Arkiv för kategorin 'humaniora'Sida 2 av 5

Der Golem

Der GolemSerien Mänsklighetens myter som just nu visas på Axess TV må vara pratig, spekulativ, ojämn och knappast vetenskapligt stringent. 1Varför nu ett program av denna typ skulle behöva vara vetenskapligt… Likafullt är den ofta underhållande, rikt illustrerad med filmsnuttar och stillbilder från skilda tider och platser – ett bildmaterial som åtminstone hos undertecknad väcker en lust att se mer av allt det man grävt upp ur filmhistoriens olika gömmor.

När nu programmet handlar om golem – denna varelse, av död materia skapad och av människan liv given – är det kanske inte så förvånande att programmakarna väljer att hämta åtskilligt av bilderna från stumfilmsklassikern Der Golem, wie er in die Welt kam (1920). Detta nästan nittio år gamla expressionistiska verk har kvar det mesta av sin visuella slagkraft och det är därför glädjande att det i våra dagar kan laddas ned från Internet Archive alternativt ses streamad 2Med engelsk text., därstädes eller nedan:

Fotnoter   [ + ]

1. Varför nu ett program av denna typ skulle behöva vara vetenskapligt…
2. Med engelsk text.

Areopagitica

Give me the liberty to know, to utter, and to argue freely according to conscience, above all liberties.

Det smärtar att behöva konstatera att dessa John Miltons krav på yttrande- och informationsfrihet alltjämt måste resas på sina håll. Också nu, idag, i just denna stund, förnekas människor rätten att fritt läsa och lyssna, att fritt tänka och tala. Regimer på skilda håll i världen tar hela den tillgängliga förtrycksarsenalen i bruk, från det råa våldets batonger och gevärskulor till de allra senaste av högteknologiska övervakningssystem. När det fria ordet tar nya vägar, försöker dess fiender tysta det på nya, allt mer raffinerade sätt. De totalitära systemen kämpar för att hålla jämna steg med den informationsteknologiska utvecklingen.

AreopagiticaNär John Milton 1644 publicerade sin traktat Areopagitica: A Speech of Mr. John Milton for the Liberty of Unlicensed Printing to the Parliament of England var världen en annan – men även om de politiska och religösa kontexterna i 1600-talets England skiljer sig från våra verkligheter så kan vi i Miltons motstånd mot censuren finna paralleller till frågor som tyvärr är alltför relevanta också för det tjugoförsta århundradets människor.

Milton framför en kritik som slår hårt mot tankar på att ett högre syfte skall kunna rättfärdiga inskränkningar av yttrandefriheten, och kritiken tar sikte på samhällets själva väsen. Det samhälle som ser som sin uppgift att granska och censurera böcker, medier och kulturyttringar blir ett tyst samhälle, ty endast medelst en närmast bisarr nit kan människornas ord, deras danser och sånger, kontrolleras. Om ens det:

If we think to regulate printing, thereby to rectify manners, we must regulate all recreation and pastimes, all that is delightful to man. No music must be heard, no song be set or sung, but what is grave and Doric. There must be licensing dancers, that no gesture, motion, or deportment be taught our youth but what by their allowance shall be thought honest; for such Plato was provided of. It will ask more than the work of twenty licensers to examine all the lutes, the violins, and the guitars in every house; they must not be suffered to prattle as they do, but must be licensed what they may say. And who shall silence all the airs and madrigals that whisper softness in chambers? The windows also, and the balconies must be thought on; there are shrewd books, with dangerous frontispieces, set to sale; who shall prohibit them, shall twenty licensers? The villages also must have their visitors to inquire what lectures the bagpipe and the rebeck reads, even to the ballatry and the gamut of every municipal fiddler, for these are the countryman’s Arcadias, and his Monte Mayors.

