Arkiv för kategorin 'bloggosfären'Sida 3 av 8

FRA-lagen och privatbrevets död

ÖgaOm mindre än en vecka fattar riksdagen beslut i en fråga som kan komma att förändra inte blott hur vi kommunicerar, utan dessutom själva vårt fria, öppna samhälle.

Den som så mycket som kastat en blick på bloggosfären1 den senaste tiden kan svårligen ha missat att det är det den föreslagna FRA-lagen det handlar om. Den som inte läser bloggar (och därmed inte heller denna text) har förmodligen missat hela debatten, ty traditionella media visar av någon anledning ett minst sagt svalt intresse för frågan. Varför det förhåller sig på det sättet kan man bara spekulera i, särskilt som den föreslagna lagen kan leda till den största förändringen i våra informations- och kommunikationsvanor på mycket länge.

Två av de största informationstekniska landvinningarna i modern tid har varit e-posten och webben. E-posten har inneburit en förändring i kommunikationsvanorna, där det blivit möjligt att snabbt och billigt skicka meddelanden såväl till arbetskamraten vid bordet bredvid, som till vänner, bekanta och affärskontakter långt, långt borta. På samma sätt har webben medfört möjligheten att omedelbart ta del av information från hela världen: allt från underbara uppslagsverk till usel underhållning inom ett par länkklickningars avstånd.

Försiktigt lagda personer har förvisso alltid varit medvetna om att internet inte är något särskilt säkert forum för känslig kommunikation. För det första: icke krypterad e-post och annan webbtrafik är ganska enkel att avlyssna. För det andra: Man vet aldrig i vems händer e-post och annan information hamnar. Mejlmottagaren kanske fumlar med knappar och kommandon – eller så tycker hon eller han helt enkelt att innehållet i det nyss mottagna mejlet är så intressant att det måste spridas till ytterligare några “pålitliga” vänner, vilka i sin tur skickar det vidare till andra “pålitliga” personer, och så vidare.

Just dessa två aspekter gör att den föreslagna FRA-lagen känns extra obehaglig.

ÖgaEftersom det går så lätt att avlyssna medborgarna utan att de får vetskap därom, så lär detta också ske. Det märks inte på den e-post du skickar eller tar emot – det står ingenstans med tydliga bokstäver att “Detta meddelande eller denna webbsida har undersökts av Försvarets radioanstalt.” – men så ligger det till. All internet- och teletrafik över, och mycket av trafiken inom, landets gränser kan skannas för förment suspekta inslag.

Den som planerar att hitta på något ofog skriver dock knappast detta i klarspråk, utan krypterar sin kommunikation alternativt använder kodspråk. Som en följd kommer oerhörda mängder e-post, foruminlägg, webbsidesvisningar, sms och mobilsamtal att behöva gås igenom, tolkas och bedömas. En första sållning kan säkert göras med hjälp av programvara, men ytterst behöver människor sitta och plöja igenom medborgarnas göranden på nätet. De allra flesta medborgare har tack och lov inga onda avsikter – och skurkarna är som sagt inte öppna med sin verksamhet – så resultatet blir att helt vanliga, oskyldiga medborgares liv granskas, registreras, analyseras och diskuteras.

Och det är här den andra aspekten gör det hela än obehagligare: den maskinella integritetskränkningen är bara början, för vad sker när uppgifterna hamnar i människohand – och i människomun?

Kanske är det någon pikant detalj ur ett kärleksbrev, kanske är det ett förestående anbud i en företagsaffär, kanske är det en bekännelse av en begången oförrätt, kanske ett besked om en allvarlig sjukdom – förr eller senare kommer saker och ting att läcka ut. Information som snappas upp av FRA:s datorer kan knappast hålla sig inom anstaltens väggar. Det diskuteras i fikarummet, avslöjas för äkta hälfter, säljs till press, tipsas till myndigheter och så vidare.

Resultatet? Ett mindre öppet samhälle, med ökad misstänksamhet och mindre personlig kontakt mellan människor.

Den första förändring som lär inträffa om lagförslaget går igenom är av teknisk karaktär. Fler och fler kommer att kryptera sin e-post och webbtrafik, alternativt använda andra sätt att meddela och informera sig. Det är definitivt inte bara terrorister som inte har lust att dela med sig av sin privata konversation.

