Arkiv för kategorin 'akademin'Sida 2 av 3

Fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen: två tänkbara sessioner

Adriaen van Ostade, Skolmästaren, (1662)

Adriaen van Ostade, Skolmästaren, (1662)

Om drygt ett år, den 1-2 oktober 2009, är det dags för den fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen att gå av stapeln i Uppsala. Arrangör 1Tillsammans med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, Institutionen för utbildning, kultur och medier, Uppsala universitet; Historiska institutionen, Uppsala universitet; Research Unit for Studies in Educational Policy and Educational Philosophy, Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet. är Nationella forskarskolan i utbildningshistoria, där undertecknad är doktorand. Den 1 november 2008 är sista dag att anmäla sessionsförslag.

Själv planerar jag en eller två sessioner, med följande ungefärliga titlar (eller inriktningar):

  • 1700-talets skola / Den tidigmoderna skolan / Utbildning före folkskolan
  • Språk, retorik och kommunikation i skolan

Är någon intresserad av att på något sätt medverka därvid, så kontakta mig gärna.

Fotnoter   [ + ]

1. Tillsammans med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, Institutionen för utbildning, kultur och medier, Uppsala universitet; Historiska institutionen, Uppsala universitet; Research Unit for Studies in Educational Policy and Educational Philosophy, Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet.

Mitt sommarlov

Skara stifts- och landsbibliotek
Landsarkivet i Göteborg
Åbo landsarkiv

När sommaren går mot sitt slut – må vara vädermässigt i snabbare takt än kalendermässigt – så är det väl på tiden att även denna blogg går in i ett annat och förhoppningsvis högre tempo.

Tro för all del inte att sommaren har varit någon särskilt stillsam tid. Visst har där funnits lugna, sköna stunder – men utöver solens strålar har också flitens lampa bidragit till den allmänna upplysningen. De senaste månaderna har jag bland annat hunnit med ett antal arkivbesök, bland annat till Skara stifts- och landsbibliotek, Landsarkivet i Göteborg samt Åbo landsarkiv, och därvid gjort flertalet intressanta fynd av primärmaterial till avhandlingen.

Utöver arkivens luntor har jag faktiskt också fått några stunder att läsa annat. På den skönlitterära sidan kan bland annat nämnas en smått spekulativ men språkligt intagande Lotta Lotass i Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet, en John Ajvide Lindqvist som i Människohamn åter vänt uppåt samt en Marisha Pessl som med sin Fördjupade studier i katastroffysik inte gjorde något större intryck utöver en lindrigare blodstörtning orsakad av författarens (miss)bruk av metaforer och bildspråk. En viss slagsida åt spänning och ruskigheter alltså, som sig bör om sommarkvällarna.

Nätnärvaron har sålunda få stå tillbaka något till förmån för de aktiviteter som utspelar sig i de mer fysiska delarna av världen, oavsett om det handlar om arkivens och bibliotekens ständiga svalka eller om semesterlivets ömsom solvarma, ömsom regndränkta landskap.

Måhända faller det sig naturligt att sommaren avslutas och hösten påbörjas där det analoga och det digitala, det förflutna och det kommande på sätt och vis kan sägas flyta samman. De senaste veckornas har framför allt ägnats åt omflyttning och iordningställande av såväl arbetsrum som barnrum här hemma. Böcker, möbler, leksaker, datorer, kablar, konst: allt gammalt och nytt har hamnat i en salig röra och till slut letat sig fram till sina rätta platser.


Åsneskolan

Invita nil proficies, discesue Minerva

Jag har på senare tid allt mer intresserat mig för emblemens retorisk-pedagogiska funktion, och det är kanske inte helt omöjligt att jag kommer att ägna detta en tanke – om än liten – också i mitt avhandlingsarbete.

Ovanstående träsnitt från Emblemata Saecularia (1596) av Johann Theodor de Bry vittnar om lärandets vedermödor för den som inte av högre makter begåvats med de rätta förmågorna och förutsättningarna för studier. Jämfört med dagens utbildningspolitiska debatt finns här helt klart annan attityd till utbildningens mål och möjligheter och en radikalt annorlunda syn på elevernas kompetens.

de Brys kopparstick är en variant på Pieter Bruegels fyrtio år äldre Åsnan i skolan. Hos Bruegel är budskapet att även om man sätter åsnan i skolan, så blir den aldrig en häst – ett talesätt som även återkommer i de Brys emblemutläggning.

