförordningen, och den anger talande nog att det handlar om visad skicklighet, om doktorsexamen ‘eller motsvarande’ och om ‘annan yrkesskicklighet som är av betydelse’.”

Ser man till den diskussion som förts på nätet härrör en stor del av upprördheten från detta ordval, som bland annat återfinns i SFS-rapportens första krav (“1. Stopp för obehöriga lärare i högskolan. All undervisande personal i högskolan ska genomgå minst tio veckors högskolepedagogisk utbildning och ha rätt till fortlöpande högskolepedagogisk kompetensutveckling.”). Oavsett debatten i övrigt är det dessa formuleringar som nu sprids och avhandlas i äldre och nyare media, och som på många håll blir fokuspunkt för hur hela rapporten skall bedömas. Diskussionen, och diskussionsklimatet, hade emellertid förmodligen sett annorlunda ut utan benämningen “obehörig”.

Låt oss därför i det följande ägna oss åt det uttrycket, och bara det uttrycket.

För ord är viktiga. Ord spelar roll, från de mest byråkratiska av beteckningar till våra vardagligaste uttryck. Jag vill nedan utgå från just detta antagande om att de benämningar som används också spelar har betydelse för hur verkligheten uppfattas. Detta är något som av Kenneth Burke omtalas som “terministic screens“, vilket kan beskrivas som de språkliga ‘filter’ som vi lägger på den verklighet i vilken vi lever. Som människor använder vi oss av språk och symboler för att beskriva och uppfatta vår värld och vårt språk (och de termer eller benämningar vi använder oss av) är inte någonting neutralt. Att kommunicera är både att tala om världen och att tala om värden. Ordval får följder för den man talar med och den man talar om.

Termen “obehörig lärare” är som så mycket annat en språklig konstruktion. Den som är behörig eller obehörig blir det för att hen förklaras vara behörig eller obehörig, och på så sätt blir kampen om benämningarna också en kamp om makt.

Det som jag tror är grunden till att hela saken från universitetslärarhåll uppfattas som särskilt problematisk är att benämningen “obehörig lärare” är så tydligt värderande på ett sätt som, när det gäller högskolan, inte hämtar sin grund i några faktiska, entydiga regelverk.

Uttryck som “behörig” eller “obehörig” antyder vid första påseende ett fokus på formalistiska, inte kvalitativa aspekter. Etiketten “obehörig” säger egentligen inget om lärarens faktiska pedagogiska kompetens, men desto mer om hens tillhörighet (till sin arbetsplats, akademin) och om hens rätt till tillhörighet. Denna tillhörighet kan förvisso definieras utifrån ett visst regelverk, men då något sammanhållet sådant inte existerar på universitetsövergripande nivå blir det de facto fråga om inte bara en subjektiv benämning utan en subjektiv benämning till många lärares nackdel. (Förvisso kan man diskutera om formella krav leder till faktisk kompetens, men i den begreppsliga förståelsen av termen “obehörig” är det inte de dimensionerna som avhandlas här.)

Så långt rör vi oss på benämningsplanet, men låt oss gå närmare in på det värderande ställningstagande som ligger i användningen av termen. Även om det går att diskutera kopplingen mellan behörighet och kompetens så ligger förmodligen det som provocerar i den djupare betydelsen av “behörighet”. Den som saknar behörighet är någon som gör något som hen inte har rätt att göra. Det är någon någon som hör inte till, någon som bör exkluderas.

SAOB anger ger för ordet “behörig” betydelserna “som vederbör l. erfordras l. öfverensstämmer med det rätta o. brukliga l. som är lämpad efter behofvet; vederbörlig, tillbörlig; lämplig, passande; erforderlig, nödig; ofta närmande sig bet. tillräcklig” och “som har erforderlig kompetens l. erforderliga kvalifikationer l. nödig auktoritet l. befogenhet” samt de ålderdomligare “som ingår (i ngt) l. tillhör (ngt) som medlem l. del l. momont o. d.; tillhörande, hörande (till); vanl. med prep. till” och “som (med rätta) tillhör l. tillkommer (ngn l. ngt)”.

