Arkiv för kategorin 'media'Sida 3 av 5

Vilken informationstyp är du?

Vi sållar hela tiden i all den information som möter oss, oavsett vilket medium det gäller. Tidningar, radio, tv, bloggar… ständigt ställs vi inför val när det gäller vad, när och hur vi skall ta del av någonting.

Internet är naturligtvis inget undantag; tvärtom är det förmodligen ett medium som – bortsett från ett och annat1 oönskat e-postmeddelande – kräver ett stort mått av aktivt informationssovrande i det att vi gör sökningar, bläddrar bland webbsidor eller besöker våra favoritbloggar. I takt med att vi som nätanvändare blir allt mer erfarna, förfinas också våra möjligheter att vaska fram den information vi vill söker: vi lär oss hantera de rätta sökmotorerna, vi finner våra favoritwebbplatser och vi lär oss kanske att använda olika internetverktyg som kan vara oss behjälpliga.

Till de senare hör sociala webbtjänster som del.icio.us, där vi kan se vad andra internetanvändare har funnit intressant, användbart eller bara underhållande. Hit hör också RSS-aggregatorer, som till exempel Bloglines, med vars hjälp vi kan prenumerera på flöden med nyheter, blogginlägg, radiosändningar2 och mycket mera.

Oavsett vilka verktyg vi väljer, så kan vårt informationsintag se mycket olika ut. Kanske ägnar vi oss åt ett allmänt slösurfande i rent underhållningssyfte, kanske letar vi efter någonting mycket specifikt och av största betydelse för oss på ett personligt eller professionellt plan. Kanske använder vi oss av sökmotorernas magi3 eller så besöker vi sajter där vi tror oss kunna få vad vi traktar efter – eller bli lagom överraskade av något vi inte visste att vi ville veta.

Låt mig därför – mycket schematiskt och säkerligen inte vederbörligen underbyggt – föreslå att sätten att använda informationen på nätet kan förklaras utifrån två dimensioner4: graden av fokusering när det gäller den information vi söker, och vilken vana vi har när det gäller internet och relaterad informationsteknik. Utifrån dessa två axlar kan internetanvändarna mycket tillyxat delas in i ett antal olika typkategorier beroende på fokuseringsgrad och nätvana, vilket illustreras av följande skiss:

Informationstyper

  • Den första av dessa typer, vilka alla fyra förmodligen framför allt är att betrakta som kariktatyrer, är novisen, som har liten internetvana och i liten utsträckning använder sig av mer avancerade informationsverktyg. Han eller hon läser kanske tidningarnas nätupplagor, och använder Google (eller andra sökmotorer) för att göra enstaka sökningar. Informationsintaget blir därmed tämligen slumpmässigt, eller i alla fall styrt av för användaren icke synliga mekanismer.
  • Som glad amatör, däremot, har man ett mer fokuserat användande av nätet. Man nyttjar sökmotorer för att finna information, och man besöker kanske ett antal webbplatser som mer specfikt behandlar det som intresserar en: information som passar ens hobby, böjelse eller yrkesutövning.
  • Specialisten är också fokuserad i sitt informationssökande, men besitter större informationsteknisk kompetens. Sålunda söker hon eller hon efter information på ett flertal olika platser (och förmår utvärdera dessa gentemot varandra), och använder sig gärna av mer specialiserade sökmotorer samt av andra verktyg för att sålla bland informationen. Genom exempelvis sociala media förmår specialisten finna information som inte är omedelbart åtkomlig genom sökmotorerna, och hon eller han blir därmed också en medveten del av ett större nätverk för informationsutbyte. Ämnesorienterade webblplatser och bloggar utgör viktiga källor för informationsintaget och hjälper specialisten att hålla sig uppdaterad med det senaste inom sina favoritområden. Specialistens kunskap om den informationsteknik han eller hon använder möjliggör också reflexioner över tekniken själv, en metakunskap som ytterligare gör det möjligt att fritt och källkritiskt förhålla sig till den funna informationen.
  • Eklektikern har å sin sida också en stor vana av internet och de senaste teknikerna, men använder detta inte för att söka specialiserad information utan snarare för att njuta av mångfalden av ämnen, trender och idéer på nätet. Med hjälp av aggregatorer, bloggportaler, forum och gärna de allra senaste sociala nätjänsterna strävar han eller hon efter att ta del av information från alla de håll. Precis som fallet är för specialisten så ger eklektikerns förhållande till informationstekniken upphov till metakunnande, men tillämpningen av detta skiljer sig förmodligen åt. Eklektikern vet inte vad hon eller han vill hitta – men däremot var man skall leta.