Och att bära hand på ordets och tankens frihet leder leder till ett lika obehagligt som omöjligt samhälle:

Next, what more national corruption, for which England hears ill abroad, than household gluttony: who shall be the rectors of our daily rioting? And what shall be done to inhibit the multitudes that frequent those houses where drunkenness is sold and harboured? Our garments also should be referred to the licensing of some more sober workmasters to see them cut into a less wanton garb. Who shall regulate all the mixed conversation of our youth, male and female together, as is the fashion of this country? Who shall still appoint what shall be discoursed, what presumed, and no further? Lastly, who shall forbid and separate all idle resort, all evil company? These things will be, and must be; but how they shall be least hurtful, how least enticing, herein consists the grave and governing wisdom of a state.

Så varför vill någon regim ens beträda vägen till denna absurda vision, till detta samhälle där alla böcker och all annan mänsklig kulturell aktivitet och produktion måste förhandscensureras och godkännas?

För den vars mänskliga fri- och rättigheter angrips av diktaturens hejdukar och hantlangare torde Miltons tankar i Areopagitica kunna erbjuda ett svar som är lika enkelt som välkommet. Böcker och texter är farliga – för den rådande ordningen, för sederna och moralen, för politiska och ekonomiska intressen. Böcker är bärare inte blott av bokstäver och ord utan av tankar och idéer, av ett eget liv:

For books are not absolutely dead things, but do contain a potency of life in them to be as active as that soul was whose progeny they are; nay, they do preserve as in a vial the purest efficacy and extraction of that living intellect that bred them.

En människa kan slås ihjäl, men hennes tankar leva vidare i textform. Det är därför som det det endast är genom att ge sig på det fria ordet – ordet som ifrågasätter, utmanar, ställer på ända – som diktatorer och despoter tror sig kunna kontrollera sina undersåtar.

I ordets makt ligger ett hopp för de förtryckta i vår tid: härigenom idéer spridas, härigenom kan förändring uppnås. Och när nu den tekniska utvecklingen gör det allt lättare för den enskilda människan att publicera texter – och allt svårare för myndigheterna att stoppa spridningen – torde tiden, och tekniken, tala för det fria ordet. Den totalitära statens anspråk på fullständig kontroll av medborgarnas samtliga göranden är förhoppningsvis ett omöjligt företag.

 

Hela texten finns bland annat på Project Gutenberg.
 


En svängom med döden

Dödsdans

I takt med att vi nås av allt fler rapporter om svininfluensans spridning över världen så växer också ett litet, litet frö av oro. Det är ett nästan obetydligt litet frö, men ett frö som gnager och skaver en aning, och som rymmer en fråga vi först avfärdar som löjlig – ty den har ju ställts så många gånger förr, intalar vi oss – men som vi ändå inte kan släppa: är det den stora döden som nu väntar världen?

För visst har vi har ju förr frågat oss om SARS eller AIDS eller fågelinfluensan skall vara den stora pandemi där just våra samhällen riskerar att utplånas.

Ty sådan är den mänskliga naturen, att vi oroar oss – och sådan är den mänskliga existensen, att vi har anledning därtill.

Och sådan är naturligtvis också människan att hon försöker förhindra och förebygga det onda. Med ansiktsmasker och antiviral medicin för dagens människa – den högst utvecklade arten – sitt försvarskrig mot de banala men djävulska mikroorganismerna, liksom hennes förfäder på sitt sätt försökt röka ut onda dunster eller åderlåta osunda vätskor.

Böcklin: PestenOch medan människan och hennes medicin blir bättre och bättre på att hantera de osynliga inkräktarna, så pågår också hos dessa hennes primitiva fiender en kompetensutveckling. Oväntat och oförutsägbart muterar någonting någonstans, och ger skäl till förnyad fruktan.

Det är en fruktan som ingen tamiflu råder på. Det är en efter historiens otaliga sjukdomar och farsoter nedärvd samhällelig skräck som individ och kollektiv inte kan bemästra, kanske inte ens förstå.

