Arkiv för kategorin 'bloggosfären'

Provision på revolutionen

Är framtidens medier digitala eller analoga? Frågan är fortfarande uppe till diskussion, och det är tveksamt om stridslinjerna har förskjutits nämnvärt de senaste åren.

Mikael Zackrisson skriver intressant på SSBD om hur nya, webbaserade och ofta sociala medier utgör en allt större del av många människors läsning. 1Tips via @archasa Zackrisson framhåller att denna läsning inte enbart utgörs av banala statusuppdateringar utan också rymmer det högt specialiserade och initierade. Denna rikedom förefaller emellertid gått många människor verksamma inom traditionella trycka medier förbi – och beror inte denna sak på missförstånd, så beror den på oförstånd, tycks Zackrisson mena. Inte undra på att de nya, sociala medierna enbart reduceras till en ytlig nyhetsström när de traditionella medierna 2Vilket här framför allt tycks avse tryckta medier som tidningar och böcker inte väljer att behandla dem som någonting annat.

Så långt har Zackrisson helt rätt.

Innebär det då loppet är kört för den statiska tryckta texten, och att vi har framför oss en färgglad, rörlig, blinkande, klick- och pekbar framtid av allestädes närvarande elektronisk text, bild och video? Just detta scenario dyker inte sällan upp i debatten mellan nyare och inte fullt så nya medier, en debatt som uppenbarligen ännu inte har lagt sig trots att bloggen utgjort ett mainstreammedium i ett halvt årtionde.

Vissa förutspår att skärmläsandet skall leda till den tryckta textens död, andra att de tryckta texterna på egna meriter skall sopa banan med de ytliga och flyktiga digitalmedierna. Verkligheten torde emellertid hamna någonstans däremellan, med texter i olika medier som såväl existerar parallellt som tillåts interagera med varandra.

Så varför detta fokus på enskilda medier? McLuhan må ha sina poänger med att likställa mediet med budskapet, men frågan är till vilken hjälp dessa poänger är i dagens diskussioner om medierna efter den digitala gryningen.

Ty budskapet, innehållet, förtjänar inte att glömmas bort. Budskapet – kontextberoende, genreanknutet – kan både forma mediet och formas av mediet. Diskussionen kring medieutvecklingen blir därmed också en diskussion av vilka budskap som kan spridas. Låt oss bara hoppas att en framtida mediepluralism även åtföljs av motsvarande pluralism vad gäller budskapen.

Att så mycket fokus nu hamnat på själva medierna torde bero på en fascination för (eller förskräckelse inför) själva den tekniska utveckling som på några årtionden låter mänskligheten ta ett av sina största informationsteknologiska språng hittills.

Samtidigt bör man också komma ihåg att en icke oansenlig del av de personer som uttalar sig om den mediala utvecklingen också har egna intressen däri. Det kan handla om att sälja lösnummer eller prenumerationer av en tryckt tidning. Det kan handla om att sälja konsulttjänster och teknologiskt kunnande. Det kan handla om att sälja hårdvara och mjukvara i just de kombinationer som låser in läsare till de egna produkterna. Ty nästan alla har någonting att sälja: tidningar och böcker, läsplattor och datorer, webbreklam och annonser, kurser och konferenser, idéer och åsikter.

Varje gång det förklaras att samtiden står inför en revolution, eller kontrarevolution, finns där också de som försöker vinna någonting på utsagorna. Är det inte pengar – det är det ofta – så är det andra värden: socialt kapital, kulturell prestige, politiskt inflytande, akademisk berömmelse, professionell positionering eller bara allmän beundran. Detta intresse är knappast obetydligt, oavsett för vilket medium och vilken typ av text man drar sin lans.

Det är både ideologiska och ekonomiska krafter – individuella, kollektiva, strukturella – i rörelse när framtiden formas. Samma sak gäller när omvandlingen skall kläs i ord. Påfallande många har provision på revolutionen.