ÖgaDen andra förändringen som följer är mindre påtaglig, men desto mer djupgående. Ty vad händer när människor blir medvetna om att staten faktiskt tar sig rätten att läsa deras brev, att registrera vilka webbsidor de besöker och att avlyssna deras samtal? Vad händer när det är den enskilde, hederlige medborgaren som får finna sig i att allt det som hon eller han gör på nätet kan fångas upp och granskas, samtidigt som den som har onda avsikter med relativ lätthet undgår FRA:s grovmaskiga nät?

Förmodligen blir gemene man lite försiktigare, lite ängsligare. Man tänker sig för lite oftare, man sneglar lite oftare över axeln. Vem läser egentligen det jag skriver i mina mejl eller sms? Vem lyssnar egentligen i telefonen? Vem håller koll på vilka webbsidor jag besöker? Paranoia är tyvärr ingen bra grund för ett öppet och harmoniskt samhälle.

Människor anpassar sig dock efter rådande system, och kanske leder detta i förlängningen till att man finner sig i att all kommunikation sker inför andras vakande och vaktande ögon och öron. Att skriva brev blir därmed allt mindre av en privat angelägenhet, en exklusiv korrespondens mellan två personer, och mer av ett självmedvetet framträdande inför en månghövdad men anonym publik.

Och därmed skulle kanske privatbrevet bli till något av en historisk parentes. För några hundra år sedan skulle förmodligen få tänka på brevskrivning såsom vi gör idag. Man utgick helt enkelt från att det man skrev kunde kopieras och spridas i större kretsar, fungera som högläsning i olika sällskap och så vidare. Följaktligen fungerade också brevet som en genre i sig, fylld av regler och konventioner.

“Men”, kanske någon invänder, “visst kan man väl ändå skriva brev för hand och skicka med posten om man inte vill bli spionerad på?” Tja, det beror väl på tilltron till staten och dess institutioner och på vilka åtgärder man anser är rimliga att ta till för att “avvärja yttre hot”. Har väl FRA-lagen gått igenom är det tyvärr inte allt för orimligt att tro att någon förr eller senare reser krav på att alla typer av kommunikation bör betraktas likvärdigt – och därmed skulle det också vara tillåtet att öppna kuvert och avlyssna inrikes telefoni och e-post.

Och då är det sista privata brevet definitivt skrivet.
 
Noter:

  1. Inlägg strålar samman bland annat på bloggar.se:s sammanställning av etiketten FRA samt på en imponerande mängd bloggar varav Opassande och Blogge blott är ett par exempel. []

Flödesfördämningar: tre skäl till varför RSS inte slagit igenom

Luddig flödesikonDet är lika behändigt och bekvämt som att prenumerera på en tidning – och betydligt billigare! Frågan är varför inte fler läser bloggar, nyhetssajter och annat via dessas flöden.

Med hjälp av en flödesläsare får man enkelt blogginlägg, nyheter, radioprogram eller vad man nu önskar levererade till en och samma plats på datorn (antingen ett fristående program, en del av webbläsaren eller en webbaserad tjänst), allt eftersom innehållet publiceras. Hur praktiskt som helst. Samtidigt visar undersökningar att endast en bråkdel av de som läser bloggar använder sig av flödesläsare.1

Tillåt mig därför att framkasta följande tre skäl till varför teknikens genomslag ännu dröjer:

  • Det är för inbundet. Att sköta allt sitt bloggläsande inom ramarna för en och samma applikation leder lätt till att man tappar något av det slumpmässiga surfande där man aldrig vet var man hamnar. Denna instängdhet kan vara bra om man lider av fokuseringssvårigheter, och mindre bra om man då och då önskar överraskas.2
  • Det är formmässigt tråkigt. Stilrent presenterad text och avskalat innehåll i all ära – “content is king” var det visst någon klok individ som yttrade någon gång i en nära forntid – men som också vi vet är form och innehåll ömsesidigt beroende. En del av charmen med nätet är att ta del av webbplatsers skilda formgivning: bakgrund, typsnitt, färger, disposition och så vidare.
  • Terminologin är för snårig. Flöden, Atom, XML, Rich Site Summary, RDF Site Summary, Really Simple Syndication… Kärt barn har många namn, sägs det – men frågan är om barnet är så kärt och om det ens är fråga om ett och samma barn. Svårt att hålla reda på är det i alla fall.

