Arkiv för kategorin 'pedagogik'

Tabelltankar

TabellEn del av mitt avhandlingsarbete just nu består i att upprätta tabeller över vilka texter och läroböcker som använts vid olika trivialskolor och gymnasier under 1700-talet. Med ett antal texter, ett antal skolor och ett stort antal terminer att täcka in blir tabellerna både informations- och omfångsrika. Därtill kommer att de skall analyseras, sammanfattas och kommenteras i avhandlingens löpande text.

Det är dock inte utan att man ibland frågar sig om det går att åskådliggöra materialet på ett något mer spännande – men fortfarande på ett stringent och för en akademisk avhandling korrekt – sätt än långa rader och kolumner där kryss markerar förekomsten av ett visst verk under en viss termin.

Det är inte utan att man blir avundsjuk på den vars data med lätthet låter sig presenteras som i diagrammen i dessa exempel, eller för den delen som i Röyksopps gamla video till Remind Me (2002):


Akademin och den sociala webben

Mikrobloggande, sociala media och nätverkstjänster är på tillväxt, och under 2009 lär vi få se ännu mer av denna utveckling. Internationellt sett är det Twitter som är om inte vackrast så i alla fall störst och därmed förmodligen också bäst. Även om mikroblogginläggen på Twitter är begränsade till 140 tecken – ungefär som ett SMS – så är användningssätten desto talrikare.

Olika grupper, personer, organisationer och institutioner har hittills i varierande grad utnyttjat dessa möjligheter. Medan IT-, media- och marknadsföringsfolket varit snabba att hänga på i de sociala svängarna, så är det mindre fart i forskarsamhället.

Förmodligen hör mitt eget intresseområde till de smalare subkulturerna i Twittersfären. Nedanstående Twitter Venn-diagram visar mycket riktigt också att det i skärningspunkterna mellan utbildning, retorik och historia är tämligen tyst.

Twitter Venn: Rhetoric, Education, History

Förvisso är vi retorikundervisningshistoriker en inte allt för omfattande grupp, men det är knappast den enda förklaringen. Snarare tror jag att det handlar om att vetenskapssamhället inte helt och hållet har etablerat sig i nätets socialare dimensioner. Även om man (förhoppningsvis) utnyttjar internet för att till exempel publicera texter, söka i databaser eller driva mejllistor så är det få – kanske särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap – som strävar efter att befinna sig i teknik- och medieutvecklingens framkant.

Enstaka discipliner och enskilda personer utmärker sig säkert som teknikentusiastiska avvikare, men rent generellt är nog akademin hyggligt sen att ta till sig nymodigheter. På gott och på ont, förstås – egenvärdet i tekniska nymodigheter bör inte oreflekterat tas för givet (och ett visst mått av skepticism kan alltid vara på sin plats, vad det än vara månde). Allt lämpar sig naturligtvis inte heller för diskussioner i mikroformat.

Samtidigt skulle det vara tråkigt om man gick miste om att utnyttja den teknik som gör det möjligt att hitta intressant och relevant forskning, att knyta kontakter, att finna likasinnade. Förhoppningsvis är detta en utveckling som tar fart framöver, men till dess behövs alla goda krafter, alla bra initiativ och alla kloka tankar.

 

Själv kan jag följas på bland annat Twitter, FriendFeed, Facebook, Jaiku, Bloggy och identi.ca.


Fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen: två tänkbara sessioner

Adriaen van Ostade, Skolmästaren, (1662)

Adriaen van Ostade, Skolmästaren, (1662)

Om drygt ett år, den 1-2 oktober 2009, är det dags för den fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen att gå av stapeln i Uppsala. Arrangör1 är Nationella forskarskolan i utbildningshistoria, där undertecknad är doktorand. Den 1 november 2008 är sista dag att anmäla sessionsförslag.