En välvillig tolkning är “känn dig själv, inse dina begränsningar och gör det du har fallenhet för”. Nog så sannolik är dock den bakomliggande tanken att “somliga är obildbara; i skolan har de inte mycket att hämta” – men så resonerar väl ingen idag, eller?
 

Se också Ayers Bagley, “Some Pedagogical Uses of the Emblem: 16th and 17th Centuries“.
 


Samtidigt på annat håll: LIBRIS, Bloglines och del.icio.us

Den senaste tiden har – i vanlig ordning, tycks det som – bjudit på arbete så att det räcker och blir över. Det mesta skrivandet och läsandet har för min del därför framför allt skett på annat håll än i bloggosfären.

BetaDet hindrar naturligtvis inte att intressanta saker händer, till exempel om man lyfter blicken från de världsavgörande händelserna för att i stället ta en titt på vad som på nätet sker under moderiktig “beta“-flagg:

  • KB:s publiceringsdatabas LIBRIS – alla bibliotekskatalogers moder 1Nåja, i alla fall i Sverige… – fortsätter att utvecka sin nya söktjänst. Bland de många nymodigheterna kan nämnas en viss, om än försiktig, öppning mot externa sociala webbtjänster som LibraryThing. Det skall bli spännande att se hur dessa aspekter av det fortsatta arbetet utvecklas.
  • Flödesläsaren Bloglines arbetar också med en betaversion, ett nytt utförande som känns både smartare och snyggare än den vid det här laget närmast urmodiga “vanliga” varianten. Att man nu avskaffat den tämligen obegripliga tidigare begränsningen på 200 inlägg per flöde känns som ett välkommet steg. 2Därmed har jag nätta 15500 inlägg att läsa, i stället för ringa 9660.
  • Bokmärkestjänsten del.icio.us har länge varit en personlig favorit, om än alldeles för underutnyttjad. Också här finns det storslagna planer, närmare bestämt för vad man kallar för Delicious 2.0. 3Ser jag hos mymarkup.se. (Jag som i min enfald trodde att del.icio.us närmast var själva definitionen på webb 2.0…) I vilket fall som helst får man nog hålla tummarna för att man motstår frestelsen att klämma in en mängd andra funktioner än just den sociala bokmärkesbiten – det är just den avskalade funktionaliteten 4Tillsammans med den stora mängden användare som genererar intressant innehåll. som i mina ögon gjort tjänsten så bra.

Fotnoter   [ + ]

1. Nåja, i alla fall i Sverige…
2. Därmed har jag nätta 15500 inlägg att läsa, i stället för ringa 9660.
3. Ser jag hos mymarkup.se.
4. Tillsammans med den stora mängden användare som genererar intressant innehåll.

Facebook-grupper för forskare och andra

FacebookNätverkstjänsten Facebook har den senaste tiden fått se antalet svenska användare öka på ett sätt som, om uttrycket inte vore så slitet, skulle kunna beskrivas som lavinartat. Förmodligen har intresset ökats än mer av medias moralistisk-alarmistiska skriverier om tjänstens vådlighet för arbetsmoralen. (Som om den som brister i motivation inte skulle kunna finna andra sätt att förspilla sin tid…)

Till de aspekter av Facebook som faktiskt kan bidra till någonting mer än förströelse hör de grupper där användare kan samlas kring gemensamma intressen. Förvisso finns här mycket trams, men också en potential att utvidga sina (professionella eller andra) nätverk bortom de gamla bekanta man ändå har på sin vänlista.

Utbildningshistoria - träsnittSå finns numera – genom undertecknads försorg – också en grupp för utbildningshistoria, där forskare, studenter och andra intresserade av ämnet kan mötas.

Den största haken – som jag ser det – är emellertid att nätverken, också de som är öppna för vem som helst att ansluta sig till, befinner sig i ett slutet system: själva Facebook. Detta leder till att man som nätverkare låser sig för en lösning som inte släpper in den som av en eller annan anledning inte registrerat sig på Facebook.

Därtill har man föga kontroll över själva tjänsten och dess framtida göranden och låtanden, vilket innebär att man en vacker dag kan ställas inför fullbordat faktum när det gäller allt ifrån användaravgifter, påträngande mängder reklam, etiskt tvivelaktig hantering av personuppgifter, och så vidare.