Tills vidare får man nog räkna med att de flesta antingen sköter sitt bloggläsande via olika portaltjänster. Eller så knappar man helt enkelt in favoritbloggarnas adress i webbläsarens adressruta; den senare brukar ju vara behjälplig med en snabb komplettering så att man varje gång hamnar på exakt samma ställe…
 
Noter:

  1. Se till exempel Hans Kullin, BloggSverige 3, januari 2008. []
  2. Just detta leder till att olika bloggportaler definitivt har en roll att fylla: trots en viss förutsägbarhet finns här fortfarande stundom ett kaotiskt element. []

I backspegeln: Metabloggande, knappologi och fula knep

Eftersom jag helt nyligen kommit hem från en vecka i Schweiz – och därtill är föräldraledig – så räcker tiden just nu endast till en liten återblick på hur det genom bloggens historia sett ut i mitten av maj.

FjäderpennaDenna dag för exakt ett år sedan, en betraktelse över Metabloggandets topiklära:

“Ingenting att skriva om” skriver bloggaren den ena dagen, “fortsätta eller sluta” frågar hon eller han den andra dagen.

Skrivkramp – eller, som det heter i bloggosfären, bloggtorka – har blivit ett stående ämne. [...] Förmodligen är det inte allt för långsökt att betrakta dessa ämnen som moderna loci där den genomsnittliga bloggaren med jämna mellanrum söker stoffet till sitt skrivande.

Konstaterandet är förmodligen giltigt även i 2008 års bloggosfär, även om undertecknad – med varierande resultat – gör sitt bästa för att hålla sig borta från de mest flagranta skrivkrampsskriverierna.

Vidare, också från 2007, ett ifrågasättande av den knappologiska jakt på argumentationsfel som gör sig påmind här och var i bloggosfären:

En av de stora demokratiska poängerna med retoriken är att den lär oss att skärskåda politikens språk och argumentation. En förståelse av den mänskliga kommunikationens former och funktioner främjar medborgarens förmåga till politiska bedömningar och ställningstaganden.

Så kunde det i alla fall vara, men det är ganska ovanligt att en djupare retorisk medvetenhet kommer till uttryck i debatten. Istället ser man ofta i den politiska analysen uttryck för ett märkligt argumentativt felfinneri. [...] Man tävlar om att slå varandra i huvudet med allehanda klassifikationer av meningsmotståndares yttranden: “Ursäkta, min herre, men jag tror att ni just använde er av ett auktoritetsargument. Fi donc!”

ArgumentOch – apropå argumentationsfel – från 2005 ett inlägg om fula diskussions- och debattknep:

[...] en uppsjö tips för fördröja och förhala, irritera och förolämpa – och i det långa loppet göra sig mer eller mindre omöjlig i sociala sammanhang.

Definitivt en bit bort från den goda retoriken, men icke desto mindre underhållande läsning.


Nytt på läslistan

Den senaste tiden har de redan digra listorna med sådant jag önskar/ämnar läsa vuxit till sig ännu lite mer.1 Några nytillskott:
Pappersbuntar

  • Stephen Toulmin, Cosmopolis: The Hidden Agenda of Modernity. Kan vara intressant för min avhandling.
  • Mer Borges; det var länge sedan någonting gav mersmak på samma sätt som min nyliga läsning av Fiktioner.
  • Senaste numret av Rhetorica Scandinavica, bland annat en – som det verkar – intressant text av Malcolm Heath om att undervisa studenter av idag i klassisk (antik) retorik.
  • En mängd blogginlägg som hunnit ansamlas i min RSS-aggregator. Bloggläsandet har halkat efter igen; det är sanslöst hur snabbt ansamlingen av flöden svämmar över. På att göra-listan hamnar därför också en generell översyn över flödesprenumerationerna, allt enligt någon snillrik men ännu icke påkommen princip.

 
Noter:

  1. Avbetandet sker stundom sporadiskt; somligt har ett par år på nacken. []

Bloggläsare och andra läsare

LäsareNoterar i förbifarten att Media Culpas tredje bloggläsarundersökning är klar, och att det har hänt en del sedan Kullins förra undersökning.

