När nu programmet handlar om golem – denna varelse, av död materia skapad och av människan liv given – är det kanske inte så förvånande att programmakarna väljer att hämta åtskilligt av bilderna från stumfilmsklassikern Der Golem, wie er in die Welt kam (1920). Detta nästan nittio år gamla expressionistiska verk har kvar det mesta av sin visuella slagkraft och det är därför glädjande att det i våra dagar kan laddas ned från Internet Archive alternativt ses streamad², därstädes eller nedan:

 
Noter:

1. Varför nu ett program av denna typ skulle behöva vara vetenskapligt… [↩]
2. Med engelsk text. [↩]

Vad jag här istället vill uppmärksamma torde vara av mer perifert intresse; dock faller det sig ganska naturligt för en blogg med namnet Loci att understundom uppmärksamma just platser. I mina fortsatt fåfänga försök att läsa i kapp flödesprenumerationerna har jag nämligen snubblat på några mer eller mindre intressanta ställen.

När min dotter var nyfödd återvände jag under ett antal mörka kvällar och nätter till den lilla orten Twin Peaks. Senast det begav sig var vid 1990-talets begynnelse, men såhär 16-17 år senare står det klart att serien ännu står sig, och att särskilt den första säsongen helt klart hör till tv-historiens absoluta toppar.

Medan jag vid mitt återbesök fick nöja mig med televisionsapparatens varma sken, så har andra – med ett större intresse för saken – gjort en långt mer ambitiös resa. In Twin Peaks skildrar i bild miljöerna där kultserien spelades in, in i minsta kameravinkel.¹ Ett lika intressant som imponerande aktstycke.

Något av det Lynchska landskapets mysik tycks också stå att finna i Louis Figuiers The World before the Deluge (1872).² Kanske är det de ofta överlastade och (med tiden, får man förmoda) mörkt bruntonade illustrationerna av urtidslandskapen som ger upphov till denna känsla. 1800-talets skildringar av jordens forntid känns som en ganska dyster historia, fjärran från de senaste årens färgglada datoranimeringar av dinosauriernas tidsålder.

Från dåtidens bild av urtiden till nutidens bild av samtiden och en något muntrare komposition. Den som för det mesta framlever sitt liv i olika sammanhang på nätet – vilket vi väl alla gör, på ett eller annat sätt – finner måhända ett nördigt nöje i följande “karta”³:

Åtskilliga “seriösa” försök har gjorts att rita kartor över eller på annat sätt åskådliggöra nätet, men vem säger att inte ett friare förhållningssätt kan ha sina poänger? Bland alla de sociala tillämpningar av Internet som tar plats på kartan befinner jag mig för övrigt förmodligen någonstans i havet mellan öarna i the Blogipelago och the Wikipedia Project.

 
Noter:

1. Via Det perfekta tomrummet. [↩]
2. Via BibliOdyssey. [↩]
3. Via Models for Life in Virtual Game Worlds [↩]

Längst i sina försök att dra fördel av den aktuella seriens dominans på televisionsdramatikens scen går förmodligen Expressen. Här erbjuder man kort och gott den nyfikne läsaren³ att få ta del av – som löpsedeln skulle ha uttryckt det – sexscenerna som SVT stoppade. Vad det, enligt artikeln, handlar om är hur en av romanfigurerna har ett antal mer eller mindre lösa förbindelser som av olika skäl inte tagits med i filmatiseringen.

Det som vid en första anblick kan se ut som ett tämligen banalt utslag av upplevd nyhetstorka⁴, framstår vid närmare eftertanke som ett rätt intressant fenomen. Man försöker alltså från tidningens sida inte blott locka lösnummerköpare med hjälp av händelser i en fiktiv, litterär värld (vad som händer i böckerna) – utan med hjälp av icke-händelser (vad som inte händer i tv-serien).

Huruvida det handlar om en vilja att föra en diskussion om narratologi, litteratur och tv-dramatikens villkor, eller om det handlar om ett cyniskt försök att med löfte om sexskildringar locka läsare överlåter jag dock på andra att avgöra.

Klart är i alla fall att litteraturen erbjuder många kittlande historier som kan skänka lite krydda åt löpsedlarna också det faddaste nyhetsdygn. “Student mördade pantlånerska” är en rubrik som kanske kan sälja en och annan tidning; “Kärleksparets tragiska självmord” är annan.

Och vad sägs om “Regn av eld och svavel utplånar hela städer” eller “Man mördar sin far – gifter sig med sin egen mor”? Vem sade egentligen att verkligheten överträffar dikten?

