Arkiv för kategorin 'media'Sida 2 av 5

Läget i bloggosfären, del 3: Redaktörernas roll och en from förhoppning om bättre verktyg

Som konstaterats i tidigare inlägg i denna serie så befinner sig den svenska bloggosfären i något av en kvalitetsmässig formsvacka, trots att det i såväl slott som koja bloggas som aldrig förr. Det största problemet är enligt min mening att guldkornen skyms av alla innehållslösa inlägg, delvis som ett resultat av många svenska bloggare i sin jakt på återlänkar bundit upp sig vid och blivit ett bihang till de traditionella mediernas rapportering.

Även om läget är tröttande, så är det långt från hopplöst. För att kunna sålla i de ständigt ökade textmassorna behöver man emellertid assistans. I det följande vill jag lyfta fram två företeelser som kan vara förhoppningsfulla bloggläsare behjälpliga: det manuella, mänskliga redaktörsskapet och de automatiserade verktygen.

PennaDet går inte att komma ifrån att den mänskliga förmågan att sålla, tolka, värdera och presentera texter också har sin plats att fylla i det medieagglomerat som vi – med ett sällsynt oskönt ord – kallar bloggosfären. En levande redaktör har (förhoppningsvis) ett analytiskt omdöme varmot datoriserade tjänster står sig slätt. En god redaktör förmår inte blott bedöma kvalitet utan också för sina läsare presentera materialet utifrån en de egna bedömningarna. Just det subjektiva i denna position ställer krav på redaktionellt ansvarstagande: redaktören måste för sina läsare och sig själv vara beredd att motivera sin sållning och sin textvärdering, något som – korrekt och tydligt utfört – borgar för tillförlitlighet och kvalitet.

När nu Bloggtidningen gör gällande att det någonstans (hos Twingly, måhända?) skall vara på väg något slags ‘bloggredaktörer’, är det därför som en högst välkommen utveckling. 1Vad nu “säkra källor”, som Bloggtidningen skriver, skall betyda… Förhoppningsvis kan den mänskliga handen bidra till att lyfta fram intressanta och relevanta inlägg.

Förmodligen avser det påtänkta redaktörsskapet modereringen av bloggkommentarer till tidningarnas nätupplagor, och därmed är hela arrangemanget fortfarande en affär mellan å ena sidan traditionella media och å andra sidan de bloggar som kommenterar dem. Gott så, men även om vi förmodligen får se en uppryckning i kvalitetshänseende, så är förhållandet mellan de nya och de gamla medierna fortfarande detsamma, där de förra agerar kommenterande bihang åt de senare. Faktum är att en kvalitetssatsning av detta slag också innebär utökade befogenheter för mediernas grindvakter. De traditionella mediernas övertag i debatten stärks på detta sätt, även om det förhoppningsvis i alla fall leder till att deras övertag i sökmotorindexen minskar när masslänkande bloggar prioriteras ned. Nymodigheten har alltså flera sidor, och det är i nuläget tämligen oklart vad resultatet kommer att bli. 2Liksom hur påfundet är tänkt att fungera, om det alls implementeras – man får väl ta ställning till det när (och om) det blivit verklighet.

Minst lika intressant vore dock att just ‘redaktörsskapet’ också skulle sprida sig till rent inombloggosfäriska domäner. Visserligen finns ett antal bloggar – Beta Alfa och till viss del tidigare nämnda Bloggtidning utgör två svenska exempel – som i sitt refererande och uppsamlande av vad som händer på (framför allt svenska) bloggar uppvisar drag som minner om detta. Samtidigt är det fråga om en verksamhet i relativt liten skala eller med begränsat fokus. En annan sak vore om en tjänst med samma bredd och täckning som till exempel Knuff skulle ge sig in i leken. Just den sajten är emellertid i allt väsentligt en pingcentral och har därmed en helt annan karaktär än den av människohand modererade.