Själv planerar jag en eller två sessioner, med följande ungefärliga titlar (eller inriktningar):

  • 1700-talets skola / Den tidigmoderna skolan / Utbildning före folkskolan
  • Språk, retorik och kommunikation i skolan

Är någon intresserad av att på något sätt medverka därvid, så kontakta mig gärna.
 
Noter:

  1. Tillsammans med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, Institutionen för utbildning, kultur och medier, Uppsala universitet; Historiska institutionen, Uppsala universitet; Research Unit for Studies in Educational Policy and Educational Philosophy, Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet. []

Åsneskolan

Invita nil proficies, discesue Minerva

Jag har på senare tid allt mer intresserat mig för emblemens retorisk-pedagogiska funktion, och det är kanske inte helt omöjligt att jag kommer att ägna detta en tanke – om än liten – också i mitt avhandlingsarbete.

Ovanstående träsnitt från Emblemata Saecularia (1596) av Johann Theodor de Bry vittnar om lärandets vedermödor för den som inte av högre makter begåvats med de rätta förmågorna och förutsättningarna för studier. Jämfört med dagens utbildningspolitiska debatt finns här helt klart annan attityd till utbildningens mål och möjligheter och en radikalt annorlunda syn på elevernas kompetens.

de Brys kopparstick är en variant på Pieter Bruegels fyrtio år äldre Åsnan i skolan. Hos Bruegel är budskapet att även om man sätter åsnan i skolan, så blir den aldrig en häst – ett talesätt som även återkommer i de Brys emblemutläggning.

En välvillig tolkning är “känn dig själv, inse dina begränsningar och gör det du har fallenhet för”. Nog så sannolik är dock den bakomliggande tanken att “somliga är obildbara; i skolan har de inte mycket att hämta” – men så resonerar väl ingen idag, eller?
 

Se också Ayers Bagley, “Some Pedagogical Uses of the Emblem: 16th and 17th Centuries“.
 


Forskning och förtroende

FörstoringsglasSvenskar ser hellre att det satsas på forskning om sjukdomar eller miljö än på forskning om svenska språket, historia eller filosofi. Högutbildade är mer positiva till forskning än vad lågutbildade är. Fler män än kvinnor värderar teknik och naturvetenskap högt, medan fler kvinnor än män värdesätter samhälls- och humanvetenskaper. Och människor med skilda partisympatier skiljer sig åt när det gäller synen på vilken forskning som är viktig och förtroendeingivande.

Detta enligt en undersökning från Vetenskap & Allmänhet i samarbete med Göteborgs universitets SOM-undersökning.

Utöver den lätt nedslående allmänna tendensen som rapporteras av bland andra SvD/TT och visar hur svenskarnas förtroende för forskare fortsätter att sjunka, så kan man utifrån den bakomliggande rapporten begrunda attityderna till forskningen utifrån mer specifika variabler. Några observationer är som följer:

  • Flest har angivit att det är mycket eller ganska viktigt att Sverige satsar på “forskning på världsbästanivå” vad gäller cancer (96%), reumatiska sjukdomar (91%) och miljö (90%), medan filosofi och design (båda 28%) samt rymden (26%) befinner sig i motsatt ände av opinionen.

  • De tillfrågande har i störst utsträckning mycket eller ganska stort förtroende för forskning inom medicin. Därefter följer teknik, naturvetenskap, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Män har i större utsträckning än kvinnor mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom medicin, teknik och naturvetenskap. Kvinnor har i större utsträckning mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Medicinforskning har starkast stöd i åldersgruppen 65-85 år, teknik i 20-64 år, naturvetenskap i 30-64 år, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora i 20-29 år.
  • Ju högre utbildningsnivå, desto fler har mycket stort eller ganska stort förtroende för forskningen. Högutbildade anser också i högre grad att den vetenskapliga utvecklingen har förbättrat människors liv.
  • Medicinforskning har starkast stöd hos sympatisörer till sd, teknik, naturvetenskap och humaniora av fp-sympatisörer, samhällsvetenskap av fp- och mp-sympatisörer och utbildningsvetenskap av v-sympatisörer.
  • Medicinforskningen har svagast stöd hos c-sympatisörer, teknik hos mp-sympatisörer, naturvetenskap och samhällsvetenskap hos kd-sympatisörer, utbildningsvetenskap hos m-sympatisörer och humaniora hos sd-sympatisörer.