Men även om människan inte kan förebygga det onda, utan blott försöka minimera skadeverkningarna, så försöker hon i alla fall hantera situationen. Och det är här som konsten och kulturen kommer in: i att göra det outhärdliga och obegripliga om inte uthärdligt så i alla fall något så när begripligt. Religion och filosofi fyller liknande funktioner: de försöker hjälpa oss att förstå vår plats i en ordning som när som helst kan rasa samman.

Kittelsen: Pesten kommerTrots myndigheternas sedvanliga uppmaningar om att behålla lugnet och inte drabbas av panik, så vill rädslan och förvirringen ta vägen någonstans. Räkna därför med att vi lär få se en del film, böcker och kanske även spel som återspeglar den rädsla våra samhällen känner inför en hotande pandemi, precis som det upplevda terrorhotet i början av 00-talet satte sin prägel också på de kulturella yttringarna.

Dödsdans-allegorierna och vanitas-motiven påminde människan om (det jordiska) livets förgänglighet och om såväl individens som mänsklighetens oförmåga att rå på den död och det lidande som när som helst kunde slå till.

När nästa stora pandemi kommer, den här gången eller någon gång i framtiden, så står mänskligheten medicinskt sett bättre rustad än någonsin tidigare.

Samtidigt är frågan vad vi har för mentala och kulturella förutsättningar för att möta mörkret. Tidigare generationers förlitan på att högre makters välvilja skall kunna leda till en i slutändan lycklig lösning saknas nu. I ett samhälle med medicin och vetenskap som enda garanter för mänsklighetens fortlevnad – där de filosofiska, religiösa och snart kanske till och med kulturella aspekterna på tillvaron allt mer sällan kan skänka tröst – så är vi måhända ännu mer sårbara än vad vill kan ana.

Vanitas


Kronoologiskt

TidsallegoriFör den som skriver – eller regelbundet följer – en blogg så handlar det för det mesta verkligen om en logg: ett i kronologisk ordning publicerat material. För den som däremot kommer in på bloggen ifråga via exempelvis en sökmotor så är däremot allt det hittills publicerade innehållet samtidigt.

Blogginlägg må ha försetts med publiceringsdatum och -tid, men nya (och sporadiska) besökare läser dem vanligtvis utan förstå de kronologiska sammanhangen. Det man som bloggare skriver idag är inte oberoende av vad man tidigare skrivit, men för den nytillkomne läsaren är allting som nytt.

Omprövade ställningstaganden, ändrade åsikter, nytillkomna fakta… inget av detta är nödvändigtvis synligt för besökaren. Det låter som en självklarhet, men stämmer likväl till eftertanke.

Varje blogginlägg är en potentiell text för evigheten. Problemet är att allting annat kan – och lär – förändras. Om så författaren, läsaren och världen skulle genomgå de mest dramatiska förändringar så kvarstår vad som publicerats. Texten finns där – mening, betydelse, innebörder, tolkning må däremot skifta. Och dessa är det inte nödvändigtvis bloggaren som avgör.

Vad innebär då detta? Vad säger egentligen dessa rader?

Även om också detta blogginlägg löper risken att befria sig från de flesta sammanhang med såväl bloggen som bloggaren så ryms här mer än den filosofiska frågan om textens eventuella egna liv. För den som läser detta – måhända en svenskspråkig bloggläsare i början av det tjugoförsta århundradet? – ryms också reflexioner av mer praktisk karaktär.

För den som hittat fram genom en sökmotor, eller följt en länk från annat håll: en anmodan om att vad man läser blott är en skärva av allt som skrivits på bloggen och av bloggaren.

För den som själv bloggar eller på annat sätt publicerar sig själv på nätet: en påminnelse om att man då och då kan ha ett behov av att upplysa sina läsare om just det faktum att bloggen kan vara någonting mer än ett antal inlägg som råkar ligga under samma domän. Kanske vill man i sina inlägg länka till vad man skrivit tidigare i ämnet. Kanske vill man uppdatera sina äldre texter så att läsare kan följa trådarna framåt i tiden.

