Det sägs ju att det som publiceras på nätet blir kvar för alltid. Om det inte vore så att internetanvändandet kändes så vardagligt, så skulle nästan tanken svindla en aning. En textens beständighet som denna har få, om några, kulturer genom historien kunnat uppnå – även om de har hoppats. Lertavlor, papyrusrullar, hällristningar, runstenar1, pergamentrullar, papper… allt faller förr eller senare offer för tidens tand.
Utom nätet, då. Varje rad, varje ord man som bloggare skriver blir en hälsning till framtiden: till barn, barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare.2 Därmed får det skrivna ordet3 möjligheter till en tidigare oöverträffad spridning inte bara i rummet, utan också i tiden.
Men det finns nog trots allt en och annan hake. “För alltid” skall rimligtvis snarare ses som “så länge vår egen eller andra teknologiskt kompatibla kulturer existerar”. På det sättet skiljer vi internetanvändande människor oss kanske inte så mycket från tidigare civilisationer. Riktigt säkra på att skapa någonting bestående kan vi aldrig vara – även om vi kan hoppas.
Och vem vet förresten om framtidens generationer kan förstå oss, även om de har tillgång till våra texter? Man kan blott hoppas.
Noter:
- Runstenen på bilden är den så kallade Vaksalastenen. [↩]
- Hej på er! [↩]
- Eller bilden, videoklippet, et cetera… [↩]
Som vanligt dyker det med ojämna mellanrum upp en och annan
Har precis installerat Firefoxtillägget 
Boulevardtidningarnas löpsedlar saluför idag
Den regelbundet återkommande bloggbesökaren har säkert lagt märke till att bloggaren själv den senaste tiden varit allt annat än regelbundet återkommande.
Samtidigt som tankarna på avhandlingen då och då lite trött tittat fram från något mörkt skrymsle långt bak i huvudet, så har den senaste tiden också fyllts av mer brådskande aktiviteter. Hit hör förberedelserna inför sommarens stora begivenhet, the
Senast kommenterat