Arkiv för april 2007

Inför sista april + bildgåteledtråd (27:3)

Gåtfullt 27 - ledtråd 3Sista april står för dörren, och som vanligt ser den härliga vårsolen ut att framför allt lysa med sin frånvaro. Årets firande blir för egen del en familjevänlig historia – min första valborgsmässoafton som pappa – men med en passande jacka, lagom oömma skor och en Babybjörn på magen kan man trotsa såväl vädrets småsnåla makter som det allmänna sista aprilkaoset i Uppsala. Något bloggande blir det däremot knappast på några dagar.

Apropå skor, så kan man för övrigt fråga sig vad kängorna – inte mina! – på bilden till höger har att göra med den aktuella bildgåtan, som ännu inte funnit sin lösning…


Journalisten, forskaren och källan

FörstoringsglasChefen för Dagens Nyheters vetenskapsredaktion, Karin Bojs, bemöter idag 1“Rothstein inte källa”, Dagens Nyheter, 24 april 2007. I skrivande stund inte tillgänglig på nätet. Bo Rothsteins angrepp från gårdagen (också avhandlats på denna blogg), där journalister i allmänhet och en namngiven DN-journalist i synnerhet anklagades för att stjäla forskares idéer.

Det är inte alls Rothstein som är källan till den aktuella artikeln, menar Bojs, som också avfärdar anklagelsen som “grundlös” och “mycket kränkande”. Hade inte Bo Rothstein varit behjälplig vid artikelns författande hade man vänt sig till någon annan – mer betydande än så var inte insatsen, och den förtjänade därför inte heller att tas upp i texten, enligt Bojs’ resonemang, som fortsätter:

Jag blir ibland utsatt för påtryckningar när forskare propsar på att få sina medarbetare uppräknade. Men mitt argument är alltid detsamma: vi skriver för läsarnas skull. Onödigt många namn tynger texten och gör den svårläst.

Här framträder en tydlig kulturskillnad mellan det journalistiska och det akademiska skrivandet. Karin Bojs’ argument att man på tidningen “skriver för läsarnas skull” kan lika gärna gälla för författaren av en akademisk avhandling; skillnaden är bara vilka läsare man vänder sig till.

En forskare avstår sålunda inte från att ange sina källor, utan ser förhoppningsvis 2Medieforskaren Ingela Wadbring menar till exempel i Svenska Dagbladet “det finns anledning att tro att forskare inom Bo Rothsteins ämne statsvetenskap utsätts oftare för bristande källhänvisningar än forskare inom andra discipliner. […] Statsvetenskap är ett mer allmängiltigt område medan medicinsk forskning kräver mer precisa specialistkunskaper och därmed även ursprungskällor”. det som en del av den akademiska hederligheten att öppet redovisa vad man hämtat varifrån, hur, när och med hjälp av vem. För läsarnas skull.

I förbifarten kan avslutningsvis nämnas att det också i bloggosfären av många anses höra till god ton att man medelst en länk till källan anger var man hittat någonting.

Fotnoter   [ + ]

1. “Rothstein inte källa”, Dagens Nyheter, 24 april 2007. I skrivande stund inte tillgänglig på nätet.
2. Medieforskaren Ingela Wadbring menar till exempel i Svenska Dagbladet “det finns anledning att tro att forskare inom Bo Rothsteins ämne statsvetenskap utsätts oftare för bristande källhänvisningar än forskare inom andra discipliner. […] Statsvetenskap är ett mer allmängiltigt område medan medicinsk forskning kräver mer precisa specialistkunskaper och därmed även ursprungskällor”.

Forskaren, journalisten, politikern och bloggen

ForskningStatsvetaren Bo Rothstein redogör på dagens upplaga av DN debatt för några mindre angenäma erfarenheter från kontakterna med journalister och massmedia. 1Vilka för Bo Rothsteins del som bekant är tämligen omfattande; få forskare har väl som Rothstein göra sig hörd på de stora morgontidningarnas debattsidor.

Massmedia söker, menar Rothstein, efter forskare som är beredda att ställa upp i pågående drev för att med uttalanden stödja den tes som för tillfället drivs. Den forskare som avböjer detta förbigås eller förtigs till förmån för “någon mindre nogräknad kollega”. 2Här borde man å andra sidan enligt min mening åtminstone rent moraliskt kunna känna sig tämligen nöjd med att avstå från oseriös mediemedverkan. Därtill tar, enligt Rothstein, journalister sig själva rätten att publicera vetenskapliga rön och resonemang utan vederbörliga källhänvisningar.