Fotnoter   [ + ]

1. Tips via @archasa
2. Vilket här framför allt tycks avse tryckta medier som tidningar och böcker

Vetenskapsbloggare vs wikipedianer

I den tyskspråkiga världen tycks wikipedianer och bloggare ha råkat i luven på varandra 1Tips via @hckGGREN på Twitter efter att tyska Wikipedia-nyhetsbladet Kurier innehållit en text som beskriver bloggande forskare som i bästa fall andra klassens vetenskapsmän och normalfallet ett rent prekariat:

Im besten Fall werden Blogs von zweitklassigen Wissenschaftlern betrieben, im Normalfall vom Prekariat.

Vetenskapsbloggarna själva reagerar med ilska och förnekelse när deras ringa betydelse påpekas, heter det vidare; vetenskapen finns dock inte i bloggarna, utan i vetenskapssamhället. I bästa fall, menar artikelförfattaren – ty tydligen är inte heller vetenskapens egna rutiner tillräckligt bra: det prövas för litet och fuskas för mycket.

Just en snygg inbjudan att bidra med innehåll till Wikipedia, konstaterar Christian Reinboth på ScienceBlogs.de. 2Där det också förs en engagerad diskussion bland inläggskommentarerna.

En svensk, eller internationell, läsare undrar naturligtvis om samma attityder finns på svenskspråkiga Wikipedia, eller för den delen den engelskspråkiga varianten.

 

Uppdatering 27 oktober 2009: Se också dagens DN-artikel som bland annat avhandlar vart Wikipedia är på väg, och risken för att en skev och snäv användarkrets skall vara till men för uppslagsverkets kvalitet:

Lennart Guldbrandsson, ordförande i Wikimedia Sverige […]:

– Det finns en risk att Wikipedia blir lite av en gated community där man skyddar sig mot omvärlden. Ett skäl till det är att nybörjarna ofta vill uppfinna hjulet igen. Då ställer vissa till och med frågan: Ska vi ha nybörjare? Jag ser det som en stor fara om man stänger ute folk.

Läs också Mathias Klang på Techrisk.se om Wikipedia, användare och tillgänglighet, där det – befogat, enligt min mening – påpekas att det inte primärt är köns(o)balansen som är den största risken utan att “wikipedia-kunniga har mer makt över innehållet än de som har djup kunskap inom området”.

Att däremot Wikipedia-användarna – som det framhålles i State of the Wiki – till stor del utgörs av ensamstående, barnlösa, unga, män torde innebära en snedfördelning av makten över innehållet och en skevhet som inte nödvändigtvis behöver bidra till perspektivrikedomen.

Fotnoter   [ + ]

1. Tips via @hckGGREN på Twitter
2. Där det också förs en engagerad diskussion bland inläggskommentarerna.

Areopagitica

Give me the liberty to know, to utter, and to argue freely according to conscience, above all liberties.

Det smärtar att behöva konstatera att dessa John Miltons krav på yttrande- och informationsfrihet alltjämt måste resas på sina håll. Också nu, idag, i just denna stund, förnekas människor rätten att fritt läsa och lyssna, att fritt tänka och tala. Regimer på skilda håll i världen tar hela den tillgängliga förtrycksarsenalen i bruk, från det råa våldets batonger och gevärskulor till de allra senaste av högteknologiska övervakningssystem. När det fria ordet tar nya vägar, försöker dess fiender tysta det på nya, allt mer raffinerade sätt. De totalitära systemen kämpar för att hålla jämna steg med den informationsteknologiska utvecklingen.

AreopagiticaNär John Milton 1644 publicerade sin traktat Areopagitica: A Speech of Mr. John Milton for the Liberty of Unlicensed Printing to the Parliament of England var världen en annan – men även om de politiska och religösa kontexterna i 1600-talets England skiljer sig från våra verkligheter så kan vi i Miltons motstånd mot censuren finna paralleller till frågor som tyvärr är alltför relevanta också för det tjugoförsta århundradets människor.

