Arkiv för kategorin 'litteratur'Sida 2 av 6

Nytt på läslistan

Den senaste tiden har de redan digra listorna med sådant jag önskar/ämnar läsa vuxit till sig ännu lite mer.1 Några nytillskott:
Pappersbuntar

  • Stephen Toulmin, Cosmopolis: The Hidden Agenda of Modernity. Kan vara intressant för min avhandling.
  • Mer Borges; det var länge sedan någonting gav mersmak på samma sätt som min nyliga läsning av Fiktioner.
  • Senaste numret av Rhetorica Scandinavica, bland annat en – som det verkar – intressant text av Malcolm Heath om att undervisa studenter av idag i klassisk (antik) retorik.
  • En mängd blogginlägg som hunnit ansamlas i min RSS-aggregator. Bloggläsandet har halkat efter igen; det är sanslöst hur snabbt ansamlingen av flöden svämmar över. På att göra-listan hamnar därför också en generell översyn över flödesprenumerationerna, allt enligt någon snillrik men ännu icke påkommen princip.

 
Noter:

  1. Avbetandet sker stundom sporadiskt; somligt har ett par år på nacken. []

Bloggläsare och andra läsare

LäsareNoterar i förbifarten att Media Culpas tredje bloggläsarundersökning är klar, och att det har hänt en del sedan Kullins förra undersökning.

I mycket korta drag kan man se hur bloggläsarna i än större utsträckning är kvinnor, och i genomsnitt ännu yngre än tidigare år. Dessutom är underhållning den vanligaste anledningen att läsa bloggar, och man tar helst del av vardagsbetraktelser och mode. En tydlig tendens är att kvinnliga och manliga bloggläsare söker sig till olika bloggar; politik och samhälle samt IT och bloggande hör enligt enkäten till männens favoritlektyr medan mode och design hör till de kvinnliga bloggläsarnas favoritämnen.

Förmodligen avspeglar dessa bloggläsvanor den allmänna utvecklingen i samhället.

Kvinnor läser mer än män, och särskilt hos männen är bokläsandet i avtagande, enligt bland annat SCB:s undersökning från 2007. Rudolf Antonis studie “Svenska läsvanor”1 visar vidare att skönlitteratur läses i större utsträckning av kvinnor, medan männen endast överväger bland läsarna av special-/facktidskrifter och utländska tidningar/tidskrifter.

Och frågan är väl varför bloggläsandet, nu när bloggen som medium verkligen etablerats, skulle skilja sig nämnvärt från läsningen av tryckta texter.
 
Noter:

  1. Kapitel i Du stora nya värld, red. Sören Holmberg och Lennart Weibull (Göteborg, 2006). ISBN: 9189673093 []

Rovtryck

Der Raubdruck

Der Raubdruck (1781) av Daniel Chodowiecki (1726–1801) visar i karikatyrens form hur den stackars förläggaren skinnas in på bara skjortan, under det att rättvisans gudinna Justitia väljer att se bort.1

Debatten om piratkopiering, informationsdelning, intellektuell äganderätt, copyright och allt vad det heter är uppenbarligen inte något som enbart hör våra dagar till.

 
Noter:

  1. Se vidare http://de.wikipedia.org/wiki/Raubdruck. []

Boken, samtalet och gemenskapen

BokDet har varit mycket prat om Alberto Manguel den senaste tiden. I samband med att han härförleden gästade bokmässan i Göteborg bjöd också Dagens Nyheter på en Manguel-dubbel, där läsaren ges här två tämligen olika bilder av författaren.

De mest intressanta perspektiven framförs enligt min mening i Annika Perssons intervju där Manguel bemöter och nyanserar anklagelser om bokälskaren – och i förlängningen bokläsaren i största allmänhet – som elitistisk och reaktionär:

[...] vårt moderna samhälle har ju velat tillgängliggöra kulturen för alla. Länge var den ett reserverat område för eliten, för de rika och mäktiga, och så är det ju lyckligen inte längre. [...] Men få [...] har fått lära sig att de kan finna sig själva i böckerna, att de kan hitta frön till sina livsfrågor. Idag nöjer sig utbildningsväsendet med att folk kan tyda instruktioner.