Även om Facebook för forskare (och andra) kan utgöra ett bra ställe att knyta kontakter och utveckla nätverk, bör man nog vara försiktig med att lägga ut allt för mycket på entreprenad på tjänsten. Bloggar, webbplatser och liknande traditionella fora är öppnare system, och förmodligen betydligt säkrare kort både i det korta och i det långa loppet.

Att helt och hållet hålla sig till Facebook är en onödigt exkluderande nätverksstrategi som faktiskt också innebär ett ganska stort risktagande.


Samtidigt på annat håll: Habermas och nätet

När kroppen har tagit semester och hjärnan kämpar för att klara den närmast totala sömnbrist som följer av nattamningsavvänjningen, så är det skönt att veta att de intressanta diskussionerna sällan sinar i bloggosfären.

FolkmassaLäs till exempel Johan Karlsson på bloggen Mothugg om hur Jürgen Habermas inte hajar nätet (samt de intressanta kommentarerna till blogginlägget). Karlsson lyfter här fram hur filosofen hyser en minst sagt begränsad tilltro till internets potential för ett demokratiskt offentligt samtal. Förmodligen går det att dra en någorlunda rak linje från denna Habermas’ skepsis mot det fragmentiserande nätet till hans vurm för “kvalitetspressen” och vidare till tankar kring något slags public service-press.

Habermas’ hållning till nätet må – åtminstone enligt min mening – vara nattstånden, men icke desto mindre öppnar den för andra, betydligt fräschare och mer intressanta diskussioner om internet, demokratin och det eventuella offentliga samtalet (eller kanske samtalen?).

Jag hoppas få möjlighet att återkomma till ämnet (liksom till så mycket annat) när de små grå cellerna är utvilade nog för att ta några steg upp på behovstrappan.


I almedalingarnas värld

TalareNyss hemkommen måste jag konstatera att årets upplaga av Almedalsveckan nästan helt har gått mig förbi. När jag såhär i efterhand tar del av bevakningen tycks det emellertid som om jag inte har missat några världsavgörande politiska händelser. Det mesta verkar ha varit sig sig likt: några utspel, några rapporter, några krav samt en hel del marknadsföring och ett visst mått av måttligt intressant skvaller.

Till godbitarna för den retorikintresserade hör att Dagens Nyheter också i år satsat på en speciell populärvetenskaplig retorikavdelning med Christer Hanefalk som återkommande kommentator, både i text och i rörliga bilder. Konceptet förefaller ha satt sig och fungerat väl, och det blir en på det hela taget trevlig blandning av referat, analys, teori, humor samt en hel del kalendarbitaraktig retorikstatistik (komplett med poängsättning, figurräkning 1Angående innovationen “Persson-index”, se kommentar av Christer Hanefalk. Jag personligen har svårt att se hur ett index med just Göran Persson som namngivare och rättesnöre kan kännas aktuellt särskilt länge. Vem skulle idag på ett naturligt sätt kunna relatera till ett Erlander-, Palme- eller Fälldin-index? och allt).

I samband med fjolårets begivenheter i Almedalen upplevde jag det som aningen problematiskt att sommarens främsta politisk-retoriska spektakel i så ringa grad blir en fråga för den akademiska världen. (Kring detta har Hanefalk och jag haft ett meningsutbyte, bland annat här på bloggen. Se till exempel inlägget “Mer om retoriken i media” med tillhörande kommentarer.)

Samtidigt som bland annat DN:s retorikserier bidrar till att öka allmänhetens intresse för retoriken – också retoriken på universitetsnivå, får man anta – så kvarstår enligt min mening frågan om varför man i vetenskapssamhället inte tar vara på detta intresse och i större utsträckning gör sina röster hörda.

Förmodligen kan saken inte enbart skyllas på enbart media eller akademin. Det är inte helt obegripligt varför det hela ser som det nu gör.

Almedalen är just ett spektakel, där partier och intresseorganisationer inte sällan tävlar om att överrösta varandras budskap, det ena mer spektakulärt än det andra. Det är inte alltid som akademiskt finlir framstår som någon särskilt meningsfull sysselsättning i sammanhang där ballonger, broschyrer och bjudsprit får en icke obetydlig andel av uppmärksamheten.