I mycket korta drag kan man se hur bloggläsarna i än större utsträckning är kvinnor, och i genomsnitt ännu yngre än tidigare år. Dessutom är underhållning den vanligaste anledningen att läsa bloggar, och man tar helst del av vardagsbetraktelser och mode. En tydlig tendens är att kvinnliga och manliga bloggläsare söker sig till olika bloggar; politik och samhälle samt IT och bloggande hör enligt enkäten till männens favoritlektyr medan mode och design hör till de kvinnliga bloggläsarnas favoritämnen.

Förmodligen avspeglar dessa bloggläsvanor den allmänna utvecklingen i samhället.

Kvinnor läser mer än män, och särskilt hos männen är bokläsandet i avtagande, enligt bland annat SCB:s undersökning från 2007. Rudolf Antonis studie “Svenska läsvanor”1 visar vidare att skönlitteratur läses i större utsträckning av kvinnor, medan männen endast överväger bland läsarna av special-/facktidskrifter och utländska tidningar/tidskrifter.

Och frågan är väl varför bloggläsandet, nu när bloggen som medium verkligen etablerats, skulle skilja sig nämnvärt från läsningen av tryckta texter.
 
Noter:

  1. Kapitel i Du stora nya värld, red. Sören Holmberg och Lennart Weibull (Göteborg, 2006). ISBN: 9189673093 []

Läget i bloggosfären, del 3: Redaktörernas roll och en from förhoppning om bättre verktyg

Som konstaterats i tidigare inlägg i denna serie så befinner sig den svenska bloggosfären i något av en kvalitetsmässig formsvacka, trots att det i såväl slott som koja bloggas som aldrig förr. Det största problemet är enligt min mening att guldkornen skyms av alla innehållslösa inlägg, delvis som ett resultat av många svenska bloggare i sin jakt på återlänkar bundit upp sig vid och blivit ett bihang till de traditionella mediernas rapportering.

Även om läget är tröttande, så är det långt från hopplöst. För att kunna sålla i de ständigt ökade textmassorna behöver man emellertid assistans. I det följande vill jag lyfta fram två företeelser som kan vara förhoppningsfulla bloggläsare behjälpliga: det manuella, mänskliga redaktörsskapet och de automatiserade verktygen.

PennaDet går inte att komma ifrån att den mänskliga förmågan att sålla, tolka, värdera och presentera texter också har sin plats att fylla i det medieagglomerat som vi – med ett sällsynt oskönt ord – kallar bloggosfären. En levande redaktör har (förhoppningsvis) ett analytiskt omdöme varmot datoriserade tjänster står sig slätt. En god redaktör förmår inte blott bedöma kvalitet utan också för sina läsare presentera materialet utifrån en de egna bedömningarna. Just det subjektiva i denna position ställer krav på redaktionellt ansvarstagande: redaktören måste för sina läsare och sig själv vara beredd att motivera sin sållning och sin textvärdering, något som – korrekt och tydligt utfört – borgar för tillförlitlighet och kvalitet.

När nu Bloggtidningen gör gällande att det någonstans (hos Twingly, måhända?) skall vara på väg något slags ‘bloggredaktörer’, är det därför som en högst välkommen utveckling.1 Förhoppningsvis kan den mänskliga handen bidra till att lyfta fram intressanta och relevanta inlägg.

Förmodligen avser det påtänkta redaktörsskapet modereringen av bloggkommentarer till tidningarnas nätupplagor, och därmed är hela arrangemanget fortfarande en affär mellan å ena sidan traditionella media och å andra sidan de bloggar som kommenterar dem. Gott så, men även om vi förmodligen får se en uppryckning i kvalitetshänseende, så är förhållandet mellan de nya och de gamla medierna fortfarande detsamma, där de förra agerar kommenterande bihang åt de senare. Faktum är att en kvalitetssatsning av detta slag också innebär utökade befogenheter för mediernas grindvakter. De traditionella mediernas övertag i debatten stärks på detta sätt, även om det förhoppningsvis i alla fall leder till att deras övertag i sökmotorindexen minskar när masslänkande bloggar prioriteras ned. Nymodigheten har alltså flera sidor, och det är i nuläget tämligen oklart vad resultatet kommer att bli.2

Minst lika intressant vore dock att just ‘redaktörsskapet’ också skulle sprida sig till rent inombloggosfäriska domäner. Visserligen finns ett antal bloggar – Beta Alfa och till viss del tidigare nämnda Bloggtidning utgör två svenska exempel – som i sitt refererande och uppsamlande av vad som händer på (framför allt svenska) bloggar uppvisar drag som minner om detta. Samtidigt är det fråga om en verksamhet i relativt liten skala eller med begränsat fokus. En annan sak vore om en tjänst med samma bredd och täckning som till exempel Knuff skulle ge sig in i leken. Just den sajten är emellertid i allt väsentligt en pingcentral och har därmed en helt annan karaktär än den av människohand modererade.