Kanske vill en text som denna på något sätt komma till världen.


Etiketter: bloggande, text, tid

Envar sin egen encyklopedist

Ibland fastnar man lite längre på en webbplats än vad man hade tänkt sig. För den encyklopediskt, vetgirigt eller bara allmänt nördigt lagde 1Undertecknad får väl sägas nära en kombination av nämnda drag. händer det till och från, och oftare än man tror.

När jag häromdagen letade efter material om d’Argens och hans Thérèse Philosophe fann jag mig plötsligt klickande och skrollande på The Art and Popular Culture Wiki. I detta projekt samlas allt som ägaren finner intressant: högt och lågt samsas i en uttalat postmodern anda, och wikiformatet används för att knyta samman och utforska samband, bygga broar och skapa länkar. 2Också länkar i (internet-)teknisk mening.

wikipediapusselbitMycket av stoffet är mer eller mindre 3Oftast mer. direkt taget från Wikipedia, vars innehåll ju är öppet och sålunda kan kopieras och ändras av vem som helst. Därtill kommer en hel del annat material, ofta äldre och i public domain. Även programvaran MediaWiki är fri under GPL.

På detta sätt kan i princip vem som helst sätta ihop i princip vilket uppslagsverk som helst: smalt eller brett, personligt eller professionellt, seriöst eller oseriöst.

Denna öppna och generösa karaktär hos Wikipedia och dess sidoprojekt är värd att lägga på minnet nu när det användarredigerade internetuppslagsverket åter står inför debatter och kontroverser. Den här gången 4I kölvattnet efter en del uppmärksammade sabotage i samband med senator Ted Kennedys kollaps vid president Obamas installation. handlar det om huruvida bland annat engelskspråkiga Wikipedia bör införa en ny modereringspolicy, där artikelredigeringar måste godkännas av etablerade användare för att gå igenom. Samtidigt som somliga inom Wikipedia-projektet vill skärpa rutinerna går Encyclopædia Britannica eventuellt mot ökad öppenhet där registrerade användare kan tillåtas göra tillägg till artiklarna (också här efter granskning). Om detta leder till bättre artiklar för endera eller någotdera av uppslagsverken låter jag vara osagt, och får kanske anledning att återkomma till i ett annat inlägg.

Vad Wikipedia erbjuder kommer däremot fortfarande att vara ett innehåll som är fritt: inte blott därför att det är gratis att få tillgång till, utan också för att det är fritt att sprida vidare. Även om fokus i debatten ofta hamnar på redigeringen av innehållet, så bör man som sagt också skänka spridningen en tanke. Och det är denna spridning som är en av Wikipedias största förtjänster.

Envar har tillgång till en encyklopedi, och envar kan bli sin egen encyklopedist.

Fotnoter   [ + ]

1. Undertecknad får väl sägas nära en kombination av nämnda drag.
2. Också länkar i (internet-)teknisk mening.
3. Oftast mer.
4. I kölvattnet efter en del uppmärksammade sabotage i samband med senator Ted Kennedys kollaps vid president Obamas installation.

Akademin och den sociala webben

Mikrobloggande, sociala media och nätverkstjänster är på tillväxt, och under 2009 lär vi få se ännu mer av denna utveckling. Internationellt sett är det Twitter som är om inte vackrast så i alla fall störst och därmed förmodligen också bäst. Även om mikroblogginläggen på Twitter är begränsade till 140 tecken – ungefär som ett SMS – så är användningssätten desto talrikare.

Olika grupper, personer, organisationer och institutioner har hittills i varierande grad utnyttjat dessa möjligheter. Medan IT-, media- och marknadsföringsfolket varit snabba att hänga på i de sociala svängarna, så är det mindre fart i forskarsamhället.