De problem som Rothstein uppmärksammar är enligt min mening knappast någonting nytt, men likafullt någonting som man inom akademin måste vara beredd att hantera. Journalisterna tycks ha sina strategier klara – frågan är bara vad man som forskare skall göra.

AnteckningsblockFrån politikens område kan hämtas ett aktuellt exempel på hur relationerna till massmedia har lett till användandet av nya informationskanaler: utrikesminister Carl Bildts blogg. Kärnan i vårens debatt kring Bildts bloggande tycks i allt väsentligt ha handlat om kontrollen över informationsflödet, och i vilken utsträckning detta bör och behöver passera traditionella media.

Kanske kommer bloggen med tiden att framstå som ett oumbärligt hjälpmedel också för den forskare som vill presentera sina resultat för en större publik. Även om bloggmediet förmodligen har en bit kvar till sitt genombrott i delar av vetenskapssamhället, så lär vi nog få se mer akademiska bloggar i framtiden. Varför skulle egentligen forskaren avstå från att använda detta redskap för att redogöra för de egna idéerna?

Uppdatering 24 april 2007 (med anledning av Karin Bojs’ replik till Rothstein): Se också inlägget Journalisten, forskaren och källan

Fotnoter   [ + ]

1. Vilka för Bo Rothsteins del som bekant är tämligen omfattande; få forskare har väl som Rothstein göra sig hörd på de stora morgontidningarnas debattsidor.
2. Här borde man å andra sidan enligt min mening åtminstone rent moraliskt kunna känna sig tämligen nöjd med att avstå från oseriös mediemedverkan.

Personillusioner

Den gångna veckan har för min del bjudit på åtskilligt annat än bloggande. Skulle jag ha haft mera tid, hade jag emellertid gärna skrivit om bland annat den diskussion som väckts efter att Andreas Ekström i en krönika i Journalisten önskat få klargjord identiteten hos Johan Larsson, som ligger bakom bloggtjänster som knuff.se.

Den journalistiska nyfikenheten går att förstå, men jakten på ett förmodat scoop bjuder förmodligen på mer av fallgropar än av framgångar. De personer “bakom texterna” som Ekström efterfrågar är kanske inte alltid så spännande, men framför allt kan man aldrig vara säker på att man verkligen finner någon “sann” person.

Bara för att en person kan ges ett ansikte, och kanske ett känt sådant, så kan man inte säkert säga någonting om motiv, drivkrafter och personlighet. Faktum är att det kanske inte ens är personen själv som gör det arbete han eller hon tillskrivs. Mediepersonligheter, kulturprofiler, forskare, författare, journalister, krönikörer, bloggare… överallt kan det lika gärna dölja sig spökskrivare, galjonsfigurer, plagiatörer och posörer.

Förmodligen skulle mycket kunna vara vunnet om man bara trappade ned lite på de biografiska ambitionerna. Såväl den hemlighetsfulle som den överexponerade gör nämligen sitt bästa för att själva skriva sin biografi i offentligenheten. Detta i det att hon eller han ständigt ikläder sig roller 1Något jag tidigare behandlat på denna blogg. – på internet och i andra sammanhang – och därmed också strävar efter att framträda på önskat sätt: som litterärt enfant terrible, politisk naturbegåvning, trendmedvetet modeorakel, eller varför inte it-doldis.

Att urskilja personen bakom texterna lär bli svårt, när det kanske i själva verket är i texterna som personen finns.

Fotnoter   [ + ]

1. Något jag tidigare behandlat på denna blogg.

Vilken informationstyp är du?

Vi sållar hela tiden i all den information som möter oss, oavsett vilket medium det gäller. Tidningar, radio, tv, bloggar… ständigt ställs vi inför val när det gäller vad, när och hur vi skall ta del av någonting.

Internet är naturligtvis inget undantag; tvärtom är det förmodligen ett medium som – bortsett från ett och annat 1Underdrift. oönskat e-postmeddelande – kräver ett stort mått av aktivt informationssovrande i det att vi gör sökningar, bläddrar bland webbsidor eller besöker våra favoritbloggar. I takt med att vi som nätanvändare blir allt mer erfarna, förfinas också våra möjligheter att vaska fram den information vi vill söker: vi lär oss hantera de rätta sökmotorerna, vi finner våra favoritwebbplatser och vi lär oss kanske att använda olika internetverktyg som kan vara oss behjälpliga.