På detta sätt benämns alltså de individer som inte är lever upp till formalistiskt men godtyckligt satta krav: de – enskilda lärare, som får termen klistrad på sig – är inte behöriga. De inte hör till. (Eftersom detta resonemang fokuserar enbart termen “obehörig lärare” tänker jag inte påpeka att hur rapporten också att vill att dessa skall “stoppas” – denna innebörd ligger redan i termen.)

Häri tror jag att mycket av upprördheten ligger: den enskilda universitetslärarens motstånd mot att, oavsett hens faktiska kompetens, bli omtalad som “inte behörig”. För en enskild lärare spelar det inte så stor roll om det är en abstraktion, en hypotetisk ideallärare, som avses i rapporten; det är den enskilda läraren som hamnar i en diskurs som sätter etiketter som “behörig” eller “obehörig”. För att en sådan diskurs inte skall väcka motstånd bör föremålen för diskursen (det vill säga lärarna) nog knappast uppfatta den som baserad på lösa eller moraliskt ohållbara grunder.

Egentligen är det kanske ganska enkelt. Hade en annan term valts, till exempel “lärare utan tio veckors högskolepedagogisk utbildning” (vilket rapporten nämner) eller “lärare utan tillräcklig pedagogisk kompetens” (vilket rapporten åsyftar) , hade diskussionen blivit en annan och den hade förmodligen i större utsträckning kommit att handla om vilken högskolepedagogisk utbildning som behövs, inte om huruvida vissa lärare hör hemma på universitetet eller ej. Därmed hade mycken förvirring, uppgivenhet och, sist men inte minst, helt onödig osämja mellan lärar- och studentrepresentanter kunnat undvikas.


Från råhet till renare seder

En icke obetydlig del av skolans berättelse om sig själv är den om framåtskridandet från mörkare till mer upplysta tider. Här finns naturligtvis de övergripande återklangerna av ett samhälles förvandling från krigförande stormakt till alltmer ordnad och modern nation, men det handlar också om en grund för, och samtidigt ett utmärkt kontrastmaterial för att framställa sig själv i civilisationens ljus:

“Oaktadt ungdomens öfning uti och förmodligen böjelse för desse blidare yrken, som vanligen pläga anses för tecken till mildare seder, visade sig likväl under första seklet efter Skolans stiftelse utbrott af råhet och sjelfsvåld. Under Prosten Comins tjenstetid ifrån 1651 till 1659 skall icke så sällan händt, att han under predikan måste stanna och äska ljud af den bullrande Skolungdomen. 1692 anmälte både Inspector och Magistraten, att någre Skoldisciplar tillåtit sig utvandringar om nätterna med skjutgevär och värjor, åstadkommit allarm och fensters inslagning. Desse brottsligheter blefvo allvarsamt beifrade. Handlingarne för ett senare sekel vitsorda renare seder och mera värdigt förhållande.”

— Wilhelm Faxe, Tal vid invigning af det för Hertig Carls skola i Christianstad nybygda lärohus, hållet den 3 maj 1835

Det är en inte allt för vågad gissning att berättelsen om framåtskridandet spelar stor roll även i dagens skola – ja, kanske till och med huvudrollen. I den moderna skolan – liksom i moderniteten i stort – är tanken på framåtskridandet något av ett mål i sig, så frågan är vilka redogörelser för elände och missförhållanden som behövs för att hålla berättelsen i gång.


Stopp för ‘meningslös’ forskning i Storbritannien

Det är inte bara i Sverige som grundforskningen allt oftare får se sig ifrågasatt. I Storbritannien berättar The Guardian och The Times om hur staten nu vill stoppa “meningslös” forskning. 1Tips via @TheHistoryWoman på Twitter. Universiteten måste nu bevisa forskningens nytta för att få tillgång till medel, berättar The Guardian:

The government is to stop funding “pointless” university research, forcing academics to prove that their academic inquiry has some relevance to the real world, funding chiefs will announce today.

Universities will have to show that their research influences the economy, public policy or society in order to secure the biggest research grants, the government’s funding body for higher education said.