Och så fortsätter det; den hugade kan förmodligen göra fler intressanta iakttagelser i rapporten. Frågan är nu hur vetenskapssamfundet – och särskilt de discipliner som åtnjuter det svagaste förtroendet hos allmänheten – ställer sig till saken.

Källa: Vetenskapen i Samhället – resultat från SOM-undersökningen 2006, VA-rapport 2007:2 (Stockholm, 2007)


Vilken informationstyp är du?

Vi sållar hela tiden i all den information som möter oss, oavsett vilket medium det gäller. Tidningar, radio, tv, bloggar… ständigt ställs vi inför val när det gäller vad, när och hur vi skall ta del av någonting.

Internet är naturligtvis inget undantag; tvärtom är det förmodligen ett medium som – bortsett från ett och annat1 oönskat e-postmeddelande – kräver ett stort mått av aktivt informationssovrande i det att vi gör sökningar, bläddrar bland webbsidor eller besöker våra favoritbloggar. I takt med att vi som nätanvändare blir allt mer erfarna, förfinas också våra möjligheter att vaska fram den information vi vill söker: vi lär oss hantera de rätta sökmotorerna, vi finner våra favoritwebbplatser och vi lär oss kanske att använda olika internetverktyg som kan vara oss behjälpliga.

Till de senare hör sociala webbtjänster som del.icio.us, där vi kan se vad andra internetanvändare har funnit intressant, användbart eller bara underhållande. Hit hör också RSS-aggregatorer, som till exempel Bloglines, med vars hjälp vi kan prenumerera på flöden med nyheter, blogginlägg, radiosändningar2 och mycket mera.

Oavsett vilka verktyg vi väljer, så kan vårt informationsintag se mycket olika ut. Kanske ägnar vi oss åt ett allmänt slösurfande i rent underhållningssyfte, kanske letar vi efter någonting mycket specifikt och av största betydelse för oss på ett personligt eller professionellt plan. Kanske använder vi oss av sökmotorernas magi3 eller så besöker vi sajter där vi tror oss kunna få vad vi traktar efter – eller bli lagom överraskade av något vi inte visste att vi ville veta.

Låt mig därför – mycket schematiskt och säkerligen inte vederbörligen underbyggt – föreslå att sätten att använda informationen på nätet kan förklaras utifrån två dimensioner4: graden av fokusering när det gäller den information vi söker, och vilken vana vi har när det gäller internet och relaterad informationsteknik. Utifrån dessa två axlar kan internetanvändarna mycket tillyxat delas in i ett antal olika typkategorier beroende på fokuseringsgrad och nätvana, vilket illustreras av följande skiss:

Informationstyper

  • Den första av dessa typer, vilka alla fyra förmodligen framför allt är att betrakta som kariktatyrer, är novisen, som har liten internetvana och i liten utsträckning använder sig av mer avancerade informationsverktyg. Han eller hon läser kanske tidningarnas nätupplagor, och använder Google (eller andra sökmotorer) för att göra enstaka sökningar. Informationsintaget blir därmed tämligen slumpmässigt, eller i alla fall styrt av för användaren icke synliga mekanismer.
  • Som glad amatör, däremot, har man ett mer fokuserat användande av nätet. Man nyttjar sökmotorer för att finna information, och man besöker kanske ett antal webbplatser som mer specfikt behandlar det som intresserar en: information som passar ens hobby, böjelse eller yrkesutövning.
  • Specialisten är också fokuserad i sitt informationssökande, men besitter större informationsteknisk kompetens. Sålunda söker hon eller hon efter information på ett flertal olika platser (och förmår utvärdera dessa gentemot varandra), och använder sig gärna av mer specialiserade sökmotorer samt av andra verktyg för att sålla bland informationen. Genom exempelvis sociala media förmår specialisten finna information som inte är omedelbart åtkomlig genom sökmotorerna, och hon eller han blir därmed också en medveten del av ett större nätverk för informationsutbyte. Ämnesorienterade webblplatser och bloggar utgör viktiga källor för informationsintaget och hjälper specialisten att hålla sig uppdaterad med det senaste inom sina favoritområden. Specialistens kunskap om den informationsteknik han eller hon använder möjliggör också reflexioner över tekniken själv, en metakunskap som ytterligare gör det möjligt att fritt och källkritiskt förhålla sig till den funna informationen.
  • Eklektikern har å sin sida också en stor vana av internet och de senaste teknikerna, men använder detta inte för att söka specialiserad information utan snarare för att njuta av mångfalden av ämnen, trender och idéer på nätet. Med hjälp av aggregatorer, bloggportaler, forum och gärna de allra senaste sociala nätjänsterna strävar han eller hon efter att ta del av information från alla de håll. Precis som fallet är för specialisten så ger eklektikerns förhållande till informationstekniken upphov till metakunnande, men tillämpningen av detta skiljer sig förmodligen åt. Eklektikern vet inte vad hon eller han vill hitta – men däremot var man skall leta.

Som tidigare sagt är dessa fyra typer tydligt schablonartade, och de flesta internetanvändare går förmodligen att placera i (och mellan) flera av kategorierna – kanske uppvisar man ett informationsinhämtningsbeteende i en roll (till exempel på jobbet) och ett annat i en annan roll (i hemmets lugna vrå).

Icke desto mindre är det alltid intressant att reflektera över hur de egna internetvanorna styr den information man får sig till livs. Är det så att en hög grad av specialisering leder till att man snöar in på sitt favoritområde – att man blir något av “fackidiot” – och att man därmed går miste om intressanta idéer och impulser som man annars kunnat finna annorstädes på nätet bara man bekymrat sig om att titta åt det hållet? Och är det verkligen så att det finns någonting som ett sant slumpmässigt surfande: är det inte så att andra mekanismer – sökmotorer, webbredaktioner, sociala nättjänster – bestämmer vilken information vi skall möta, och det utan att vi ser det?

 
Noter:

  1. Underdrift. []
  2. Jag själv har till exempel nästan helt övergivit den som småbarnsförälder tämligen fåfänga tanken att försöka följa mina favoritprogram när de sänds, och istället gått över till att prenumerera på dem via min RSS-aggregator för avlyssning när (eller snarare, om) tillfälle ges. []
  3. Eller vad det nu är. []
  4. En förenkling, jag vet – men det är också det som är poängen. []

Referenshantering med Zotero

ZoteroHar precis installerat Firefoxtillägget Zotero1, avsett för bibliografisk referenshantering i webbläsaren2. Inte för att jag i nuläget har särskilt mycket tid att använda den finurliga lilla skapelsen, men det lilla jag hittills har lekt mig fram till verkar mer än lovande.

Användaren kan direkt från webben spara referensinformation som sedan kan organiseras, sorteras, kommenteras och kompletteras på en mängd olika sätt. Exemplarposter från bibliotekskataloger som DISA är bara ett exempel på vad som med ett enkelt klick kan läggas till referensdatabasen; enskilda blogginlägg (till exempel på den här bloggen) går lika bra.

Mycket återstår dock att undersöka, till exempel hur Zotero förhåller sig till EndNote, det program som jag annars använder för referenshantering vid mitt avhandlingsarbete. Någonting säger mig att det tar ett tag innan alla möjligheter har utforskats…

 
Noter:

  1. Som Gustav för övrigt tipsade om i en artikelkommentar för en tid sedan. []
  2. Det vill säga Firefox. []

Läsning i väntans tider

BöckerTiden går ibland1 mer än lovligt långsamt, och då kan det som bekant sitta bra med en god bok (eller flera).