SkiftnyckelEn delvis annan utgångspunkt finns nämligen i de automatiserade tjänster som aggregerar och sorterar blogginlägg utifrån länkar, etiketter och andra kategorier. Istället för att närma sig kvalitetsfrågan utifrån en subjektiv synvinkel försöker dessa verktyg finna andra kriterier för hanteringen. Snarare än att presentera ett urval grupperar dessa tjänster vanligtvis inläggen utifrån etikett, länkar eller bloggarens geografiska hemvist. Det blir därför upp till användaren av tjänsten att själv göra sållningen utifrån de inlägg som presenteras i mer eller mindre detaljerade länklistor.

Samtidigt som dylika tjänster organiserar stora mängder material och per definition släpper fram vem som helst som pingar så finns här enligt min mening utrymme för förbättringar. En sajt som Nyligen, som enbart listar nyligen uppdaterade bloggar, var måhända användbar (eller åtminstone underhållande) för ett antal år sedan när antalet svenska bloggar blott var något hundratal. Med de senaste årens bloggexplosion har emellertid behovet av mer avancerade verktyg ökat. Den bästa av dessa är förmodligen fortfarande Knuff med sidoprojekt, men också denna sajt (och eventuella framtida konkurrenter) har sina begränsningar.

Vad jag gärna skulle se är därför bland annat:

  • En tydligare sortering på ämne. Förstasidan (och den speciella sidan med aktuella blogginlägg) är fylld av länkar till läsning om allt från plastikoperationer till politik (och allt för sällan någonting däremellan – ibland tycks det som om man hamnat på en korsning mellan En ding ding värld och en politisk propagandacentral). Förvisso kan man finna sidor om mode, film och teknik – men sedan då? Varför inte vetenskap eller vardagsbetraktelser, historia eller humor – och så vidare.
  • Möjlighet till läsarinteraktion. Varför inte låta bloggläsarna ge tummen upp eller tummen ned till blogginläggen? Förvisso ett subjektivt instrument, men det är också det som är poängen.3 Bra, välskrivna och relevanta inlägg belönas av läsarna och flyttas upp i listningarna, medan intetsägande länkmissbrukare kan flyttas till en mer undanskymd plats.4
  • Mer detaljerade presentationer (längre textutdrag) av blogginläggen skulle underlätta för besökarnas sållning och därmed spara många meningslösa klick – något som i sig borde minska antalet innehållslösa inlägg.
  • Införandet (eller förbättrandet) av viktningsalgoritmer. Fråga mig inte hur Google gör5 men sökresultaten rankas på ett åtminstone hyggligt rättvisande sätt utifrån faktorer som in- och utlänkar, textmängd, uppdateringsfrekvens, beständighet, och så vidare. Visst går ett dylikt system att manipulera – alltför många försöker – men trots allt är denna rankning oftast bättre än en ren kronologisk sortering. Särskilt effektiv skulle rankningen bli i kombination med ovan nämnda förslag.
  • Teknologisk öppenhet. Detta borde gälla såväl indata &ndash en tillåtande RSS-tolk som inte i första taget sorterar bort flöden på grund av smärre syntaxfel och ett system där man inte behöver använda sig av särskild kod på den egna sidan för att delta – som utdata – ett öppet API som tillåter utvecklare och användare att komma åt och använda tjänstens data.

Detta är blott några förslag, men uppfyll dessa kriterier och ni kan åtminstone räkna in undertecknad i skaran av nöjda användare.

Detta är det tredje inlägget i en serie om den svenska bloggosfären vid årsskiftet 2007/2008. De tidigare två inläggen behandlar det ganska mörka läget och de ljusglimtar som faktiskt finns.