Research Excellence Framework“) lägger därmed ännu en faktor till rådande ranking- och bibliometritrender, och gör därmed de forskningsstrategiska ekvationerna än mer komplicerade:

From 2012, each university department will submit evidence to be rated, with 60% of marks awarded for the quality of their research as judged by academic panels, 25% according to the “impact” the research makes and 15% according to the quality of the department. This will rate the department’s research strategy, staff and postgraduate development and engagement with the public.

För universiteten torde resultatet bli ett mindre manöverutrymme – men desto fler manövrar för att placera sig i linje med vad som anses vara ‘nyttig’ forskning.

För grundforskningen innebär det förmodligen ett grundskott.

Fotnoter   [ + ]

1. Tips via @TheHistoryWoman på Twitter.

Areopagitica

Give me the liberty to know, to utter, and to argue freely according to conscience, above all liberties.

Det smärtar att behöva konstatera att dessa John Miltons krav på yttrande- och informationsfrihet alltjämt måste resas på sina håll. Också nu, idag, i just denna stund, förnekas människor rätten att fritt läsa och lyssna, att fritt tänka och tala. Regimer på skilda håll i världen tar hela den tillgängliga förtrycksarsenalen i bruk, från det råa våldets batonger och gevärskulor till de allra senaste av högteknologiska övervakningssystem. När det fria ordet tar nya vägar, försöker dess fiender tysta det på nya, allt mer raffinerade sätt. De totalitära systemen kämpar för att hålla jämna steg med den informationsteknologiska utvecklingen.

AreopagiticaNär John Milton 1644 publicerade sin traktat Areopagitica: A Speech of Mr. John Milton for the Liberty of Unlicensed Printing to the Parliament of England var världen en annan – men även om de politiska och religösa kontexterna i 1600-talets England skiljer sig från våra verkligheter så kan vi i Miltons motstånd mot censuren finna paralleller till frågor som tyvärr är alltför relevanta också för det tjugoförsta århundradets människor.

Milton framför en kritik som slår hårt mot tankar på att ett högre syfte skall kunna rättfärdiga inskränkningar av yttrandefriheten, och kritiken tar sikte på samhällets själva väsen. Det samhälle som ser som sin uppgift att granska och censurera böcker, medier och kulturyttringar blir ett tyst samhälle, ty endast medelst en närmast bisarr nit kan människornas ord, deras danser och sånger, kontrolleras. Om ens det:

If we think to regulate printing, thereby to rectify manners, we must regulate all recreation and pastimes, all that is delightful to man. No music must be heard, no song be set or sung, but what is grave and Doric. There must be licensing dancers, that no gesture, motion, or deportment be taught our youth but what by their allowance shall be thought honest; for such Plato was provided of. It will ask more than the work of twenty licensers to examine all the lutes, the violins, and the guitars in every house; they must not be suffered to prattle as they do, but must be licensed what they may say. And who shall silence all the airs and madrigals that whisper softness in chambers? The windows also, and the balconies must be thought on; there are shrewd books, with dangerous frontispieces, set to sale; who shall prohibit them, shall twenty licensers? The villages also must have their visitors to inquire what lectures the bagpipe and the rebeck reads, even to the ballatry and the gamut of every municipal fiddler, for these are the countryman’s Arcadias, and his Monte Mayors.

Och att bära hand på ordets och tankens frihet leder leder till ett lika obehagligt som omöjligt samhälle:

Next, what more national corruption, for which England hears ill abroad, than household gluttony: who shall be the rectors of our daily rioting? And what shall be done to inhibit the multitudes that frequent those houses where drunkenness is sold and harboured? Our garments also should be referred to the licensing of some more sober workmasters to see them cut into a less wanton garb. Who shall regulate all the mixed conversation of our youth, male and female together, as is the fashion of this country? Who shall still appoint what shall be discoursed, what presumed, and no further? Lastly, who shall forbid and separate all idle resort, all evil company? These things will be, and must be; but how they shall be least hurtful, how least enticing, herein consists the grave and governing wisdom of a state.

Så varför vill någon regim ens beträda vägen till denna absurda vision, till detta samhälle där alla böcker och all annan mänsklig kulturell aktivitet och produktion måste förhandscensureras och godkännas?