Som tidigare sagt är dessa fyra typer tydligt schablonartade, och de flesta internetanvändare går förmodligen att placera i (och mellan) flera av kategorierna – kanske uppvisar man ett informationsinhämtningsbeteende i en roll (till exempel på jobbet) och ett annat i en annan roll (i hemmets lugna vrå).

Icke desto mindre är det alltid intressant att reflektera över hur de egna internetvanorna styr den information man får sig till livs. Är det så att en hög grad av specialisering leder till att man snöar in på sitt favoritområde – att man blir något av “fackidiot” – och att man därmed går miste om intressanta idéer och impulser som man annars kunnat finna annorstädes på nätet bara man bekymrat sig om att titta åt det hållet? Och är det verkligen så att det finns någonting som ett sant slumpmässigt surfande: är det inte så att andra mekanismer – sökmotorer, webbredaktioner, sociala nättjänster – bestämmer vilken information vi skall möta, och det utan att vi ser det?

 
Noter:

  1. Underdrift. []
  2. Jag själv har till exempel nästan helt övergivit den som småbarnsförälder tämligen fåfänga tanken att försöka följa mina favoritprogram när de sänds, och istället gått över till att prenumerera på dem via min RSS-aggregator för avlyssning när (eller snarare, om) tillfälle ges. []
  3. Eller vad det nu är. []
  4. En förenkling, jag vet – men det är också det som är poängen. []

Bloggens betydelse – svår att uppskatta?

FolkDet är inte utan att det känns aningen tröttsamt att fortfarande, år 2007, behöva höra bloggen avhandlas som vore den blott en “dagbok på nätet”. Detta bekommer emellertid inte journalisten m.m. Susanna Popova, som i en kolumn i Svenska Dagbladet och med en nödtorftigt avdammad Sigmund Freud i kulisserna ger sig på att uttyda bloggmediets undermedvetna.

Popova drar en rak – nåja, någorlunda rak – linje från forna tiders1 hemliga dagboksskrivande till dagens bloggar, som inte enbart nöjer sig med att skriva dagbok utan också därtill ser till att sprida sina innersta tankar till hela världen.

Därmed slår Popova huvudet på spiken. Synd bara att det är fel spik.

Ty bloggen är inte en blott en “dagbok”, inte blott en samling självbespeglande bekännelsetexter med varierande blanding av vardagstrivialiteter och sensationslystnad. Även om denna kategori av skribenter också finner sin plats och sina läsare, så är bloggen i sig ytterst föga annat än ett medium för digital, kronologisk publicering. Redan en mycket snabb titt på den svenska bloggosfären (eller bloggosfärerna) av idag borde räcka för att se hur mer eller mindre personliga berättelser samsas med renodlade litteraturbloggar, modebloggar, matbloggar, politikbloggar, religonbloggar, teknikbloggar och så vidare.

Vad alla dessa har gemensamt är egentligen inte mycket mer än format och publiceringsteknik, samt förstås det faktum att de på ett eller annat sätt ingår i något som lite halvluddigt2 kallas “bloggosfär”. Också detta fenomen får sig en liten känga i Popovas text:

Men lika närvarande som bloggarna är, lika frånvarande är deras läsare. [...] Bloggosfären bygger till stor del på att bloggarna läser varandra, en elitstudiecirkel som någon uttryckte det.

