Arkiv för kategorin 'pedagogik'

På obehörigt avstånd?

Vad betyder egentligen ett ord? Vem avgör vad, och vem, som skall betecknas hur?

I dagarna är det ordet “obehörig” som är föremål för diskussion i högskolevärlden. “Stopp för obehöriga lärare i högskolan” heter det i en rapport från SFS, Sveriges förenade studentkårer. Från universitetslärarfacket SULF:s håll är man tydlig i sitt avståndstagande från ordvalet: “[…] det finns inga obehöriga lärare på högskolan. Kriteriet för vad som är en behörig lärare på högskolan regleras i högskoleförordningen, och den anger talande nog att det handlar om visad skicklighet, om doktorsexamen ‘eller motsvarande’ och om ‘annan yrkesskicklighet som är av betydelse’.”

Ser man till den diskussion som förts på nätet härrör en stor del av upprördheten från detta ordval, som bland annat återfinns i SFS-rapportens första krav (“1. Stopp för obehöriga lärare i högskolan. All undervisande personal i högskolan ska genomgå minst tio veckors högskolepedagogisk utbildning och ha rätt till fortlöpande högskolepedagogisk kompetensutveckling.”). Oavsett debatten i övrigt är det dessa formuleringar som nu sprids och avhandlas i äldre och nyare media, och som på många håll blir fokuspunkt för hur hela rapporten skall bedömas. Diskussionen, och diskussionsklimatet, hade emellertid förmodligen sett annorlunda ut utan benämningen “obehörig”.

Låt oss därför i det följande ägna oss åt det uttrycket, och bara det uttrycket.

För ord är viktiga. Ord spelar roll, från de mest byråkratiska av beteckningar till våra vardagligaste uttryck. Jag vill nedan utgå från just detta antagande om att de benämningar som används också spelar har betydelse för hur verkligheten uppfattas. Detta är något som av Kenneth Burke omtalas som “terministic screens“, vilket kan beskrivas som de språkliga ‘filter’ som vi lägger på den verklighet i vilken vi lever. Som människor använder vi oss av språk och symboler för att beskriva och uppfatta vår värld och vårt språk (och de termer eller benämningar vi använder oss av) är inte någonting neutralt. Att kommunicera är både att tala om världen och att tala om värden. Ordval får följder för den man talar med och den man talar om.

Termen “obehörig lärare” är som så mycket annat en språklig konstruktion. Den som är behörig eller obehörig blir det för att hen förklaras vara behörig eller obehörig, och på så sätt blir kampen om benämningarna också en kamp om makt.

Det som jag tror är grunden till att hela saken från universitetslärarhåll uppfattas som särskilt problematisk är att benämningen “obehörig lärare” är så tydligt värderande på ett sätt som, när det gäller högskolan, inte hämtar sin grund i några faktiska, entydiga regelverk.

Uttryck som “behörig” eller “obehörig” antyder vid första påseende ett fokus på formalistiska, inte kvalitativa aspekter. Etiketten “obehörig” säger egentligen inget om lärarens faktiska pedagogiska kompetens, men desto mer om hens tillhörighet (till sin arbetsplats, akademin) och om hens rätt till tillhörighet. Denna tillhörighet kan förvisso definieras utifrån ett visst regelverk, men då något sammanhållet sådant inte existerar på universitetsövergripande nivå blir det de facto fråga om inte bara en subjektiv benämning utan en subjektiv benämning till många lärares nackdel. (Förvisso kan man diskutera om formella krav leder till faktisk kompetens, men i den begreppsliga förståelsen av termen “obehörig” är det inte de dimensionerna som avhandlas här.)

Så långt rör vi oss på benämningsplanet, men låt oss gå närmare in på det värderande ställningstagande som ligger i användningen av termen. Även om det går att diskutera kopplingen mellan behörighet och kompetens så ligger förmodligen det som provocerar i den djupare betydelsen av “behörighet”. Den som saknar behörighet är någon som gör något som hen inte har rätt att göra. Det är någon någon som hör inte till, någon som bör exkluderas.