 
Noter:

  1. Vad nu “säkra källor”, som Bloggtidningen skriver, skall betyda… []
  2. Liksom hur påfundet är tänkt att fungera, om det alls implementeras – man får väl ta ställning till det när (och om) det blivit verklighet. []
  3. Kanske skulle man kräva registrering för betygssättning, precis som systemet på sajter som YouTube. Se också kommentarsdiskussion hos Beta Alfa. []
  4. Det ryktas att det finns en egen krets i helvetet för tidsstjälande bloggfuskare. []
  5. Det är förmodligen något slags magi. []

Läget i bloggosfären, del 2: Små glimtar av ljus

SolglimtDet var inte enbart ljusa toner i min senaste betraktelse över läget i bloggosfären nu när vi nyligen lagt år 2007 till handlingarna. Det gångna året präglades enligt min mening av en förflackning där meningslösa blogginlägg och en ogenerad jakt på bloggbesökare strålade samman i en tilltagande länkinflation som gjorde aggregatortjänster och pingcentraler allt mindre användbara.

En något dyster bild, menade Uppkopplat, medan till exempel Beta Alfa snarare valde att blicka framåt och hoppas på att bloggarna skall utvecklas från att vara parasiter på de stora medierna till att hamna i ett mer produktivt symbiotiskt läge.

Men visst, bilden är dyster. Samtidigt är den dock befogad: som jag ser det har guldkornen i bloggosfären blivit svårare att vaska fram, medan grus, brus och digitala fyllnadsmassor tar allt större plats.

Det kan emellertid vara på sin plats att uppmärksamma att det faktiskt finns meningsfullt innehåll därute. Den senaste tidens debatt kring fildelningen har visat hur bloggosfären både klarar av att samspela med traditionella media (i detta fall i form av tidningarnas nätupplagor) och att själva rycka åt sig initiativet i debatten. Skribenter med bloggen som primär plattform (Copyriot, Blogge), politiker som nyttjar såväl bloggen som tidningarnas debattsidor (Karl Sigfrid), mer papperstrogna debattörer (Horace Engdahl m.fl., Lars Weiss) – alla har de mötts i en debatt som faktiskt till viss del lyckats lösgöra sig från de enskilda medierna.

Det är alltså fråga om en debatt som förts med skilda medel och i skilda medier, och med skilda förutsättningar för deltagande. Alla kommer förvisso inte fram överallt – alla har inte tillgång till tidningarnas debattsidor, alla debattartiklar låter sig inte länkas till, och så vidare – men det är anmärkningsvärt hur pingcentraler som Knuff den här gången har lyckats sammanställa debatten och föra samman röster från så skilda håll. Kanske är detta ett (om än isolerat) bevis på hur bloggosfären börjar bli inte blott en integererad del av den offentliga debatten utan också ett eget demokratiskt forum där åsikter bildas och bryts på nya villkor.

Det är någonting som kan vara värt att komma ihåg när man tycker sig stå upp över öronen i kvällstidningskrönikörernas kalkylerande provokationer, i opinionsundersökningsfetischternas plattityder, i skvaller kring idrotts- och musikbranschernas galajippon, i referatbloggarnas och besökarjägarnas länkträsk.

Allt är inte becksvart; då och då glimmar det faktiskt till. Och det kan bli ännu bättre; mer om detta i ett kommande inlägg.

Detta är andra delen i en serie inlägg om läget i bloggosfären. Det första avhandlar problem med länkinflation, de traditionella mediernas roll som grindvakt i debatten och bloggarnas minskade betydelse. Nästa inlägg är en from förhoppning om bättre verktyg.


Läget i bloggosfären, del 1: Länkinflationen, traditionella media och bloggarnas tappade betydelse

SfärTyvärr är det nog bara att konstatera att bloggåret 2007 knappast kommer att gå till historien som ett av de bästa. Vad nu ett subjektivt “bästa” skulle innebära – låt oss blott konstatera att även om vissa enskilda bloggar briljerat, så har den svenska bloggosfären som helhet knappast gjort detsamma.

I ärlighetens namn kan jag inte heller säga att jag själv hunnit och orkat med några bravader under det gångna året. Föräldraskap och arbetsbelastning har tvingat mig att prioritera annorlunda. Samtidigt är det svårt att förneka att den i mina ögon ganska trista utvecklingen av den svenska bloggosfären inte direkt bidragit till att skänka geist och motivation.

Vad är det då som har gått fel?