SkiftnyckelEn delvis annan utgångspunkt finns nämligen i de automatiserade tjänster som aggregerar och sorterar blogginlägg utifrån länkar, etiketter och andra kategorier. Istället för att närma sig kvalitetsfrågan utifrån en subjektiv synvinkel försöker dessa verktyg finna andra kriterier för hanteringen. Snarare än att presentera ett urval grupperar dessa tjänster vanligtvis inläggen utifrån etikett, länkar eller bloggarens geografiska hemvist. Det blir därför upp till användaren av tjänsten att själv göra sållningen utifrån de inlägg som presenteras i mer eller mindre detaljerade länklistor.

Samtidigt som dylika tjänster organiserar stora mängder material och per definition släpper fram vem som helst som pingar så finns här enligt min mening utrymme för förbättringar. En sajt som Nyligen, som enbart listar nyligen uppdaterade bloggar, var måhända användbar (eller åtminstone underhållande) för ett antal år sedan när antalet svenska bloggar blott var något hundratal. Med de senaste årens bloggexplosion har emellertid behovet av mer avancerade verktyg ökat. Den bästa av dessa är förmodligen fortfarande Knuff med sidoprojekt, men också denna sajt (och eventuella framtida konkurrenter) har sina begränsningar.

Vad jag gärna skulle se är därför bland annat:

  • En tydligare sortering på ämne. Förstasidan (och den speciella sidan med aktuella blogginlägg) är fylld av länkar till läsning om allt från plastikoperationer till politik (och allt för sällan någonting däremellan – ibland tycks det som om man hamnat på en korsning mellan En ding ding värld och en politisk propagandacentral). Förvisso kan man finna sidor om mode, film och teknik – men sedan då? Varför inte vetenskap eller vardagsbetraktelser, historia eller humor – och så vidare.
  • Möjlighet till läsarinteraktion. Varför inte låta bloggläsarna ge tummen upp eller tummen ned till blogginläggen? Förvisso ett subjektivt instrument, men det är också det som är poängen. 3Kanske skulle man kräva registrering för betygssättning, precis som systemet på sajter som YouTube. Se också kommentarsdiskussion hos Beta Alfa. Bra, välskrivna och relevanta inlägg belönas av läsarna och flyttas upp i listningarna, medan intetsägande länkmissbrukare kan flyttas till en mer undanskymd plats. 4Det ryktas att det finns en egen krets i helvetet för tidsstjälande bloggfuskare.
  • Mer detaljerade presentationer (längre textutdrag) av blogginläggen skulle underlätta för besökarnas sållning och därmed spara många meningslösa klick – något som i sig borde minska antalet innehållslösa inlägg.
  • Införandet (eller förbättrandet) av viktningsalgoritmer. Fråga mig inte hur Google gör 5Det är förmodligen något slags magi. men sökresultaten rankas på ett åtminstone hyggligt rättvisande sätt utifrån faktorer som in- och utlänkar, textmängd, uppdateringsfrekvens, beständighet, och så vidare. Visst går ett dylikt system att manipulera – alltför många försöker – men trots allt är denna rankning oftast bättre än en ren kronologisk sortering. Särskilt effektiv skulle rankningen bli i kombination med ovan nämnda förslag.
  • Teknologisk öppenhet. Detta borde gälla såväl indata &ndash en tillåtande RSS-tolk som inte i första taget sorterar bort flöden på grund av smärre syntaxfel och ett system där man inte behöver använda sig av särskild kod på den egna sidan för att delta – som utdata – ett öppet API som tillåter utvecklare och användare att komma åt och använda tjänstens data.

Detta är blott några förslag, men uppfyll dessa kriterier och ni kan åtminstone räkna in undertecknad i skaran av nöjda användare.

Detta är det tredje inlägget i en serie om den svenska bloggosfären vid årsskiftet 2007/2008. De tidigare två inläggen behandlar det ganska mörka läget och de ljusglimtar som faktiskt finns.

