Forskaren, journalisten, politikern och bloggen

ForskningStatsvetaren Bo Rothstein redogör på dagens upplaga av DN debatt för några mindre angenäma erfarenheter från kontakterna med journalister och massmedia. 1Vilka för Bo Rothsteins del som bekant är tämligen omfattande; få forskare har väl som Rothstein göra sig hörd på de stora morgontidningarnas debattsidor.

Massmedia söker, menar Rothstein, efter forskare som är beredda att ställa upp i pågående drev för att med uttalanden stödja den tes som för tillfället drivs. Den forskare som avböjer detta förbigås eller förtigs till förmån för “någon mindre nogräknad kollega”. 2Här borde man å andra sidan enligt min mening åtminstone rent moraliskt kunna känna sig tämligen nöjd med att avstå från oseriös mediemedverkan. Därtill tar, enligt Rothstein, journalister sig själva rätten att publicera vetenskapliga rön och resonemang utan vederbörliga källhänvisningar.

De problem som Rothstein uppmärksammar är enligt min mening knappast någonting nytt, men likafullt någonting som man inom akademin måste vara beredd att hantera. Journalisterna tycks ha sina strategier klara – frågan är bara vad man som forskare skall göra.

AnteckningsblockFrån politikens område kan hämtas ett aktuellt exempel på hur relationerna till massmedia har lett till användandet av nya informationskanaler: utrikesminister Carl Bildts blogg. Kärnan i vårens debatt kring Bildts bloggande tycks i allt väsentligt ha handlat om kontrollen över informationsflödet, och i vilken utsträckning detta bör och behöver passera traditionella media.

Kanske kommer bloggen med tiden att framstå som ett oumbärligt hjälpmedel också för den forskare som vill presentera sina resultat för en större publik. Även om bloggmediet förmodligen har en bit kvar till sitt genombrott i delar av vetenskapssamhället, så lär vi nog få se mer akademiska bloggar i framtiden. Varför skulle egentligen forskaren avstå från att använda detta redskap för att redogöra för de egna idéerna?

Uppdatering 24 april 2007 (med anledning av Karin Bojs’ replik till Rothstein): Se också inlägget Journalisten, forskaren och källan

Fotnoter   [ + ]

1. Vilka för Bo Rothsteins del som bekant är tämligen omfattande; få forskare har väl som Rothstein göra sig hörd på de stora morgontidningarnas debattsidor.
2. Här borde man å andra sidan enligt min mening åtminstone rent moraliskt kunna känna sig tämligen nöjd med att avstå från oseriös mediemedverkan.

Prenumerera på denna blogg medelst RSS

11 kommentarer till “Forskaren, journalisten, politikern och bloggen”


  1. 1 Magnus W

    Jag skulle påstå att detta redan finns:
    http://www.realclimate.org/
    http://scienceblogs.com/pharyngula/

    Är exempel på bloggar som uppståt på grund av medias vinkling (delvis)

  2. 2 Jesper Strömbäck

    Den kritik Rothstein lyfter fram i sin artikel är befogad, och som forskare i journalistik känner jag igen mig i hans kritik – både personligt och utifrån min forskning om hur journalistiken fungerar. Jag blir själv ofta uppringd av journalister och ser det som en moralisk skyldighet att ställa upp och svara om frågorna berör det jag har särskild kunskap om, men har många gånger varit med om att journalister har försökt pressa fram svar som jag inte velat ge på frågor där det enbart handlar om personligt tyckande.

    I vilket fall, frågan är varför forskaren skulle avstå från att blogga som ett sätt att redogöra för de egna idéerna? Jag har länge funderat över samma fråga, och tror att det kommer bli vanligare med forskare som bloggar. Samtidigt tar det tid om man är seriös i sitt bloggande, och för ens trovärdighet som forskare är det nödvändigt att kvaliten på de inlägg man skriver är hög. För egen del har jag därför nöjt mig – så här långt – med att ha en vanlig hemsida. Det är möjligt att det kommer att förändras framöver, men på grund av tidsbrist, verkliga eller upplevda krav på inläggens kvalitet, och hos många brist på intresse för att kommunicera med det omgivande samhället, tror jag aldrig att det kommer bli verkligt vanligt med forskare som bloggar och därigenom sprider sina idéér och forskningsresultat.

    Jesper

  3. 3 John

    Journalister agerar i enlighet med sina incitament. Vinklad, obalanserad rapportering möjliggör alltid en bättre story än neutral, representativ rapportering. Det är därför aldrig optimalt för en journalist att producera ovinklade, rättvisande artiklar och reportage.

    Det är lite anmärkningsvärt att en förment expert på samhällets konstruktion och dynamik (dvs Rothstein) blir irriterad när media beter sig precis som man förväntar sig att de ska bete sig. Media agerar exakt i enlighet med sina egna incitament, fullständigt rationellt. Osympatiskt, men rationellt. För en statsvetarprofessor bör sådant inte komma som en överraskning.

    Men jag måste ändå erkänna att det var lite roligt att Rothstein drog ned byxorna på DN genom att publicera mailväxlingen mellan honom och DNs journalist, även om redaktören förstås kommer förneka skuld och trivialisera det hela.