Till de senare hör sociala webbtjänster som del.icio.us, där vi kan se vad andra internetanvändare har funnit intressant, användbart eller bara underhållande. Hit hör också RSS-aggregatorer, som till exempel Bloglines, med vars hjälp vi kan prenumerera på flöden med nyheter, blogginlägg, radiosändningar 2Jag själv har till exempel nästan helt övergivit den som småbarnsförälder tämligen fåfänga tanken att försöka följa mina favoritprogram när de sänds, och istället gått över till att prenumerera på dem via min RSS-aggregator för avlyssning när (eller snarare, om) tillfälle ges. och mycket mera.

Oavsett vilka verktyg vi väljer, så kan vårt informationsintag se mycket olika ut. Kanske ägnar vi oss åt ett allmänt slösurfande i rent underhållningssyfte, kanske letar vi efter någonting mycket specifikt och av största betydelse för oss på ett personligt eller professionellt plan. Kanske använder vi oss av sökmotorernas magi 3Eller vad det nu är. eller så besöker vi sajter där vi tror oss kunna få vad vi traktar efter – eller bli lagom överraskade av något vi inte visste att vi ville veta.

Låt mig därför – mycket schematiskt och säkerligen inte vederbörligen underbyggt – föreslå att sätten att använda informationen på nätet kan förklaras utifrån två dimensioner 4En förenkling, jag vet – men det är också det som är poängen.: graden av fokusering när det gäller den information vi söker, och vilken vana vi har när det gäller internet och relaterad informationsteknik. Utifrån dessa två axlar kan internetanvändarna mycket tillyxat delas in i ett antal olika typkategorier beroende på fokuseringsgrad och nätvana, vilket illustreras av följande skiss:

Informationstyper

  • Den första av dessa typer, vilka alla fyra förmodligen framför allt är att betrakta som kariktatyrer, är novisen, som har liten internetvana och i liten utsträckning använder sig av mer avancerade informationsverktyg. Han eller hon läser kanske tidningarnas nätupplagor, och använder Google (eller andra sökmotorer) för att göra enstaka sökningar. Informationsintaget blir därmed tämligen slumpmässigt, eller i alla fall styrt av för användaren icke synliga mekanismer.
  • Som glad amatör, däremot, har man ett mer fokuserat användande av nätet. Man nyttjar sökmotorer för att finna information, och man besöker kanske ett antal webbplatser som mer specfikt behandlar det som intresserar en: information som passar ens hobby, böjelse eller yrkesutövning.
  • Specialisten är också fokuserad i sitt informationssökande, men besitter större informationsteknisk kompetens. Sålunda söker hon eller hon efter information på ett flertal olika platser (och förmår utvärdera dessa gentemot varandra), och använder sig gärna av mer specialiserade sökmotorer samt av andra verktyg för att sålla bland informationen. Genom exempelvis sociala media förmår specialisten finna information som inte är omedelbart åtkomlig genom sökmotorerna, och hon eller han blir därmed också en medveten del av ett större nätverk för informationsutbyte. Ämnesorienterade webblplatser och bloggar utgör viktiga källor för informationsintaget och hjälper specialisten att hålla sig uppdaterad med det senaste inom sina favoritområden. Specialistens kunskap om den informationsteknik han eller hon använder möjliggör också reflexioner över tekniken själv, en metakunskap som ytterligare gör det möjligt att fritt och källkritiskt förhålla sig till den funna informationen.
  • Eklektikern har å sin sida också en stor vana av internet och de senaste teknikerna, men använder detta inte för att söka specialiserad information utan snarare för att njuta av mångfalden av ämnen, trender och idéer på nätet. Med hjälp av aggregatorer, bloggportaler, forum och gärna de allra senaste sociala nätjänsterna strävar han eller hon efter att ta del av information från alla de håll. Precis som fallet är för specialisten så ger eklektikerns förhållande till informationstekniken upphov till metakunnande, men tillämpningen av detta skiljer sig förmodligen åt. Eklektikern vet inte vad hon eller han vill hitta – men däremot var man skall leta.