Fotnoter   [ + ]

1. Vad nu “säkra källor”, som Bloggtidningen skriver, skall betyda…
2. Liksom hur påfundet är tänkt att fungera, om det alls implementeras – man får väl ta ställning till det när (och om) det blivit verklighet.
3. Kanske skulle man kräva registrering för betygssättning, precis som systemet på sajter som YouTube. Se också kommentarsdiskussion hos Beta Alfa.
4. Det ryktas att det finns en egen krets i helvetet för tidsstjälande bloggfuskare.
5. Det är förmodligen något slags magi.

Läget i bloggosfären, del 2: Små glimtar av ljus

SolglimtDet var inte enbart ljusa toner i min senaste betraktelse över läget i bloggosfären nu när vi nyligen lagt år 2007 till handlingarna. Det gångna året präglades enligt min mening av en förflackning där meningslösa blogginlägg och en ogenerad jakt på bloggbesökare strålade samman i en tilltagande länkinflation som gjorde aggregatortjänster och pingcentraler allt mindre användbara.

En något dyster bild, menade Uppkopplat, medan till exempel Beta Alfa snarare valde att blicka framåt och hoppas på att bloggarna skall utvecklas från att vara parasiter på de stora medierna till att hamna i ett mer produktivt symbiotiskt läge.

Men visst, bilden är dyster. Samtidigt är den dock befogad: som jag ser det har guldkornen i bloggosfären blivit svårare att vaska fram, medan grus, brus och digitala fyllnadsmassor tar allt större plats.

Det kan emellertid vara på sin plats att uppmärksamma att det faktiskt finns meningsfullt innehåll därute. Den senaste tidens debatt kring fildelningen har visat hur bloggosfären både klarar av att samspela med traditionella media (i detta fall i form av tidningarnas nätupplagor) och att själva rycka åt sig initiativet i debatten. Skribenter med bloggen som primär plattform (Copyriot, Blogge), politiker som nyttjar såväl bloggen som tidningarnas debattsidor (Karl Sigfrid), mer papperstrogna debattörer (Horace Engdahl m.fl., Lars Weiss) – alla har de mötts i en debatt som faktiskt till viss del lyckats lösgöra sig från de enskilda medierna.

Det är alltså fråga om en debatt som förts med skilda medel och i skilda medier, och med skilda förutsättningar för deltagande. Alla kommer förvisso inte fram överallt – alla har inte tillgång till tidningarnas debattsidor, alla debattartiklar låter sig inte länkas till, och så vidare – men det är anmärkningsvärt hur pingcentraler som Knuff den här gången har lyckats sammanställa debatten och föra samman röster från så skilda håll. Kanske är detta ett (om än isolerat) bevis på hur bloggosfären börjar bli inte blott en integererad del av den offentliga debatten utan också ett eget demokratiskt forum där åsikter bildas och bryts på nya villkor.

Det är någonting som kan vara värt att komma ihåg när man tycker sig stå upp över öronen i kvällstidningskrönikörernas kalkylerande provokationer, i opinionsundersökningsfetischternas plattityder, i skvaller kring idrotts- och musikbranschernas galajippon, i referatbloggarnas och besökarjägarnas länkträsk.

Allt är inte becksvart; då och då glimmar det faktiskt till. Och det kan bli ännu bättre; mer om detta i ett kommande inlägg.

Detta är andra delen i en serie inlägg om läget i bloggosfären. Det första avhandlar problem med länkinflation, de traditionella mediernas roll som grindvakt i debatten och bloggarnas minskade betydelse. Nästa inlägg är en from förhoppning om bättre verktyg.


Vem fifflar med Wikipedia?

WikibitSvenska medier har uppenbarligen fått upp ögonen för att det går att göra ändringar på Wikipedia – och att folk, företag, myndigheter och organisationer faktiskt också gör ändringar.

