Arkiv för kategorin 'akademin'

Viljan är människans högsta kraft

Tal af TegnérSista månaden på terminen, och arbetsdagarna blir längre i takt med dagsljuset. Jobbar, mellan handledning, schemaläggning och salsbokning, med skoltal av bl.a. Tegnér:

I unge, föräldrars och lärares hopp! Mitt hjerta röres då jag ser Er församlade, ifrån ynglingen, som redan börjar drömma om ära och bedrifter, ända ned till den tvåfotade primula veris, den sorglöse åttaåringen, som ej har något högre bekymmer än sin lexa. Ty när jag ser en samling af barn, då ser jag ju äfven med detsamma ett tillkommande tidehvarf som står beslöjadt framför mig; men när det en gång kastar tillbaka sin slöja, då äro vi icke mera till, våra hjertan äro stoft, och hvad vi tänkt och verkat, det är blott en skuggbild i minnet, blott ett eko ur det förflutna. I ären det slägte som skall aflösa oss, skall vittna för eller mot oss när vi gått till hvila. Hvem vet hvad krafter som slumra inom Er, hvad öden som förestå Er, hvad godt eller ondt I kommen att stifta i verlden? Emedlertid märken I att vi här öfverlägga om säkraste vägen att befordra Ert bästa; men alla våra öfverläggningar äro fåfänga om I ej sjelva understödjen oss. Ert verkliga bästa är i Er egen hand: förspillen det icke, ty det återvänder ej mera. Befordren våra afsigter med Er, hvar och en som han kan, med olika förmåga, men med allvarlig vilja; ty hvad menniskan rätt allvarligt vill, det kan hon merendels. Viljan är menniskans högsta kraft, den kraften är sig sjelf nog, hon står fadder åt lyckan. Större delen af Er går bort för att snart återkomma. Välkomna åter, en hel sommar mognare än nu i kunskap. Sommardagarne äro långa i Norden, och den gamle Vishetsguden, Solen, går sent till sängs och stiger tidigt upp för att lysa de vettgiriga unga. Låten honom ej finna er sofvande, utan skina, från morgon till qväll, på ett vaket, ett flitigt, ett sträfsamt slägte.

— Esaias Tegner, “Tal i Jönköpings Skola, Junii 1827″, Tal vid särskilta tillfällen (1831)

Solen står en bi, och tur är väl det. För egen del, och jag tror att många inom akademin kan hålla med mig, tycks det vara likadant varje år: de månader då det kanske är som allra vackrast utomhus – maj och september – har man som mest att göra inomhus. Tur att man hör till ett vaket, flitigt och strävsamt släkte.


På obehörigt avstånd?

Vad betyder egentligen ett ord? Vem avgör vad, och vem, som skall betecknas hur?

I dagarna är det ordet “obehörig” som är föremål för diskussion i högskolevärlden. “Stopp för obehöriga lärare i högskolan” heter det i en rapport från SFS, Sveriges förenade studentkårer. Från universitetslärarfacket SULF:s håll är man tydlig i sitt avståndstagande från ordvalet: “[…] det finns inga obehöriga lärare på högskolan. Kriteriet för vad som är en behörig lärare på högskolan regleras i högskoleförordningen, och den anger talande nog att det handlar om visad skicklighet, om doktorsexamen ‘eller motsvarande’ och om ‘annan yrkesskicklighet som är av betydelse’.”

Ser man till den diskussion som förts på nätet härrör en stor del av upprördheten från detta ordval, som bland annat återfinns i SFS-rapportens första krav (“1. Stopp för obehöriga lärare i högskolan. All undervisande personal i högskolan ska genomgå minst tio veckors högskolepedagogisk utbildning och ha rätt till fortlöpande högskolepedagogisk kompetensutveckling.”). Oavsett debatten i övrigt är det dessa formuleringar som nu sprids och avhandlas i äldre och nyare media, och som på många håll blir fokuspunkt för hur hela rapporten skall bedömas. Diskussionen, och diskussionsklimatet, hade emellertid förmodligen sett annorlunda ut utan benämningen “obehörig”.