 
Noter:

1. Imorgon handlar det om Anja, var så säker. [↩]
2. Givet att det nu finns någonting man kan kalla verkligt. [↩]
3. Förmodligen också idealläsaren. [↩]
4. Förutsatt att man som exempelvis löpsedelmakare anser att det inte har hänt någonting av intresse i världen under det senaste dygnet. [↩]

Eftersom det handlar om just nörderi är det naturligtvis tillåtet för den elake ordmärkaren att fråga sig hur det står till med Wennös eget vetande, bland annat med tanke på recensionens inledning:

“Saliga de ödmjuka, de ska ärva landet”, sa Jesus i bergspredikan.

För tre år sedan uppdaterade magasinet Rolling Stone detta klassiska bibelcitat från “The weak shall inherit” till “The geek shall inherit”. [...]

I The King James Bible (Matteusevangeliet 5:5) lyder däremot texten

Blessed are the meek:
for they shall inherit the earth.

Där ser man. Det är inte många bokstäver det handlar om, men nog är väl det ändå en betydande skillnad på weak (svag) och meek (ödmjuk)?

För övrigt myntades nördvarianten av bibelordet knappast av Rolling Stone, och definitivt inte för “tre år” sedan. Kanske refererar Wennö till den artikel om Quentin Tarantino och hans besatthet av Uma Thurman som Rolling Stone publicerade 2004, i ett nummer vars omslag pryddes av konstellationen Tarantino-Thurman och texten “Goddess and the Geek”. Det är emellertid knappast här som ursprunget står att finna.

Det diskuterade uttrycket är betydligt äldre. 1998 hade till exempel serietidningen Simpsons Comics #36 en historia med just titeln “The Geek Shall Inherit The Earth”; uttrycket figurerade 1995 i en artikel om Douglas Couplands Microserfs, och så vidare. På nätet har också – föga förvånande – mången nörd genom åren satt sitt hopp till profetian.

Sålunda kan man gå ännu längre tillbaka. Ofta tillskrivs det förvanskade uttrycket Karl Lehenbauer, bland annat i detta gamla newsgroup-inlägg från 1989 (!), postat av Lehenbauer själv. Fortsatta efterforskningar skulle säkert kunna ge ytterligare ledtrådar om när nörden först utsågs att ärva jorden.

Om nu någon är nördig nog att bry sig.

SVT:s ord gör haveriet allt för tydligt:

I Lovisa och Carl Michael möter tittarna en mycket känslig och intellektuell konstnär.

Vad som verkligen möter tittarna är emellertid en pinsam – stundtals plågsamt pinsam – kavalkad av taffliga repliker på låtsad 1700-talssvenska. Den löjeväckande blandningen av tal- och skriftspråk blir inte bättre av att den levereras av malplacerade skådisar och lillgamla barn. Att se Tomas von Brömssen grymta som en gris och Michael Segerström stappla runt med byxorna på halv stång gör att resultatet hamnar farligt nära den ofrivilliga buskisen. SVT gör inte mycket för att nyansera bilden av nationalskalden. Och Persbrandt är som sagt alltid Persbrandt, om än i pudrad peruk.

För julefridens skull, undvik denna kalkon!

Andra regissörer har funnit sina renoveringsobjekt bland den egna produktionen, till exempel Cecil B. DeMille som två gånger spelade in De tio budorden, såväl utan ljud (1923) som med ljud (1956).

Men varför göra en nyinspelning av en gammal stumfilm, när man kan göra en ny gammal stumfilm? The Call of Cthulhu är en helt ny filmatisering av H. P. Lovecrafts skräcknovell om fasor äldre än människan. Denna pastisch har givits formen av en stumfilm från 1920-talet och man uppger att en teknik kallad Mythoscope har använts för att ge filmen den rätta 20-talskänslan (se trailern). Bakom (lågbudget)produktionen ligger H. P. Lovecraft Historical Society, en för de flesta människor förmodligen tämligen obskyr sammanslutning som tycks ägna sig åt litteratur/rollspel/lajv – och därtill uppenbarligen även film.

Se också:
F. W. Murnaus Nosferatu, eine Symphonie des Grauens från 1922 (finns att ladda ned från Internet Archive!), som 55 år senare fick se sig reinkarnerad i Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der Nacht. I samma veva är det väl lika bra att också kasta in metarullen Shadow of the Vampire från 2000, med John Malkovich i rollen som just F. W. Murnau.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]