Arkiv för april 2009

En svängom med döden

Dödsdans

I takt med att vi nås av allt fler rapporter om svininfluensans spridning över världen så växer också ett litet, litet frö av oro. Det är ett nästan obetydligt litet frö, men ett frö som gnager och skaver en aning, och som rymmer en fråga vi först avfärdar som löjlig – ty den har ju ställts så många gånger förr, intalar vi oss – men som vi ändå inte kan släppa: är det den stora döden som nu väntar världen?

För visst har vi har ju förr frågat oss om SARS eller AIDS eller fågelinfluensan skall vara den stora pandemi där just våra samhällen riskerar att utplånas.

Ty sådan är den mänskliga naturen, att vi oroar oss – och sådan är den mänskliga existensen, att vi har anledning därtill.

Och sådan är naturligtvis också människan att hon försöker förhindra och förebygga det onda. Med ansiktsmasker och antiviral medicin för dagens människa – den högst utvecklade arten – sitt försvarskrig mot de banala men djävulska mikroorganismerna, liksom hennes förfäder på sitt sätt försökt röka ut onda dunster eller åderlåta osunda vätskor.

Böcklin: PestenOch medan människan och hennes medicin blir bättre och bättre på att hantera de osynliga inkräktarna, så pågår också hos dessa hennes primitiva fiender en kompetensutveckling. Oväntat och oförutsägbart muterar någonting någonstans, och ger skäl till förnyad fruktan.

Det är en fruktan som ingen tamiflu råder på. Det är en efter historiens otaliga sjukdomar och farsoter nedärvd samhällelig skräck som individ och kollektiv inte kan bemästra, kanske inte ens förstå.

Men även om människan inte kan förebygga det onda, utan blott försöka minimera skadeverkningarna, så försöker hon i alla fall hantera situationen. Och det är här som konsten och kulturen kommer in: i att göra det outhärdliga och obegripliga om inte uthärdligt så i alla fall något så när begripligt. Religion och filosofi fyller liknande funktioner: de försöker hjälpa oss att förstå vår plats i en ordning som när som helst kan rasa samman.

Kittelsen: Pesten kommerTrots myndigheternas sedvanliga uppmaningar om att behålla lugnet och inte drabbas av panik, så vill rädslan och förvirringen ta vägen någonstans. Räkna därför med att vi lär få se en del film, böcker och kanske även spel som återspeglar den rädsla våra samhällen känner inför en hotande pandemi, precis som det upplevda terrorhotet i början av 00-talet satte sin prägel också på de kulturella yttringarna.

Dödsdans-allegorierna och vanitas-motiven påminde människan om (det jordiska) livets förgänglighet och om såväl individens som mänsklighetens oförmåga att rå på den död och det lidande som när som helst kunde slå till.

När nästa stora pandemi kommer, den här gången eller någon gång i framtiden, så står mänskligheten medicinskt sett bättre rustad än någonsin tidigare.

Samtidigt är frågan vad vi har för mentala och kulturella förutsättningar för att möta mörkret. Tidigare generationers förlitan på att högre makters välvilja skall kunna leda till en i slutändan lycklig lösning saknas nu. I ett samhälle med medicin och vetenskap som enda garanter för mänsklighetens fortlevnad – där de filosofiska, religiösa och snart kanske till och med kulturella aspekterna på tillvaron allt mer sällan kan skänka tröst – så är vi måhända ännu mer sårbara än vad vill kan ana.

Vanitas


G34L3

Gåtfullt 34 - ledtråd 3


Etiketter: ledtråd
 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  Detta inlägg går ej att kommentera

Mer om långsamt bloggande

Noterar att åtskilligt av tankarna bakom vad jag nyligen skrev om bloggandets långsamhet jämfört med andra sociala medier också står att finna i en artikel från New York Times, Sharon Ottermans “Blogging at a Snail’s Pace” från 21 november 2008. Det är en läsvärd text:

In between the slow bloggers and the rapid-fire ones, there is a vast middle, hundreds of thousands of writers who are not trying to attract advertising or buzz but do want to reach like-minded colleagues and friends. These people have been the bedrock of the genre since its start, yet recently there has been a sea change in their output: They are increasingly turning to slow blogging, in practice if not in name.

[…]

Technology is partly to blame. Two years ago, if a writer wanted to share a link or a video with friends or tell them about an upcoming event, he or she would post the information on a blog. Now it’s much faster to type 140 characters in a Twitter update (also known as a tweet), share pictures on Flickr, or use the news feed on Facebook. By comparison, a traditional blogging program like WordPress can feel downright glacial.

[…]

Slow blogging is something of a philosophical rebuttal to this dynamic. While some bloggers may just be naturally slow — think of the daydreaming schoolmate who used to take forever to get the assignment done — others are more emphatic about the purpose of taking their time.

