I händelse av katastrof

RymdfärjaVärlden håller tummarna för rymdfärjan Discovery, vars återkomst till jorden nu skjutits upp till imorgon tisdag. Även om besättningen har utfört reparationer i rymden för att utgärda potentiellt farliga materielfel, så är det inte utan en viss nervositet som världen nedanför inväntar Discoverys ankomst. Olyckorna med Challenger 1986 och Columbia 2003 har gjort många uppmärksamma på det faktum att det fortfarande faktiskt finns en viss risk förenad med rymdfärder. (För Discoverys del handlar det om 1 på 100, uppger New York Times.)

Förmodligen var så väl medvetenheten om rymdfartens risker som beredskapen att ta dem större under 1960-talets rymdkapplöpning. Också vid den första bemannade månlandningen 1969 fanns en reell risk för allvarliga olyckor. Skulle det gå så illa att astronauterna blev strandsatta på månen utan att kunna återvända hem till jorden, fanns därför en katastrofplan, som inbegrep att kommunikationen med månen skulle stängas av och de två astronauterna lämnas åt sitt öde. Dessförinnan skulle emellertid presidenten hålla ett särskilt tal, en hylling till de hjältar som snart skulle komma att falla:

Fate has ordained that the men who went to the Moon to explore in peace will stay on the Moon to rest in peace. These brave men, Neil Armstrong and Edwin Aldrin, know that there is no hope for their recovery. But they also know that there is hope for mankind in their sacrifice.

These two men are laying down their lives in mankind’s most noble goal: the search for truth and understanding. They will be mourned by their families and friends; they will be mourned by their nation; they will be mourned by the people of the world; they will be mourned by a Mother Earth that dared send two of her sons into the unknown.

In their exploration, they stirred the people of the world to feel as one; in their sacrifice, they bind more tightly the brotherhood of man. In ancient days, men looked at stars and saw their heroes in the constellations. In modern times, we do much the same, but our heroes are epic men of flesh and blood.

Others will follow, and surely find their way home. Man’s search will not be denied. But these men were the first, and they will remain the foremost in our hearts.

For every human being who looks up at the Moon in the nights to come will know that there is some corner of another world that is forever mankind.

Mycket i talet är av klassiskt snitt, och upphovsmannen William Safire hämtar också sitt stoff från klassiska loci: vad som hyllas är det osjälviska uppoffrandet, det ärorika och storslagna. Det handlar om hjältar, om hela mänsklighetens hjältar – hjältar fallna i hela människosläktets sökande.

MåneNu behövde president Nixon tack och lov aldrig hålla talet; Armstrong och Aldrin blev inte blott de första människorna som beträdde månens yta, utan de kom också välbehållna tillbaka till jorden.

Icke desto mindre väcker detta aldrig hållna tal åtskilliga tankar, nu när en flygande plåtburk fylld med människor återigen förbereder sin återkomst till Jorden. Det kan kan verka cyniskt att författa gravtal till levande människor som i samma ögonblick riskerar livet hundratals mil bort. Samtidigt är det dock kanske just i stundens allvar som frågorna väcks, som tankarna prövas, som visionerna formuleras. Oavsett utgången av en händelse, så förtjänar reflexionen att kläs i ord.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Prenumerera på denna blogg medelst RSS

Kanske relaterade inlägg

0 kommentarer till “I händelse av katastrof”


  1. Ännu inga kommentarer

Lämna en kommentar

CommentLuv badge