Låt oss därför i det följande ägna oss åt det uttrycket, och bara det uttrycket.

För ord är viktiga. Ord spelar roll, från de mest byråkratiska av beteckningar till våra vardagligaste uttryck. Jag vill nedan utgå från just detta antagande om att de benämningar som används också spelar har betydelse för hur verkligheten uppfattas. Detta är något som av Kenneth Burke omtalas som “terministic screens“, vilket kan beskrivas som de språkliga ‘filter’ som vi lägger på den verklighet i vilken vi lever. Som människor använder vi oss av språk och symboler för att beskriva och uppfatta vår värld och vårt språk (och de termer eller benämningar vi använder oss av) är inte någonting neutralt. Att kommunicera är både att tala om världen och att tala om värden. Ordval får följder för den man talar med och den man talar om.

Termen “obehörig lärare” är som så mycket annat en språklig konstruktion. Den som är behörig eller obehörig blir det för att hen förklaras vara behörig eller obehörig, och på så sätt blir kampen om benämningarna också en kamp om makt.

Det som jag tror är grunden till att hela saken från universitetslärarhåll uppfattas som särskilt problematisk är att benämningen “obehörig lärare” är så tydligt värderande på ett sätt som, när det gäller högskolan, inte hämtar sin grund i några faktiska, entydiga regelverk.

Uttryck som “behörig” eller “obehörig” antyder vid första påseende ett fokus på formalistiska, inte kvalitativa aspekter. Etiketten “obehörig” säger egentligen inget om lärarens faktiska pedagogiska kompetens, men desto mer om hens tillhörighet (till sin arbetsplats, akademin) och om hens rätt till tillhörighet. Denna tillhörighet kan förvisso definieras utifrån ett visst regelverk, men då något sammanhållet sådant inte existerar på universitetsövergripande nivå blir det de facto fråga om inte bara en subjektiv benämning utan en subjektiv benämning till många lärares nackdel. (Förvisso kan man diskutera om formella krav leder till faktisk kompetens, men i den begreppsliga förståelsen av termen “obehörig” är det inte de dimensionerna som avhandlas här.)

Så långt rör vi oss på benämningsplanet, men låt oss gå närmare in på det värderande ställningstagande som ligger i användningen av termen. Även om det går att diskutera kopplingen mellan behörighet och kompetens så ligger förmodligen det som provocerar i den djupare betydelsen av “behörighet”. Den som saknar behörighet är någon som gör något som hen inte har rätt att göra. Det är någon någon som hör inte till, någon som bör exkluderas.

SAOB anger ger för ordet “behörig” betydelserna “som vederbör l. erfordras l. öfverensstämmer med det rätta o. brukliga l. som är lämpad efter behofvet; vederbörlig, tillbörlig; lämplig, passande; erforderlig, nödig; ofta närmande sig bet. tillräcklig” och “som har erforderlig kompetens l. erforderliga kvalifikationer l. nödig auktoritet l. befogenhet” samt de ålderdomligare “som ingår (i ngt) l. tillhör (ngt) som medlem l. del l. momont o. d.; tillhörande, hörande (till); vanl. med prep. till” och “som (med rätta) tillhör l. tillkommer (ngn l. ngt)”.

På detta sätt benämns alltså de individer som inte är lever upp till formalistiskt men godtyckligt satta krav: de – enskilda lärare, som får termen klistrad på sig – är inte behöriga. De inte hör till. (Eftersom detta resonemang fokuserar enbart termen “obehörig lärare” tänker jag inte påpeka att hur rapporten också att vill att dessa skall “stoppas” – denna innebörd ligger redan i termen.)

Häri tror jag att mycket av upprördheten ligger: den enskilda universitetslärarens motstånd mot att, oavsett hens faktiska kompetens, bli omtalad som “inte behörig”. För en enskild lärare spelar det inte så stor roll om det är en abstraktion, en hypotetisk ideallärare, som avses i rapporten; det är den enskilda läraren som hamnar i en diskurs som sätter etiketter som “behörig” eller “obehörig”. För att en sådan diskurs inte skall väcka motstånd bör föremålen för diskursen (det vill säga lärarna) nog knappast uppfatta den som baserad på lösa eller moraliskt ohållbara grunder.