SAOB anger ger för ordet “behörig” betydelserna “som vederbör l. erfordras l. öfverensstämmer med det rätta o. brukliga l. som är lämpad efter behofvet; vederbörlig, tillbörlig; lämplig, passande; erforderlig, nödig; ofta närmande sig bet. tillräcklig” och “som har erforderlig kompetens l. erforderliga kvalifikationer l. nödig auktoritet l. befogenhet” samt de ålderdomligare “som ingår (i ngt) l. tillhör (ngt) som medlem l. del l. momont o. d.; tillhörande, hörande (till); vanl. med prep. till” och “som (med rätta) tillhör l. tillkommer (ngn l. ngt)”.

På detta sätt benämns alltså de individer som inte är lever upp till formalistiskt men godtyckligt satta krav: de – enskilda lärare, som får termen klistrad på sig – är inte behöriga. De inte hör till. (Eftersom detta resonemang fokuserar enbart termen “obehörig lärare” tänker jag inte påpeka att hur rapporten också att vill att dessa skall “stoppas” – denna innebörd ligger redan i termen.)

Häri tror jag att mycket av upprördheten ligger: den enskilda universitetslärarens motstånd mot att, oavsett hens faktiska kompetens, bli omtalad som “inte behörig”. För en enskild lärare spelar det inte så stor roll om det är en abstraktion, en hypotetisk ideallärare, som avses i rapporten; det är den enskilda läraren som hamnar i en diskurs som sätter etiketter som “behörig” eller “obehörig”. För att en sådan diskurs inte skall väcka motstånd bör föremålen för diskursen (det vill säga lärarna) nog knappast uppfatta den som baserad på lösa eller moraliskt ohållbara grunder.

Egentligen är det kanske ganska enkelt. Hade en annan term valts, till exempel “lärare utan tio veckors högskolepedagogisk utbildning” (vilket rapporten nämner) eller “lärare utan tillräcklig pedagogisk kompetens” (vilket rapporten åsyftar) , hade diskussionen blivit en annan och den hade förmodligen i större utsträckning kommit att handla om vilken högskolepedagogisk utbildning som behövs, inte om huruvida vissa lärare hör hemma på universitetet eller ej. Därmed hade mycken förvirring, uppgivenhet och, sist men inte minst, helt onödig osämja mellan lärar- och studentrepresentanter kunnat undvikas.


Från råhet till renare seder

En icke obetydlig del av skolans berättelse om sig själv är den om framåtskridandet från mörkare till mer upplysta tider. Här finns naturligtvis de övergripande återklangerna av ett samhälles förvandling från krigförande stormakt till alltmer ordnad och modern nation, men det handlar också om en grund för, och samtidigt ett utmärkt kontrastmaterial för att framställa sig själv i civilisationens ljus:

“Oaktadt ungdomens öfning uti och förmodligen böjelse för desse blidare yrken, som vanligen pläga anses för tecken till mildare seder, visade sig likväl under första seklet efter Skolans stiftelse utbrott af råhet och sjelfsvåld. Under Prosten Comins tjenstetid ifrån 1651 till 1659 skall icke så sällan händt, att han under predikan måste stanna och äska ljud af den bullrande Skolungdomen. 1692 anmälte både Inspector och Magistraten, att någre Skoldisciplar tillåtit sig utvandringar om nätterna med skjutgevär och värjor, åstadkommit allarm och fensters inslagning. Desse brottsligheter blefvo allvarsamt beifrade. Handlingarne för ett senare sekel vitsorda renare seder och mera värdigt förhållande.”

— Wilhelm Faxe, Tal vid invigning af det för Hertig Carls skola i Christianstad nybygda lärohus, hållet den 3 maj 1835

Det är en inte allt för vågad gissning att berättelsen om framåtskridandet spelar stor roll även i dagens skola – ja, kanske till och med huvudrollen. I den moderna skolan – liksom i moderniteten i stort – är tanken på framåtskridandet något av ett mål i sig, så frågan är vilka redogörelser för elände och missförhållanden som behövs för att hålla berättelsen i gång.