Som tidigare sagt är dessa fyra typer tydligt schablonartade, och de flesta internetanvändare går förmodligen att placera i (och mellan) flera av kategorierna – kanske uppvisar man ett informationsinhämtningsbeteende i en roll (till exempel på jobbet) och ett annat i en annan roll (i hemmets lugna vrå).

Icke desto mindre är det alltid intressant att reflektera över hur de egna internetvanorna styr den information man får sig till livs. Är det så att en hög grad av specialisering leder till att man snöar in på sitt favoritområde – att man blir något av “fackidiot” – och att man därmed går miste om intressanta idéer och impulser som man annars kunnat finna annorstädes på nätet bara man bekymrat sig om att titta åt det hållet? Och är det verkligen så att det finns någonting som ett sant slumpmässigt surfande: är det inte så att andra mekanismer – sökmotorer, webbredaktioner, sociala nättjänster – bestämmer vilken information vi skall möta, och det utan att vi ser det?

Fotnoter   [ + ]

1. Underdrift.
2. Jag själv har till exempel nästan helt övergivit den som småbarnsförälder tämligen fåfänga tanken att försöka följa mina favoritprogram när de sänds, och istället gått över till att prenumerera på dem via min RSS-aggregator för avlyssning när (eller snarare, om) tillfälle ges.
3. Eller vad det nu är.
4. En förenkling, jag vet – men det är också det som är poängen.

Gåtfullt 27 – ledtråd 2

Gåtfullt 27 - ledtråd 2Vad passar väl bättre en tisdagafton än ännu en ledtråd till bildgåtan?


 [ Permanent länk ]  [ Trackbackaddress ]  Detta inlägg går ej att kommentera

Gratis ljudböcker med LibriVox

LibriVoxFöljande tips är säkert gammalt som gatan 1I detta fall drygt ett och ett halvt år – en smärre evighet i bloggosfären., men det är lika säkert riktigt bra 2Och ålder är väl ingen anledning att inte befatta sig med någonting intressant..

Härmed rekommenderas alltså den ljudboksintresserade att besöka webbplatsen LibriVox, som erbjuder gratis nedladdningar av ljudböcker i public domain. Katalogen, som i skrivande stund innehåller 552 titlar 3Med hjälp av en RSS-läsare kan man dessutom prenumerera på flödet med nya titlar – fiffigt! Verksamheten bygger för övrigt på ideella insatser, så projektet söker också personer som känner sig manade att själva läsa in böcker., domineras av engelskspråkig litteratur – mestadels klassiker – men innehåller också verk på andra språk.

Fotnoter   [ + ]

1. I detta fall drygt ett och ett halvt år – en smärre evighet i bloggosfären.
2. Och ålder är väl ingen anledning att inte befatta sig med någonting intressant.
3. Med hjälp av en RSS-läsare kan man dessutom prenumerera på flödet med nya titlar – fiffigt! Verksamheten bygger för övrigt på ideella insatser, så projektet söker också personer som känner sig manade att själva läsa in böcker.

Bloggens betydelse – svår att uppskatta?

FolkDet är inte utan att det känns aningen tröttsamt att fortfarande, år 2007, behöva höra bloggen avhandlas som vore den blott en “dagbok på nätet”. Detta bekommer emellertid inte journalisten m.m. Susanna Popova, som i en kolumn i Svenska Dagbladet och med en nödtorftigt avdammad Sigmund Freud i kulisserna ger sig på att uttyda bloggmediets undermedvetna.

Popova drar en rak – nåja, någorlunda rak – linje från forna tiders 1Det vill säga när Popova var liten. hemliga dagboksskrivande till dagens bloggar, som inte enbart nöjer sig med att skriva dagbok utan också därtill ser till att sprida sina innersta tankar till hela världen.

Därmed slår Popova huvudet på spiken. Synd bara att det är fel spik.

Ty bloggen är inte en blott en “dagbok”, inte blott en samling självbespeglande bekännelsetexter med varierande blanding av vardagstrivialiteter och sensationslystnad. Även om denna kategori av skribenter också finner sin plats och sina läsare, så är bloggen i sig ytterst föga annat än ett medium för digital, kronologisk publicering. Redan en mycket snabb titt på den svenska bloggosfären (eller bloggosfärerna) av idag borde räcka för att se hur mer eller mindre personliga berättelser samsas med renodlade litteraturbloggar, modebloggar, matbloggar, politikbloggar, religonbloggar, teknikbloggar och så vidare.