Som stöd för sitt påstående anför Popova statistik som sägs visa att “[b]ara 8 procent av Sveriges befolkning läser minst en blogg i veckan”. Svagheten med detta resonemang är åtminstone trefaldig:

För det första: vad säger att 8 procent av Sveriges befolkning är så “bara”? Med ett invånarantal på 9 117 712 personer3 skulle det innebära att fler än 729 000 människor tar del av ett medium som inte har särskilt många år på nacken.4

För det andra: även om dessa bloggläsare bara utgör en bråkdel av tidningsläsarna, så står sig bloggosfären tämligen väl i konkurrensen med många andra smalare medier – till exempel den lilla tv-kanal där Popova själv är programledare, någonting som också påpekas av SvD:s medieskribent Martin Jönsson.

För det tredje: varför skulle antalet läsare (eller andelen mediekonsumenter) stå som enda kvalitetsmått5, utan hänsyn taget till de sammanhang det handlar om? Vad spelar det för roll att si och så många procent av befolkningen läser bloggar, om det är så att den blogg man skriver läses av alla i ens idrottklubb, hembygdsförening eller vad det nu vara månde? Betydelsen hos en blogg kan inte enbart mätas med läsarsiffror; få skulle väl komma på att låta absoluta försäljningstal vara det enda som avgör genomslaget hos vetenskaplig tidskrift.

Sammantaget framstår Popovas artikel som tämligen typisk för traditionella media, där man försöker värdera betydelsen av någonting utifrån ett allt överskuggande kriterium, nämligen antalet läsare.

På ett område har Popova emellertid rätt: att skriva – och särskilt i traditionella media – om bloggosfären leder ofelbart i reaktioner i just densamma:

Den som skrivit en stavelse om bloggare har fått veta att den lever. [...] Få grupper är så bra på att bevaka sitt territorium som bloggarna som vaktar bloggosfären.

Vilket skulle bevisas.

 
Noter:

  1. Det vill säga när Popova var liten. []
  2. Några skulle kanske säga halvlöjligt, men det är en annan diskussion. []
  3. 31 januari 2007; se statistik från SCB. []
  4. En vidare problematisering av statistiken erbjuds för övrigt av Fredrik Wackå, som menar att antalet bloggläsare förmodligen är mycket fler, om man också tar hänsyn till alla de besökare som genom Google och andra sökmotorer snubblar in på bloggar utan att reflektera över vilket medium man tar del av. []
  5. Det är “dumt att jämföra kvantitet med kvalitet”, som Beta Alfa uttrycker det. []

Senaste nytt som inte har hänt

TidningarBoulevardtidningarnas löpsedlar saluför idag1 artiklar med anknytning till SVT:s populära serie Saltön. Förvisso trevligt att också litteratur och dramatik bereds plats, men framför allt ett tecken på hur verkligheten fiktionaliseras – och fiktionen tas för verklighet2

Längst i sina försök att dra fördel av den aktuella seriens dominans på televisionsdramatikens scen går förmodligen Expressen. Här erbjuder man kort och gott den nyfikne läsaren3 att få ta del av – som löpsedeln skulle ha uttryckt det – sexscenerna som SVT stoppade. Vad det, enligt artikeln, handlar om är hur en av romanfigurerna har ett antal mer eller mindre lösa förbindelser som av olika skäl inte tagits med i filmatiseringen.

Det som vid en första anblick kan se ut som ett tämligen banalt utslag av upplevd nyhetstorka4, framstår vid närmare eftertanke som ett rätt intressant fenomen. Man försöker alltså från tidningens sida inte blott locka lösnummerköpare med hjälp av händelser i en fiktiv, litterär värld (vad som händer i böckerna) – utan med hjälp av icke-händelser (vad som inte händer i tv-serien).