Egentligen är det kanske ganska enkelt. Hade en annan term valts, till exempel “lärare utan tio veckors högskolepedagogisk utbildning” (vilket rapporten nämner) eller “lärare utan tillräcklig pedagogisk kompetens” (vilket rapporten åsyftar) , hade diskussionen blivit en annan och den hade förmodligen i större utsträckning kommit att handla om vilken högskolepedagogisk utbildning som behövs, inte om huruvida vissa lärare hör hemma på universitetet eller ej. Därmed hade mycken förvirring, uppgivenhet och, sist men inte minst, helt onödig osämja mellan lärar- och studentrepresentanter kunnat undvikas.


Omstart

Den här bloggen startade för ganska exakt tio år sedan. När den nu, efter många års dvala, smyger igång igen är jag själv kanske lika förvånad som någon annan.

Mycket hinner förändras på ett årtionde, både på det professionella och det personliga planet. Det sägs att man aldrig stiger ner i samma flod två gånger, och när jag nu föresätter mig att så smått börja blogga igen är det i en annan position och med en annan ambition än tidigare.

Där jag inledningsvis, först som magisterstudent i retorik och därefter som doktorand i pedagogik/utbildningshistoria, författat högst spridda anmärkningar över skilda ämnen skriver jag nu som forskare och universitetslektor i retorik.

Även om jag fortfarande förmodligen har något slags tanke på att, mest för min egen skull, samla ihop strödda tankar och observationer kommer fokus att ligga på det som har med min egen forskning att göra.

Den som till äventyrs är intresserad av retorik, kulturhistoria och utbildning, av kunskap och kommunikation, kommer därför att kunna följa spår, sidospår och kanske till och med villospår i anslutning till de forskningsprojekt jag bedriver.

Dels handlar det om läromedel under tidigmodern tid, i en period mellan handskriftspråklighet och tryckskriftspråklighet. Dels handlar det om retoriska praktiker och identiteter i skolor under 1800-talets första hälft, i ett framväxande skolväsen som präglades av såväl segregation som integration.

Såväl läroböcker och marginalia som skoltal – och åtskilligt däremellan – är föremål för min forskning. Det är mitt mål att bloggen också skall avspegla denna bredd.


Vetenskapsbloggare vs wikipedianer

I den tyskspråkiga världen tycks wikipedianer och bloggare ha råkat i luven på varandra 1Tips via @hckGGREN på Twitter efter att tyska Wikipedia-nyhetsbladet Kurier innehållit en text som beskriver bloggande forskare som i bästa fall andra klassens vetenskapsmän och normalfallet ett rent prekariat:

Im besten Fall werden Blogs von zweitklassigen Wissenschaftlern betrieben, im Normalfall vom Prekariat.

Vetenskapsbloggarna själva reagerar med ilska och förnekelse när deras ringa betydelse påpekas, heter det vidare; vetenskapen finns dock inte i bloggarna, utan i vetenskapssamhället. I bästa fall, menar artikelförfattaren – ty tydligen är inte heller vetenskapens egna rutiner tillräckligt bra: det prövas för litet och fuskas för mycket.

Just en snygg inbjudan att bidra med innehåll till Wikipedia, konstaterar Christian Reinboth på ScienceBlogs.de. 2Där det också förs en engagerad diskussion bland inläggskommentarerna.

En svensk, eller internationell, läsare undrar naturligtvis om samma attityder finns på svenskspråkiga Wikipedia, eller för den delen den engelskspråkiga varianten.

 

Uppdatering 27 oktober 2009: Se också dagens DN-artikel som bland annat avhandlar vart Wikipedia är på väg, och risken för att en skev och snäv användarkrets skall vara till men för uppslagsverkets kvalitet:

Lennart Guldbrandsson, ordförande i Wikimedia Sverige […]:

– Det finns en risk att Wikipedia blir lite av en gated community där man skyddar sig mot omvärlden. Ett skäl till det är att nybörjarna ofta vill uppfinna hjulet igen. Då ställer vissa till och med frågan: Ska vi ha nybörjare? Jag ser det som en stor fara om man stänger ute folk.