- De läsande är en elit. Men en elit som vem som helst kan tillhöra. Du måste bara ha modet att gå emot det samhället tycker är viktigt. Idag har intellektuell verksamhet blivit något som hör fritiden till. Det är inte längre kärnverksamheten. Och jag upplever det som mycket farligt eftersom det förminskar oss som människor.

Gabriella Håkanssons recension av Manguels Nattens bibliotek har jag emellertid svårare att ta till mig.

Kanske är de återkommande invändningarna mot bokläsandet som antidemokratiskt, teknikfientligt, konservativt och elitistiskt. Framför allt handlar det dock förmodligen om den motsättning mellan läsande och gemenskap som Håkansson målar upp:

[...] bokens helighet grundar sig på att den simulerar gemenskap. Det som på liv och död måste förträngas är att det i boken de facto inte sker några möten. [...] läsning är en envägskommunikation.

Tvärt emot recensionens ofta dystra formuleringar skulle jag själv nog snarare säga att boken stimulerar gemenskap. Boken rymmer inte enbart möten mellan textens olika tankar och ideér, figurer och fakta, personer och platser. Den blir också till en plats där människor kan mötas, där erfarenheter kan delas, där man kan finna gemensamma referensramar – eller kanske frånvaron av dem.

Ty läsning är allt annat än en envägskommunikation: att boken låter författaren tala till läsaren innebär inte att läsarens egen röst tystas. Boken kommunicerar inte själv, utan ges röst av läsaren och hennes eller hans värld. Boken talar till oss, men också genom oss och med oss – i ett samtal som kan trotsa såväl tid som avstånd.

Och boken är ju blott ett av många textbaserade medier. Vart och ett av dessa – böcker, tidningar, bloggar och så vidare – skänker oss trösten att människan faktiskt inte är ensam.


Samtidigt på annat håll: LIBRIS, Bloglines och del.icio.us

Den senaste tiden har – i vanlig ordning, tycks det som – bjudit på arbete så att det räcker och blir över. Det mesta skrivandet och läsandet har för min del därför framför allt skett på annat håll än i bloggosfären.

BetaDet hindrar naturligtvis inte att intressanta saker händer, till exempel om man lyfter blicken från de världsavgörande händelserna för att i stället ta en titt på vad som på nätet sker under moderiktig “beta“-flagg:

  • KB:s publiceringsdatabas LIBRIS – alla bibliotekskatalogers moder1 – fortsätter att utvecka sin nya söktjänst. Bland de många nymodigheterna kan nämnas en viss, om än försiktig, öppning mot externa sociala webbtjänster som LibraryThing. Det skall bli spännande att se hur dessa aspekter av det fortsatta arbetet utvecklas.
  • Flödesläsaren Bloglines arbetar också med en betaversion, ett nytt utförande som känns både smartare och snyggare än den vid det här laget närmast urmodiga “vanliga” varianten. Att man nu avskaffat den tämligen obegripliga tidigare begränsningen på 200 inlägg per flöde känns som ett välkommet steg.2
  • Bokmärkestjänsten del.icio.us har länge varit en personlig favorit, om än alldeles för underutnyttjad. Också här finns det storslagna planer, närmare bestämt för vad man kallar för Delicious 2.0.3 (Jag som i min enfald trodde att del.icio.us närmast var själva definitionen på webb 2.0…) I vilket fall som helst får man nog hålla tummarna för att man motstår frestelsen att klämma in en mängd andra funktioner än just den sociala bokmärkesbiten – det är just den avskalade funktionaliteten4 som i mina ögon gjort tjänsten så bra.