Idag förfasar sig såväl Aftonbladet (1) som Dagens Nyheter (1) och Svenska Dagbladet (1, 2) över att personer med IP-adresser tillhörande bland andra CIA, Disney och Astra-Zeneca gjort ändringar i nätuppslagsverket.

Lite förvånande, kanske, eftersom IP-adresser tillhörande exempelvis Aftonbladet själva tidigare beslagits med att göra för tidningen (och tidningen närstående personer) tänkt fördelaktiga redigeringar. Saken har bland annat uppmärksammats av Johan Larsson och Patrick Strang. (Se också uppdatering nedan.)

När nu detta “avslöjande” återigen aktualiserar frågan om källkritik när det gäller Wikipedia (och andra nättjänster), så skall man komma ihåg att Wikipedia är faktiskt ganska gott rustat mot manipulationer. Med en stor läsarskara som håller koll på de senaste ändringarna 1Ja, det finns faktiskt personer som ägnar sin tid åt detta., så löper artikelfifflare en hygglig chans att upptäckas och korrigeras redan inom ett par minuter.

Dessutom finns för alla användare möjligheten att se redigeringshistoriken för varje enskild artikel. Klicka bara på den lilla fliken “history” 2Eller “historik” som det föga förvånande heter på svenska., så visas exakt vilken användare (eller IP-adress) som har gjort vilken ändring. Det kan vara värt att ta en titt på detta innan man litar på en artikel.

Med en sund skepsis (och ett par extra klick) kommer man ganska långt.

Uppdatering:Varför inte ta en titt på några av de ändringar (på engelskspråkiga Wikipedia) som gjorts av personer med IP-adresser tillhörande Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Sveriges Television eller valfri annan organisation?

Fotnoter   [ + ]

1. Ja, det finns faktiskt personer som ägnar sin tid åt detta.
2. Eller “historik” som det föga förvånande heter på svenska.

Samtidigt på annat håll: Habermas och nätet

När kroppen har tagit semester och hjärnan kämpar för att klara den närmast totala sömnbrist som följer av nattamningsavvänjningen, så är det skönt att veta att de intressanta diskussionerna sällan sinar i bloggosfären.

FolkmassaLäs till exempel Johan Karlsson på bloggen Mothugg om hur Jürgen Habermas inte hajar nätet (samt de intressanta kommentarerna till blogginlägget). Karlsson lyfter här fram hur filosofen hyser en minst sagt begränsad tilltro till internets potential för ett demokratiskt offentligt samtal. Förmodligen går det att dra en någorlunda rak linje från denna Habermas’ skepsis mot det fragmentiserande nätet till hans vurm för “kvalitetspressen” och vidare till tankar kring något slags public service-press.

Habermas’ hållning till nätet må – åtminstone enligt min mening – vara nattstånden, men icke desto mindre öppnar den för andra, betydligt fräschare och mer intressanta diskussioner om internet, demokratin och det eventuella offentliga samtalet (eller kanske samtalen?).

Jag hoppas få möjlighet att återkomma till ämnet (liksom till så mycket annat) när de små grå cellerna är utvilade nog för att ta några steg upp på behovstrappan.


I almedalingarnas värld

TalareNyss hemkommen måste jag konstatera att årets upplaga av Almedalsveckan nästan helt har gått mig förbi. När jag såhär i efterhand tar del av bevakningen tycks det emellertid som om jag inte har missat några världsavgörande politiska händelser. Det mesta verkar ha varit sig sig likt: några utspel, några rapporter, några krav samt en hel del marknadsföring och ett visst mått av måttligt intressant skvaller.