Läs också Mathias Klang på Techrisk.se om Wikipedia, användare och tillgänglighet, där det – befogat, enligt min mening – påpekas att det inte primärt är köns(o)balansen som är den största risken utan att “wikipedia-kunniga har mer makt över innehållet än de som har djup kunskap inom området”.

Att däremot Wikipedia-användarna – som det framhålles i State of the Wiki – till stor del utgörs av ensamstående, barnlösa, unga, män torde innebära en snedfördelning av makten över innehållet och en skevhet som inte nödvändigtvis behöver bidra till perspektivrikedomen.

Fotnoter   [ + ]

1. Tips via @hckGGREN på Twitter
2. Där det också förs en engagerad diskussion bland inläggskommentarerna.

Stopp för ‘meningslös’ forskning i Storbritannien

Det är inte bara i Sverige som grundforskningen allt oftare får se sig ifrågasatt. I Storbritannien berättar The Guardian och The Times om hur staten nu vill stoppa “meningslös” forskning. 1Tips via @TheHistoryWoman på Twitter. Universiteten måste nu bevisa forskningens nytta för att få tillgång till medel, berättar The Guardian:

The government is to stop funding “pointless” university research, forcing academics to prove that their academic inquiry has some relevance to the real world, funding chiefs will announce today.

Universities will have to show that their research influences the economy, public policy or society in order to secure the biggest research grants, the government’s funding body for higher education said.

Research Excellence Framework“) lägger därmed ännu en faktor till rådande ranking- och bibliometritrender, och gör därmed de forskningsstrategiska ekvationerna än mer komplicerade:

From 2012, each university department will submit evidence to be rated, with 60% of marks awarded for the quality of their research as judged by academic panels, 25% according to the “impact” the research makes and 15% according to the quality of the department. This will rate the department’s research strategy, staff and postgraduate development and engagement with the public.

För universiteten torde resultatet bli ett mindre manöverutrymme – men desto fler manövrar för att placera sig i linje med vad som anses vara ‘nyttig’ forskning.

För grundforskningen innebär det förmodligen ett grundskott.

Fotnoter   [ + ]

1. Tips via @TheHistoryWoman på Twitter.

Tabelltankar

TabellEn del av mitt avhandlingsarbete just nu består i att upprätta tabeller över vilka texter och läroböcker som använts vid olika trivialskolor och gymnasier under 1700-talet. Med ett antal texter, ett antal skolor och ett stort antal terminer att täcka in blir tabellerna både informations- och omfångsrika. Därtill kommer att de skall analyseras, sammanfattas och kommenteras i avhandlingens löpande text.

Det är dock inte utan att man ibland frågar sig om det går att åskådliggöra materialet på ett något mer spännande – men fortfarande på ett stringent och för en akademisk avhandling korrekt – sätt än långa rader och kolumner där kryss markerar förekomsten av ett visst verk under en viss termin.

Det är inte utan att man blir avundsjuk på den vars data med lätthet låter sig presenteras som i diagrammen i dessa exempel, eller för den delen som i Röyksopps gamla video till Remind Me (2002):


Svenska historiskt inriktade forskare på Twitter

FågelfigurMed inspiration från denna internationella lista över historiker på Twitter följer här ett försök att samla svenska forskare med historisk inriktning. Ämnes- och institutionstillhörighet spelar mindre roll, liksom vilket språk man twittrar på; huvudsaken är den historiska forskningen.

