I takt med att vi nås av allt fler rapporter om svininfluensans spridning över världen så växer också ett litet, litet frö av oro. Det är ett nästan obetydligt litet frö, men ett frö som gnager och skaver en aning, och som rymmer en fråga vi först avfärdar som löjlig – ty den har ju ställts så många gånger förr, intalar vi oss – men som vi ändå inte kan släppa: är det den stora döden som nu väntar världen?
För visst har vi har ju förr frågat oss om SARS eller AIDS eller fågelinfluensan skall vara den stora pandemi där just våra samhällen riskerar att utplånas.
Ty sådan är den mänskliga naturen, att vi oroar oss – och sådan är den mänskliga existensen, att vi har anledning därtill.
Och sådan är naturligtvis också människan att hon försöker förhindra och förebygga det onda. Med ansiktsmasker och antiviral medicin för dagens människa – den högst utvecklade arten – sitt försvarskrig mot de banala men djävulska mikroorganismerna, liksom hennes förfäder på sitt sätt försökt röka ut onda dunster eller åderlåta osunda vätskor.
Och medan människan och hennes medicin blir bättre och bättre på att hantera de osynliga inkräktarna, så pågår också hos dessa hennes primitiva fiender en kompetensutveckling. Oväntat och oförutsägbart muterar någonting någonstans, och ger skäl till förnyad fruktan.
Det är en fruktan som ingen tamiflu råder på. Det är en efter historiens otaliga sjukdomar och farsoter nedärvd samhällelig skräck som individ och kollektiv inte kan bemästra, kanske inte ens förstå.
Men även om människan inte kan förebygga det onda, utan blott försöka minimera skadeverkningarna, så försöker hon i alla fall hantera situationen. Och det är här som konsten och kulturen kommer in: i att göra det outhärdliga och obegripliga om inte uthärdligt så i alla fall något så när begripligt. Religion och filosofi fyller liknande funktioner: de försöker hjälpa oss att förstå vår plats i en ordning som när som helst kan rasa samman.
.jpg "Kittelsen: Pesten kommer")
Trots myndigheternas sedvanliga uppmaningar om att behålla lugnet och inte drabbas av panik, så vill rädslan och förvirringen ta vägen någonstans. Räkna därför med att vi lär få se en del film, böcker och kanske även spel som återspeglar den rädsla våra samhällen känner inför en hotande pandemi, precis som det upplevda terrorhotet i början av 00-talet satte sin prägel också på de kulturella yttringarna.
Dödsdans-allegorierna och vanitas-motiven påminde människan om (det jordiska) livets förgänglighet och om såväl individens som mänsklighetens oförmåga att rå på den död och det lidande som när som helst kunde slå till.
När nästa stora pandemi kommer, den här gången eller någon gång i framtiden, så står mänskligheten medicinskt sett bättre rustad än någonsin tidigare.
Samtidigt är frågan vad vi har för mentala och kulturella förutsättningar för att möta mörkret. Tidigare generationers förlitan på att högre makters välvilja skall kunna leda till en i slutändan lycklig lösning saknas nu. I ett samhälle med medicin och vetenskap som enda garanter för mänsklighetens fortlevnad – där de filosofiska, religiösa och snart kanske till och med kulturella aspekterna på tillvaron allt mer sällan kan skänka tröst – så är vi måhända ännu mer sårbara än vad vill kan ana.
Mycket av stoffet är mer eller mindre
Trots att det handlar om att köpa sig ett fylligt låtsasbibliotek är fenomenet ändå besläktat med den tvångsmässigt minimalistiska 
Denna dag för exakt ett år sedan, en betraktelse över 
Och – apropå argumentationsfel – från 2005 ett inlägg om 
Senast kommenterat