Och även om det nu finns en växande “blogga långsamt”-rörelse, så är det inte säkert att den går i takt med den allmänna utvecklingen på nätet där allt går snabbare och snabbare, och där ringa uppmärksamhet ges den som inte publicerar sig tillräckligt ofta. Kanske är därför långsambloggarna dömda att tyna bort och falla i glömska, blir slutsatsen av Ottermans artikel:

Even Mr. Sieling, the writer of the Slow Blog Manifesto, gave up his personal blog because he felt no one was reading it. “I called it the Robinson Crusoe feeling of blogging,” he said by e-mail, “and I think it’s common.”

Är det bara det sociala medielandskapet som har förändrats, eller är det kanske dess invånare?


Om varför bloggen får spö av andra sociala medier – och om varför det kan vara en bra sak

Slutet för bloggen så som vi känner den? Tja, förmodligen får bloggen som publiceringsplattform nu under 2009 se sig definitivt förbisprungen av andra sociala medier: mikrobloggar, communities, fora, bild-, ljud- och videosajter, fildelningstjänster och så vidare.

Kanske blir bloggens blomstringsperiod en kort historia, som började vid sekelskiftet och – som åtminstone i Sverige – antagligen nådde sin höjdpunkt i och med bloggarnas framträdande roll under förra årets FRA-debatt, i vilken den så kallade bloggosfären fick sitt offentliga genombrott som opinionsbildande arena av vikt. Måhända hade formtoppen nåtts redan ännu tidigare, någon gång kring den tidpunkt då traditionella media började låta krönikörer och andra offentliga personer agera experimentella alibin i bloggosfären – något som under de kommande åren skulle visa sig vara en kommersiell framgång (eller åtminstone se ut att vara det).

Nu, med den snabba tillväxten av andra sociala medier – Twitter, Facebook, YouTube, Flickr och så vidare – kan man inte låta bli att fråga sig om inte allt detta de senaste årens tal om bloggosfärens makt egentligen handlar om något annat: inte om bloggen i sig utan om bloggarna, det vill säga de människor som publicerar sig i detta sociala medium. Dem förutan händer inget – men en bloggosfär befolkad av aktiva, engagerade medborgare finns potentialen för påverkan och inflytande, för politik och makt.

Och nu händer alltså något – igen på, nytt, fortfarande. Alla de människor som engagerat sig i bloggar, och fler därtill, är kvar på nätet, trots att lagstiftarna stundtals tycks önska annorlunda.

Mer och mer av användningen av sociala medier förefaller dock äga rum inom andra tjänster än just bloggen, tjänster som är snabbare och mer specialiserade eller når ut till fler personer till priset av en mindre ansträngning. Istället för att ge luft åt sina tankar på bloggen, blir det ett statusmeddelande på Facebook eller en uppdatering på Twitter. Istället för att referera och analysera något, delar man helt sonika ut länken i Delicious, Tumblr eller Google Reader. Istället för att publicera en intressant bild på bloggen, lägger man upp den på Flickr eller delar ut ett bokmärke på vi.sualize.us.

Det finns tekniska möjligheter till – och efterfrågan på – en allt snabbare, för att inte säga helt omedelbar, spridning av innehåll av alla de typer i alla de sammanhang. Frågan är vad det innebär för själva innehållet: blir det mer varierat, rikare, djupare – eller leder utvecklingen enbart till att samma ytligheter valsar runt i allt snabbare takt?

För bloggen som medium och fenomen lär rådande trender inom sociala medier trots allt vara av godo, åtminstone ur undertecknads snäva synvinkel. I takt med att den snabba, omedelbara förmedlingen av material flyttar till andra kanaler blir förväntningarna på bloggarna annorlunda. Kanske blir bloggen allt mer av en samlingsplats för allt det som händer i andra sociala medier, en lifestream som egentligen är en blogg mest till namnet. Mer sammolikt – och mer önskvärt, menar jag – är dock att bloggarna koncentrerar sig på det som är deras egentliga styrka i nuläget: möjligheten att enkelt skapa en plats för fördjupning av såväl innehåll som diskussioner.

Att hålla jämna steg med nyhetsspridningen på mikrobloggar, den sociala samvaron i communities, och så vidare är nog ett lönlöst tilltag. Av denna anledning minskar förmodligen det kommersiella intresset för bloggar vilket i sig borde leda till ett motsvarande bortfall av kommersiellt orienterade bloggar. De bloggar som blir kvar blir lite fattigare, lite långsammare, lite mindre trendiga men förhoppningsvis mycket mer motiverade och mer genomtänkta.

Bloggen blir inte snabbare – utan smartare.