Milton framför en kritik som slår hårt mot tankar på att ett högre syfte skall kunna rättfärdiga inskränkningar av yttrandefriheten, och kritiken tar sikte på samhällets själva väsen. Det samhälle som ser som sin uppgift att granska och censurera böcker, medier och kulturyttringar blir ett tyst samhälle, ty endast medelst en närmast bisarr nit kan människornas ord, deras danser och sånger, kontrolleras. Om ens det:

If we think to regulate printing, thereby to rectify manners, we must regulate all recreation and pastimes, all that is delightful to man. No music must be heard, no song be set or sung, but what is grave and Doric. There must be licensing dancers, that no gesture, motion, or deportment be taught our youth but what by their allowance shall be thought honest; for such Plato was provided of. It will ask more than the work of twenty licensers to examine all the lutes, the violins, and the guitars in every house; they must not be suffered to prattle as they do, but must be licensed what they may say. And who shall silence all the airs and madrigals that whisper softness in chambers? The windows also, and the balconies must be thought on; there are shrewd books, with dangerous frontispieces, set to sale; who shall prohibit them, shall twenty licensers? The villages also must have their visitors to inquire what lectures the bagpipe and the rebeck reads, even to the ballatry and the gamut of every municipal fiddler, for these are the countryman’s Arcadias, and his Monte Mayors.

Och att bära hand på ordets och tankens frihet leder leder till ett lika obehagligt som omöjligt samhälle:

Next, what more national corruption, for which England hears ill abroad, than household gluttony: who shall be the rectors of our daily rioting? And what shall be done to inhibit the multitudes that frequent those houses where drunkenness is sold and harboured? Our garments also should be referred to the licensing of some more sober workmasters to see them cut into a less wanton garb. Who shall regulate all the mixed conversation of our youth, male and female together, as is the fashion of this country? Who shall still appoint what shall be discoursed, what presumed, and no further? Lastly, who shall forbid and separate all idle resort, all evil company? These things will be, and must be; but how they shall be least hurtful, how least enticing, herein consists the grave and governing wisdom of a state.

Så varför vill någon regim ens beträda vägen till denna absurda vision, till detta samhälle där alla böcker och all annan mänsklig kulturell aktivitet och produktion måste förhandscensureras och godkännas?

För den vars mänskliga fri- och rättigheter angrips av diktaturens hejdukar och hantlangare torde Miltons tankar i Areopagitica kunna erbjuda ett svar som är lika enkelt som välkommet. Böcker och texter är farliga – för den rådande ordningen, för sederna och moralen, för politiska och ekonomiska intressen. Böcker är bärare inte blott av bokstäver och ord utan av tankar och idéer, av ett eget liv:

For books are not absolutely dead things, but do contain a potency of life in them to be as active as that soul was whose progeny they are; nay, they do preserve as in a vial the purest efficacy and extraction of that living intellect that bred them.

En människa kan slås ihjäl, men hennes tankar leva vidare i textform. Det är därför som det det endast är genom att ge sig på det fria ordet – ordet som ifrågasätter, utmanar, ställer på ända – som diktatorer och despoter tror sig kunna kontrollera sina undersåtar.

I ordets makt ligger ett hopp för de förtryckta i vår tid: härigenom idéer spridas, härigenom kan förändring uppnås. Och när nu den tekniska utvecklingen gör det allt lättare för den enskilda människan att publicera texter – och allt svårare för myndigheterna att stoppa spridningen – torde tiden, och tekniken, tala för det fria ordet. Den totalitära statens anspråk på fullständig kontroll av medborgarnas samtliga göranden är förhoppningsvis ett omöjligt företag.

 

Hela texten finns bland annat på Project Gutenberg.
 


Mer om långsamt bloggande

Noterar att åtskilligt av tankarna bakom vad jag nyligen skrev om bloggandets långsamhet jämfört med andra sociala medier också står att finna i en artikel från New York Times, Sharon Ottermans “Blogging at a Snail’s Pace” från 21 november 2008. Det är en läsvärd text:

In between the slow bloggers and the rapid-fire ones, there is a vast middle, hundreds of thousands of writers who are not trying to attract advertising or buzz but do want to reach like-minded colleagues and friends. These people have been the bedrock of the genre since its start, yet recently there has been a sea change in their output: They are increasingly turning to slow blogging, in practice if not in name.