 
Noter:

  1. Nåja, i alla fall i Sverige… []
  2. Därmed har jag nätta 15500 inlägg att läsa, i stället för ringa 9660. []
  3. Ser jag hos mymarkup.se. []
  4. Tillsammans med den stora mängden användare som genererar intressant innehåll. []

Från ack och ve till OMG

OMGMan behöver inte vara så värst djupt insyltad i äldre tiders skaldekonst för att se hur svenskan utarmats på interjektioner, och kanske särskilt på de mer känslosamma utropen. Vem utslungar idag ett “ack”, ett “ve” eller ens ett “o”?1

Det ligger liksom inte för den moderna människan att, vare sig i skrift eller tal, vara särskilt frikostig med dylika känsloyttringar.2 På sin höjd undslipper hon sig ett “åh!”, men lika gärna tar hon förmodligen något runt3 ord till hjälp som universalutrop.

Fast vem vet – kanske kommer den moderna chat- och smskommunikationen, och det därav ökade behovet av att i korta textsnuttar uttrycka känslor, att leda till en renässans också för utropets ädla konst?

 
Noter:

  1. Kalle Anka, kanske. Fjäderfät tycks ha en viss förkärlek för interjektioner. []
  2. I alla fall inte på de flesta håll i västerlandet. []
  3. Eller åtminstone aningen rundat. []

Metabloggandets topiklära

FjäderpennaIbland tar livet bortom tangentbordet upp det mesta av ens tid. Att utöver föräldraledighetens kärnverksamhet hinna med allt från föredragsskrivande till födelsedagsfirande gör att bloggandet stundtals får stå tillbaka. Och det är precis som det skall vara – även om det finns så mycket man vill fylla bloggen med, så saknas däremot tiden, och som bekant tvingas man ju prioritera.

Egentligen är det lustigt att man känner sig förorsakad att överhuvudtaget ta upp detta i ett blogginlägg, men det tycks som om själva bloggmediet inbjuder till det. Härigenom skiljer sig bloggandet från mer traditionella media, där konstaterandet “inget har hänt” ofta kan vara nog så korrekt, även om man sällan skulle erkänna att så verkligen är fallet.

Med bloggarna förhåller det sig emellertid annorlunda; frågan är om något annat medium innehåller en lika stor andel metaberättande. “Ingenting att skriva om” skriver bloggaren den ena dagen, “fortsätta eller sluta” frågar hon eller han den andra dagen.

Skrivkramp – eller, som det heter i bloggosfären, bloggtorka – har blivit ett stående ämne. Samma sak kan sägas om det inte heller helt ovanliga ifrågasättandet av den egna entusiasmen och förmågan. Förmodligen är det inte allt för långsökt att betrakta dessa ämnen som moderna loci där den genomsnittliga bloggaren med jämna mellanrum söker stoffet till sitt skrivande.

Det egna skrivandet – med förtjänster och brister, vara eller icke vara, – är emellertid inte enbart en fråga för söndagsbloggaren. Ett flertal starkt profilerade bloggare med positioner eller ambitioner inom media, politik och litteratur har under de senaste åren börjat blogga, slutat och i vissa fall börjat igen – allt under det att läsarna omsorgsfullt underrättats om överväganden och beslut.

Kanske finns förklaringen till detta egentligen ganska besynnerliga beteende i formatet, där bloggaren själv står som ansvarig för inte blott det skrivna – utan också för att det överhuvudtaget skrivs något.

Kanske kan möjligheten till kommunikation mellan bloggare och läsare också ge upphov till en känsla av ömsesidig lojalitet: i det att man skriver, läser, kommenterar, prenumererar gör man sig till del av ett socialt sammanhang där man inte enbart skapar sin logg för sin (eller dess) egen skull.

Kanske är det här samvetet och självförtroendet (eller bristen därpå) kommer in och får skribenten att undra om den senaste texten var tillräckligt bra, om blogginläggen kommer tillräckligt ofta, om någon läser dem.

Och kanske, kanske är det därför som bloggaren känner ett behov av att lufta dessa tankar i bloggosfärens offentlighet, att underkasta dem läsarnas dom.


Personillusioner

Den gångna veckan har för min del bjudit på åtskilligt annat än bloggande. Skulle jag ha haft mera tid, hade jag emellertid gärna skrivit om bland annat den diskussion som väckts efter att Andreas Ekström i en krönika i Journalisten önskat få klargjord identiteten hos Johan Larsson, som ligger bakom bloggtjänster som knuff.se.