Framför allt har det under det gångna året blivit tydligt hur problematiskt bloggarnas förhållande till traditionella media – och då särskilt tidningarnas nätutgåvor – har blivit. Detta förhållande har i och för sig alltid varit mer eller mindre ansträngt och neurotiskt. I och med tjänster som Twingly, och till viss del också Knuff, har pendeln svängt, från en passivt-aggressivt hållning med bloggarna i något slags pseudoopposition mot mainstreammedia till ett ensidigt uppvaktande av samma media.

2007 års bloggosfär har präglats av en osund länkfrossa, där enskilda bloggare i jakt på besökare länkat som besatta till så många tidningsartiklar som möjligt. Kanske har penning- och publicitetslystna bloggare därmed lyckats åstadkomma lite högre staplar i besöksstatistiken och – högst eventuellt – skrapat ihop ytterligare några ynka korvören genom allehanda annonslösningar.

För bloggläsaren däremot är det ytterst tveksamt om detta har lett till något mervärde. Tvärtom tycks det, trots alla nya bloggar, som om det blir allt svårare att hitta några substantiella kommentarer till aktuella händelser när allt fler bloggare i allt fler inlägg staplar allt fler fåordiga och banala observationer länkade till vad som nu kan tänkas för tillfället dominera tidningarnas nätupplagor eller indexeringtjänsternas topplistor. Den som följer en länk från en artikel är föga betjänt av att besöka en bloggare som i princip enbart kläcker ur sig “läs det här”, följt av en eller flera länkar. Ändå är det, åtminstone som jag uppfattar det, just så som det i allt större utsträckning kommit att se ut under året.

Bloggosfären som kollektiv har därmed kommit att bita sig själv i svansen. Detta har tack och lov också till viss del kommit att uppmärksammas under året, och flera har också påpekat hur länkinflationen inte bara lett till en innehållslig urvattning av bloggosfären utan också till att bloggare har fått se hur man tappat sina tidigare starka positioner man haft i rankningen hos sökmotorer som Google.

Den nyfunna kärleken till de traditionella medierna har dock inte varit besvarad och länkströsslandet har inte varit ömsesidigt. Tvärtom har tidningarnas webbupplagor i allt större utsträckning valt att ta bort möjligheten till bloggkommentarer på olika artiklar.1 Delvis beror detta förmodligen på alla innehållslösa nonsensinlägg, vilka i allt väsentligt skiljer sig föga från traditionellt kommentarsspam vars enda syfte är att göra reklam för den egna produkten (i det här fallet den egna bloggen).

Därtill kommer ytterligare en aspekt, vilken är nog så viktig att uppmärksamma: man vill från traditionella media utnyttja möjligheten att avgöra vilka kommentarer som får höras. Som skäl härför anförs bland annat hur olika bloggar i sina kommentarer begår handlingar som befinner sig på oklar sida av lagens råmärken: uthängningar av enskilda individer är ett exempel. Denna förmenta omsorg om pressetiskt ansvarstagande eller allmän lag och ordning innebär samtidigt att man tar på sig rollen som smakdomare och åsiktscensor, vilket under det gångna året bland annat yttrat sig i att man från en av de stora tidningarnas håll valt att inte tillåta länkar från vissa bloggare – något som vållat stor debatt i bloggosfären. I ett enskilt fall har turerna kring en enskild bloggare dessutom urartat bortom det absurda – och utanför bloggosfären – med hot, personangrepp och nedstängda bloggar som följd.

Sammantaget visar utvecklingen på någonting som utgör ett ganska allvarligt problem för den svenska bloggosfären. Bloggarna har inte enbart tappat i betydelse hos sökmotorerna; de har tappat i betydelse i största allmänhet i dagens medialandskap. Från att ha varit ett framåtskridande fenomen som utnyttjade en ny publiceringsplattform för att göra nya röster hörda, så utgör bloggarna nu allt som oftast föga mer än ett rapsodiskt kommenterande bihang till den traditionella pressen. Det är oftast – undantag finns förvisso, men exemplen är få till antalet – gammalmedia som avgör dagordningen: vad det talas om, och vilka röster som hörs. Allt för många bloggare finner sig uppenbarligen i detta och traskar glatt efter på den anvisade vägen.

Det sägs förvisso mycket i bloggosfären av år 2007, men den säger kanske inte lika mycket.

Detta är det första av ett par inlägg om dagsläget i bloggosfären: om problem och om möjliga lösningar.