[…]

Technology is partly to blame. Two years ago, if a writer wanted to share a link or a video with friends or tell them about an upcoming event, he or she would post the information on a blog. Now it’s much faster to type 140 characters in a Twitter update (also known as a tweet), share pictures on Flickr, or use the news feed on Facebook. By comparison, a traditional blogging program like WordPress can feel downright glacial.

[…]

Slow blogging is something of a philosophical rebuttal to this dynamic. While some bloggers may just be naturally slow — think of the daydreaming schoolmate who used to take forever to get the assignment done — others are more emphatic about the purpose of taking their time.

Och även om det nu finns en växande “blogga långsamt”-rörelse, så är det inte säkert att den går i takt med den allmänna utvecklingen på nätet där allt går snabbare och snabbare, och där ringa uppmärksamhet ges den som inte publicerar sig tillräckligt ofta. Kanske är därför långsambloggarna dömda att tyna bort och falla i glömska, blir slutsatsen av Ottermans artikel:

Even Mr. Sieling, the writer of the Slow Blog Manifesto, gave up his personal blog because he felt no one was reading it. “I called it the Robinson Crusoe feeling of blogging,” he said by e-mail, “and I think it’s common.”

Är det bara det sociala medielandskapet som har förändrats, eller är det kanske dess invånare?


Om varför bloggen får spö av andra sociala medier – och om varför det kan vara en bra sak

Slutet för bloggen så som vi känner den? Tja, förmodligen får bloggen som publiceringsplattform nu under 2009 se sig definitivt förbisprungen av andra sociala medier: mikrobloggar, communities, fora, bild-, ljud- och videosajter, fildelningstjänster och så vidare.

Kanske blir bloggens blomstringsperiod en kort historia, som började vid sekelskiftet och – som åtminstone i Sverige – antagligen nådde sin höjdpunkt i och med bloggarnas framträdande roll under förra årets FRA-debatt, i vilken den så kallade bloggosfären fick sitt offentliga genombrott som opinionsbildande arena av vikt. Måhända hade formtoppen nåtts redan ännu tidigare, någon gång kring den tidpunkt då traditionella media började låta krönikörer och andra offentliga personer agera experimentella alibin i bloggosfären – något som under de kommande åren skulle visa sig vara en kommersiell framgång (eller åtminstone se ut att vara det).

Nu, med den snabba tillväxten av andra sociala medier – Twitter, Facebook, YouTube, Flickr och så vidare – kan man inte låta bli att fråga sig om inte allt detta de senaste årens tal om bloggosfärens makt egentligen handlar om något annat: inte om bloggen i sig utan om bloggarna, det vill säga de människor som publicerar sig i detta sociala medium. Dem förutan händer inget – men en bloggosfär befolkad av aktiva, engagerade medborgare finns potentialen för påverkan och inflytande, för politik och makt.

Och nu händer alltså något – igen på, nytt, fortfarande. Alla de människor som engagerat sig i bloggar, och fler därtill, är kvar på nätet, trots att lagstiftarna stundtals tycks önska annorlunda.

Mer och mer av användningen av sociala medier förefaller dock äga rum inom andra tjänster än just bloggen, tjänster som är snabbare och mer specialiserade eller når ut till fler personer till priset av en mindre ansträngning. Istället för att ge luft åt sina tankar på bloggen, blir det ett statusmeddelande på Facebook eller en uppdatering på Twitter. Istället för att referera och analysera något, delar man helt sonika ut länken i Delicious, Tumblr eller Google Reader. Istället för att publicera en intressant bild på bloggen, lägger man upp den på Flickr eller delar ut ett bokmärke på vi.sualize.us.

Det finns tekniska möjligheter till – och efterfrågan på – en allt snabbare, för att inte säga helt omedelbar, spridning av innehåll av alla de typer i alla de sammanhang. Frågan är vad det innebär för själva innehållet: blir det mer varierat, rikare, djupare – eller leder utvecklingen enbart till att samma ytligheter valsar runt i allt snabbare takt?