Efterlysning: gamla exemplar av Elementa rhetorica

Marginalia i Elementa Rhetorica

En av de artiklar jag arbetar på behandlar pedagogiska och retoriska funktioner hos marginalia i tidigmoderna läromedel.

Bland annat studerar jag marginalanteckningar och annat ‘klotter’ i Gerardus Johannis Vossius’ Elementa rhetorica, en liten latinsk retoriklärobok som användes i den lärda svenska skolan från mitten av 1600-talet till början av 1800-talet.1Dessutom kom den ut i ett antal utgåvor på svenska under 1700-talet, huvudsakligen inriktade mot en icke latinkunnig publik; se Stefan Rimm, Vältalighet och mannafostran. Retorikutbildningen i svenska skolor och gymnasier 1724-1807 (diss. Örebro; Uppsala: Stefan Rimm 2011), s. 117 ff.

Eftersom jag i denna studie undersöker faktiska spår som olika elever och andra läsare lämnat efter sig i verket behöver jag också ta del av så många skilda exemplar av verket som möjligt. Av särskilt intresse är upplagor tryckta i Sverige, men också upplagor tryckta i utlandet kan vara intressanta eftersom också sådana använts av elever i svenska skolor och gymnasier 2Läroboksförsörjningen var något som till stor del ordnades utan skolornas direkta inblandning, och som samtidigt, för latinska verk, var en del av en internationell marknad för läromedel. Jfr Rimm 2011, s. 112 f. samt Stefan Rimm, ”Textbook Supply and Shortage in Eighteenth-Century Sweden”, i History of Schooling. Politics and Local Practice, red. Carla Aubry & Johannes Westberg (Frankfurt am Main, Berlin, Bern, Bruxelles, New York, Oxford, Wien: Peter Lang, 2012), s. 196-2013.

Om någon har ett exemplar av boken och kan tänka sig att på ett ellar annat sätt göra det tillgängligt för undersökningen skulle jag bli mycket tacksam. Kontakta mig i så fall på stefan.rimm@oru.se.

Fotnoter   [ + ]

1. Dessutom kom den ut i ett antal utgåvor på svenska under 1700-talet, huvudsakligen inriktade mot en icke latinkunnig publik; se Stefan Rimm, Vältalighet och mannafostran. Retorikutbildningen i svenska skolor och gymnasier 1724-1807 (diss. Örebro; Uppsala: Stefan Rimm 2011), s. 117 ff.
2. Läroboksförsörjningen var något som till stor del ordnades utan skolornas direkta inblandning, och som samtidigt, för latinska verk, var en del av en internationell marknad för läromedel. Jfr Rimm 2011, s. 112 f. samt Stefan Rimm, ”Textbook Supply and Shortage in Eighteenth-Century Sweden”, i History of Schooling. Politics and Local Practice, red. Carla Aubry & Johannes Westberg (Frankfurt am Main, Berlin, Bern, Bruxelles, New York, Oxford, Wien: Peter Lang, 2012), s. 196-2013.

Omstart

Den här bloggen startade för ganska exakt tio år sedan. När den nu, efter många års dvala, smyger igång igen är jag själv kanske lika förvånad som någon annan.

Mycket hinner förändras på ett årtionde, både på det professionella och det personliga planet. Det sägs att man aldrig stiger ner i samma flod två gånger, och när jag nu föresätter mig att så smått börja blogga igen är det i en annan position och med en annan ambition än tidigare.

Där jag inledningsvis, först som magisterstudent i retorik och därefter som doktorand i pedagogik/utbildningshistoria, författat högst spridda anmärkningar över skilda ämnen skriver jag nu som forskare och universitetslektor i retorik.

Även om jag fortfarande förmodligen har något slags tanke på att, mest för min egen skull, samla ihop strödda tankar och observationer kommer fokus att ligga på det som har med min egen forskning att göra.