Till godbitarna för den retorikintresserade hör att Dagens Nyheter också i år satsat på en speciell populärvetenskaplig retorikavdelning med Christer Hanefalk som återkommande kommentator, både i text och i rörliga bilder. Konceptet förefaller ha satt sig och fungerat väl, och det blir en på det hela taget trevlig blandning av referat, analys, teori, humor samt en hel del kalendarbitaraktig retorikstatistik (komplett med poängsättning, figurräkning 1Angående innovationen “Persson-index”, se kommentar av Christer Hanefalk. Jag personligen har svårt att se hur ett index med just Göran Persson som namngivare och rättesnöre kan kännas aktuellt särskilt länge. Vem skulle idag på ett naturligt sätt kunna relatera till ett Erlander-, Palme- eller Fälldin-index? och allt).

I samband med fjolårets begivenheter i Almedalen upplevde jag det som aningen problematiskt att sommarens främsta politisk-retoriska spektakel i så ringa grad blir en fråga för den akademiska världen. (Kring detta har Hanefalk och jag haft ett meningsutbyte, bland annat här på bloggen. Se till exempel inlägget “Mer om retoriken i media” med tillhörande kommentarer.)

Samtidigt som bland annat DN:s retorikserier bidrar till att öka allmänhetens intresse för retoriken – också retoriken på universitetsnivå, får man anta – så kvarstår enligt min mening frågan om varför man i vetenskapssamhället inte tar vara på detta intresse och i större utsträckning gör sina röster hörda.

Förmodligen kan saken inte enbart skyllas på enbart media eller akademin. Det är inte helt obegripligt varför det hela ser som det nu gör.

Almedalen är just ett spektakel, där partier och intresseorganisationer inte sällan tävlar om att överrösta varandras budskap, det ena mer spektakulärt än det andra. Det är inte alltid som akademiskt finlir framstår som någon särskilt meningsfull sysselsättning i sammanhang där ballonger, broschyrer och bjudsprit får en icke obetydlig andel av uppmärksamheten.

Vidare är Almedalsveckan framför allt en medial, och inte en akademisk tilldragelse. Presentationerna och rapporterna anpassas till det snabba nyhetsflödet i television och tidningar, snarare än till en långsammare, akademiskt vederhäftig granskning. Och så skall det naturligtvis vara – målet är ju primärt att göra ett gott intryck på potentiella väljare, inte att ägna sig åt diskussioner och utredningar för deras egen skull. En utomstående akademisk bedömare måste ta med i beräkningen att hon eller han förmodligen rör sig såväl på ett annat plan som i en annan hastighet än almedalingen 2Almedaling, subst. (best. -en, plur. -ar): deltagare i den årliga politiska Almedalsveckan. i gemen.

Härmed inte sagt att den akademiska retoriken inte bör befatta sig med evenemang av Almedalstyp – bara att det är begripligt om kontaktsvårigheterna inte bara finns i massmedia, utan också i universitetsvärlden.

Tidigare inlägg med anledning av Almedalsveckan och retoriken:
Mer om retoriken i media (2006-07-10) samt DN och professorn som inte fanns (2006-07-03)

Fotnoter   [ + ]

1. Angående innovationen “Persson-index”, se kommentar av Christer Hanefalk. Jag personligen har svårt att se hur ett index med just Göran Persson som namngivare och rättesnöre kan kännas aktuellt särskilt länge. Vem skulle idag på ett naturligt sätt kunna relatera till ett Erlander-, Palme- eller Fälldin-index?
2. Almedaling, subst. (best. -en, plur. -ar): deltagare i den årliga politiska Almedalsveckan.

Ha måttliga förväntningar på sanningshalten

TidningarBloggare har alltsom oftast ett lätt tvångsmässigt förhållande till media, och särskilt till media och “sanningen” – särskilt när det är bloggosfären som avhandlas.

De som nu upprörs 1Det börjar bli lite löjligt nu, att ett av de enklaste sätten att få uppmärksamhet i bloggosfären fortfarande är att komma med svepande uttalanden om densamma, gärna i traditionella media. är över att Aftonbladet med hjälp av egen statistik valt att kora sin egen tidnings högt avlönade bloggare med anhang till “[b]loggvärldens kungafamilj” begår förmodligen misstaget att förvänta sig att (kvälls)tidningarna skulle ha som målsättning att skriva det som är sant. Så är sällan fallet.