För den vars mänskliga fri- och rättigheter angrips av diktaturens hejdukar och hantlangare torde Miltons tankar i Areopagitica kunna erbjuda ett svar som är lika enkelt som välkommet. Böcker och texter är farliga – för den rådande ordningen, för sederna och moralen, för politiska och ekonomiska intressen. Böcker är bärare inte blott av bokstäver och ord utan av tankar och idéer, av ett eget liv:

For books are not absolutely dead things, but do contain a potency of life in them to be as active as that soul was whose progeny they are; nay, they do preserve as in a vial the purest efficacy and extraction of that living intellect that bred them.

En människa kan slås ihjäl, men hennes tankar leva vidare i textform. Det är därför som det det endast är genom att ge sig på det fria ordet – ordet som ifrågasätter, utmanar, ställer på ända – som diktatorer och despoter tror sig kunna kontrollera sina undersåtar.

I ordets makt ligger ett hopp för de förtryckta i vår tid: härigenom idéer spridas, härigenom kan förändring uppnås. Och när nu den tekniska utvecklingen gör det allt lättare för den enskilda människan att publicera texter – och allt svårare för myndigheterna att stoppa spridningen – torde tiden, och tekniken, tala för det fria ordet. Den totalitära statens anspråk på fullständig kontroll av medborgarnas samtliga göranden är förhoppningsvis ett omöjligt företag.

 

Hela texten finns bland annat på Project Gutenberg.
 


Partiledarprat

En politiker är i allra högsta grad medveten om hur viktigt språk och ordval är när han eller hon vill ge sin bild av verkligheten. Givetvis var så fallet också vid riksdagens senaste partiledardebatt, hållen 15 oktober 2008.

Debatten är en och en halv månad gammal, och om inte analyserad sönder och samman så i alla fall grundligt diskuterad. 1Förvisso kan en viss debatt(över)mättnad kan ha gjort sig gällande då riksdagsdebatten ackompanjerades av möten mellan statsministern och oppositionsledaren. Därtill kommer det faktum att det amerikanska presidentvalets dramatik tog upp ett icke oväsentligt medieutrymme. Nedanstående ordmoln – vilka alltså visar hur frekvent vissa ord förekom 2Ju vanligare ord, desto större bokstäver skrivs det med i ordmolnet. i de respektive partiledarnas inlägg och repliker – är ett lättviktigt bidrag till de mer djuplodande diskussioner som förts. Även om det hinner rinna en del vatten under de politiska broarna under den tiden så ges här ändå en viss vink om partiledarnas språkbruk. Analysen överlåtes emellertid denna gång åt andra.

Observera att bilderna är genererade med Wordle som är en icke transparent applikation, därtill använd med visst användargodtycke i layoutvalen. Resultatet är sålunda snarare att betrakta som kul kuriosa än som verklig, vettig vetenskap.

Klicka på ordmolnen för att se större versioner.

 

 

Regeringen

Fredrik Reinfeldt (m)Maud Olofsson (c)
Fredrik Reinfeldt (m), Maud Olofsson (c)


Jan Björklund (fp), Göran Hägglund (kd)

 

 

Oppositionen


Mona Sahlin (s), Lars Ohly (v)


Maria Wetterstrand (mp)

Fotnoter   [ + ]

1. Förvisso kan en viss debatt(över)mättnad kan ha gjort sig gällande då riksdagsdebatten ackompanjerades av möten mellan statsministern och oppositionsledaren. Därtill kommer det faktum att det amerikanska presidentvalets dramatik tog upp ett icke oväsentligt medieutrymme.
2. Ju vanligare ord, desto större bokstäver skrivs det med i ordmolnet.

Veckans tal: Obamas segertal (+ bonus)

Föga förvånande får denna veckas tal bli Barack Obamas segertal i Chicago den 4 november 2008. En utskrift av talet i sin helhet finns hos Wikisource, men framför allt är det nog rörliga bilder (se videoklippet ovan) som krävs för att göra den så effektiva obamaska retoriken riktig rättvisa. Här finns i princip allt, och som sig bör i denna situation snålas det inte på pathos. Och den som till äventyrs missat ljudet av historiens vingslag, påminns från första början om vikten av det som just hänt:

Hello, Chicago.