  4. 4 Pieter Kuiper

    Tidningar brukar vara dåliga på att ange sina källor. Man skriver om et pressmeddelande utan att berätta var det kommer ifrån. Men det är anmärkningsvärt att Karin Bojs har det som policy på vetenskapssidorna.

  5. 5 Marcus

    Till John: Liksom många andra samhällsvetare anser inte Rothstein att människor enbart är rationella egoister, utan att vi också styrs av normer om ömsesidighet m.m. Genom att visa att journalisterna bryter mot några allmänt accepterade normer kan Rothstein förhoppningsvis bidra till förändring här.

    (Och förresten: Håller du inte med om att det finns exempel på journalister som skriver neutralt och rättvisande, trots att de skulle kunna komma undan med en vinkling och få till en “bättre story”?)

  6. 6 Stefan
    Twitter: @rimm

    @Magnus W:
    Och apropå DN, så har ju bland andra Karin Bojs tipsat om bloggen RealClimate.

    @Jesper:
    Jag tror att många – bland annat i forskarvärlden – upplever att bloggen som medium än så länge kräver allt för stora investeringar i tid, kreativitet och trovärdighet. Inte minst det senare kan vara problematiskt. Bloggen är förvisso ett publiceringsverktyg som det är upp till användarna att fylla med innehåll, men så som många bloggar av idag ser ut så är gränserna mellan det privata och det professionella, mellan det triviala och det angelägna, betydligt mer flytande än i andra sammanhang där man som forskare är van att publicera sig.

    @John & Marcus:
    Förvisso skall man nog inte göra sig några större illusioner om neutralitet och objektivitet i media – eller annorstädes för den delen; någon verklig objektivitet har visat sig ytterligt svår att finna utanför idéernas värld. Icke desto mindre borde väl en rimlig strategi för den journalist som vill bygga ett långsiktigt förtroende hos läsekretsen vara att inte systematiskt vilseleda densamma (eller åtminstone ge sken av att man inte gör det)?

    @Pieter Kuiper:
    Det skall bli intressant att läsa vad DN:s vetenskapsredaktion har att säga om saken imorgon.

  7. 7 p

    Det är vid såna här tillfällen det känns skönt att ha tackat nej till en tv-soffa för jag tyckte det de ville ha mig att säga var för snaskigt, när jag dagen efter tittade på programmet satt bosse där och var snaskig.

    Jag hoppas ni förstår att jag väljer att vara anonym.

  8. 8 Anders Axelsson

    Diskussionen verkar utgå från att Bo Rothstein faktiskt var en källa till artikeln. Vad Karin Bojs skriver är ju att han inte var det, och att de faktiska källorna, de amerikanska forskarna, är verbörligen angivna i artikeln. Jag tolkar inte Karin Bojs som att hon och DN vetenskap är emot att ange källor korrekt. Det hon säger i den frågan är att långa listor av medarbetare av det slag som ju ofta återfinns på vetenskapliga artiklar av praktiska skäl inte kan få plats i en dagspressartikel. Där tycker jag nog personligen att man som forskare borde kunna göra en del eftergifter för allmänhetens läsupplevelse. Artiklar i dagspressen tjänar ju inte på samma sätt som i vetenskapliga tidskrifter som meriteringsunderlag för forskare. Tvisten mellan Bo Rothstein och DN vetenskap i det här fallet handlar väl snarare om huruvida Bo Rothstein eller Karin Bojs har rätt i frågan om vems uppgifter artikeln är baserad på, inte om huruvida och hur källor bör anges. Det är omöjligt att veta säkert vad Bo Rothstein faktiskt sade och i vilken utsträckning material från Bo Rothstein användes i artikeln. Man får helt enkelt välja att tro Bo Rothstein eller Karin Bojs, men man kan ju alltid fråga sig vem som kan ha mest intresse av att förvanska sanningen i det här fallet. Varför skulle DN vilja förbigå Bo Rothstein om det nu var så att han lämnade värdefullt material till artikeln och inte bara hälpte till att hitta rätt forskare att intervjua? Tror man det senare kan man väl också tvista om huruvida sådan hjälp kan vara värd en fotnot eller inte, men det skulle nog leda till löjligt många fotnoter i våra dagstidningar.

  9. 9 Anders Axelsson

    Läs först uppdateringen av den 24 april, sedan mitt inlägg!

  10. 10 LA2

    Man kan tycka vad man vill om Noam Chomsky och hans åsikter, men i boken Manufacturing Consent förklarar han och medförfattaren Edward S. Herman precis hur medialogiken fungerar. Detta borde inte vara nyheter för Bo Rothstein.

  11. 11 Gunnar

    Pieter Kuiper ondgör sig över att andra agerar likt honom själv. Att uttala sig eller ändrar saklig och vidimerad historieskrivning utan egen ordentlig källkontroll.
    Anmärkningsvärt, att kasta sten uti glashus !
    Gunnar H.

Lämna en kommentar

CommentLuv badge