 
Noter:

  1. Den (alltför) populära tjänsten Twingly har till och med själv uppmärksammat problemet och väckt frågan om att införa ett tak för antalet länkar från ett enskilt blogginlägg. []

Samtidigt på annat håll: LIBRIS, Bloglines och del.icio.us

Den senaste tiden har – i vanlig ordning, tycks det som – bjudit på arbete så att det räcker och blir över. Det mesta skrivandet och läsandet har för min del därför framför allt skett på annat håll än i bloggosfären.

BetaDet hindrar naturligtvis inte att intressanta saker händer, till exempel om man lyfter blicken från de världsavgörande händelserna för att i stället ta en titt på vad som på nätet sker under moderiktig “beta“-flagg:

  • KB:s publiceringsdatabas LIBRIS – alla bibliotekskatalogers moder1 – fortsätter att utvecka sin nya söktjänst. Bland de många nymodigheterna kan nämnas en viss, om än försiktig, öppning mot externa sociala webbtjänster som LibraryThing. Det skall bli spännande att se hur dessa aspekter av det fortsatta arbetet utvecklas.
  • Flödesläsaren Bloglines arbetar också med en betaversion, ett nytt utförande som känns både smartare och snyggare än den vid det här laget närmast urmodiga “vanliga” varianten. Att man nu avskaffat den tämligen obegripliga tidigare begränsningen på 200 inlägg per flöde känns som ett välkommet steg.2
  • Bokmärkestjänsten del.icio.us har länge varit en personlig favorit, om än alldeles för underutnyttjad. Också här finns det storslagna planer, närmare bestämt för vad man kallar för Delicious 2.0.3 (Jag som i min enfald trodde att del.icio.us närmast var själva definitionen på webb 2.0…) I vilket fall som helst får man nog hålla tummarna för att man motstår frestelsen att klämma in en mängd andra funktioner än just den sociala bokmärkesbiten – det är just den avskalade funktionaliteten4 som i mina ögon gjort tjänsten så bra.

 
Noter:

  1. Nåja, i alla fall i Sverige… []
  2. Därmed har jag nätta 15500 inlägg att läsa, i stället för ringa 9660. []
  3. Ser jag hos mymarkup.se. []
  4. Tillsammans med den stora mängden användare som genererar intressant innehåll. []

Facebook-grupper för forskare och andra

FacebookNätverkstjänsten Facebook har den senaste tiden fått se antalet svenska användare öka på ett sätt som, om uttrycket inte vore så slitet, skulle kunna beskrivas som lavinartat. Förmodligen har intresset ökats än mer av medias moralistisk-alarmistiska skriverier om tjänstens vådlighet för arbetsmoralen. (Som om den som brister i motivation inte skulle kunna finna andra sätt att förspilla sin tid…)

Till de aspekter av Facebook som faktiskt kan bidra till någonting mer än förströelse hör de grupper där användare kan samlas kring gemensamma intressen. Förvisso finns här mycket trams, men också en potential att utvidga sina (professionella eller andra) nätverk bortom de gamla bekanta man ändå har på sin vänlista.

Utbildningshistoria - träsnittSå finns numera – genom undertecknads försorg – också en grupp för utbildningshistoria, där forskare, studenter och andra intresserade av ämnet kan mötas.

Den största haken – som jag ser det – är emellertid att nätverken, också de som är öppna för vem som helst att ansluta sig till, befinner sig i ett slutet system: själva Facebook. Detta leder till att man som nätverkare låser sig för en lösning som inte släpper in den som av en eller annan anledning inte registrerat sig på Facebook.

Därtill har man föga kontroll över själva tjänsten och dess framtida göranden och låtanden, vilket innebär att man en vacker dag kan ställas inför fullbordat faktum när det gäller allt ifrån användaravgifter, påträngande mängder reklam, etiskt tvivelaktig hantering av personuppgifter, och så vidare.

Även om Facebook för forskare (och andra) kan utgöra ett bra ställe att knyta kontakter och utveckla nätverk, bör man nog vara försiktig med att lägga ut allt för mycket på entreprenad på tjänsten. Bloggar, webbplatser och liknande traditionella fora är öppnare system, och förmodligen betydligt säkrare kort både i det korta och i det långa loppet.

Att helt och hållet hålla sig till Facebook är en onödigt exkluderande nätverksstrategi som faktiskt också innebär ett ganska stort risktagande.