Vidare är Almedalsveckan framför allt en medial, och inte en akademisk tilldragelse. Presentationerna och rapporterna anpassas till det snabba nyhetsflödet i television och tidningar, snarare än till en långsammare, akademiskt vederhäftig granskning. Och så skall det naturligtvis vara – målet är ju primärt att göra ett gott intryck på potentiella väljare, inte att ägna sig åt diskussioner och utredningar för deras egen skull. En utomstående akademisk bedömare måste ta med i beräkningen att hon eller han förmodligen rör sig såväl på ett annat plan som i en annan hastighet än almedalingen 2Almedaling, subst. (best. -en, plur. -ar): deltagare i den årliga politiska Almedalsveckan. i gemen.

Härmed inte sagt att den akademiska retoriken inte bör befatta sig med evenemang av Almedalstyp – bara att det är begripligt om kontaktsvårigheterna inte bara finns i massmedia, utan också i universitetsvärlden.

Tidigare inlägg med anledning av Almedalsveckan och retoriken:

Mer om retoriken i media (2006-07-10) samt DN och professorn som inte fanns (2006-07-03)

Fotnoter   [ + ]

1. Angående innovationen “Persson-index”, se kommentar av Christer Hanefalk. Jag personligen har svårt att se hur ett index med just Göran Persson som namngivare och rättesnöre kan kännas aktuellt särskilt länge. Vem skulle idag på ett naturligt sätt kunna relatera till ett Erlander-, Palme- eller Fälldin-index?
2. Almedaling, subst. (best. -en, plur. -ar): deltagare i den årliga politiska Almedalsveckan.

Men… var är vetenskapen?

Tog just del av Twinglys rapport om svenska bloggar – en publikation som lyckats väcka rejält med uppmärksamhet 1Och i och med detta inlägg blir det ännu mer. Där fick de till det…, men där den riktigt intressanta läsningen nog snarare finns i bloggarnas diskussioner än i själva rapporten.

Inte nog med att det finns ett antal frågetecken kring hur själva mätningen gått till; rapporten är hyggligt grund i det att den framför allt håller sig till ett fåtal mer än lovligt breda ämnesområden: mode/inredning, politik, nöje/kultur/vardagsbetraktelser samt medier/reklam/bloggosfären. Att resa några större invändningar mot detta är dock förmodligen ganska meningslöst – kanske är det helt enkelt så den svenska bloggosfären av idag ser ut.

För den som bloggare som befinner sig inom områden som är smalare eller nördigare, mer esoteriska eller mer svårfångade än de av Twingly uppmärksammade publikmagneterna, lämnar rapporten emellertid en hel del övrigt att önska.

Den forsknings- och utbildningsorienterade bloggaren, för att ta ett exempel, har inte här inte mycket att hämta. Medan man i Twingly Report Sweden kan studera listor över mest bloggade färger och rum, ministrar och partier, böcker och filmer, tidningar och företag, dieter och kryddor så finns inte ett ord om vetenskap – i någon form.

Kanske någon driftig bloggare kan göra en insats här. Ty det är väl knappast så att diskussioner om forskning, vetenskap och utbildning är helt ointressanta företeelser i den svenska bloggosfären.

Fotnoter   [ + ]

1. Och i och med detta inlägg blir det ännu mer. Där fick de till det…

Forskning och förtroende

FörstoringsglasSvenskar ser hellre att det satsas på forskning om sjukdomar eller miljö än på forskning om svenska språket, historia eller filosofi. Högutbildade är mer positiva till forskning än vad lågutbildade är. Fler män än kvinnor värderar teknik och naturvetenskap högt, medan fler kvinnor än män värdesätter samhälls- och humanvetenskaper. Och människor med skilda partisympatier skiljer sig åt när det gäller synen på vilken forskning som är viktig och förtroendeingivande.

Detta enligt en undersökning från Vetenskap & Allmänhet i samarbete med Göteborgs universitets SOM-undersökning.

Utöver den lätt nedslående allmänna tendensen som rapporteras av bland andra SvD/TT och visar hur svenskarnas förtroende för forskare fortsätter att sjunka, så kan man utifrån den bakomliggande rapporten begrunda attityderna till forskningen utifrån mer specifika variabler. Några observationer är som följer:

  • Flest har angivit att det är mycket eller ganska viktigt att Sverige satsar på “forskning på världsbästanivå” vad gäller cancer (96%), reumatiska sjukdomar (91%) och miljö (90%), medan filosofi och design (båda 28%) samt rymden (26%) befinner sig i motsatt ände av opinionen.