Huruvida det handlar om en vilja att föra en diskussion om narratologi, litteratur och tv-dramatikens villkor, eller om det handlar om ett cyniskt försök att med löfte om sexskildringar locka läsare överlåter jag dock på andra att avgöra.

Klart är i alla fall att litteraturen erbjuder många kittlande historier som kan skänka lite krydda åt löpsedlarna också det faddaste nyhetsdygn. “Student mördade pantlånerska” är en rubrik som kanske kan sälja en och annan tidning; “Kärleksparets tragiska självmord” är annan.

Och vad sägs om “Regn av eld och svavel utplånar hela städer” eller “Man mördar sin far – gifter sig med sin egen mor”? Vem sade egentligen att verkligheten överträffar dikten?

 
Noter:

  1. Imorgon handlar det om Anja, var så säker. []
  2. Givet att det nu finns någonting man kan kalla verkligt. []
  3. Förmodligen också idealläsaren. []
  4. Förutsatt att man som exempelvis löpsedelmakare anser att det inte har hänt någonting av intresse i världen under det senaste dygnet. []

De politiska skandalernas vinnare?

FicklampaVem vinner egentligen på den senaste tidens politiska skandaler?

Inte är det regeringen, som antagligen sett fram emot att få åtminstone en viss arbetstro för att förverkliga sin politik – eller de väljare som knappast ser det som någon fröjd att företrädas av personer vars politiska ambitioner låter sig överskuggas av privatmoraliska irrfärder.

Inte heller oppositionen och dess väljare har nog särskilt mycket att vinna på att värdefull tid som skulle kunna ägnas åt utvärdering, omprövning och utveckling av den egna politiken istället går åt till att med åtskillig moralisk indignation punktmarkera enskilda regeringsföreträdare.

Problematiken är inte ny, och den handlar inte enbart om turerna kring ministrarna Borelius och Stegö Chilò. Snarare ser vi här bara de senaste i en lång rad tecken på hur den politiska diskussionen allt mer kommit att fokusera enskilda politikers göranden och låtanden – och särskilt göranden och låtanden av det mer spektakulära slaget.

Förmodligen är de stora vinnarna i denna mediala och politiska skandalkultur alla de PR-konsulter och -experter, som raskt rycker ut med ursäktsmanual och pudelkrav, oavsett om det handlar om lägenhetsaffärer, katastrofberedskap, svart arbetskraft, kräftskivor, parkeringsböter, dataintrång eller licensskolk. På något sätt har man lyckats förvärva såväl rätten att skriva regelboken, som rätten att döma efter denna.

För förtroendevalda, tjänstemän och väljare gäller det kanske helt enkelt att vänja sig vid den nya situationen; även om spin inte är någon nyhet i den svenska politiken har nog inte innebörden någonsin varit så tydlig som i årets valrörelse.

De avslöjanden som duggat tätt de senaste tio åren har utgjort gefundenes Fressen för sensationsjournalister, medierådgivare och politiska kommentatorer – vilka givetvis låtit sig väl smaka. Kanske inte konstigt att “expert”-kåren med åren har blivit tämligen fet, och tyngden kommer väl till pass när det återigen ges tillfälle att gräva guld i det nya sköna medielandskapet. Sin kompetens har man om inte annat bevisat genom förmågan att tillskanska sig spaltmeter i traditionella media.


Märkliga montage

SvD-montageEn anledning så god som någon att besöka Svenska Dagbladets webbplats måste vara de kreativa och fantasifulla bildmontage som ofta illustrerar artiklarna. Till skillnad från kvällstidningarnas vanligtvis ganska taffliga montage, ser vi här små mästerverk i miniatyr: inte sällan bisarra, absurda, surrealistiska – och underhållande.