Vad alla dessa har gemensamt är egentligen inte mycket mer än format och publiceringsteknik, samt förstås det faktum att de på ett eller annat sätt ingår i något som lite halvluddigt 2Några skulle kanske säga halvlöjligt, men det är en annan diskussion. kallas “bloggosfär”. Också detta fenomen får sig en liten känga i Popovas text:

Men lika närvarande som bloggarna är, lika frånvarande är deras läsare. […] Bloggosfären bygger till stor del på att bloggarna läser varandra, en elitstudiecirkel som någon uttryckte det.

Som stöd för sitt påstående anför Popova statistik som sägs visa att “[b]ara 8 procent av Sveriges befolkning läser minst en blogg i veckan”. Svagheten med detta resonemang är åtminstone trefaldig:

För det första: vad säger att 8 procent av Sveriges befolkning är så “bara”? Med ett invånarantal på 9 117 712 personer 331 januari 2007; se statistik från SCB. skulle det innebära att fler än 729 000 människor tar del av ett medium som inte har särskilt många år på nacken. 4En vidare problematisering av statistiken erbjuds för övrigt av Fredrik Wackå, som menar att antalet bloggläsare förmodligen är mycket fler, om man också tar hänsyn till alla de besökare som genom Google och andra sökmotorer snubblar in på bloggar utan att reflektera över vilket medium man tar del av.

För det andra: även om dessa bloggläsare bara utgör en bråkdel av tidningsläsarna, så står sig bloggosfären tämligen väl i konkurrensen med många andra smalare medier – till exempel den lilla tv-kanal där Popova själv är programledare, någonting som också påpekas av SvD:s medieskribent Martin Jönsson.

För det tredje: varför skulle antalet läsare (eller andelen mediekonsumenter) stå som enda kvalitetsmått 5Det är “dumt att jämföra kvantitet med kvalitet”, som Beta Alfa uttrycker det., utan hänsyn taget till de sammanhang det handlar om? Vad spelar det för roll att si och så många procent av befolkningen läser bloggar, om det är så att den blogg man skriver läses av alla i ens idrottklubb, hembygdsförening eller vad det nu vara månde? Betydelsen hos en blogg kan inte enbart mätas med läsarsiffror; få skulle väl komma på att låta absoluta försäljningstal vara det enda som avgör genomslaget hos vetenskaplig tidskrift.

Sammantaget framstår Popovas artikel som tämligen typisk för traditionella media, där man försöker värdera betydelsen av någonting utifrån ett allt överskuggande kriterium, nämligen antalet läsare.

På ett område har Popova emellertid rätt: att skriva – och särskilt i traditionella media – om bloggosfären leder ofelbart i reaktioner i just densamma:

Den som skrivit en stavelse om bloggare har fått veta att den lever. […] Få grupper är så bra på att bevaka sitt territorium som bloggarna som vaktar bloggosfären.

Vilket skulle bevisas.

Fotnoter   [ + ]

1. Det vill säga när Popova var liten.
2. Några skulle kanske säga halvlöjligt, men det är en annan diskussion.
3. 31 januari 2007; se statistik från SCB.
4. En vidare problematisering av statistiken erbjuds för övrigt av Fredrik Wackå, som menar att antalet bloggläsare förmodligen är mycket fler, om man också tar hänsyn till alla de besökare som genom Google och andra sökmotorer snubblar in på bloggar utan att reflektera över vilket medium man tar del av.
5. Det är “dumt att jämföra kvantitet med kvalitet”, som Beta Alfa uttrycker det.

Retorisk rekvisita (1)

Några föremål från 1900-talets svenska politiska historia:

Morakniv

Gösta Bohmans
morakniv

Hängslen och livrem

Gunnar Strängs
hängslen och livrem

Drickaback

Ian & Berts
ölbackar


Med anledning av dagen…

1 april…är det kanske på sin plats att mana till vaksamhet, om nu någon längre tror på vad som skrivs i tidningarna.

Dagen ger också anledning att tipsa om vad jag uppmärksammade den 1 april förra året, nämligen nihilartikeln.

Uppdatering: Och apropå nihilartiklar, så har både Wikipedia och Wikitravel just idag ett antal mer eller mindre underliga artiklar, bland annat en reseguide till Helvetet. [Via Bibi]


Etiketter: 1 april, aprilskämt