Den journalistiska nyfikenheten går att förstå, men jakten på ett förmodat scoop bjuder förmodligen på mer av fallgropar än av framgångar. De personer “bakom texterna” som Ekström efterfrågar är kanske inte alltid så spännande, men framför allt kan man aldrig vara säker på att man verkligen finner någon “sann” person.

Bara för att en person kan ges ett ansikte, och kanske ett känt sådant, så kan man inte säkert säga någonting om motiv, drivkrafter och personlighet. Faktum är att det kanske inte ens är personen själv som gör det arbete han eller hon tillskrivs. Mediepersonligheter, kulturprofiler, forskare, författare, journalister, krönikörer, bloggare… överallt kan det lika gärna dölja sig spökskrivare, galjonsfigurer, plagiatörer och posörer.

Förmodligen skulle mycket kunna vara vunnet om man bara trappade ned lite på de biografiska ambitionerna. Såväl den hemlighetsfulle som den överexponerade gör nämligen sitt bästa för att själva skriva sin biografi i offentligenheten. Detta i det att hon eller han ständigt ikläder sig roller1 – på internet och i andra sammanhang – och därmed också strävar efter att framträda på önskat sätt: som litterärt enfant terrible, politisk naturbegåvning, trendmedvetet modeorakel, eller varför inte it-doldis.

Att urskilja personen bakom texterna lär bli svårt, när det kanske i själva verket är i texterna som personen finns.
 
Noter:

  1. Något jag tidigare behandlat på denna blogg. []

Gratis ljudböcker med LibriVox

LibriVoxFöljande tips är säkert gammalt som gatan1, men det är lika säkert riktigt bra2.

Härmed rekommenderas alltså den ljudboksintresserade att besöka webbplatsen LibriVox, som erbjuder gratis nedladdningar av ljudböcker i public domain. Katalogen, som i skrivande stund innehåller 552 titlar3, domineras av engelskspråkig litteratur – mestadels klassiker – men innehåller också verk på andra språk.

 
Noter:

  1. I detta fall drygt ett och ett halvt år – en smärre evighet i bloggosfären. []
  2. Och ålder är väl ingen anledning att inte befatta sig med någonting intressant. []
  3. Med hjälp av en RSS-läsare kan man dessutom prenumerera på flödet med nya titlar – fiffigt! Verksamheten bygger för övrigt på ideella insatser, så projektet söker också personer som känner sig manade att själva läsa in böcker. []

Digitala spår för framtida läsning

RunstenDet sägs ju att det som publiceras på nätet blir kvar för alltid. Om det inte vore så att internetanvändandet kändes så vardagligt, så skulle nästan tanken svindla en aning. En textens beständighet som denna har få, om några, kulturer genom historien kunnat uppnå – även om de har hoppats. Lertavlor, papyrusrullar, hällristningar, runstenar1, pergamentrullar, papper… allt faller förr eller senare offer för tidens tand.

Utom nätet, då. Varje rad, varje ord man som bloggare skriver blir en hälsning till framtiden: till barn, barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare.2 Därmed får det skrivna ordet3 möjligheter till en tidigare oöverträffad spridning inte bara i rummet, utan också i tiden.

Men det finns nog trots allt en och annan hake. “För alltid” skall rimligtvis snarare ses som “så länge vår egen eller andra teknologiskt kompatibla kulturer existerar”. På det sättet skiljer vi internetanvändande människor oss kanske inte så mycket från tidigare civilisationer. Riktigt säkra på att skapa någonting bestående kan vi aldrig vara – även om vi kan hoppas.

Och vem vet förresten om framtidens generationer kan förstå oss, även om de har tillgång till våra texter? Man kan blott hoppas.

 
Noter:

  1. Runstenen på bilden är den så kallade Vaksalastenen. []
  2. Hej på er! []
  3. Eller bilden, videoklippet, et cetera… []