Den som till äventyrs är intresserad av retorik, kulturhistoria och utbildning, av kunskap och kommunikation, kommer därför att kunna följa spår, sidospår och kanske till och med villospår i anslutning till de forskningsprojekt jag bedriver.

Dels handlar det om läromedel under tidigmodern tid, i en period mellan handskriftspråklighet och tryckskriftspråklighet. Dels handlar det om retoriska praktiker och identiteter i skolor under 1800-talets första hälft, i ett framväxande skolväsen som präglades av såväl segregation som integration.

Såväl läroböcker och marginalia som skoltal – och åtskilligt däremellan – är föremål för min forskning. Det är mitt mål att bloggen också skall avspegla denna bredd.


Tabelltankar

TabellEn del av mitt avhandlingsarbete just nu består i att upprätta tabeller över vilka texter och läroböcker som använts vid olika trivialskolor och gymnasier under 1700-talet. Med ett antal texter, ett antal skolor och ett stort antal terminer att täcka in blir tabellerna både informations- och omfångsrika. Därtill kommer att de skall analyseras, sammanfattas och kommenteras i avhandlingens löpande text.

Det är dock inte utan att man ibland frågar sig om det går att åskådliggöra materialet på ett något mer spännande – men fortfarande på ett stringent och för en akademisk avhandling korrekt – sätt än långa rader och kolumner där kryss markerar förekomsten av ett visst verk under en viss termin.

Det är inte utan att man blir avundsjuk på den vars data med lätthet låter sig presenteras som i diagrammen i dessa exempel, eller för den delen som i Röyksopps gamla video till Remind Me (2002):


Akademin och den sociala webben

Mikrobloggande, sociala media och nätverkstjänster är på tillväxt, och under 2009 lär vi få se ännu mer av denna utveckling. Internationellt sett är det Twitter som är om inte vackrast så i alla fall störst och därmed förmodligen också bäst. Även om mikroblogginläggen på Twitter är begränsade till 140 tecken – ungefär som ett SMS – så är användningssätten desto talrikare.

Olika grupper, personer, organisationer och institutioner har hittills i varierande grad utnyttjat dessa möjligheter. Medan IT-, media- och marknadsföringsfolket varit snabba att hänga på i de sociala svängarna, så är det mindre fart i forskarsamhället.

Förmodligen hör mitt eget intresseområde till de smalare subkulturerna i Twittersfären. Nedanstående Twitter Venn-diagram visar mycket riktigt också att det i skärningspunkterna mellan utbildning, retorik och historia är tämligen tyst.

Twitter Venn: Rhetoric, Education, History

Förvisso är vi retorikundervisningshistoriker en inte allt för omfattande grupp, men det är knappast den enda förklaringen. Snarare tror jag att det handlar om att vetenskapssamhället inte helt och hållet har etablerat sig i nätets socialare dimensioner. Även om man (förhoppningsvis) utnyttjar internet för att till exempel publicera texter, söka i databaser eller driva mejllistor så är det få – kanske särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap – som strävar efter att befinna sig i teknik- och medieutvecklingens framkant.

Enstaka discipliner och enskilda personer utmärker sig säkert som teknikentusiastiska avvikare, men rent generellt är nog akademin hyggligt sen att ta till sig nymodigheter. På gott och på ont, förstås – egenvärdet i tekniska nymodigheter bör inte oreflekterat tas för givet (och ett visst mått av skepticism kan alltid vara på sin plats, vad det än vara månde). Allt lämpar sig naturligtvis inte heller för diskussioner i mikroformat.

Samtidigt skulle det vara tråkigt om man gick miste om att utnyttja den teknik som gör det möjligt att hitta intressant och relevant forskning, att knyta kontakter, att finna likasinnade. Förhoppningsvis är detta en utveckling som tar fart framöver, men till dess behövs alla goda krafter, alla bra initiativ och alla kloka tankar.