För bloggen som medium och fenomen lär rådande trender inom sociala medier trots allt vara av godo, åtminstone ur undertecknads snäva synvinkel. I takt med att den snabba, omedelbara förmedlingen av material flyttar till andra kanaler blir förväntningarna på bloggarna annorlunda. Kanske blir bloggen allt mer av en samlingsplats för allt det som händer i andra sociala medier, en lifestream som egentligen är en blogg mest till namnet. Mer sammolikt – och mer önskvärt, menar jag – är dock att bloggarna koncentrerar sig på det som är deras egentliga styrka i nuläget: möjligheten att enkelt skapa en plats för fördjupning av såväl innehåll som diskussioner.

Att hålla jämna steg med nyhetsspridningen på mikrobloggar, den sociala samvaron i communities, och så vidare är nog ett lönlöst tilltag. Av denna anledning minskar förmodligen det kommersiella intresset för bloggar vilket i sig borde leda till ett motsvarande bortfall av kommersiellt orienterade bloggar. De bloggar som blir kvar blir lite fattigare, lite långsammare, lite mindre trendiga men förhoppningsvis mycket mer motiverade och mer genomtänkta.

Bloggen blir inte snabbare – utan smartare.


En långsammare blogg

Helt plötsligt föll en tyngd från mina axlar. Efter att i över fyra år mer eller mindre medvetet ha brottats med denna bloggs inriktning, publiceringsfrekvens, besöksstatistik och allt det där andra som en bloggare så gärna sysselsätter sig med istället för att verkligen skriva stod det klart.

Jag bloggar om vad jag vill, jag bloggar hur jag vill, jag bloggar när jag vill, jag bloggar därför att jag vill – och jag är inte ensam om denna hållning.

Via Twitter, snabbast av de snabba just nu, fick jag ett tips om Torbjörn Elenskys Slow blog på svenska, varifrån jag hittade till Todd Sielings Slow Blog Manifesto.

Läs – tag dig tid! – och begrunda:

1

Slow Blogging is a rejection of immediacy. It is an affirmation that not all things worth reading are written quickly, and that many thoughts are best served after being fully baked and worded in an even temperament.

2

Slow Blogging is speaking like it matters, like the pixels that give your words form are precious and rare. It is a willingness to let current events pass without comment. It is deliberate in its pace, breaking its unhurried stride for nothing short of true emergency. And perhaps not even then, for slow is not the speed of most emergencies, and places where beloved, reassuring speed rules the day will serve us best at those times.

3

Slow Blogging is a reversal of the disintegration into the one-liners and cutting turns of phrase that are often the early lives of our best ideas. Its a process in which flashes of thought shine and then fade to take their place in the background as part of something larger. Slow Blogging does not write thoughts onto the ethereal and eternal parchment before they provide an enduring worth in the shape of our ideas over time.

4

Slow Blogging is a willingness to remain silent amid the daily outrages and ecstasies that fill nothing more than single moments in time, switching between banality, crushing heartbreak and end-of-the-world psychotic glee in the mere space between headlines. The thing you wished you said in the moment last week can be said next month, or next year, and you’ll only look all the smarter.

5

Slow Blogging is a response to and a rejection of Pagerank. Pagerank, the ugly-beautiful monster that sits behind the many folded curtains of Google, deciding the question of authority and relevance to your searches. Blog early, blog often, and Google will reward you. Condition your creative self to the secret frequency, and find yourself adored by Google; you will appear where everybody looks – in the first few pages of results. Follow your own pace and find your works never found; refuse Pagerank its favours and your work is pulled as if by riptide into the deep waters of undifferentiated results. Its twisted idea of the common good has made Pagerank a terrifying enemy of the commons, setting a pace that forbids the reflection that is necessary to move past the day to day and into legacy.

6

Slow Blogging is the re-establishment of the machine as the agent of human expression, rather than its whip and container. It’s the voluntary halting of the light-speed hamster wheel dictated in rules of highly effective blogging. It is an imposition of asynchronous temporalities, where we do not type faster to keep up with the computer, where the speed of retrieval does not necessitate the same pace of consumption, where good and bad works are created in their own time.

I väntan på en egen version av Slow blog-manifestet (det kanske kommer i sinom tid), så kan jag blott konstatera att jag är beredd att skriva under på det mesta av Sielings text.

