Loci.se

För att vara ett så gammalt ämne – ett par tusen års historia är mer än vad de flesta andra kan skryta med – så framstår retoriken påfallande ofta som en spännande nymodighet, åtminstone av bevakningen i televisionen och tidningarna att döma.

Under årets Almedalsvecka hade Dagens Nyheter en serie artiklar där retorikkonsulten Christer Hanefalk analyserade partiledarnas tal: analyser som – trots att de var aningen för kvantitativt orienterade för min personliga smak – förtjänstfullt tog avstamp i den klassiska retorikens teorier. Hanefalks saklighet utgjorde på många sätt ett välkommet avbrott från det svepande tyckandet från de sedvanliga ”experterna” med platsabonnemang i televisionens studiosoffor. Om Hanefalks intresseväckande artiklar dessutom gör att fler får upp ögonen för retoriken så är det givetvis utmärkt, och för detta är såväl Hanefalk som DN värda var sin eloge.

Emellertid är nog detta tyvärr att betrakta som ett undantag; som regel behandlas retorikämnet med en förbluffande lättvindighet i media. Ambulerande ”experter” kallas in för att i korta och klatschiga repliker kommentera än det ena, än det andra politikerframförandet. Fördjupningen, teorierna, historiken, tvetydigheterna, komplexiteten får stå tillbaka när det skall levereras i tv-sofforna.

Intressant nog presenterade DN av någon anledning tidigare nämnde Hanefalk som ”retorikprofessor” (någonting som jag uppmärksammade i ett tidigare blogginlägg). För detta skall naturligtvis inte Hanefalk klandras, och inte heller skall han behöva klä skott för en – enligt min mening högst berättigad – kritik mot den allmänna expertvalsen i media.

Samtidigt är just titulaturmisstaget – hur obetydligt det än kan tyckas vara – på ett djupare plan ganska betecknande för hur media ser på retoriken och för vilka problem retorikämnet ännu har när det gäller förhållandet till media. Det finns ju professorer i retorik, men varför tycks man så sällan känna till dem?

Framför allt handlar det om ett problem för universiteten. Där finns bredden och fördjupningen, där sker utbildningen och forskningen – men frågan är om man når ut med detta. En tydlig skillnad jämfört med andra discipliner är ju att akademiskt verksamma retorikforskare i påfallande liten utsträckning hörs i offentligheten när ämnet kommer på tal. Så varför denna relativa tystnad från universiteten?

Förmodligen har man delvis sig själv att skylla; som forskare är det faktiskt ens eget ansvar att föra sina resultat ut i vidare kretsar; högskolelagens berömda tredje uppgift anger ju att man skall ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet”. Samtidigt kvarstår intrycket att media gör det lite väl lätt för sig. Av lättja eller oförstånd återvinner man sin Hägg i ett ändlöst kretslopp av ytliga analyser och putslustiga kommentarer, istället för att göra sig besväret att söka upp nya, mer nyanserade röster.

På ett principiellt plan är det problematiskt att den retorikforskning som bedrivs vid universiteten närmast regelmässigt hamnar i medieskugga. Kanske kan förklaringen sökas i hur de senaste årtiondenas återuppväckta intresse för retoriken inte bara haft betydelse för den akademiska världen, utan också har lett till en kommersiell retorikboom – eller kanske retorikbubbla? – där journalister, skådespelare, författare och underhållare i parti och minut sett till att ta alla chanser som givits, medan medierna givetvis har hängt på. Retorik säljer.

Frågan är dock om denna förklaring är tillräcklig. Det återstår nog för universiteten fortfarande en hel del att göra, om man anser sig ha inte helt vill överlåta retorikdiskussionen åt kommersiella konsulter och frifräsande föredragshållare. Om retorikämnet de senaste åren har fått kämpa för att etablera sig på universiteten, så bjuder de kommande åren på en kamp om positionen i offentligheten. Det är ett mödosamt – men spännande – arbete som väntar.