  • De tillfrågande har i störst utsträckning mycket eller ganska stort förtroende för forskning inom medicin. Därefter följer teknik, naturvetenskap, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Män har i större utsträckning än kvinnor mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom medicin, teknik och naturvetenskap. Kvinnor har i större utsträckning mycket eller ganska stort förtroende vad gäller forskning inom samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.
  • Medicinforskning har starkast stöd i åldersgruppen 65-85 år, teknik i 20-64 år, naturvetenskap i 30-64 år, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora i 20-29 år.
  • Ju högre utbildningsnivå, desto fler har mycket stort eller ganska stort förtroende för forskningen. Högutbildade anser också i högre grad att den vetenskapliga utvecklingen har förbättrat människors liv.
  • Medicinforskning har starkast stöd hos sympatisörer till sd, teknik, naturvetenskap och humaniora av fp-sympatisörer, samhällsvetenskap av fp- och mp-sympatisörer och utbildningsvetenskap av v-sympatisörer.
  • Medicinforskningen har svagast stöd hos c-sympatisörer, teknik hos mp-sympatisörer, naturvetenskap och samhällsvetenskap hos kd-sympatisörer, utbildningsvetenskap hos m-sympatisörer och humaniora hos sd-sympatisörer.

Och så fortsätter det; den hugade kan förmodligen göra fler intressanta iakttagelser i rapporten. Frågan är nu hur vetenskapssamfundet – och särskilt de discipliner som åtnjuter det svagaste förtroendet hos allmänheten – ställer sig till saken.

Källa: Vetenskapen i Samhället – resultat från SOM-undersökningen 2006, VA-rapport 2007:2 (Stockholm, 2007)


Journalisten, forskaren och källan

FörstoringsglasChefen för Dagens Nyheters vetenskapsredaktion, Karin Bojs, bemöter idag 1“Rothstein inte källa”, Dagens Nyheter, 24 april 2007. I skrivande stund inte tillgänglig på nätet. Bo Rothsteins angrepp från gårdagen (också avhandlats på denna blogg), där journalister i allmänhet och en namngiven DN-journalist i synnerhet anklagades för att stjäla forskares idéer.

Det är inte alls Rothstein som är källan till den aktuella artikeln, menar Bojs, som också avfärdar anklagelsen som “grundlös” och “mycket kränkande”. Hade inte Bo Rothstein varit behjälplig vid artikelns författande hade man vänt sig till någon annan – mer betydande än så var inte insatsen, och den förtjänade därför inte heller att tas upp i texten, enligt Bojs’ resonemang, som fortsätter:

Jag blir ibland utsatt för påtryckningar när forskare propsar på att få sina medarbetare uppräknade. Men mitt argument är alltid detsamma: vi skriver för läsarnas skull. Onödigt många namn tynger texten och gör den svårläst.

Här framträder en tydlig kulturskillnad mellan det journalistiska och det akademiska skrivandet. Karin Bojs’ argument att man på tidningen “skriver för läsarnas skull” kan lika gärna gälla för författaren av en akademisk avhandling; skillnaden är bara vilka läsare man vänder sig till.

En forskare avstår sålunda inte från att ange sina källor, utan ser förhoppningsvis 2Medieforskaren Ingela Wadbring menar till exempel i Svenska Dagbladet “det finns anledning att tro att forskare inom Bo Rothsteins ämne statsvetenskap utsätts oftare för bristande källhänvisningar än forskare inom andra discipliner. […] Statsvetenskap är ett mer allmängiltigt område medan medicinsk forskning kräver mer precisa specialistkunskaper och därmed även ursprungskällor”. det som en del av den akademiska hederligheten att öppet redovisa vad man hämtat varifrån, hur, när och med hjälp av vem. För läsarnas skull.

I förbifarten kan avslutningsvis nämnas att det också i bloggosfären av många anses höra till god ton att man medelst en länk till källan anger var man hittat någonting.

Fotnoter   [ + ]

1. “Rothstein inte källa”, Dagens Nyheter, 24 april 2007. I skrivande stund inte tillgänglig på nätet.
2. Medieforskaren Ingela Wadbring menar till exempel i Svenska Dagbladet “det finns anledning att tro att forskare inom Bo Rothsteins ämne statsvetenskap utsätts oftare för bristande källhänvisningar än forskare inom andra discipliner. […] Statsvetenskap är ett mer allmängiltigt område medan medicinsk forskning kräver mer precisa specialistkunskaper och därmed även ursprungskällor”.