Förmodligen hör mitt eget intresseområde till de smalare subkulturerna i Twittersfären. Nedanstående Twitter Venn-diagram visar mycket riktigt också att det i skärningspunkterna mellan utbildning, retorik och historia är tämligen tyst.

Twitter Venn: Rhetoric, Education, History

Förvisso är vi retorikundervisningshistoriker en inte allt för omfattande grupp, men det är knappast den enda förklaringen. Snarare tror jag att det handlar om att vetenskapssamhället inte helt och hållet har etablerat sig i nätets socialare dimensioner. Även om man (förhoppningsvis) utnyttjar internet för att till exempel publicera texter, söka i databaser eller driva mejllistor så är det få – kanske särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap – som strävar efter att befinna sig i teknik- och medieutvecklingens framkant.

Enstaka discipliner och enskilda personer utmärker sig säkert som teknikentusiastiska avvikare, men rent generellt är nog akademin hyggligt sen att ta till sig nymodigheter. På gott och på ont, förstås – egenvärdet i tekniska nymodigheter bör inte oreflekterat tas för givet (och ett visst mått av skepticism kan alltid vara på sin plats, vad det än vara månde). Allt lämpar sig naturligtvis inte heller för diskussioner i mikroformat.

Samtidigt skulle det vara tråkigt om man gick miste om att utnyttja den teknik som gör det möjligt att hitta intressant och relevant forskning, att knyta kontakter, att finna likasinnade. Förhoppningsvis är detta en utveckling som tar fart framöver, men till dess behövs alla goda krafter, alla bra initiativ och alla kloka tankar.

 

Själv kan jag följas på bland annat Twitter, FriendFeed, Facebook, Jaiku, Bloggy och identi.ca.


I skogens mörker höres knappast ett kuckeliku

Stormaktstida propaganda från 1600-talet? Nationalromantiskt yrande från 1800-talet? Nej, nedanstående utdrag ur Svensk kungadrapa av O. J. Hedner är faktiskt hämtade från en skapelse utgiven i slutet av 1920-talet. Omodernt? Tja, hur kan väl världens och Sveriges historia presenteras bättre än på vers, uppvisande det vackraste som ärans och hjältarnas språk har att erbjuda? 1Obs: ironi.

[…]

Från Noak och från Jafets sonson, som sägs heta Sven.
Härstamma nordens ättlingar, och sagotiden se’n
Utfyller vad som fattas. Hur som helst vår gamla land
var övertäckt av vatten, skogar däribland.

[…]

På vågen glittra sol och måne likaväl som nu,
I skogens mörker höres knappast ett kuckeliku,
Men skaparandan ifrån ovan susar genom natten
Och ruvar som en duva över öde urtidsvatten.

Omsider träder mänskan upp för första gång i norden
Och sätter sina fötter, slår sig ned på skånejorden,
Vid Hälsingborg förmodligen, dit lättast är att komma,
En sommardag där färdats över, båd med barn och blomma.

[…]

Som närmast en urmänniska syns lappen likväl vara,
Därefter komma göterna, men svearna vi spara
Till sist, då det är dessa som ett härskarfolk utgöra,
Och dessa som vårt rikes enhet även genomföra.

[…]

2Ur [O. J. Hedner], Svensk Kungadrapa, [1929], citerad från Pekoral och Bombasmer i urval av C[hrister] T[opelius] (Stockholm, 1969).

Och det finns mer, närmare 3000 verser, från detta pekoral – som också råkar utgöra en ledtråd till en viss bildgåta. Den som inte kan få nog av en text vars poetiska, litterära och historiska kvaliteter inte ger sig till känna allt för lättvindigt har sålunda en hel del småbisarr diktning av det historierevisionistiska slaget att sätta tänderna i. Vilket ju kan vara trevligt.

Fotnoter   [ + ]

1. Obs: ironi.
2. Ur [O. J. Hedner], Svensk Kungadrapa, [1929], citerad från Pekoral och Bombasmer i urval av C[hrister] T[opelius] (Stockholm, 1969).