Tag till exempel bilden till höger, som illustrerar en artikel om hur flera personer ur den tidigare Clinton-administrationen försökt stoppa en tv-serie om elfte september-attentaten. Jämför Bill Clintons diminutiva huvud med Madeleine Albrights gigantiska uppenbarelse, där hon grönblek, halvgenomskinlig och iförd cowboyhatt (!) tornar upp sig vid de brinnande tvillingtornen.

En artikelillustration som väcker långt fler frågor än den besvarar – kanske ser vi här stor konst i litet format.


Valrörelsen i bloggosfären (1)

Vad skriver svenska bloggare egentligen om, så här i valrörelsens slutspurt? Är det skatterna, sysselsättningen, energipolitiken, EU, integrationen, skolan, familjepolitiken eller kanske försäkringssystemen som diskuteras?

Med hjälp av nedanstående grafer från knuff.se kan man få en uppfattning om vad som upptar bloggosfärens uppmärksamhet.

Grafer

Skandal

Frågan är om man därmed skiljer sig särskilt mycket från traditionella media.


Har du hört den förut, lille vän?

Bevingade ord i all ära, men vad säger egentligen följande rubrikkavalkad som under det gångna dryga året har åstadkommits av landets största morgon- respektive kvällstidning?

Dagens Nyheter

Aftonbladet

Givetvis finns fler exempel, och det inte bara i DN och AB

…och allt detta trots att Pontus Dahlman den 28 augusti 2002 i sin anmälan av utställningen “Blir du lonesam, lille vän?” (en DN-artikel med den kanske inte helt oväntade titeln “Har du blivit lönsam, lille vän?“) konstaterar att

Sedan de gåtfullt andäktiga och liksom klarvaket nedsövda skolbarnen i Peter Tillbergs monumentalmålning för första gången blickade mot den osynlige läraren bakom den osynliga katedern har den använts som referens och anspelats på i ett oöverskådligt antal sammanhang.


Koll på kungligheterna

UrklippKristoffer Poppius skojar till det om Gustav III i dagens DN På Stan1:

Han gifte sig aldrig. Det syns, om man säger så.

Jaså, vem var i så fall Sofia Magdalena?

Någon råkade visst slumra till vid historielektionen. Det syns, om man säger så.

 
Noter:

  1. Finns i skrivande stund inte på nätet. []

Technorati: dn, faktafel, gustav iii, historia,
bloggar.se: dn, faktafel, gustav iii, historia,

Mer om retoriken i media

TalareFör att vara ett så gammalt ämne – ett par tusen års historia är mer än vad de flesta andra kan skryta med – så framstår retoriken påfallande ofta som en spännande nymodighet, åtminstone av bevakningen i televisionen och tidningarna att döma.

Under årets Almedalsvecka hade Dagens Nyheter en serie artiklar där retorikkonsulten Christer Hanefalk analyserade partiledarnas tal: analyser som – trots att de var aningen för kvantitativt orienterade för min personliga smak – förtjänstfullt tog avstamp i den klassiska retorikens teorier. Hanefalks saklighet utgjorde på många sätt ett välkommet avbrott från det svepande tyckandet från de sedvanliga ”experterna” med platsabonnemang i televisionens studiosoffor. Om Hanefalks intresseväckande artiklar dessutom gör att fler får upp ögonen för retoriken så är det givetvis utmärkt, och för detta är såväl Hanefalk som DN värda var sin eloge.

Emellertid är nog detta tyvärr att betrakta som ett undantag; som regel behandlas retorikämnet med en förbluffande lättvindighet i media. Ambulerande ”experter” kallas in för att i korta och klatschiga repliker kommentera än det ena, än det andra politikerframförandet. Fördjupningen, teorierna, historiken, tvetydigheterna, komplexiteten får stå tillbaka när det skall levereras i tv-sofforna.

Intressant nog presenterade DN av någon anledning tidigare nämnde Hanefalk som ”retorikprofessor” (någonting som jag uppmärksammade i ett tidigare blogginlägg). För detta skall naturligtvis inte Hanefalk klandras, och inte heller skall han behöva klä skott för en – enligt min mening högst berättigad – kritik mot den allmänna expertvalsen i media.