If there is anyone out there who still doubts that America is a place where all things are possible, who still wonders if the dream of our founders is alive in our time, who still questions the power of our democracy, tonight is your answer.

It’s the answer told by lines that stretched around schools and churches in numbers this nation has never seen, by people who waited three hours and four hours, many for the first time in their lives, because they believed that this time must be different, that their voices could be that difference.

It’s the answer spoken by young and old, rich and poor, Democrat and Republican, black, white, Hispanic, Asian, Native American, gay, straight, disabled and not disabled. Americans who sent a message to the world that we have never been just a collection of individuals or a collection of red states and blue states.

We are, and always will be, the United States of America.

It’s the answer that led those who’ve been told for so long by so many to be cynical and fearful and doubtful about what we can achieve to put their hands on the arc of history and bend it once more toward the hope of a better day.

[…]

Och så fortsätter Obama sitt tal, såväl storstilat som slagkraftigt. Och det är inte bara de direkta referenserna till den amerikanska historien – som till exempel när Obama redogör för den enastående samhällsutveckling som ägt rum under den 106-åriga afroamerikanska väljaren Ann Nixon Coopers liv – som gör det hela så lyckat.

Nog så mycket bidrar förmodligen Barack Obamas förvaltande av det amerikanska retoriska arvet: från unionens grundande, via personer som Lincoln, Kennedy och King, fram till dagens värld av media och internet. Just denna lyckade sammansmältning mellan traditionen av klassisk vältalighet och användningen av moderna media har – åtminstone i mina ögon – förmodligen haft en avgörande påverkan på valutgången.

Som en liten bonus finns här också det valvaketal där det republikanska partiets kandidat John McCain förklarar sig besegrad. Till skillnad från hur tonen bitvis varit under valrörelsen – och från tonen hos delar av den församlade förlorande åhörarskaran – är det ett värdigt anförande, vilket i skrift finns tillgängligt här. I sitt sista anförande i kampanjen siktar McCain in sig på att framställa sig som både en god förlorare och (framför allt) en god amerikan. Frågan är om detta kan rädda ett eftermäle som så solkats ned av det negativa kampanjandets ivriga smutskastande.

Den som ser på tv eller lyssnar på radio har förmodligen tagit del av småsnuttar från de bägge talen. Det är dock i löjligt små portioner som dessa medier vanligtvis serverar sina referat, så det behöver väl knappast tilläggas att framförandena gör sig bäst i sin helhet – ty här bjuds det på amerikansk politisk retorik när den är som bäst.


Uppdatering: Noterar att Anders Sigrell också uppskattar Obamas tal; i en artikel i SvD (publicerad tidigare idag) gör han ungefär samma observationer som undertecknad när det till exempel gäller Obamas framgångsrika användning av historien.


Ack, att äntligen få andas ut

How they're acting - and how they feelLiten stämningsbild (från 1912) nu när avgörandets timmar närmar sig i det amerikanska presidentvalet.

Snart skrivs historia – i den mån så inte redan har skett – och de bägge kandidaterna Barack Obama och John McCain har än så länge all anledning att vara nervösa. Om inte den bedrövliga hanteringen av 2000 års presidentval upprepas, så har emellertid USA snart valt sin 44:e president. Oavsett vem som vinner (det lutar som bekant åt Obama), så lär samtliga inblandade uppskatta att slippa spela avspända och oberörda.

Och kanske kan också resten av världen få pusta ut, åtminstone för stunden.