Oktober 2008 på Loci.se i backspegeln

Av oktober månad år 2008 återstår inte så mycket: ett antal timmar tickar iväg samtidigt som en viss mängd nederbörd väntar på att falla. Under den gångna månaden har här på bloggen bland annat

  • varnats för vardagshoten mot den personliga integriteten och ställts frågan om hur mycket ICAnder egentligen vet om sina kunder
  • uppmärksammats hur företag och organisationer i ett nytt initiativ, GNI, säger sig vilja arbeta för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och personlig integritet på nätet
  • diskuterats ständigt växande textmassor, och hur man kan handskas med dem
  • tipsats om två webbtjänster som kan analysera ordanvändningen i de amerikanska presidentkandidaternas tal respektive skapa ordmoln av valfri text
  • uppmärksammats jubilaren Gösta Knutsson och hans katters samt dessas talekonst – och därtill påtalats den historiska och retoriska betydelsen av en sko, en mantel och en handske
  • en bildgåta lösts, samtidigt som en annan påbörjat sin tålmodiga väntan på att lösas
  • en smärre formgivningsöversyn påbörjats

Och för dörren står nu november. Motto: mindre meta – mer material.


Ett eget rum… med utsikt

Den som, likt undertecknad, sitter och försöker få stil på konceptet text in = text ut torde – från arbetsrum, källarhåla eller studieplats – förmodligen kasta en och annan avundsjuk blick på detta Private Library.

[Via mymarkup.se]


Böcker som prydnad

Ett amerikanskt företag har dragit den logiska konsekvensen av en osund kombination av pseudointellektuellt prål och latent bildningsförakt: man säljer helt enkelt böcker som dekoration. 1Via Boing Boing Gamla skinnband reduceras till prydnader – något man i och för sig inte skäms för:

At Book Décor, we recognize the expense of creating an impressive library. We also appreciate the beauty of decorative books. That is precisely why we offer books by the yard.

The adage “do not judge a book by its cover” does not apply at Books Décor. Here, we ask that you disregard the quality of the text in favor of our books’ outer beauty.

Trave med böckerTrots att det handlar om att köpa sig ett fylligt låtsasbibliotek är fenomenet ändå besläktat med den tvångsmässigt minimalistiska homestaging-trenden. 2Homestaging torde förmodligen höra till de mer undgängliga språkliga nytillskotten. Även denna betraktar böcker som föga mer än inredningsdetaljer, strategiskt utvalda och smakfullt färgkoordinerade. 3Böckerna sorteras alltså efter färg, och inte efter något system som skulle kunna hjälpa innehavaren att hitta dem. “Få se, jag har för mig att jag hade en röd bok om medeltida medicin här någonstans…”

Så ser det ut här och var år 2008. Tyvärr, skall tilläggas. Ty om böcker reduceras till yta – antingen intellektuella accessoarer som man enbart har för syns skull, eller något man enligt rådande inredningsideal helst stuvar undan eller gömmer i enfärgade skyddsomslag 4Marcel Marongiu uppgav i någon intervju att han klär sina böcker i vitt papper för att de skall matcha den ljusa lägenheten. – ja, då ligger kanske den tryckta boken värre till än vad man kan tro.

Kan det bli värre? Skulle väl vara en boktapet, då…

För det där med att faktiskt läsa böckerna är uppenbarligen inte längre aktuellt.

Fotnoter   [ + ]

1. Via Boing Boing
2. Homestaging torde förmodligen höra till de mer undgängliga språkliga nytillskotten.
3. Böckerna sorteras alltså efter färg, och inte efter något system som skulle kunna hjälpa innehavaren att hitta dem. “Få se, jag har för mig att jag hade en röd bok om medeltida medicin här någonstans…”
4. Marcel Marongiu uppgav i någon intervju att han klär sina böcker i vitt papper för att de skall matcha den ljusa lägenheten.