Boulevardpressen har snarare som mål att skriva det som är underhållande, skrämmande, intresseväckande, provocerande, kittlande – och framför allt säljande. Givetvis är detta också Schulmännens uttalade strategi, enligt AB:s intervju/annons:

  • De skriver sådant andra inte vågar.
  • De tar flyktiga tankar en resa längre.
  • De ”kryddar” språket (tönt, balle… ja, ni fattar).
  • Ingen av dem drar sig för att slänga skit på folk.

När det gäller de ovanstående punkterna vet jag inte om Aftonbladet tänkt sig några likheter med den “riktiga” kungafamiljen. Däremot syns det tydligt hur tidningen utnyttjar artikelns form för att göra textreklam för egna eller närstående produkter. Till och med statistiken bygger på uppgifter från den egna tidningens bloggportal.

Den kommersiella traditionen är lika gammal som tidningen; redan Almqvist utnyttjade ju sin position på Aftonbladet för att under pseudonym publicera recensioner av sina egna böcker. På sätt och vis har nog ganska lite förändrats under sedan dess.

I det här fallet torde det väl stå ganska klart vad det är man vill lyfta fram. Och inte är det några sanningar om bloggosfären, i alla fall inte den utanför den egna domänen. Så varför bry sig, egentligen?

Fotnoter   [ + ]

1. Det börjar bli lite löjligt nu, att ett av de enklaste sätten att få uppmärksamhet i bloggosfären fortfarande är att komma med svepande uttalanden om densamma, gärna i traditionella media.

Bloggen är en tidning

TidningarJag vet inte hur många gånger jag mött påståendet att “en blogg är en dagbok på nätet”, och hur många gånger jag med en dåres envishet framhärdat i att bloggen är ett eget medium. Är det emellertid något annat medium som bloggen liknar så är det en tidning, snarare än en dagbok.

Ett antal egenskaper går vanligtvis att finna hos en blogg – oavsett dess inriktning –, egenskaper som alla påminner om just hur en tidning ser ut:

  • Den publiceras löpande.
  • Den bygger på att det finns en läsare som, fastän ofta okänd, är skild från skribenten.
  • Man kan vanligtvis prenumerera på den, med hjälp av nyhetsflöden.
  • Den har en kommentarspolicy. Det kan handla om fria eller modererade kommentarer – eller inga alls – men det är bloggaren som avgör läsarmedverkan.
  • En och samma blogg innehåller ofta skilda ämnen, från nyheter och analyser till trivialiteter och personliga kommentarer.
  • Blogginläggen varierar ofta i längd, från korta blänkare till massiva textsjok.
  • Den kan bygga på såväl det skrivna ordet (vilket utgör grunden för de allra flesta bloggar) som bilder (såsom varande illustrationer till artiklar eller talande för sig själva).
  • Den relaterar till andra bloggar, och blir inte sällan en del i debatter som förs i en större krets av bloggar.

Inte undra på att det nu när det rapporteras om hur skilda “kändisar” slutar blogga framför allt handlar om mediafolk – och särskilt tidningsfolk. Det handlar på sätt och vis bara om ett val av tidning att medverka i. Rimligtvis ligger läsarsiffror, betalning och status till grund för beslutet. Än så länge talar det sällan till bloggens fördel.