Oktober 2008 på Loci.se i backspegeln

Av oktober månad år 2008 återstår inte så mycket: ett antal timmar tickar iväg samtidigt som en viss mängd nederbörd väntar på att falla. Under den gångna månaden har här på bloggen bland annat

  • varnats för vardagshoten mot den personliga integriteten och ställts frågan om hur mycket ICAnder egentligen vet om sina kunder
  • uppmärksammats hur företag och organisationer i ett nytt initiativ, GNI, säger sig vilja arbeta för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och personlig integritet på nätet
  • diskuterats ständigt växande textmassor, och hur man kan handskas med dem
  • tipsats om två webbtjänster som kan analysera ordanvändningen i de amerikanska presidentkandidaternas tal respektive skapa ordmoln av valfri text
  • uppmärksammats jubilaren Gösta Knutsson och hans katters samt dessas talekonst – och därtill påtalats den historiska och retoriska betydelsen av en sko, en mantel och en handske
  • en bildgåta lösts, samtidigt som en annan påbörjat sin tålmodiga väntan på att lösas
  • en smärre formgivningsöversyn påbörjats

Och för dörren står nu november. Motto: mindre meta – mer material.


GNI – ett globalt initiativ för yttrandefrihet och personlig integritet på nätet

Akronymer och förkortningar hör till vanligheterna på nätet. Den senaste skapelsen att (eventuellt) lägga på minnet är GNI – Global Network Initiative. Med målsättningen att verka för yttrandefrihet och personlighet integritet lär denna organisation – vilken till sina medlemmar räknar såväl företag som Google, Microsoft och Yahoo, som människorättsorganisationer som Human Rights Watch – bli ett givet samtalsämne i bloggarna den närmaste tiden. 1Och, för den delen, också kanske också i mer traditionella media; se t.ex. SvD och Computer Sweden.

Med tanke på att de tre tidigare nämnda företagen har en del att bevisa när det gäller engagemanget för mänskliga rättigheter, lär såväl de storslagna målsättningarna som det praktiska arbetet sättas under bloggosfärens lupp. Lägg märke till de principer om mänskliga rättigheter som GNI antagit:

[…]

All human rights are indivisible, interdependent, and interrelated: the improvement of one right facilitates advancement of the others; the deprivation of one right adversely affects others. Freedom of expression and privacy are an explicit part of this international framework of human rights and are enabling rights that facilitate the meaningful realization of other human rights.

The duty of governments to respect, protect, promote and fulfill human rights is the foundation of this human rights framework. That duty includes ensuring that national laws, regulations and policies are consistent with international human rights laws and standards on freedom of expression and privacy.

[…]

Mer specifikt anges också vikten av freedom of expression samt privacy, och här utfäster sig deltagarna i GNI att stå upp mot påtryckningar från regeringar som vill göra inskränkningar i yttrande- och informationsfrihet. Dessutom säger man sig vilja skydda användarnas rätt till personlig information.

Frågan är för övrigt vad följande stycke betyder för de deltagande företagens förhållande till FRA-lagens Sverige:

Participating companies will employ protections with respect to personal information in all countries where they operate in order to protect the privacy rights of users.

Participating companies will respect and protect the privacy rights of users when confronted with government demands, laws or regulations that compromise privacy in a manner inconsistent with internationally recognized laws and standards.

Hur detta initiativ utvecklas skall bli intressant att följa. Som jag förstår det förväntar man sig att allmänheten, bloggarna och media skall vara behjälpliga med utvärdering och ansvarsutkrävande:

Participants will be held accountable through a system of (a) transparency with the public and (b) independent assessment and evaluation of the implementation of these Principles. [Min kursivering]

Arbetet har redan börjat – nu väntar vi på resultaten.

Fotnoter   [ + ]

1. Och, för den delen, också kanske också i mer traditionella media; se t.ex. SvD och Computer Sweden.

Speech Wars mäter kandidaternas ordanvändning

Speech WarsApropå ett nyligt inlägg om text och ord: den amerikanska sajten Speech Wars låter besökarna skapa diagram över hur ofta vissa ord använts av de båda presidentvalskandidaterna Barack Obama och John McCain, baserat på en korpus av kampanjtal från de senaste åren. Till finesserna hör möjligheten att visa de tal där orden i fråga förekommit.

Kanske skulle det vara intressant med en svensk variant av denna smarta och enkla tjänst: att i grafisk form se hur arbetslinje, klimatmål, äktenskap och budgettak kastats fram och tillbaka mellan de olika partiledarna. Nödvändiga data finns ju redan tillgängliga via riksdagens hemsida.