  • Mats Fagerberg (@matsfagerberg)
    Ekonomisk historia, teknik- och vetenskapshistoria, STS, företagshistoria, miljöhistoria, informationsvetenskap, genusvetenskap och ekonomisk teoribildning.
  • Rasmus Fleischer (@rasmusfleischer)
    Samtidshistoria, 1900-tal, mediehistoria (när gamla medier var nya), kulturpolitik i bred mening, upphovsrätt.
  • Gustav Holmberg (@GustavHolmberg)
  • Malin Junestav (@mjv71)
    Arbetsmarknad, arbetslöshet, fattigdom, socialvård, institutionella förklaringsmodeller, politiska idéer, industrialisering.
  • Anna Larsdotter (@annalarsdotter)
    Frilansjournalist med inrikning på historia.
  • Åsa M Larsson (@archasa)
  • Stefan Rimm (@rimm)
    Utbildningshistoria, retorikhistoria, 1700-tal, skolor och gymnasier, bildning, dygd, medborgar- och mannafostran.

Annat intressant:

Listan är tänkt att uppdateras löpande. Om någon är intresserad av att vara med, lämna en kommentar nedan, mejla mig eller kontakta mig på Twitter – gärna med beskrivning av forskningsintressen (maximalt 140 tecken, så klart).

Bild från Deutsche Fotothek/Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution ShareAlike 3.0 Germany-licens


Dagens jubilar: Charles Darwin 200 år

darwinpunch


Universitetsrelaterat på Twitter: #seuni

Efter lite diskussion fram och tillbaka på Twitter ser det ut som om man har landat i taggen #seuni för tweetar på ett eller annat sätt relaterade till svenska universitet och högskolor.

Alternativ som nämndes var #svuni, #swuni och #swuni. Poängen med #seuni är att det lutar sig mot den svenska landskoden .se, och därmed inte ställer några krav när det gäller språk. Twittervärlden är emellertid föränderlig och frågor som dessa lär ytterst avgöras av vad som över tid etableras som praxis.

Samma tagg borde för övrigt passa också på andra tjänster, som till exempel identi.ca.


Akademin och den sociala webben

Mikrobloggande, sociala media och nätverkstjänster är på tillväxt, och under 2009 lär vi få se ännu mer av denna utveckling. Internationellt sett är det Twitter som är om inte vackrast så i alla fall störst och därmed förmodligen också bäst. Även om mikroblogginläggen på Twitter är begränsade till 140 tecken – ungefär som ett SMS – så är användningssätten desto talrikare.

Olika grupper, personer, organisationer och institutioner har hittills i varierande grad utnyttjat dessa möjligheter. Medan IT-, media- och marknadsföringsfolket varit snabba att hänga på i de sociala svängarna, så är det mindre fart i forskarsamhället.

Förmodligen hör mitt eget intresseområde till de smalare subkulturerna i Twittersfären. Nedanstående Twitter Venn-diagram visar mycket riktigt också att det i skärningspunkterna mellan utbildning, retorik och historia är tämligen tyst.

Twitter Venn: Rhetoric, Education, History

Förvisso är vi retorikundervisningshistoriker en inte allt för omfattande grupp, men det är knappast den enda förklaringen. Snarare tror jag att det handlar om att vetenskapssamhället inte helt och hållet har etablerat sig i nätets socialare dimensioner. Även om man (förhoppningsvis) utnyttjar internet för att till exempel publicera texter, söka i databaser eller driva mejllistor så är det få – kanske särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap – som strävar efter att befinna sig i teknik- och medieutvecklingens framkant.

Enstaka discipliner och enskilda personer utmärker sig säkert som teknikentusiastiska avvikare, men rent generellt är nog akademin hyggligt sen att ta till sig nymodigheter. På gott och på ont, förstås – egenvärdet i tekniska nymodigheter bör inte oreflekterat tas för givet (och ett visst mått av skepticism kan alltid vara på sin plats, vad det än vara månde). Allt lämpar sig naturligtvis inte heller för diskussioner i mikroformat.

Samtidigt skulle det vara tråkigt om man gick miste om att utnyttja den teknik som gör det möjligt att hitta intressant och relevant forskning, att knyta kontakter, att finna likasinnade. Förhoppningsvis är detta en utveckling som tar fart framöver, men till dess behövs alla goda krafter, alla bra initiativ och alla kloka tankar.

 

Själv kan jag följas på bland annat Twitter, FriendFeed, Facebook, Jaiku, Bloggy och identi.ca.