I yrket får jag nu tillfälle att återvända till Roger Säljös Lärande och kulturella redskap. Om lärprocesser och det kollektiva minnet2, den i mina ögon intressantaste boken på hela den kurs där jag nu undervisar.

Dessutom kom jag nyligen över3 B. Rud. Halls sista arbete, en liten skrift vid namn Uppfostrans och skolans historia (1951). Det är inget banbrytande verk, men är icke desto mindre intressant – särskilt som boken av författaren avsågs att användas i lärarutbildningen. Ty ett av målen med Halls pedagogikhistoriska forskargärning var, som medförfattaren Albert Wiberg uttrycker det, att också skänka bildning åt nya generationer av lärare och pedagoger:

Hall var fast övertygad om att det var av större vikt för en blivande lärare att göras förtrogen med pedagogikens stora gestalter i det förgångna, med deras idéer, problem och problemlösningar än att känna till petitesser inom den av matematiskt-statistiska metoder infekterade psykologien. Pedagogikens historia skulle ge perspektiv, idéer och kritisk blick i lärargärningen.

På mitt bord har nu också landat Retorisk handbok med lexikon4 av Christer Hanefalk, Stefan Hedlund och Kurt Lindholm. Det är en massiv lunta som förmodligen lämpar sig mer som uppslagsverk än som sträckläsning, men varje ämnesnörd värd namnet fastnar ju lätt även i lexika… Jag får anledning att återkomma härtill vid ett senare tillfälle.

Som pågående läsning av det mer rekreativa slaget kan nämnas Elementarpartiklarna5 av Michel Houellebecq. Förvisso är jag lite sent ute – jag missar uppmärksamhetstoppen med sisådär ett halvt årtionde – men man kan väl inte avstå från god litteratur bara för att den har några år på nacken?6

 
Noter:

  1. Det vill säga till exempel nu i dagarna. []
  2. ISBN: 9172274433 . []
  3. För en billig penning på antikvariat Röda Rummet. []
  4. ISBN: 9197371513 . []
  5. ISBN: 9100574619 . []
  6. Fråga Homeros eller Dante, till exempel. []

Pedagogikhistorisk konferens

Konferens Pedagogikhistorisk forskning 2006

Den tredje nordiska konferensen Pedagogikhistorisk forskning, gick av stapeln förra veckan, denna gång med temat Kultur, makt och utbildning. Bilden ovan är från den inledande paneldiskussionen “Pedagogikhistorisk forskning i blixtbelysning”; vid bordet Ulf P Lundgren (Uppsala universitet), Sven-Erik Hansén (Åbo akademi), Ning de Coninck-Smith (Danmarks Pædagogiske Universitet), Donald Broady (Uppsala universitet) och Trude Evenshaug (Universitetet i Oslo).

Mitt konferensbidrag, “Språk, tanke och tradition. Retorikundervisningshistoria ur ett hermeneutiskt perspektiv” finns tillgängligt på Nationella forskarskolans i utbildningshistoria webbplats, tillsammans med texter från forskarskolans andra doktorander samt associerade forskare.


Yrkesvägledning årsmodell 1880

Bleckslagare

Studie- och yrkesvägledare hörde kanske inte till vanligheterna för 1880-talets barn, men med hjälp av böcker som Was willst du werden? Bilder aus dem Handwerkerleben kunde gossarna1 ändå få inspiration inför det kommande yrkeslivet. På ett dussin vackra färgbilder beskrevs yrkesvardagen för såväl korgmakare och murare, som låssmeder och bokbindare.

Nu är de alla sedan länge döda – liksom bleckslagarna, tunnbindarna och garvarna – och snart har kanske också själva yrkena dött ut.

Bilderna finns dock kvar.

 
Noter:

  1. Flickorna fick här nöja sig med att stå i bakgrunden. []