 

Själv kan jag följas på bland annat Twitter, FriendFeed, Facebook, Jaiku, Bloggy och identi.ca.


Fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen: två tänkbara sessioner

Adriaen van Ostade, Skolmästaren, (1662)

Adriaen van Ostade, Skolmästaren, (1662)

Om drygt ett år, den 1-2 oktober 2009, är det dags för den fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen att gå av stapeln i Uppsala. Arrangör 1Tillsammans med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, Institutionen för utbildning, kultur och medier, Uppsala universitet; Historiska institutionen, Uppsala universitet; Research Unit for Studies in Educational Policy and Educational Philosophy, Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet. är Nationella forskarskolan i utbildningshistoria, där undertecknad är doktorand. Den 1 november 2008 är sista dag att anmäla sessionsförslag.

Själv planerar jag en eller två sessioner, med följande ungefärliga titlar (eller inriktningar):

  • 1700-talets skola / Den tidigmoderna skolan / Utbildning före folkskolan
  • Språk, retorik och kommunikation i skolan

Är någon intresserad av att på något sätt medverka därvid, så kontakta mig gärna.

Fotnoter   [ + ]

1. Tillsammans med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, Institutionen för utbildning, kultur och medier, Uppsala universitet; Historiska institutionen, Uppsala universitet; Research Unit for Studies in Educational Policy and Educational Philosophy, Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet.

Åsneskolan

Invita nil proficies, discesue Minerva

Jag har på senare tid allt mer intresserat mig för emblemens retorisk-pedagogiska funktion, och det är kanske inte helt omöjligt att jag kommer att ägna detta en tanke – om än liten – också i mitt avhandlingsarbete.

Ovanstående träsnitt från Emblemata Saecularia (1596) av Johann Theodor de Bry vittnar om lärandets vedermödor för den som inte av högre makter begåvats med de rätta förmågorna och förutsättningarna för studier. Jämfört med dagens utbildningspolitiska debatt finns här helt klart annan attityd till utbildningens mål och möjligheter och en radikalt annorlunda syn på elevernas kompetens.

de Brys kopparstick är en variant på Pieter Bruegels fyrtio år äldre Åsnan i skolan. Hos Bruegel är budskapet att även om man sätter åsnan i skolan, så blir den aldrig en häst – ett talesätt som även återkommer i de Brys emblemutläggning.

En välvillig tolkning är “känn dig själv, inse dina begränsningar och gör det du har fallenhet för”. Nog så sannolik är dock den bakomliggande tanken att “somliga är obildbara; i skolan har de inte mycket att hämta” – men så resonerar väl ingen idag, eller?
 

Se också Ayers Bagley, “Some Pedagogical Uses of the Emblem: 16th and 17th Centuries“.
 


Forskning och förtroende

FörstoringsglasSvenskar ser hellre att det satsas på forskning om sjukdomar eller miljö än på forskning om svenska språket, historia eller filosofi. Högutbildade är mer positiva till forskning än vad lågutbildade är. Fler män än kvinnor värderar teknik och naturvetenskap högt, medan fler kvinnor än män värdesätter samhälls- och humanvetenskaper. Och människor med skilda partisympatier skiljer sig åt när det gäller synen på vilken forskning som är viktig och förtroendeingivande.

Detta enligt en undersökning från Vetenskap & Allmänhet i samarbete med Göteborgs universitets SOM-undersökning.

Utöver den lätt nedslående allmänna tendensen som rapporteras av bland andra SvD/TT och visar hur svenskarnas förtroende för forskare fortsätter att sjunka, så kan man utifrån den bakomliggande rapporten begrunda attityderna till forskningen utifrån mer specifika variabler. Några observationer är som följer:

  • Flest har angivit att det är mycket eller ganska viktigt att Sverige satsar på “forskning på världsbästanivå” vad gäller cancer (96%), reumatiska sjukdomar (91%) och miljö (90%), medan filosofi och design (båda 28%) samt rymden (26%) befinner sig i motsatt ände av opinionen.