Samtidigt är just titulaturmisstaget – hur obetydligt det än kan tyckas vara – på ett djupare plan ganska betecknande för hur media ser på retoriken och för vilka problem retorikämnet ännu har när det gäller förhållandet till media. Det finns ju professorer i retorik, men varför tycks man så sällan känna till dem?

FöreläsningssalFramför allt handlar det om ett problem för universiteten. Där finns bredden och fördjupningen, där sker utbildningen och forskningen – men frågan är om man når ut med detta. En tydlig skillnad jämfört med andra discipliner är ju att akademiskt verksamma retorikforskare i påfallande liten utsträckning hörs i offentligheten när ämnet kommer på tal. Så varför denna relativa tystnad från universiteten?

Förmodligen har man delvis sig själv att skylla; som forskare är det faktiskt ens eget ansvar att föra sina resultat ut i vidare kretsar; högskolelagens berömda tredje uppgift anger ju att man skall ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet”. Samtidigt kvarstår intrycket att media gör det lite väl lätt för sig. Av lättja eller oförstånd återvinner man sin Hägg i ett ändlöst kretslopp av ytliga analyser och putslustiga kommentarer, istället för att göra sig besväret att söka upp nya, mer nyanserade röster.

På ett principiellt plan är det problematiskt att den retorikforskning som bedrivs vid universiteten närmast regelmässigt hamnar i medieskugga. Kanske kan förklaringen sökas i hur de senaste årtiondenas återuppväckta intresse för retoriken inte bara haft betydelse för den akademiska världen, utan också har lett till en kommersiell retorikboom – eller kanske retorikbubbla? – där journalister, skådespelare, författare och underhållare i parti och minut sett till att ta alla chanser som givits, medan medierna givetvis har hängt på. Retorik säljer.

Frågan är dock om denna förklaring är tillräcklig. Det återstår nog för universiteten fortfarande en hel del att göra, om man anser sig ha inte helt vill överlåta retorikdiskussionen åt kommersiella konsulter och frifräsande föredragshållare. Om retorikämnet de senaste åren har fått kämpa för att etablera sig på universiteten, så bjuder de kommande åren på en kamp om positionen i offentligheten. Det är ett mödosamt – men spännande – arbete som väntar.


DN och professorn som inte fanns

Professorn som inte fannsI Dagens Nyheter börjar idag en serie retoriska analyser av svenska partiledares tal i Almedalen. Även om det är berömvärt att DN uppmärksammar retoriken, så är det kanske betecknande att den som står för analyserna – retorikkonsulten Christer Hanefalk – på tidningens förstasida presenteras som ‘retorikprofessor’.

Det är mycket möjligt att det rör sig om en enkel missuppfattning hos rubriksättaren, men det hela ger ändå en bild av hur lätt man inom media tar på retoriken som akademiskt ämne. Man kan inte låta bli att undra varför tidningen inte valt att vända sig till en riktig retorikprofessor.

Tyvärr framstår Dagens Nyheter som ännu ett exempel på hur man i media sin vana trogen beger sig ut i den allt tätare vegetationen av “retorik”-konsulter och -gör-det-självare, istället för att leta där den kvalificerade kunskapen finns: på universiteten.

Inget ont om den driftige Hanefalk, men i vilket annat ämne hade man valt sina “experter” på samma lättvindiga vis? Biomedicin? Kärnfysik? Engelska? Litteratursociologi? Knappast. Nej, sanningen är nog att retoriken som disciplin har en bra bit kvar innan man kan göra sig kvitt den Klondike-anda som – bland annat tack vare medias benägna bistånd – för närvarande råder.

Kanske är det dags att sätta mer än politikernas snack under luppen.

Uppdatering 10 juli 2006: Se också inlägget “Mer om retoriken i media“.