 

Uppdatering 25 maj 2007:

Författaren Bengt Ohlssons krönika i gårdagens DN På stan är ännu ett exempel som med all önskvärd tydlighet illustrerar slutklämmen ovan. Ohlsson säger sig ha tröttnat på bloggarna och dess “viktigpettrar och skvallertanter”. Genom krönikans frejdiga (och, får man förmoda, tänkt humoristiska) språk skiner en trots ironierna illa dold elitism. Augustprisvinnaren har bestämt sig för att överge ett Internet befolkat av “miljontals förlorare”, för att i stället uppehålla sig i en Riktig Tidning (dit minsann inga “glada amatörer” som “Leker Tidning eller Leker Bok” släpps in). Att sedan platsen för Ohlssons antinätalster är en nittonhundratalsartad nöjesbilaga som till största delen består av annonser och krogrecensioner gör att det hela blir… ja, närmast bisarrt.


Journalisten, forskaren och källan

FörstoringsglasChefen för Dagens Nyheters vetenskapsredaktion, Karin Bojs, bemöter idag 1“Rothstein inte källa”, Dagens Nyheter, 24 april 2007. I skrivande stund inte tillgänglig på nätet. Bo Rothsteins angrepp från gårdagen (också avhandlats på denna blogg), där journalister i allmänhet och en namngiven DN-journalist i synnerhet anklagades för att stjäla forskares idéer.

Det är inte alls Rothstein som är källan till den aktuella artikeln, menar Bojs, som också avfärdar anklagelsen som “grundlös” och “mycket kränkande”. Hade inte Bo Rothstein varit behjälplig vid artikelns författande hade man vänt sig till någon annan – mer betydande än så var inte insatsen, och den förtjänade därför inte heller att tas upp i texten, enligt Bojs’ resonemang, som fortsätter:

Jag blir ibland utsatt för påtryckningar när forskare propsar på att få sina medarbetare uppräknade. Men mitt argument är alltid detsamma: vi skriver för läsarnas skull. Onödigt många namn tynger texten och gör den svårläst.

Här framträder en tydlig kulturskillnad mellan det journalistiska och det akademiska skrivandet. Karin Bojs’ argument att man på tidningen “skriver för läsarnas skull” kan lika gärna gälla för författaren av en akademisk avhandling; skillnaden är bara vilka läsare man vänder sig till.

En forskare avstår sålunda inte från att ange sina källor, utan ser förhoppningsvis 2Medieforskaren Ingela Wadbring menar till exempel i Svenska Dagbladet “det finns anledning att tro att forskare inom Bo Rothsteins ämne statsvetenskap utsätts oftare för bristande källhänvisningar än forskare inom andra discipliner. […] Statsvetenskap är ett mer allmängiltigt område medan medicinsk forskning kräver mer precisa specialistkunskaper och därmed även ursprungskällor”. det som en del av den akademiska hederligheten att öppet redovisa vad man hämtat varifrån, hur, när och med hjälp av vem. För läsarnas skull.

I förbifarten kan avslutningsvis nämnas att det också i bloggosfären av många anses höra till god ton att man medelst en länk till källan anger var man hittat någonting.

Fotnoter   [ + ]

1. “Rothstein inte källa”, Dagens Nyheter, 24 april 2007. I skrivande stund inte tillgänglig på nätet.
2. Medieforskaren Ingela Wadbring menar till exempel i Svenska Dagbladet “det finns anledning att tro att forskare inom Bo Rothsteins ämne statsvetenskap utsätts oftare för bristande källhänvisningar än forskare inom andra discipliner. […] Statsvetenskap är ett mer allmängiltigt område medan medicinsk forskning kräver mer precisa specialistkunskaper och därmed även ursprungskällor”.

Forskaren, journalisten, politikern och bloggen

ForskningStatsvetaren Bo Rothstein redogör på dagens upplaga av DN debatt för några mindre angenäma erfarenheter från kontakterna med journalister och massmedia. 1Vilka för Bo Rothsteins del som bekant är tämligen omfattande; få forskare har väl som Rothstein göra sig hörd på de stora morgontidningarnas debattsidor.

