Loci.se

Nyligen har ett par begåvade och högprofilerade bloggare, som jag åtminstone sporadiskt läst, tyvärr beslutat sig för att avveckla verksamheten.¹ Den ena av dem, Isobel Hadley-Kamptz, fångar ett möte med läsare och kommentatorer som blivit allt mindre angenämt:

Bloggen blev en skyddad plats, en hemlig trädgård där jag i fred kunde leka med texten och för all del med mig själv. En persona skapades, inte medvetet, men genom till dags dato en sisådär 700 texter, där jag, trots glipor mellan det jag väljer att visa upp, blev en helare och mer fullständig person än någonstans annars i offentligheten.

[...]

Men just nu är bloggen för mycket. Ni kommer för nära, ni tror att ni känner mig, ni tror att ni har rätt att bedöma mig och uppenbarligen tror jag det också.

Hadley-Kamptz’ uttalande pekar på hur problematiskt det kan vara att skapa sig en roll i offentligheten. Vad man kanske först upplever vara en mask, en rollfigur, en persona, blir lätt till någonting mycket mer, någonting som nästan vinner ett eget liv och som kommer att överskugga ens eget liv som man själv upplever det.

Just begreppet persona, med ursprung i teatern men också använt inom bland annat retoriken, förtjänar att problematiseras.

Jag vill mena att man begår ett misstag om man tror sig kunna smärtfritt ikläda sig en persona, en mask skild från något slags bakomliggande, äkta person. Den roll man spelar i samspelet med andra människor, blir någonting mycket mer djupgående än så; att skapa sig en roll innebär i någon mening att man omskapar sig själv. Vad man väljer att presentera, hur man gör detta och inför vem det sker, lägger grunden till hur man upplevs –och hur man upplever sig själv och sin plats i världen.

Detta gäller såväl för kulturjournalister som för dokusåpadeltagare, eller för den delen undersköterskor, doktorander, lärare, rörmokare och revisorer; all mänsklig interaktion kan ses som ett slags teater där rollfigurerna skapar sig själva och själva skriver pjäsen allt eftersom den spelas upp.

Och varför skulle nätet utgöra ett undantag från detta? Här om någonstans finns möjligheterna att skriva skådespelet om sig själv, och bloggen lånar sig utmärkt till ändamålet. Den som bloggar i eget namn kommer snabbt att erfara hur läsarna bildar sig en uppfattning om en, om vilket slags person man är, och – vilket kan komma som en obehaglig överraskning – detta är något som inte enbart sträcker sig till att omfatta närvaron på nätet. Favoriter och hatobjekt på nätet och i bloggosfären lär vara favoriter och hatobjekt även i mataffären eller på krogen.

I ett möte öga mot öga med någon, som utifrån ens blogg upplever en som en vän eller fiende, blir det för båda parter svårt – för att inte säga omöjligt – att hålla distansen till den persona man skapat.

Och i denna svårighet uppenbarar sig problematiken med själva personabegreppet. Kanske är det här det stora illusionstricket i offentligheten äger rum: i det självbedrägeri där man tror sig kunna skilja denna rollgestaltning från vem man egentligen ”är”.

Detta är en anledning till att jag själv snarare föredrar att tala om (retorisk) roll än om persona. Rollen, platsen på offentlighetens scen, är just en roll; det är en plats i det sociala spelet, i princip oberoende av någon existens utanför denna värld. En persona, å andra sidan, är i slutändan någonting begränsat och begränsade, kedjat vid föreställningar om den bakomliggande ”sanna” personligheten – oavsett om man med sin persona tror sig bygga vidare på denna personlighet eller om man vill fjärma sig från densamma.

Att i stället omfamna rollen, att vara medvetet deltagande i det offentliga retoriska rollspelet, är att frigöra sig från dessa bojor. Ty häri ligger möjligheten att själv vara med och skapa sig sin plats i världen.

 
Noter:

1. Åtminstone för stunden, tycks det som; liksom fallet var med Orsa kompani lovar man i bloggosfären sällan någonting bestämt. [↩]