  • De tillfrågande har i störst utsträckning mycket eller ganska stort förtroende för forskning inom medicin. Därefter följer teknik, naturvetenskap, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Män har i större utsträckning än kvinnor mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom medicin, teknik och naturvetenskap. Kvinnor har i större utsträckning mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Medicinforskning har starkast stöd i åldersgruppen 65-85 år, teknik i 20-64 år, naturvetenskap i 30-64 år, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora i 20-29 år.
  • Ju högre utbildningsnivå, desto fler har mycket stort eller ganska stort förtroende för forskningen. Högutbildade anser också i högre grad att den vetenskapliga utvecklingen har förbättrat människors liv.
  • Medicinforskning har starkast stöd hos sympatisörer till sd, teknik, naturvetenskap och humaniora av fp-sympatisörer, samhällsvetenskap av fp- och mp-sympatisörer och utbildningsvetenskap av v-sympatisörer.
  • Medicinforskningen har svagast stöd hos c-sympatisörer, teknik hos mp-sympatisörer, naturvetenskap och samhällsvetenskap hos kd-sympatisörer, utbildningsvetenskap hos m-sympatisörer och humaniora hos sd-sympatisörer.

Och så fortsätter det; den hugade kan förmodligen göra fler intressanta iakttagelser i rapporten. Frågan är nu hur vetenskapssamfundet – och särskilt de discipliner som åtnjuter det svagaste förtroendet hos allmänheten – ställer sig till saken.

Källa: Vetenskapen i Samhället – resultat från SOM-undersökningen 2006, VA-rapport 2007:2 (Stockholm, 2007)


Vilken informationstyp är du?

Vi sållar hela tiden i all den information som möter oss, oavsett vilket medium det gäller. Tidningar, radio, tv, bloggar… ständigt ställs vi inför val när det gäller vad, när och hur vi skall ta del av någonting.

Internet är naturligtvis inget undantag; tvärtom är det förmodligen ett medium som – bortsett från ett och annat 1Underdrift. oönskat e-postmeddelande – kräver ett stort mått av aktivt informationssovrande i det att vi gör sökningar, bläddrar bland webbsidor eller besöker våra favoritbloggar. I takt med att vi som nätanvändare blir allt mer erfarna, förfinas också våra möjligheter att vaska fram den information vi vill söker: vi lär oss hantera de rätta sökmotorerna, vi finner våra favoritwebbplatser och vi lär oss kanske att använda olika internetverktyg som kan vara oss behjälpliga.

Till de senare hör sociala webbtjänster som del.icio.us, där vi kan se vad andra internetanvändare har funnit intressant, användbart eller bara underhållande. Hit hör också RSS-aggregatorer, som till exempel Bloglines, med vars hjälp vi kan prenumerera på flöden med nyheter, blogginlägg, radiosändningar 2Jag själv har till exempel nästan helt övergivit den som småbarnsförälder tämligen fåfänga tanken att försöka följa mina favoritprogram när de sänds, och istället gått över till att prenumerera på dem via min RSS-aggregator för avlyssning när (eller snarare, om) tillfälle ges. och mycket mera.

Oavsett vilka verktyg vi väljer, så kan vårt informationsintag se mycket olika ut. Kanske ägnar vi oss åt ett allmänt slösurfande i rent underhållningssyfte, kanske letar vi efter någonting mycket specifikt och av största betydelse för oss på ett personligt eller professionellt plan. Kanske använder vi oss av sökmotorernas magi 3Eller vad det nu är. eller så besöker vi sajter där vi tror oss kunna få vad vi traktar efter – eller bli lagom överraskade av något vi inte visste att vi ville veta.