Förmodligen, och förhoppningsvis, är detta inlägg ett avfall. Det är ett avsked från någonting som har varit – och början på någonting nytt här på Loci.se: någonting som kan, men inte nödvändigtvis behöver, se annorlunda ut. Det är ett avhopp från det bloggande som sätter produktionstakt före publiceringslusta, som sätter kvantitet före kvalitet. Det är ett avståndstagande från allt som kommer i närheten av den hektiska, ängsligt trendkänsliga jakten på läsare som är så vanlig annorstädes i det vi i brist på vackrare och mer precisa ord fortfarande kallar bloggosfären.

Det är första steget mot en långsammare blogg.


Kronoologiskt

TidsallegoriFör den som skriver – eller regelbundet följer – en blogg så handlar det för det mesta verkligen om en logg: ett i kronologisk ordning publicerat material. För den som däremot kommer in på bloggen ifråga via exempelvis en sökmotor så är däremot allt det hittills publicerade innehållet samtidigt.

Blogginlägg må ha försetts med publiceringsdatum och -tid, men nya (och sporadiska) besökare läser dem vanligtvis utan förstå de kronologiska sammanhangen. Det man som bloggare skriver idag är inte oberoende av vad man tidigare skrivit, men för den nytillkomne läsaren är allting som nytt.

Omprövade ställningstaganden, ändrade åsikter, nytillkomna fakta… inget av detta är nödvändigtvis synligt för besökaren. Det låter som en självklarhet, men stämmer likväl till eftertanke.

Varje blogginlägg är en potentiell text för evigheten. Problemet är att allting annat kan – och lär – förändras. Om så författaren, läsaren och världen skulle genomgå de mest dramatiska förändringar så kvarstår vad som publicerats. Texten finns där – mening, betydelse, innebörder, tolkning må däremot skifta. Och dessa är det inte nödvändigtvis bloggaren som avgör.

Vad innebär då detta? Vad säger egentligen dessa rader?

Även om också detta blogginlägg löper risken att befria sig från de flesta sammanhang med såväl bloggen som bloggaren så ryms här mer än den filosofiska frågan om textens eventuella egna liv. För den som läser detta – måhända en svenskspråkig bloggläsare i början av det tjugoförsta århundradet? – ryms också reflexioner av mer praktisk karaktär.

För den som hittat fram genom en sökmotor, eller följt en länk från annat håll: en anmodan om att vad man läser blott är en skärva av allt som skrivits på bloggen och av bloggaren.

För den som själv bloggar eller på annat sätt publicerar sig själv på nätet: en påminnelse om att man då och då kan ha ett behov av att upplysa sina läsare om just det faktum att bloggen kan vara någonting mer än ett antal inlägg som råkar ligga under samma domän. Kanske vill man i sina inlägg länka till vad man skrivit tidigare i ämnet. Kanske vill man uppdatera sina äldre texter så att läsare kan följa trådarna framåt i tiden.

Kanske vill en text som denna på något sätt komma till världen.


Etiketter: bloggande, text, tid

Bloggtwittrifiering (I)

I takt med att Twitter befäster sin position som ledande mikrobloggplattform internationellt – och därtill som bäst håller på att erövra denna status också i Sverige – så ökar också möjligheterna att integrera tjänsten med “vanliga” bloggar.

Även denna blogg har i viss mån fallit till föga för trenden, och på prov finns därför numera möjligheten för den som kommenterar att också fylla i sitt Twitter-användarnamn. 1Skulle funktionen krångla eller helt enkelt blåvägra, till exempel för den som tidigare kommenterat på bloggen, prova i första hand att ta bort eventuella kakor (cookies) och tömma webbläsarhistoriken. Fungerar det ändå inte, hör av dig via e-post. En liten fågel visar vägen till kvittrande kommentatorer.

TwitterpippiDessutom har nu bloggen en egen kanal på Twitter, liksom naturligtvis även bloggaren i egen hög person.

Fotnoter   [ + ]

1. Skulle funktionen krångla eller helt enkelt blåvägra, till exempel för den som tidigare kommenterat på bloggen, prova i första hand att ta bort eventuella kakor (cookies) och tömma webbläsarhistoriken. Fungerar det ändå inte, hör av dig via e-post.