Massmedia söker, menar Rothstein, efter forskare som är beredda att ställa upp i pågående drev för att med uttalanden stödja den tes som för tillfället drivs. Den forskare som avböjer detta förbigås eller förtigs till förmån för “någon mindre nogräknad kollega”. 2Här borde man å andra sidan enligt min mening åtminstone rent moraliskt kunna känna sig tämligen nöjd med att avstå från oseriös mediemedverkan. Därtill tar, enligt Rothstein, journalister sig själva rätten att publicera vetenskapliga rön och resonemang utan vederbörliga källhänvisningar.

De problem som Rothstein uppmärksammar är enligt min mening knappast någonting nytt, men likafullt någonting som man inom akademin måste vara beredd att hantera. Journalisterna tycks ha sina strategier klara – frågan är bara vad man som forskare skall göra.

AnteckningsblockFrån politikens område kan hämtas ett aktuellt exempel på hur relationerna till massmedia har lett till användandet av nya informationskanaler: utrikesminister Carl Bildts blogg. Kärnan i vårens debatt kring Bildts bloggande tycks i allt väsentligt ha handlat om kontrollen över informationsflödet, och i vilken utsträckning detta bör och behöver passera traditionella media.

Kanske kommer bloggen med tiden att framstå som ett oumbärligt hjälpmedel också för den forskare som vill presentera sina resultat för en större publik. Även om bloggmediet förmodligen har en bit kvar till sitt genombrott i delar av vetenskapssamhället, så lär vi nog få se mer akademiska bloggar i framtiden. Varför skulle egentligen forskaren avstå från att använda detta redskap för att redogöra för de egna idéerna?

Uppdatering 24 april 2007 (med anledning av Karin Bojs’ replik till Rothstein): Se också inlägget Journalisten, forskaren och källan

Fotnoter   [ + ]

1. Vilka för Bo Rothsteins del som bekant är tämligen omfattande; få forskare har väl som Rothstein göra sig hörd på de stora morgontidningarnas debattsidor.
2. Här borde man å andra sidan enligt min mening åtminstone rent moraliskt kunna känna sig tämligen nöjd med att avstå från oseriös mediemedverkan.

Personillusioner

Den gångna veckan har för min del bjudit på åtskilligt annat än bloggande. Skulle jag ha haft mera tid, hade jag emellertid gärna skrivit om bland annat den diskussion som väckts efter att Andreas Ekström i en krönika i Journalisten önskat få klargjord identiteten hos Johan Larsson, som ligger bakom bloggtjänster som knuff.se.

Den journalistiska nyfikenheten går att förstå, men jakten på ett förmodat scoop bjuder förmodligen på mer av fallgropar än av framgångar. De personer “bakom texterna” som Ekström efterfrågar är kanske inte alltid så spännande, men framför allt kan man aldrig vara säker på att man verkligen finner någon “sann” person.

Bara för att en person kan ges ett ansikte, och kanske ett känt sådant, så kan man inte säkert säga någonting om motiv, drivkrafter och personlighet. Faktum är att det kanske inte ens är personen själv som gör det arbete han eller hon tillskrivs. Mediepersonligheter, kulturprofiler, forskare, författare, journalister, krönikörer, bloggare… överallt kan det lika gärna dölja sig spökskrivare, galjonsfigurer, plagiatörer och posörer.

Förmodligen skulle mycket kunna vara vunnet om man bara trappade ned lite på de biografiska ambitionerna. Såväl den hemlighetsfulle som den överexponerade gör nämligen sitt bästa för att själva skriva sin biografi i offentligenheten. Detta i det att hon eller han ständigt ikläder sig roller 1Något jag tidigare behandlat på denna blogg. – på internet och i andra sammanhang – och därmed också strävar efter att framträda på önskat sätt: som litterärt enfant terrible, politisk naturbegåvning, trendmedvetet modeorakel, eller varför inte it-doldis.

Att urskilja personen bakom texterna lär bli svårt, när det kanske i själva verket är i texterna som personen finns.

Fotnoter   [ + ]

1. Något jag tidigare behandlat på denna blogg.