Låt mig därför – mycket schematiskt och säkerligen inte vederbörligen underbyggt – föreslå att sätten att använda informationen på nätet kan förklaras utifrån två dimensioner 4En förenkling, jag vet – men det är också det som är poängen.: graden av fokusering när det gäller den information vi söker, och vilken vana vi har när det gäller internet och relaterad informationsteknik. Utifrån dessa två axlar kan internetanvändarna mycket tillyxat delas in i ett antal olika typkategorier beroende på fokuseringsgrad och nätvana, vilket illustreras av följande skiss:

Informationstyper

  • Den första av dessa typer, vilka alla fyra förmodligen framför allt är att betrakta som kariktatyrer, är novisen, som har liten internetvana och i liten utsträckning använder sig av mer avancerade informationsverktyg. Han eller hon läser kanske tidningarnas nätupplagor, och använder Google (eller andra sökmotorer) för att göra enstaka sökningar. Informationsintaget blir därmed tämligen slumpmässigt, eller i alla fall styrt av för användaren icke synliga mekanismer.
  • Som glad amatör, däremot, har man ett mer fokuserat användande av nätet. Man nyttjar sökmotorer för att finna information, och man besöker kanske ett antal webbplatser som mer specfikt behandlar det som intresserar en: information som passar ens hobby, böjelse eller yrkesutövning.
  • Specialisten är också fokuserad i sitt informationssökande, men besitter större informationsteknisk kompetens. Sålunda söker hon eller hon efter information på ett flertal olika platser (och förmår utvärdera dessa gentemot varandra), och använder sig gärna av mer specialiserade sökmotorer samt av andra verktyg för att sålla bland informationen. Genom exempelvis sociala media förmår specialisten finna information som inte är omedelbart åtkomlig genom sökmotorerna, och hon eller han blir därmed också en medveten del av ett större nätverk för informationsutbyte. Ämnesorienterade webblplatser och bloggar utgör viktiga källor för informationsintaget och hjälper specialisten att hålla sig uppdaterad med det senaste inom sina favoritområden. Specialistens kunskap om den informationsteknik han eller hon använder möjliggör också reflexioner över tekniken själv, en metakunskap som ytterligare gör det möjligt att fritt och källkritiskt förhålla sig till den funna informationen.
  • Eklektikern har å sin sida också en stor vana av internet och de senaste teknikerna, men använder detta inte för att söka specialiserad information utan snarare för att njuta av mångfalden av ämnen, trender och idéer på nätet. Med hjälp av aggregatorer, bloggportaler, forum och gärna de allra senaste sociala nätjänsterna strävar han eller hon efter att ta del av information från alla de håll. Precis som fallet är för specialisten så ger eklektikerns förhållande till informationstekniken upphov till metakunnande, men tillämpningen av detta skiljer sig förmodligen åt. Eklektikern vet inte vad hon eller han vill hitta – men däremot var man skall leta.

Som tidigare sagt är dessa fyra typer tydligt schablonartade, och de flesta internetanvändare går förmodligen att placera i (och mellan) flera av kategorierna – kanske uppvisar man ett informationsinhämtningsbeteende i en roll (till exempel på jobbet) och ett annat i en annan roll (i hemmets lugna vrå).

Icke desto mindre är det alltid intressant att reflektera över hur de egna internetvanorna styr den information man får sig till livs. Är det så att en hög grad av specialisering leder till att man snöar in på sitt favoritområde – att man blir något av “fackidiot” – och att man därmed går miste om intressanta idéer och impulser som man annars kunnat finna annorstädes på nätet bara man bekymrat sig om att titta åt det hållet? Och är det verkligen så att det finns någonting som ett sant slumpmässigt surfande: är det inte så att andra mekanismer – sökmotorer, webbredaktioner, sociala nättjänster – bestämmer vilken information vi skall möta, och det utan att vi ser det?

Fotnoter   [ + ]

1. Underdrift.
2. Jag själv har till exempel nästan helt övergivit den som småbarnsförälder tämligen fåfänga tanken att försöka följa mina favoritprogram när de sänds, och istället gått över till att prenumerera på dem via min RSS-aggregator för avlyssning när (eller snarare, om) tillfälle ges.
3. Eller vad det nu är.
4. En förenkling, jag vet – men det är också det som är poängen.