Läs flöden offline med RSS Bandit – och synkronisera med Google Reader

En webbaserad RSS-läsare är förmodligen det smidigaste sättet att hålla reda på alla flödesprenumerationer, oavsett vid vilken dator (eller mobiltelefon) man befinner sig. För egen del är det sedan något år Google Reader som är favoriten. 1Körde tidigare Bloglines som emellertid fick se sig ifrånsprungen av Googles allt kompetentare läsare.

I tidernas begynnelse var det emellertid separata flödesläsarprogram som gällde. Man laddade ned de senaste inläggen (eller rubrikerna) och betade därefter i allt väsentligt av dem från sin egen hårddisk. Satte man sig vid en annan dator fick man själv vackert hålla koll på vad som var läst och vad som återstod att ta del av. Mindre flexibelt, visst – men det fanns samtidigt en poäng med detta: hade man inläggen lokalt på hårddisken så behövde man inte vara uppkopplad mot nätet.

Och denna poäng är faktiskt giltig också idag för den som sitter på en webbaserad läsare men utan vettig nätåtkomst. Mobilt bredband i all ära, men i ärlighetens namn är täckningen och hastigheten ibland lite sisådär, och i vissa fall befinner man sig i miljöer där uppkopplingsmöjligheten är obefintlig eller otillåten.

RSS BanditDet är här som RSS Bandit (för Windows) gör entré. Det är ett fristående program, men som erbjuder möjligheten att synkronisera sina prenumerationer med till exempel Google Reader. 2En konkurrent är Scoop, som körs under Adobe AIR. Snygg design, men brister i funktionalitet och var åtminstone för undertecknad praktiskt taget långsamt på gränsen till det oanvändbara. Härutöver finns gott om finesser, men för egen del är det framför allt offlinetillgången som är det mest användbara. När tåget rusar (eller snarare masar sig, för att hamna något närmare sanningen) fram genom lands- och obygd känns det bra att ha sina flöden från Google Reader tryggt nedladdade på hårddisken.

Fotnoter   [ + ]

1. Körde tidigare Bloglines som emellertid fick se sig ifrånsprungen av Googles allt kompetentare läsare.
2. En konkurrent är Scoop, som körs under Adobe AIR. Snygg design, men brister i funktionalitet och var åtminstone för undertecknad praktiskt taget långsamt på gränsen till det oanvändbara

Hjulen i rullning

“Ryktet om min död är betydligt överdrivet”, heter det ju och det är inte utan att man som bloggare ibland känner sig nödgad att skriva några rader för att visa att bloggen lever och är vid god hälsa. Egentligen känns det lite löjligt, men sådant är vårt uppmärksamhetsspann av idag att vi inte gärna dröjer vid det allt för trögrörliga. Med bloggen, detta i mångas ögon närmast omedelbara medium, är kanske tålamodet extra kort. Uppdatera ofta – eller glöms bort.

Jag känner själv att det börjar klia och krypa när jag inte hunnit blogga på ett tag. Det är en känsla som infinner sig allt tidigare och som blir starkare när man efter en period med högre publiceringstempo 1Vilket ju, liksom allt annat – som inte är konstant –, är relativt. låter bloggandet plana ut. För egen del har arbete och oförutsedda omständigheter de senaste månaderna gjort att den egna uppmärksamheten och energin riktats åt andra håll, men med lite tur blir det härmed ny fart på bloggandet. 2En förhoppning om ny fart som för övrigt är misstänkt lik den som luftades för ganska exakt ett år sedan; det är märkligt vad som händer i slutet av terminerna…

Året skall alltså avrundas och summeras och blicken vändas framåt – men framför allt skall den allmänna, långsamma och planlösa lunken fortsätta mot nya platser. Ty det är just dessa “mer eller mindre intressanta platser” som är av undertecknad givna förklaringen till bloggens namn.

Fotnoter   [ + ]

1. Vilket ju, liksom allt annat – som inte är konstant –, är relativt.
2. En förhoppning om ny fart som för övrigt är misstänkt lik den som luftades för ganska exakt ett år sedan; det är märkligt vad som händer i slutet av terminerna…